Walmart är världens tredje största arbetsgivare, efter USA:s försvarsdepartement och Kinas armé. Med utgångspunkt i Walmart argumenterar vetenskapsjournalisten Leigh Phillips och ekonomen Michal Rozworski för att globala företags storskaliga planerade ekonomier kan lägga grunden för en demokratisk socialism. Detta är del 12 i Arbetarens sommarföljetong.

Var Sovjetunionen verkligen planerad? 

”Det här med Walmart och Amazon och till och med NHS är väl fint”, kan vi föreställa oss hur du muttrar. ”Men det fanns något som kallades för Sovjetunionen. Du kanske har hört talas om det? En vidrig sak. Gulag. Hemlig polis. Miljontals dödade. Byxor kom utan blixtlås. Ingen ananas eller Elvis. Och Sovjetunionens kollaps bevisar väl bortom allt tvivel att planering är omöjligt, tycker du inte?” 

Vänsterkritiker av Sovjetunionen söker ofta förklaringen till dess misslyckande i den efterblivna, i grund och botten feodala, förrevolutionära ekonomin, i trycket från det ständigt närvarande existentiella militära hotet från Väst, i den påstådda demokratiska bristen hos leninistiska organisationer, eller i klassintresset hos tsarens byråkrater som den oerfarna arbetarstaten inte hade något annat val än att förlita sig på. Dessa vänsterförklaringar till stalinismens uppkomst är inte nödvändigtvis felaktiga. Men här är vi mer specifikt intresserade av den teori som konservativa torgför, nämligen att totalitarismen kan spåras direkt tillbaka till den planerade ekonomin. På samma sätt är vi intresserade av hur en bredare allmänhet blev övertygad om denna förklaring – att Sovjetunionen inte bara visar att planering inte fungerar, utan att den nästan per definition måste vara auktoritär. 

Vårt argument är att även om övergången från marknad till planering är ett nödvändigt villkor för ett jämlikt samhälle, så är det inte ett tillräckligt villkor. Planeringen måste vara demokratisk. Mises och Hayek har fått det hela om bakfoten: det är inte så att försämrad ekonomisk information till följd av planering leder till auktoritarism, utan tvärtom auktoritarismen som leder till sämre information, vilket undergräver all planering. 

Ett helt bibliotek kan fyllas med böcker som redan skrivits om det bolsjevikiska experimentets misslyckande, och att upprepa alla argument skulle vara lika omständligt för oss som det vore tröttsamt för våra läsare. Men ingen bok om planering kan undvika historiens största försök till planering – eller åtminstone det största före Walmart. Oavsett om vi tycker om det eller inte skär Sovjetunionens historia genom ekonomiska ideologier över hela det politiska fältet. Vår målsättning är därför att ge en så koncis sammanfattning som möjligt, som undviker de värsta fallgroparna från det förra århundradets akademiska hårklyverier och sekterism inom ämnet och upptäcker planeringens – och icke-planeringens – plats i den sovjetiska tragedin. 

Konsten att improvisera 

Det är besynnerligt, men därmed inte mindre sant, att även om bolsjevikerna skulle inleda det mest radikala ekonomiska experimentet under hela det förra århundradet, så kom de inte till makten med en specifik ekonomisk strategi. De bar inte runt på ritningar som visade hur socialismen skulle implementeras. Karl Marx och Friedrich Engels beskrev visserligen ingående det kapitalistiska produktionssättets politiska ekonomi, men de producerade få konkreta beskrivningar av hur deras önskade alternativ skulle se ut. När Vladimir Lenin återvände till Petrograd i april 1917 efter sin exil i Schweiz hade han på sin höjd ett skissartat ekonomiskt program. I ”aprilteserna”, som framfördes under ett par tal inför bolsjevikerna, räknade han upp behovet att omedelbart göra slut på kriget, att konfiskera stora jordegendomar och att överföra hela makten över staten till sovjeterna – de arbetarråd som växt fram under revolutionen som störtade Romanov-dynastin. I detta ingick att slå ihop alla banker till en enda nationell bank kontrollerad av Petrogradsovjeten. Men det var allt. Och den åttonde tesen varnar: ”Det är inte vår omedelbara uppgift att “införa” socialism utan endast att ofördröjligen ställa den samhälleliga produktionen och produkternas fördelning under kontroll av arbetardeputerades sovjeter.” Till skillnad från Neuraths detaljerade teorier om hur socialistiska industrier skulle organiseras hade Lenin och andra bolsjeviker ägnat lite uppmärksamhet åt hur ekonomin skulle skötas efter maktövertagandet. 

