– Jag tycker inte att allting är svart eller vitt. Men det är ju ett orosmoln det är det. Det kan jag hålla med om, säger Mikael Pettersson, förhandlingschef på Elektrikerna. Foto: Axel Green, Jonas Eriksson, Diana Oldenburg
Elektrikerförbundet lyckades teckna avtal i de fem fall av misstänkt avtalsshopping som rapporterats. Förbundet har utåt förmedlat att de avvärjt problemet. Men Arbetaren har kunnat visa att avtalen inte tillämpats under de senaste två åren. Nu tvingas förbundets förhandlingschef medge att utvecklingen är oroande och att avtalsshopping ”kanske” blivit en trend efter de nya strejkrättsreglerna.
Fem av de sju fall av avtalsshopping som Arbetaren kunnat rapportera om under de senaste två åren har drabbat Elektrikerförbundet. Att avtal till slut ändå tecknats har förbundet utåt sett förmedlat som ett tecken på att de experter som varnat för konsekvenserna av den nya strejkrätten hade fel. Men Arbetaren kan nu visa att i åtminstone i fyra av de fem fallen har avtalen sedan de tecknats inte tillämpats, i det femte fallet är resultatet ytterst oklart. När Arbetaren ringer upp Elektrikerförbundets förhandlingschef Mikael Pettersson, vill han nyansera bilden.
– Det är en sanning med modifikation. Det kan hända att de inte tillämpas fullt ut. Men vi har avtalet och så får man jobba med avtalet. Sedan om de dag ett inte tillämpar det fullt ut så kanske de inte gör det dag ett eller dag fyra, men då får man tvista om det, säger han.
Efter att intervjun genomförts meddelar Elektrikerförbundet, SEF, att en överenskommelse nu träffats i fallet där solelsföretaget Svea Solar nobbade förbundets avtal och istället tecknat avtal med vad som beskrivits som ett gult fack. Företaget tecknade efter stridsåtgärder till slut Elektrikerförbundets avtal, men har sedan det tecknades för ett år sedan inte tillämpat det. Nu ska dock parterna ha kommit överens om att det ska det från den första maj i år.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
En tempofylld film om en sjuksköterska under ett kvällspass på kirurgen och ett starkt inlägg i vårddebatten om behovet av mer resurser till hälso- och sjukvården. Bioaktuella Kvällspass erbjuder både och. Arbetaren har pratat med regissören och manusförfattaren Petra Volpe.
Från det ögonblick då sjuksköterskan Floria Lind drar på sig de nyinköpta gymnastikskorna i kirurgens omklädningsrum inför kvällens arbetspass tills hon tar fram sin medhavda smörgås i ryggsäcken i hissen efter avslutat pass är hon i ständig rörelse.
Den atletiska och erfarna sjuksköterskan, spelad av tyska stjärnskådespelerskan Leonie Benesch, känd från bland annat filmen Lärarrummet, som Oscarsnominerades för bästa internationella långfilm vid Oscarsgalan 2024, rör sig med en fysisk lätthet som får insatsen att liknas vid en idrottslig prestation.
– Det är en actionfilm, säger den schweiziska regissören Petra Volpe från sitt hem i New York, och skrattar, när vi ses i ett videosamtal.
Regissören och manusförfattaren Petra Volpe. Foto: Nadja Klier
För tempot är högt. Floria är i ständig rörelse, som i en mycket välregisserad koreografi rör hon sig i sjukhuskorridoren mellan patientrummen och till och från medicinförrådet. Men inte bara, hon gör något hela tiden också. Händerna rör sig snabbt och vant. Det är en fysisk upplevelse att se filmen och det märks att Leonie Benesch och regissören Petra Volpe har gjort grundlig research inför rollen.
Realistisk skildring
Lika mycket som en actionfilm är resultatet en mycket realistisk skildring av sjuksköterskeprofessionen. Med en verklig hjälte, som Petra Volpe uttrycker det. Filmens tyska originalltitel är just Heldin, Hjältinna.
– Både jag och Leonie Benesch gick bredvid sjuksköterskor på sjukhus och jag gjorde dessutom många intervjuer med olika sjuksköterskor inför att jag skrev manus. Bennesch iakttog noga alla rörelser och inte minst hur sjuksköterskorna pratade med och betedde sig mot patienter, kollegor, anhöriga. Sedan har vi också haft en kvinna med över 25 år i yrket som har hjälpt oss med detaljer för att göra det så realistiskt som möjligt, berättar hon.
Det är kirurgisk precision i innehållet, både handlandet, empatin i de korta dialogerna i mötet med anhöriga och kollegor, men framför allt i relation till patienterna.
– Jag ville göra en film som fokuserade på professionen, det vill säga sjuksköterskeyrket, som sällan har stått i fokus i film och media.
Men det var inte lätt att hitta den perfekta skådespelerskan, berättar Petra Volpe:
– Jag letade länge innan jag vågade fråga Leonie, eftersom hon precis hade spelat en lärare, men hon var den atletiska person jag letade efter. Jag tror också att det var lockande för Leonie att rollen var rörelse- och handlingsdriven, snarare än av psykologisk karaktär.
Villkoren saboterar för arbetet
Kvällspass skildrar en sjuksköterska som gillar sitt arbete och inte har någon egen agenda, inga psykiska, känslomässiga eller etiska problem. Hon vill bara göra sitt jobb.
– Floria är motiverad, ung och stark. Trots det klarar hon inte kvällspasset.
Detta betraktar regissören och manusförfattaren Volpe som är ett av de stora problem vi har inom vårdyrket. Människor som älskar sina jobb, men omständigheterna – tidsbristen, personalbristen och de höga krav som ställs under varje arbetspass – gör att det inte är möjligt för dem att genomföra jobbet på ett bra sätt.
