Signerat #84/2021

Sin egen lyckas smed

Linn Spross, författare, undersköterska och vårdstudent Foto: Privat

”Det går naturligtvis jättebra att bestämma sig för att flytta ut på landet (om du har en bostadsrätt till att börja med, så du kan köpa det där svinbilliga torpet i Värmland) och vara sin egen lyckas smed. Tills du blir sjuk och behöver den där högteknologiska vården som bara kan bli till genom en extrem arbetsdelning.” Det skriver Linn Spross i Arbetaren.

Enligt uppgift kvackar ankorna i dammen Stockholm missnöjt. I månader har de debatterat stadens enorma nackdelar på diverse kultursidor. I mainstreammedia längtar folk ut på landet. Vissa köper bondgård, vissa blir jägare, alla odlar egen mat och talar nöjt om det ekologiska lugna livets fördelar.  

Den kanske något otrendiga sociologen Emile Durkheim skilde på två olika samhällstyper. Han menade att tidigare samhällen har präglats av mekanisk solidaritet, och hållits ihop av att vi alla är ungefär lika. Vi delade samma lokala identitet, kunde samma saker, levde i ett samhälle med låg grad av arbetsdelning och specialisering.

Det verkar vara denna typ av samhälle som konservativa ylar efter när de skriver om förlorad sammanhållning, polarisering och så vidare. Att samhällen som historiskt sett präglats av mekanisk solidaritet också krävt enorm repression av det som avviker verkar bara vara en bonus för den konservative som gärna vill ha ordning och reda, ett känt kodord för mer makt till polisen och statens våldsmonopol. 

Ett samhälle med en så hög arbetsdelning att det till och med krävs hundfrisörer, hunddagis och hundpsykologer. Inte konstigt att man längtar bort.

Durkheim beskrev också det moderna samhället som präglat av ett slags organisk solidaritet. Kapitalismen luckrade upp den gamla samhällsstrukturen, till och med slog sönder den, och i dess spår har det uppkommit ett samhälle med en hög grad av arbetsdelning och specialisering. Ingen är längre självförsörjande utan alla har ett lönearbete som (förhoppningsvis) möjliggör att vi kan köpa de tjänster och varor som vi inte har tid att producera själva (eftersom vi lönearbetar) av någon annan.

Durkheim skrev att ett sådant samhälle hålls ihop av ett ömsesidigt beroende. Eftersom vi alla är specialiserade, må så vara att vissa är kirurger, andra frisörer och andra bagare så behöver vi varandra för att bli friska i hjärnan, ha okej frisyrer och äta bröd.

Alla är vi en liten kugge i ett stort maskineri. Durkheim menade dock att detta ömsesidiga beroende, den organiska solidariteten, inte räcker till för att hålla ihop ett samhälle. För mer än hundra år sedan konstaterade han dystert att samhällen med en för långt skriden arbetsdelning så småningom skulle förlora ett sammanhållande kitt och därmed falla i bitar. 

Det låter som en mardröm, det där som skildras på DNs kultursida. Ett samhälle med en så hög arbetsdelning att det till och med krävs hundfrisörer, hunddagis och hundpsykologer. Inte konstigt att man längtar bort. Även en frihetligt sinnad vänsterperson vill nog hellre leva som den unge Marx drömde om, att vara fiskare, jägare och bonde, men ändå få ägna sig åt att skriva kritik efter middagsmaten.

I ett kapitalistiskt samhälle innebär ofrånkomligen en hög grad av arbetsdelning också hierarkier, en snedfördelning av resurser och makt. Men det kanske inte måste vara så.

Det går naturligtvis jättebra att bestämma sig för att flytta ut på landet (om du har en bostadsrätt till att börja med, så du kan köpa det där svinbilliga torpet i Värmland) och vara sin egen lyckas smed. Tills du blir sjuk och behöver den där högteknologiska vården som bara kan bli till genom stora system, genom en extrem arbetsdelning.

Kanske går det att hålla samman samhällen med just organisk solidaritet, där vi vet att vi alla är lika beroende av varandra. Det kräver sådant som är omodernt och nästan generande naivt, sådant som empati och medmänsklighet. Men jag kan nästan lova att du egentligen inte vill odla din egen mat. Du hatar bara varuformen.  

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet innehåller:

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar