Elföretaget Tema Elektro har anklagats för att ha försökt tränga undan Elektrikernas avtal med hjälp av vice vd:ns fars nyskapade fackförening. Arbetaren har tagit del av avtalet, som bland annat förbjuder både sympatistrejk och strejk i samband med lönekonflikter. Enligt arbetsrättsjuristen Frederick Batzler råder det ingen tvekan. ”Det är ett gult avtal med en gul fackförening.”
Det kollektivavtal som tecknats mellan det, tills nyligen okända, Blå-Gul Fackförening, och elinstallationsföretaget Tema Elektro snuvade Elektrikerförbundet på förstahandsavtalet. Men hittills har avtalets faktiska innehåll varit okänt. Men Arbetaren, som tagit del av avtalet mellan fackföreningen och Tema Elektro, kan nu visa att det innehåller långtgående inskränkningar av konflikträtten.
Bland annat förbjuder det facket och företagets anställda att delta i sympatiåtgärder med andra fack. Utöver det omöjliggör det fackets möjlighet att säga upp avtalet och varsla om stridsåtgärder för att sätta kraft bakom sina krav.
– Vi har inte ansett att det är att kringskära en lagstadgad stridsrätt, absolut inte och det tycker jag fortfarande inte. Vi har sagt att vi sätter oss ned vid bordet och för dialog istället, för att som vissa fackförbund, vidta stridsåtgärder, säger Lena Nersing, vice vd på Tema Elektro.
– Man hotar i alla fall inte under förhandlingen med att ”nu går vi hem”. Då får man istället säga att förtroendet för varandra upphört, säger Bo Nersing, ordförande för Blå-Gul Fackförening.
När Arbetaren visar avtalet för SAC-anknutna arbetsrättsjuristen Frederick Batzler ger hans bedömning stöd till anklagelserna mot fackföreningen, som kallats för ”gult”. Med gul fackförening menas ett fack som i högre utsträckning verkar i företagets intresse än arbetstagarnas.
– Det är självklart ett gult avtal med en gul fackförening. Det här är ett villkorsdumpningsavtal, säger han.
Det långt ifrån första gången som Elektrikerförbundets avtal tvingas inta andraplatsen, vilket med de nya strejkrättsreglerna lämnar förbundet utan inflytande över villkor och löner. Men det är andra gången som anklagelser om avtalsshopping riktas mot ett företag som tecknat kollektivavtal med ett fack som beskrivs som ”gult”.
Arbetaren har också kunnat avslöja att ordförande för Blå-Gul Fackförening är far till företagets delägare och vice VD, Lena Nersing. Det är enligt de båda parterna inte ett skäl för öknamnet som de tillbakavisar, men avtalets innehåll väcker fler frågor.
Vid en första hastiga anblick sticker avtalet ut på grund av att det saknar datering och underskrift, men också för att det är knappa två sidor långt. I jämförelse är det huvudsakliga avtalet i branschen, installationsavtalet mellan Elektrikerförbundet och Installatörsföretagen, en lunta på 160 sidor.
– Bara sidantalet säger kanske inte så mycket som man kunde tro, men det säger en del om hur lite som är reglerat i det blå-gula avtalet. Det finns inget om arbetsmiljö eller säkerhet, vilket är ganska anmärkningsvärt i den farliga elbranschen, säger Frederick Batzler.
Men mest iögonfallande är de två sista paragraferna i avtalet. Med ett kollektivavtal följer alltid fredsplikt, det vill säga att så länge avtalet gäller är det generellt förbjudet för båda parterna att vidta stridsåtgärder i frågor de är oense om.
Men det finns fortfarande undantag och avtalet mellan Blå-Gul Fackförening och Tema Elektro, går än längre. I avtalets paragraf 8 är även den annars tillåtna rätten att vidta stridsåtgärder i sympati med annat fack förbjuden, det gäller även för motsvarande åtgärd på arbetsköparsidan.
Lena Nersing, vice vd på Tema Elektro ser inget kontroversiellt i det utökade förbudet. Hon säger att paragrafen syftade till att undvika att bli indragna i en arbetsmarknadskonflikt som egentligen inte berör företaget.