En hårt pressad sjuksköterska (Leonie Benesch) i Kvällspass. Foto: Folkets bio
– Mitt mål var att de som ser filmen verkligen ska känna vad det innebär när tiden med patienterna inte finns där, när kollegor är sjuka och inte ersätts.
Volpe säger att hon aldrig tidigare har fått så många reaktioner på en film. Alla sjuksköterskor som har skrivit säger att de känner igen sig.
Arbetssituationen som skildras är den som resulterar i att många sjuksköterskor lämnar yrket i förtid. Det är ett problem i Schweiz, i Tyskland liksom i många andra länder. Statistik i slutet av filmen visar att det är ett globalt problem och att bristen på sjuksköterskor kommer att vara ännu större i framtiden. Det kostar liv och innebär en global kris. Enligt Petra Volpe har vi en väldigt förvrängd bild av sjuksköterskor i samhället.
– Jag tror inte människor har riktigt koll på hur komplext det är och vilket stort ansvar sjuksköterskor har, säger hon.
Undervärderat som ”ett kvinnojobb”
För det första tar vi dem för givna, menar hon, ”som att det är helt normalt att de offrar sina liv för oss, som under covid”. För det andra skildras de i stort sett alltid som assistenter till läkare, när det i själva verket är de som är huvudpersoner på sjukhusavdelningarna, menar Volpe.
– Det är de som känner till patienterna bäst eftersom det är de som vakar över dem, medan läkarna träffar patienterna lite kort varje dag. Det är sjuksköterskornas uppgift att se och känna vad som händer med patienterna.
Som feminist har Petra Volpe alltid varit intresserad av sociala och politiska teman. Hon menar att synen på sjuksköterskor är symptomatisk, eftersom det betraktas som ett kvinnojobb.
Enligt Världshälsoorganisationen är 90 procent av alla sjuksköterskor kvinnor. Så det är, enligt Petra Volpe, ingen slump att det därför är ett undervärderat, underskattat arbete som inte får den respekt det borde.
– Det finns en tydlig sexistisk aspekt av underlåtenheten när det kommer till sjuksköterskornas arbetssituation. För mig är det här en politisk film, säger hon.
Även om idén till filmen egentligen tog avstamp i det privata.
– Jag levde tillsammans med en sjuksköterska under många år, och tog dagligen del av hennes berättelser från arbetet. Mitt manusskrivande hemma vid datorn framstod så banalt i jämförelse med hennes arbete med existentiella frågor, frågor om liv och död och att vara sårbar – ja mänskliga ämnen.
Petra Volpe. Foto: Salvatore Vinci
Petra Volpe berättar att hon sedan dess har letat efter en form för att berätta om sjuksköterskan. Och när hon läste den tyska sjuksköterskan Madeline Calvelages bok Vår profession är inte problemet, det är omständigheterna, i vilken författaren beskriver ett skift för en annan sjuksköterska, kände hon att det var filmen – en kvinna, ett skift.
– Jag ville göra en fysisk upplevelse för tittarna. Det är abstrakt när du läser en nyhet om underbemanning i tidningen, men vad innebär det i verkligheten för patienterna på sjukhus, för sjuksköterskorna? Biofilm är ett bra sätt att berätta på eftersom det kan få dig att känna saker på ett annat sätt än siffror i tidningen.
Under covid klappade folk i händerna och var högst medvetna om hur viktiga sjuksköterskorna är, snabbt gick alla vidare och ämnet föll ifrån den politiska agendan för politikerna.
– Hälso- och sjukvård ligger alltid långt ner för politikerna, det finns alltid något viktigare. Men det är också typiskt att det är just den här typen av frågor som rör kvinnor och deras arbetsvillkor, som ligger i botten på dagordningen, säger Petra Volpe.
Hon ser detta som en verklig kris som påverkar alla.
– Vi är alla potentiella patienter. Du, jag och alla andra som går omkring kommer förr eller senare att vara beroende av en sjuksköterska. Det är oftast den första och sista personen som rör oss i livet.
Utbrända efter fyra år
– De är utmattade, de är trötta och om saker inte förändras kommer ännu fler sjuksköterskor lämna yrket. I Schweiz kan du se att många utbildade sjuksköterskor är utbrända redan efter fyra år, och lämnar yrket. Du kan inte bara lägga pengar på att utbilda, du måste göra yrket mer attraktivt, säger Petra Volpe.
Hon är inne på att sjuksköterskornas kall till yrket och deras empati för patienterna, som gör att de inte vill lämna dem i sticket – att låta dem dö – utnyttjas.
Kvällspass. Foto: Folkets bio
– Det är ett användande och utnyttjande av de kvinnor som söker sig till yrket, och som faktiskt blir känslomässigt utpressade när arbetsgivarna hela tiden kräver mer och mer av dem, säger hon.
Petra Volpe hoppas därför att filmen ska bli en inlägg i debatten även i Sverige, som den har blivit i Tyskland och Schweiz där många sjuksköterskor har tagit del av filmen och det har skett visningar både på sjukhus, hos fackföreningarna och i parlamentet.
Hon menar att vi alla bör stå upp för och stötta sjuksköterskorna i deras kamp för bättre arbetsvillkor. Genom att vara bra patienter och genom att stå på deras sida.
– Vi bör ställa oss bakom deras krav, för deras problem är del av våra problem.
Och så berättar hon hur Schweiz politiker nyligen gav 65000 schweizerfrancs (omkring 770000 svenska kronor) var till landets alla piloter, eftersom det finns en risk för brist på piloter inom en snar framtid, genom ett enda beslut. Men när det kommer till sjuksköterskornas förutsättningar krävdes ett politiskt initiativ som skulle manglas byråkratiskt efter covid, och som ännu inte hittat sin lösning.
Stora demonstrationer planeras
Den 22 november kommer sjuksköterskorna i Schweiz att gå ut i demonstrationer och det är de stora sjuksköterskefacken som står bakom. Kraven handlar framför allt om att det behövs mer personal. Fler sjuksköterskor i förhållande till patienter än i dag. Lönekraven kommer i andra hand.
– Mer tid med patienterna, det var det första sjuksköterskorna som jag intervjuade inför filmen sade. ”Vi känner att vi inte kan göra vårt jobb längre. Vi går inte hem på kvällen och känner att vi har gjort ett bra jobb”, sade de. Det är svårt att ha så mycket stress och press och ansvar och ändå inte känna att man gjort tillräckligt när kvällen kommer och arbetspasset är slut.
– I slutänden måste samhället fråga sig vad som är viktigast, avslutar Petra Volpe.
När lastbilarna i tyska Gräfenhausen stannade och bygghissen i Sundbyberg störtade mot marken bestämde sig Pelle Sunvisson för att påbörja arbetet med sin nya roman. Foto: Verbal förlag och Johan Nilsson/TT
Författaren och den fackliga organisatören Pelle Sunvisson är aktuell med ännu en bok. På sätt och vis påminner Andra vågen om hans tidigare så hyllade Svarta bär och Svenska Palmen.
I centrum står nu den vilda lastbilsstrejken 2023 där förare från Uzbekistan och Georgien fick nog av usla villkor och dåliga löner. Men i berättelsen ryms också den tragiska hissolyckan i Sundbyberg samma år samtidigt som Sunvissons egna funderingar kring utbrändhet, barn och jobbet med det uppmärksammade facket Solidariska byggare ges plats. Det är en vacker men samtidigt mörk skildring av dagens arbetsmarknad och villkoren för organisering bland landets många migrantarbetare. Arbetaren passade på att ställa några frågor.
Europas längsta förarstrejk, den fruktansvärda hissolyckan och den lilla men växande fackföreningen Solidariska byggare. Vad har ämnena gemensamt?
– De är i någon mening grenar på samma träd. De gemensamma rötterna finns i arbetet, migrationen och organiseringen. Kanske är det också där någonstans lösningarna finns. Men det här är inte en sån bok. Andra vågen är en roman, en skildring snarare än en förklaring.
Hur kom du på idén?
– Idén, i meningen det övergripande temat om migration och arbete, har upptagit nästan hela min tillvaro under flera år. Idén, i den konkreta meningen att skriva om strejken, föddes i samma stund som jag hörde talas om strejken. Under väldigt lång tid handlade manuset bara om det. Idén att också skriva om mig själv kom sent, först i början av det här året då jag bestämde mig för att kassera hela det gamla manuset strax före tänkt utgivning.
Andra vågen. Vad syftar boktiteln på?
– I boken är det vad förarna kallar sig själva. Deras strejk är i själva verket ett försök till upprepning av en strejk som pågått ett halvår tidigare. Av olika anledningar var de inte med då, men efter att ha sett sina arbetskamrater vinna, uppbådar de till sist den beslutsamhet som krävs. Boken erbjuder flera andra möjliga tolkningar av vad som i själva verket utgör Andra vågen, men utgångspunkten är hela tiden att strejken är ett försök till upprepning.
I premiäravsnittet av Arbetarens nya intervjupodd träffar vi författaren, den wallraffande journalisten och fackliga aktivisten Pelle Sunvisson. Det blir ett samtal om migrantarbetares utsatta situation på den svenska arbetsmarknaden, om det parallellsamhälle som vuxit fram och om det nystartade Byggfacket. Programledare: Johan Apel Röstlund
För att kunna välja fritt krävs ökad jämlikhet, och det är inte vad regeringen står för, skriver Amalthea Frantz. Foto: Amr Nabil/TT
och Pontus Lundahl/TT
Självklart är Ebba Busch inte plötsligt någon feministisk kämpe. Hennes utspel handlar om att fiska röster bland dem som hatar muslimer, svårare är det inte. Frågan om religiöst förtryck förtjänar däremot att tas på allvar.
Nej, det går inte att lagstifta om vilka kläder som kvinnor ska känna sig bekväma i.
Nej, att klä sig heltäckande är heller knappast alltid ett fritt val, utan kan vara ett mycket konkret uttryck för förtryck.
Men det är ju just det, ett symptom. Kläder i sig är inte förtryckande. Det är kraven bakom som är det. Så hur kan samhället komma åt dessa?
För det första krävs dels religionsfrihet, dels att religionen måste handla om helt personliga val. Inget som någonsin ska tvingas på andra. Detta rimmar extra illa med partiet Kristdemokraterna, som är avsändare för utspelet om att förbjuda burka och niqab. De är ju ett politiskt parti som vill ha sin, kristna, religion som grund för samhället.
För det andra krävs mer jämlikhet i samhället. Historien är full av symboliska symptom på ojämlikhet. Inte minst mellan arbetar- och överklass. För mindre än hundra år sedan fick de flesta i Sverige inte fick säga ”du”, eller förväntades stryka av sig mössan, i mötet med någon som hade en högre samhällsställning. Symboliska gester som att skaka hand, i stället för att bocka eller niga, kom med arbetarrörelsens framväxt.
Sexualisering på olika sätt
Vad som ses som sexuellt varierar stort. Att ha kort kjol blev en symbol för kvinnors frigörelse på 1960-talet. Men blev under senare decennier ett slagträ i debatten om vad som kan ”provocera fram våldtäkt” – eftersom vi fortfarande inte har jämlikhet mellan könen.
I de nordiska länderna har de flesta badat nakna utomhus långt in i modern tid. Och att sola topless var självklart för många här under senare delen av 1900-talet. Detta har gått tillbaka – antagligen främst på grund av påverkan från dubbelmoralens och tuttfixeringens USA.