– I vårt fall blev vi drabbade av precis det vi inte ville bli drabbade av på grund av elektrikerförbundet har en sådan möjlighet. Vi tycker att det alltid är bäst att sätta sig ned och diskutera något som man har olika åsikter om. Man förhandlar med varandra. Man ställer sig inte på barrikaderna utan man sätter sig vid ett förhandlingsbord. Det gör man bäst när det inte är storskaliga konflikter, säger hon.
Nästkommande paragraf innehåller dock en än större kompromiss med vad som allmänt bedöms som en grundbult i den fackliga möjligheten att genomdriva sina krav. Av Paragraf 9 följer att avtalet inte har något slutdatum, det gäller för alltid så länge det inte sägs upp av endera parterna. Uppsägningstiden är minst sex månader. Men det förbjuder också någon av parterna att säga upp avtalet med hot om stridsåtgärder:
”…Avtalet kan inte sägas upp med hot om arbetsnedläggelse eller vid löneförhandling. Parterna är överens om att denna skrivning inte ska ses som en inskränkning av strejkrätten utan är ett sätt för parterna att bidra till och verka för ett bra samtalsklimat och en god arbetsmiljö.”
Frederick Batzler förklarar att en av de främsta anledningarna att facken normalt sett vill ha tidsbegränsade avtal, vanligen på ett till tre år, är för att kunna varsla om strejk för att kunna få arbetsköparna att gå med på högre löner och bättre villkor. Konstruktionen i avtalet innebär att den dörren stängs.
– Det talar ganska mycket för att utgångspunkten för det här avtalet inte handlar om arbetstagarnas intresse. Det ter sig mer som att man gör det som en tjänst till företaget. Att man inte heller ser det principiella värdet av rätten till sympatiåtgärder talar mot att man egentligen agerar som en fackförening. Det är ett kännetecken för en gul fackförening, säger han.
Lena Nersing vill inte svara på vem som fört in vad i avtalet. Bo Nersing berättar dock att sympatiåtgärdsförbudet var ett motkrav från arbetsköparen som facket fick gå med på, medan förbudet i paragraf 9 var hans idé och formulering.
– Det finns bara två gånger då det är bortförhandlat och det är i sympatiåtgärder mot ett annat företag och det andra är vid löneförhandling. Vid alla andra tillfällen ges rätten att låta bli att jobba som vid sena löneutbetalningar eller säkerhetsbrister. Det är endast i löneförhandlingen som vi avstår från att strejka och istället få en lite bättre lön.
Innebär det inte att facket blir utlämnat till arbetsköparens välvilja i en förhandling?
– Den här firman är ju ganska liten och alla är måna om att göra ett bra jobb. Där finns ingen motsatsförhållande mellan de som jobbar och de som äger firman, säger Bo Nersing.
Både Bo och Lena Nersing ger den samstämmiga bilden av att både Blå-Gul Fackförening och kollektivavtalet kom till på grund av en vilja från de anställda att ha en bättre pensionsförsäkring med mer insyn än den som erbjöds av LO och Svenskt Näringslivs gemensamma försäkringsbolag Fora.
Genom kollektivavtalet hoppades, enligt Bo Nersing, parterna dessutom kunna förhindra att ett LO-fack tvingade på företaget ett kollektivavtal som i sin tur skulle medföra en återgång till Fora. I slutändan är både Bo och Lena Nersing övertygade om att de skapat ett bättre avtal än vad Elektrikerna erbjuder.
– Vi har gett bättre villkor än i Elektrikernas avtal. De anställda vill inte heller ha Elektrikerförbundets avtal. Ändå framstår vi som the bad guys, säger Lena Nersing.
Den kritik som riktas mot Blå-Gul Fackförening som varande en gul är orättvis, anser Bo Nersing.
– Vill någon tolka det så eller kasta skit på oss, så får man rycka på axlarna. Jag tänker inte försvara varken gul eller icke-gul fackförening för jag vet inte egentligen skillnaden. Vill någon kalla oss det har de väl rätt att göra det, säger han.
Enligt Bo Nersing har Blå-Gul Fackförening tecknat exakt samma avtal med ytterligare ett företag i Upplands-Bro, där också facket är registrerat hos bolagsverket. Han är inte själv helt på det klara med i vilken bransch företaget är verksamt, säger han, men uppger också att det inte i nuläget har några anställda men ”planerar att växa”.