För drygt tio år sedan gällde moralpaniken att kvinnor ville få bada utan bikiniöverdel i badhus i Sverige. Att amma offentligt har också blivit en konfliktzon.
Själv önskar jag att alla ska få klä sig som de vill. Men för det krävs förutsättningen för att verkligen kunna göra fria val: jämlikhet – i hemmet, på jobbet, på gatan, i religiösa samfund och andra organisationer. Och förstås: stöd till de kvinnor som själva kämpar mot förtryck.
Alltså precis vad de borgerliga partierna motverkar.
Nej, självklart är Ebba Busch inte plötsligt någon feministisk kämpe. Hennes utspel handlar om att fiska röster bland de som hatar muslimer. Svårare än så är det inte.
(Förslaget väcker också stora praktiska frågor: kvinnor som faktiskt klär sig i heltäckande niqab eller burka är ingen stor grupp i Sverige. Det är sannolikt att vi under valåret kommer få höra nya utspel om ett allmänt ”slöjförbud”. Hur skulle det kontrolleras och upprätthållas? Vem ska bedöma vad som är förtryckande, vad som är religiöst, vad som är mode, en scarf eller annan huvudbonad?)
Ta frågan på allvar på riktigt
Men frågan om religiöst, och annat, förtryck förtjänar att tas på allvar.
Några som gör det är organisationen Terrafem. Som deras generalsekreterare Bernardita Núñez säger i vår intervju: Buschs regering har kraftigt skurit ner stödet till landets kvinnojourer. Det är politik som gör skillnad i praktiken, mer än utspel om att lagstifta om klädsel.
Å sin sida säger Sara Mohammad, ordförande för i Riksorganisationen GAPF (tidigare Glöm aldrig Pela och Fadime), att offentliganställda inte borde få ha burka eller niqab på jobbet. Och att hon välkomnar all öppen och ärlig debatt om frågan i stort.
Där kan jag inte annat än hålla med – en sådan diskussion behövs.
Att regeringspartier gör utspel om ”kulturkrig” bidrar inte till det.
Ebba Busch har flera gånger de senaste åren skickat ut testballonger riktade mot den muslimska minoriteten i hopp om att locka till sig SD-väljare. Hennes senaste utspel får både ris och ros från organisationer som arbetar mot hedersförtryck. Foto: Stefan Jerrevång/TT och Pontus Lundahl/TT
Kristdemokraternas ledare Ebba Buschs utspel om att förbjuda burka och niqab splittrar de organisationer som jobbar för kvinnors rättigheter och mot hedersförtryck. Från sågningar till ett välkomnade av debatten.
– Det går att ha många synpunkter på plaggen men det största problemet i dag är våldet och morden som kvinnor utsätts för, säger Bernardita Núñez som är generalsekreterare på Terramfem, en organisation med mångårig erfarenhet av att arbeta för kvinnors rätt att leva utan mäns våld och dominans.
Bernardita Núñez på kvinnojouren Terrafem som särskilt vänder sig till våldsutsatta kvinnor av utländsk härkomst. Foto: Jonas Ekströmer/TT
Hon menar att förslaget om burka-förbud rör en väldigt liten grupp kvinnor i Sverige och att vice statsminister Ebba Busch i stället borde lägga energin på annat. Som exempelvis att återupprätta stödet till landets kvinnojourer som den sittande Tidöregeringen skurit ner på.
Välkomnar ärligt samtal
Från annat håll låter det dock annorlunda. Sara Mohammad är grundare och ordförande i Riksorganisationen GAPF, tidigare Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime, som i över 20 år jobbat mot hedersrelaterat våld och förtryck.
– Vi välkomnar alla förslag som bidrar till ett öppet och ärligt samtal om vad burka och niqab verkligen står för. Nämligen allt annat än jämställdhet, förklarar hon för Arbetaren.
Ebba Buschs förslag fick som väntat stor uppmärksamhet. KD-ledaren har flera gånger de senaste åren skickat ut så kallade testballonger. Inte sällan riktade mot den muslimska minoriteten i Sverige, i hopp om att vinna väljare som står Sverigedemokraterna nära.
Sara Mohammad, grundare av Riksorganisationen GAPF, tidigare Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime. Foto: Christine Olsson/TT
Kristdemokraterna ligger enligt flera opinionsmätningar nämligen farligt nära riksdagsspärren och kampen om mediautrymmet hårdnar ju närmare valet nästa höst vi kommer.
I en intervju med Aftonbladet under helgen förklarade hon att Sverige befinner sig i ett ”kulturkrig” och föreslår nu ett totalförbud mot burka och niqab i offentliga miljöer.
Det här som en del av Kristdemokraternas satsning på ”utvecklingsarbete för ökad samhällsgemenskap”.
– Man får mycket gärna vara muslim i Sverige men inte på det sättet som islam praktiseras i Iran och Afghanistan. Jag vill inte ta hit flera totalitära islamister. De är inte välkomna här framåt och man måste anpassa sig om man redan är i landet, sade Ebba Busch till Aftonbladet.
Bernardita Núñez är som sagt kritisk och säger till Arbetaren att ett förbud aldrig är rätt väg att gå.
– I alla världens länder sitter man och bestämmer hur kvinnor ska få klä sig. Om vi inför ett förbud vet jag inte var vi hamnar till sist. Och ett större problem är väl att om en kvinna i burka söker skydd från en våldsam man så kan hon i dag inte få det på grund av regeringens minskade stöd till kvinnojourer.
Sara Mohammad däremot är inte upprörd över den vice statsministern, även om GAPF själva inte har lagt fram något eget förslag kring burkaförbud i offentliga miljöer.
Däremot vill organisationen att statligt anställda och de som arbetar i landets kommuner och regioner förbjuds att bära den heltäckande klädseln på jobbet. Det har de tidigare presenterat i sitt åtgärdsförslag ”för ett jämlikt samhälle fritt från hedersrelaterat våld och förtryck”.
– Burka och niqab är förtryck och innebär en sexualisering av kvinnors och unga flickors kroppar. Och vi vill motverka den könsdiskrimineringen. När jag och mina medsystrar från Syrien och Iran ser kvinnor i de här plaggen påminns vi om de som piskas i länder som Afghanistan för att de inte bär dem. Därför välkomnar jag ett ärligt samtal om vad de här kläderna verkligen står för.
En sjöman föll under tisdagsmorgonen över bord från ett handelsfartyg utanför Skelleftehamn. Flera timmar senare pågick sökinsatserna fortfarande för fullt och mannen befaras nu ha drunknat.
Det var strax innan 09 på tisdagen som larmet gick om att mannen fallit över bord i det iskalla vattnet strax söder om Skellefteå. Både polis, ambulans och sjöräddning kallades till platsen med så väl båtar som helikopter. Men mannen hade vid 14.30-tiden fortfarande inte hittats och han bedöms därmed inte längre vara vid liv, enligt polisen som leder sökinsatsen på plats.
Händelsen rubriceras i dagsläget som arbetsplatsolycka och fallet leds av åklagare vid riksenheten för miljö och arbetsmiljömål.
– Vi ska också utreda vad som har hänt. Vi kommer att åka ut till fartyget och prata med folk ombord, säger Elin Andersson som är polisens presstalesperson till Svt Västerbotten.
Privatiseringen av fiskerättigheter är en av anledningarna till att det svenska yrkesfisket har förändrats i grunden. På bara några decennier har fisket koncentrerats till ett fåtal stora aktörer på västkusten. Resultatet är en näring som i allt högre grad producerar råvara till djurfoder i stället för mat till människor, skriver Henrik Svedäng, docent i marinekologi.
Svenskt fiske är en liten näring, sett såväl ur nationell som internationell synvinkel, men inte utan betydelse för livsmedelsförsörjningen. Den är av hävd starkast utvecklad vid västkusten, medan det regionalt bundna fisket vid syd- och ostkusten länge har gått kräftgång och riskerar att vara helt borta inom en generation.
Orsaken till att yrkesfiskarna blir allt färre beror dels på teknisk utveckling, dels på att fiskbestånden har utarmats eller förlorats genom förändrad havsrätt. Men privatiseringen av fiskerättigheter spelar också den en väsentlig roll.
De viktigaste fiskevattnen för Sverige var länge Kattegatt, Skagerrak och Nordsjön. På 1970-talet kraschade dock sillbeståndet i Nordsjön samtidigt som den nya havsrätten infördes, där kuststaterna erhöll en ekonomisk zon på 200 nautiska mil (200*1,85 kilometer) från kustlinjen. I stället kom Östersjön att bli en räddningsplanka för den västsvenska fiskenäringen med en god fångstutveckling för sill och torsk under 1980-talet.
Bakslagen kom dock snart. Ett fortsatt överfiske i Kattegatt-Skagerrak lede till att de samlade fiskfångsterna började krympa och på bara några decennier nådde till rena obetydligheter.
Privatisering som lösning
I och med Sveriges EU-inträde 1995 ökade emellertid subventionerna till fiskenäringen, särskilt till den del av fiskeflottan som fiskar pelagiska stimfiskar som sill och skarpsill.
Med krympande bestånd och en utbyggd och moderniserad fiskeflotta, i huvudsak med hemmahamn på västkusten, sjönk även lönsamheten för det Östersjöbaserade fisket.
Lösningen blev en snabb privatisering av de svenska fiskerättigheterna 2009 – de svenska andelarna av olika fiskekvoter delades upp mellan yrkesfiskarna, där andelens storlek bestämdes utifrån historisk redovisad fiskfångst. Kvotandelarna gjordes även transferbara, vilket betyder att de kunde bytas och säljas mellan rättighetsinnehavarna. På engelska kallas detta system för ITQ – Individual Transferable Quotas.
Införandet av ITQ har inneburit en koncentration av det pelagiska fisket till några få ägare. Antalet medelstora båtar (12–45 meter) i den svenska fiskeflottan har minskat kraftigt samtidigt som lönsamheten har ökat för kvarvarande fiskerättsinnehavare med större fartyg. Vilket på det hela taget var avsikten med att införa ITQ-systemet.
Denna privatisering av det pelagiska fisket har också inneburit att svenskt fiske alltmer domineras av fiskeföretag med hemmahamn på västkusten. Även Östersjöns fiskevatten, från Hanöbukten upp till Bottniska viken, har blivit en del av resursbasen för yrkesfiskare bosatta i närheten av Göteborg.
Fångsten blir fiskmjöl för djuruppfödning
Flottstrukturen med färre och större fartyg har skapat ett behov att maximera volym framför tillgång på högkvalitativ råvara för livsmedelsproduktion. Med en dominans av större fartyg med stora volymer (upp emot 1000 ton) föreligger en svårighet för beredningsindustrin att hantera fångsterna med bibehållen kvalitet.
Det innebär att det svenska yrkesfiskets fångster numera främst går till att producera fiskolja och fiskmjöl för djuruppfödning. Omkring 90 procent av sill/strömmingsfångsterna från svenskt fiske i Östersjön blir i dag djurfoder.
Denna omstrukturering av fiskeflottan kan ses som kolonialisering av naturtillgångar. För det första inom Sverige, där västkustfiskets kapitalstarka företag tillåts ta över fisketillgångar längs alla kuststräckor genom en oligopolmarknad. Men också internationellt, där norsk laxuppfödning samlar in marina resurser från hela världen för att omvandla dessa till standardiserade och lättsålda produkter.
Man kan fråga sig varför det fortfarande tycks finnas så stor acceptans för denna typ av hyperkapitalistiska ”marknadslösning” – trots att de negativa konsekvenserna blivit alltmer uppenbara under senare år i form utarmade fiskbestånd och småskaliga kustfiskare som går på knäna på grund av uteblivna fångster.
Skyller på konsumenterna
Den storskaliga fiskeindustrins skyller problemen på konsumenterna. Fångsterna måste helt enkelt säljas billigt till danska fiskmjölsfabriker eftersom folk inte vill äta sill/strömming längre.
Lejonparten av de pengar som tjänas på att förvandla Östersjöns sill- och skarpsillsfångster till danskt fiskmjöl tillfaller en handfull fiskeföretag på västkusten. Men ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det pelagiska industrifisket en dyr förlustaffär för Sverige.
Att detta havererade system tillåts fortgå blir mer obegripligt för varje år som går. Politikens och förvaltningens argument klingar alltmer falskt.
Västkustfiskarnas entusiasm är dock lättare att förstå. De är de enda vinnarna i detta spel, vilket uttrycks ovanligt tydligt när den vänsterpartistiske fiskeskribenten och Göteborgsbon Anders Svensson senast försvarade ITQ-systemet och det storskaliga industrifisket: ”[Privatiseringen] ledde till att den enorma överkapacitet som fanns tidigare försvann. I stället för 80 stora båtar finns det nu mellan 10 och 20 varav 8 riktigt stora från Västkusten. Av de 8 stora västkustbåtarna finns det flera som främst fiskar i Nordsjön och Nordatlanten medan andra främst fiskar i Bottenhavet och Östersjön. På Donsö har fiskarföretagen investerat i en ny djuphamn och i en konferens om fiske som ger sysselsättning på orten. På Rörö har fiskeriföretagen investerat i boende för barnfamiljer, en skola och förskola, en sporthall, en vårdcentral, en livsmedelsaffär och en kommande konferensanläggning. Utan lönsamhet i fisket skulle dessa satsningar inte ha varit möjliga.”
I detta oförblommerade försvar för att norrlänningar och ostkustbor ska känna glädje över tennisbanor och konferensanläggningar på öarna utanför Göteborg ges ändå en förklaring till varför Östersjön fiskas ut. Fiskeriförvaltningen har blivit ett redskap för rent-seeking, det vill säga att öka sin befintliga förmögenhet genom att manipulera offentlig politik eller ekonomiska förhållanden utan att skapa ny förmögenhet.
Henrik Svedäng, docent i marinekolgi vid Östersjöcentrum, Stockholms universitet.
Trots den nödhjälp som nu väntas släppas in i Gaza är situationen för civilbefolkningen fortfarande akut efter Israels förödande anfallskrig. Foto: Mohamed Arafat/TT
”Eldupphör inte nödvändigtvis ett slut på folkmordet”
Samtidigt som omvärldens blickar på måndagsmorgonen riktades mot Israel återstår fortfarande mycket för att en långvarig och framför allt rättvis fred ska bli verklighet. Det menar Palestinagrupperna som förklarar att ett eldupphör inte nödvändigtvis innebär ett slut på folkmordet.
Strax före klockan 10 på måndagsmorgonen meddelade den folkmordsanklagade israeliska armén att samtliga överlevande gisslan ska ha släppts fria av Hamas. De transporterades från det sönderbombade Gaza av personal från Röda korset över gränsen till Israel. I gengäld ska omkring 2000 palestinska fångar släppas fria. Många av dem godtyckligt fängslade av Israel utan ordentliga rättegångar.
Men vad det så kallade fredsavtalet, där många detaljer fortfarande inte presenterats, innebär i praktiken är fortfarande oklart.
Palestinagruppernas ordförande Roberto Tamayo Hokkanden säger till Arbetaren på måndagsförmiddagen:
– Det är givetvis välkommet med ett eldupphör efter två obeskrivliga år av folkmord. Bland palestinier i Gaza är lättnaden stor och vi har sett bilder på firande. Men denna vapenvila innebär inte automatiskt ett permanent slut på folkmordet och heller inte fred. Om vapenvila hålls är den fortsatt bräcklig. Det har, om inte annat, tidigare avtal visat.
Svåröverskådliga konsekvenser
Roberto Tamayo Hokkanden hoppas nu att både nödhjälp och internationella journalister ska släppas in i Gaza.
– Det är först då vi kommer få veta den verkliga omfattande av lidandet i Gaza.
Vad tror du om den närmaste framtiden för civilbefolkningen i Gaza?
– Det är nu den långa vägen till läkning tar fart. Återuppbyggnaden måste komma igång, och människor i Gaza måste få börja leva igen och inte bara överleva. Israel har ödelagt samhället i Gaza, svält ut befolkningen och i princip raderat alla förutsättningar för liv. Det kommer att ta generationer innan läkningen kan börja på riktigt.
– Tidigare erfarenheter har visat att det också är nu som vi kommer att börja se omfattningen av folkmordet. Dels för att humanitär hjälp släpps in, dels för att fler palestinska röster kan höjas och höras. Situationen för dem som har överlevt är katastrofal och konsekvenserna av Israels krigföring är oöverskådliga, för generationer framåt.
”Inte tvingas tillbaka in i status quo”
Palestinagrupperna menar också, precis som många andra människorättsorganisationer världen över, att en eventuell fred måste bli långsiktigt rättvis.
”Tills frihet och självbestämmande är uppnått kommer Palestinagrupperna att fortsätta arbeta för det palestinska folkets rättigheter. Palestinierna får inte tvingas tillbaka in i ett status quo som innebär nya årtionden av förtryck. Det internationella samfundet måste agera genom vapenembargo och ekonomiska sanktioner och ett tydligt skydd för det palestinska folket mot ytterligare angrepp” skriver organisationen i ett pressmeddelande.
Omkring 70 000 palestinier har dödats i de israeliska attackerna mot Gaza sedan den 7 oktober 2023, och en stor andel av dem är barn. Siffran befaras dock stiga kraftigt då tusentals människor fortfarande rapporteras som saknade efter de intensiva bombningarna.
Miran Kakaee, Nina Pirooz och Tomas Fridh från Fridh Advokatbyrå i debatt om tonårsdeportationer. Foto: Ali Lorestani/TT, Harald Nilsson. Montage: Arbetaren
Den nya anknytningsutredningen låtsas lösa problemet med tonårsdeportationer, men förslaget är en chimär som i praktiken förvärrar situationen för de unga som riskerar utvisning, skriver Nina Pirooz, Miran Kakaee och Tomas Fridh från Fridh Advokatbyrå.
När utredningen ”Skärpta villkor för anhöriginvandring” presenterades den 5 september 2025 väcktes förhoppningar om att slutligen komma till rätta med den omänskliga praktiken av så kallade tonårsdeportationer. Många trodde att förslaget skulle underlätta för unga vuxna att få uppehållstillstånd tillsammans med sina familjer. Sanningen är den motsatta, vilket även rubriken på utredningen möjligen skvallrar om.
Utredningens verkliga uppdrag var kristallklart och i led med Tidöavtalet, nämligen att så långt möjligt anpassa svensk reglering till minimikraven enligt EU-rätten och att strama åt anhörigkretsen (det vill säga de personer som kan beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning) så mycket som möjligt. Det är precis vad som har gjorts, även för den grupp man påstått sig vilja hjälpa.
Enligt förslaget ska endast makar, sambor och barn under 18 år kunna beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning. Allt annat är undantag som ska tillämpas restriktivt. Tidigare har barn till arbetstagare kunnat beviljas uppehållstillstånd fram till de är 21 år gamla. Även denna ventil föreslås nu stramas åt, vilket självfallet innebär fler tonårsdeportationer.
När det gäller försörjningskravet så ska detta enligt utredningen även gälla vid förlängningsansökningar, något som inte har varit fallet tidigare, vilket självfallet kommer splittra flertalet familjer. Det är oklart huruvida en sådan tillämpning av försörjningskravet vid förlängningar är förenlig med rätten till familjeliv enligt Europakonventionen, särskilt när det kan leda till att familjer som lagligen varit bosatta i Sverige under längre tid splittras eller utvisas på grund av tillfälliga ekonomiska svårigheter som följer av en lågkonjunktur.
Visserligen föreslås att regleringen om uppehållstillstånd för nära anhöriga utanför kärnfamiljen ska finnas kvar och anpassas för förlängningssituationer. Men vad innebär detta egentligen?
Den enda förbättringen som presenteras är att kravet på vart beroendeförhållandet till resten av familjen har uppkommit nu förändras. Beroendeförhållandet behöver enligt förslaget inte längre ha uppstått i hemlandet utan kan även ha uppstått här i Sverige. Men bedömningen av beroendeförhållandet kommer fortsättningsvis att göras ”väldigt snävt.”
Utredningen är brutalt ärlig när det understryks att förslaget ”inte syftar till att ge personer som beviljats uppehållstillstånd i Sverige som barn en generell möjlighet att stanna i Sverige efter myndighetsåldern.”
Tvärtom ska utgångspunkten vara att unga vuxna ”inte har någon absolut rätt att leva tillsammans med sina föräldrar.” Detta framgår uttryckligen av utredningen.
I praktiken avgränsas rätten till förlängning till om man går kvar i gymnasiet eller inte, och även då ska bedömningen tillämpas restriktivt. Utredningen medger själv att det ”endast i undantagsfall” kommer att vara möjligt att uppfylla både kraven för förlängning och för permanent uppehållstillstånd. Att endast bevilja uppehållstillstånd till unga vuxna som är gymnasieelever är dessutom inte förenligt med Europadomstolens praxis och uppfyller därmed inte ens en ”minimistandard” inom EU.
Resultatet blir att man skapar en regel som låter som en lättnad men som i praktiken inte förändrar mycket, och som för barn till arbetstagare innebär en klar försämring. Unga människor som vuxit upp i Sverige, som talar svenska bättre än sitt ”hemlands” språk, som har alla sina vänner och sin framtid här, ska som huvudregel fortfarande utvisas när de fyller 18 år. Problemet uppstår vid nästa förlängning i stället. Målet förblir detsamma, att denna grupp ska utvisas, trots att deras anknytning till Sverige bara blir starkare med tiden.
Problemet med tonårsdeportationer förskjuts alltså bara några år framåt i tiden och skapar ytterligare falska förhoppningar hos drabbade familjer. Det framgår tydligt att denna grupp sannolikt inte kommer kunna beviljas permanenta uppehållstillstånd i längden.
Även om förväntningarna på den här regeringen att faktiskt göra något av konsekvenserna av tillfälliga uppehållstillstånd var låga, så vill Fridh Advokatbyrå i varje fall belysa att utredningen i praktiken inte innebär en förbättring för denna grupp. Om vi verkligt vill komma till rätta med denna omänskliga praktik krävs politisk vilja att respektera både Europakonventionens krav på skydd för privatliv och de mänskliga rättigheterna för unga personer som byggt sitt liv i Sverige, då bör utredningens förslag självfallet inte genomföras.
Nina Pirooz, Miran Kakaee och Tomas Fridh, advokater på Fridh Advokatbyrå
”Chefer borde uppmuntra ett öppet klimat på arbetsplatsen, i stället för att försöka mörka att det finns brister i vården”, säger Malin Dalkvist. Foto: Per Karlsson/TT och privat
Malin Dalkvists kamp för patientsäkerhet och arbetsmiljö prisas av facket
Barnsjuksköterskan Malin Dalkvist tilldelas årets civilkuragepris till minne av den mördade syndikalisten Björn Söderberg. Det här efter sin kamp för såväl bättre arbetsmiljö som för barn- och ungdomsavdelningens allra yngsta patienter vid Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Arbetaren ringde upp för att gratulera.
Stort grattis. Hur känns det att tilldelas årets civilkuragepris?
– Det känns jättestort! Det är väldigt fint att få uppskattning för detta eftersom jag verkligen inte fått uppskattning från chefer. Tvärtom har jag blivit ganska illa behandlad efter att ha stått upp för att lagar kring patientsäkerhet ska följas, gjort en visselblåsaranmälan i regionens eget visselblåsarsystem och tillsammans med några av mina kollegor gått ut i lokaltidningen och berättat om vår oro för patientsäkerheten på avdelningen.
Kände du till priset innan?
– Nej, inte så mycket. Men jag har läst om tidigare pristagare nu och det är ju ett väldigt fint pris och många modiga personer som fått det tidigare.
Hur är situationen på jobbet nu?
– Vet faktiskt inte. Jag är tjänstledig och flera av mina kollegor har sagt upp sig.
Varför är det viktigt att stå upp för sig själv, sina kollegor och patienterna på jobbet?
– Jag tycker det är viktigt att jobba med avvikelsehantering i vården på det sätt som det är avsett. När saker går fel är det viktigt att man vågar skriva avvikelserapporter, utreda händelser och sätta in adekvata åtgärder för att minska risken för upprepning. Allvarliga händelser som lett, eller hade kunnat leda till, vårdskada ska dessutom enligt lag Lex Maria-anmälas, men det görs inte på barnkliniken i Sörmland. Det blir väldigt konstigt att försöka sopa allvarliga händelser under mattan. Det är inte rätt mot någon.
– Barn är en extra utsatt grupp. Både för att de är små och för att till exempel felaktiga doser av läkemedel kan ha större negativ effekt än hos vuxna, men också för att barns upplevelser av vården på sjukhus sätter spår för resten av livet. Därför är det viktigt att alla som ska jobba med barn har tillräcklig kompetens och får tillräcklig inskolning och stöttning för att klara av jobbet, och att man har ett så pass öppet klimat på arbetsplatsen att man vågar be om hjälp, fråga varandra, och ifrågasätta när något känns fel. Detta tycker jag chefer ska uppmuntra i stället för att försöka mörka att det finns brister i vården.
– Det finns en grundlagsskyddad demonstrationsfrihet i Sverige. Rätten att demonstrera är också skyddad av Europakonventionen. Endast sammankomster som orsakar svårare oordning eller allvarlig störning av trafiken kan upplösas, säger Linus Gardell.
När demonstrationsfriheten attackeras från allt fler håll är det viktigt att veta vad som faktiskt gäller för dig som vill demonstrera. Tre snabba frågor till advokat Linus Gardell.
Får man demonstrera utan polistillstånd?
– Det är straffbart att anordna en demonstration utan tillstånd, det är ett brott mot ordningslagen och kan ge böter. Själva demonstrationen omfattas dock alltid av grundlagsskyddet. Att delta i en demonstration som saknar tillstånd är alltså inte straffbart. Däremot kan en person göra sig skyldig till andra brott under en demonstration, och då straffas för detta. Det går alltså i regel inte att undkomma straff för att ett brott skedde vid en demonstration. I vissa gränsfall kan en proportionalitetsbedömning behöva göras, till exempel där det i en demonstration görs yttranden som annars är att anses som förtal. Det handlar om situationer där det påstått straffbara agerandet också utgör en demonstration eller ett yttrande.
Linus Gardell. Foto: Privat
Vad ska man göra om polisen hävdar att en demonstration är olaglig eller saknar tillstånd och vill upplösa den?
– En demonstration kan inte upplösas bara för att den saknar tillstånd. Det krävs att den orsakar svårare oordning eller allvarlig störning av trafiken. Om demonstranter begår brott så kan dock ingripande ske för att få det brottet att upphöra. Om det sker störningar av ordningen kan polisen också meddela ordningshållande befallningar. Den som motsätter sig ett polisingripande kan bli utsatt för olika sorters repressalier. Den kan bli avvisad, avlägsnad eller omhändertagen. Den som motsätter sig fysiskt riskerar att bli dömd för våldsamt motstånd eller våld mot tjänsteman. Den som inte följer en ordningshållande befallning kan bli dömd för ohörsamhet mot ordningsmakten. Den som upplever att polisens agerande är fel bör däremot försöka dokumentera det så noggrant som möjligt så att det i efterhand går att anmäla till justitieombudsmannen, JO, eller att göra en polisanmälan.
Många upplever att det skett skärpningar i polisens sätt att upphäva demonstrationer. Upplever du att det skett inskränkningar i demonstrationsrätten de senaste åren?
– Jag har sett ett ändrat agerande på alla nivåer. Jag tycker det är viktigt att dokumentera beslut om att till exempel upplösa demonstrationer och anmäla det till JO så att det kan prövas om polisen verkligen har gjort rätt. Även i övrigt skulle jag önska att felaktiga ageranden i samband med demonstrationer anmäls så att vi kan få en tydligare praxis på vad som verkligen gäller. Om polisen till exempel beslutar att inte tillåta en demonstration på en viss tid och plats så går det att överklaga.
Här kan du läsa en längre intervju med Linus Gardell.