I sitt tal till den allra första kongressen för alla landets sovjeter i juni deklarerade Lenin att svaret på den ekonomiska kris som då härjade landet var att omedelbart göra kapitalisternas vinster offentliga, ”arrestera femtio eller hundra av de rikaste miljonärerna” och lämna över ”kontrollen” till arbetarna. I sin bok om Sovjetunionens ekonomiska historia från 1969 noterar dock den rysk-skotske ekonomen Alex Nove att det ryska ordet ”kontrol” inte betyder ”övertagande” utan har en betydelse som ligger närmare inspektion och kontroller, liknande franskans ”contrôle des billets”: 

[Lenin] lade tonvikten på att förhindra sabotage och bedrägeri från kapitalisternas sida. Men då och då övergår ”kontrol” till kontroll, till fullständig reglering av produktion och distribution av arbetarna, till ”landsomfattande organisering” av utbytet av spannmål mot tillverkade varor, och så vidare. Men hur det skulle gå till definierades aldrig. 

I takt med att järnvägsnätet bröt samman, arbetsgivare saboterade produktionen, svält hotade och ett allmänt kaos växte fram under 1917 antog frågan om vad arbetarnas kontrol betydde en mer konkret form. Oavsett om det var staten eller arbetarna som gjorde det stod det alltmer klart att någon slags samordning av produktion och distribution var nödvändig för att övervinna det kaos som snabbt bredde ut sig. 

Dagen före oktoberrevolutionen skrev Lenin att kapitalismen inom sig redan skapat en utmärkt mekanism för samordning vars ”kapitalistiska vanställelse” helt enkelt skulle kunna huggas av: en användbar bokföringsapparat i form av bankerna, ”syndikaten” (i praktiken grupper av företag) och postverket. Denna apparat skulle kunna tas över ”i färdigt skick från kapitalismen”. Här börjar vi se Lenin uppmärksamma det behov av ekonomisk planering som Otto Neurath hade talat om: ”En enda statlig bank, den största av de största, med filialer i varje lantligt distrikt, i varje fabrik, kommer att utgöra så mycket som nio tiondelar av den socialistiska apparaten. Det kommer att vara landsomfattande bokhållning, landsomfattande bokföring av produktionen och distributionen av varor. Det kommer vara, så att säga, något i stil med det socialistiska samhällets skelett.” 

Men bolsjevikerna kom inte till makten i oktober och förstatligade hela ekonomin nästa dag. Centraliserad planering uppstod bit för bit, på ett improviserat sätt – ofta som svar på marknadsrelationernas kollaps och akuta brister i takt med att inbördeskriget spred sig genom landet – snarare än genom stegvis implementering av en heltäckande strategi för att ersätta marknaden. Vintern 1917–18 var sträng. När arbetare lämnade staden i jakt på mat var fabriker tvungna att stänga på grund av brist på arbetskraft, vilket ytterligare förvärrade bristen, samtidigt som regeringen försökte ransonera mat och andra viktiga förnödenheter genom staten eller kooperativen. Det var nödvändighet, inte ideologi, som tvingade fram förbudet mot privat handel i konsumtionsvaror. När förråden tog slut, inte bara för konsumtionsvaror utan också för råvaror och bränsle, följde enligt Nove ”en oundviklig expansion av statens kontroll, statlig drift och slutligen också statligt ägande.” 

Den 27 november utfärdade Sovjeternas kongress ett dekret om arbetarkontroll som gav större makt till fabrikskommittéerna. De kunde nu ”aktivt ingripa” i alla aspekter av produktionen och distributionen, och deras beslut var bindande för fabriksägarna. Men dekretet var inte så mycket ett grönt ljus för fabrikskommittéerna att ta över produktionen som det var att ge laglig sanktion åt det som redan hade pågått i månader. Som Nove frågar sig: var detta kontrol eller kontroll? 

I vilken omfattning och hastighet som förstatligandet skulle uppnås var lika oklart. Sovjetiska forskare från den här tiden är inte eniga om ifall partiet ens hade en grundläggande plan för förstatligandet av de viktigaste sektorerna av industrin. 

I december 1917 etablerades hursomhelst det Högsta ekonomiska rådet eller Vesenkha, för att utveckla allmänna regler för styrningen av landets ekonomiska liv. Det hade rätt att genomföra rekvisitioner och att genomföra påtvingad ”syndikering” av olika grenar av industrin. Till en början inkluderade olika sektioner av Vesenkha till och med chefer och ägare, och överlappade ofta med de sektorsindelade företagssyndikat (branschorganisationer) som existerade före revolutionen. Som Nove påpekar var till och med kontoren och stora delar av personalen desamma. 

Om socialismens essens är utvidgningen av den demokratiska principen till alla ekonomiska områden som idag kontrolleras av icke-valda ägare av privata företag, vilken skillnad gör det då för arbetarna – eller vem som helst i samhället – om ekonomiska beslut tas av icke-valda byråkrater istället för icke-valda chefer? 

Demokrati är socialismens bultande hjärta och som vi ska se är det den avgörande garanten för ekonomisk effektivitet. 

Vid tiden för oktoberrevolutionen är det alltså troligt att det åtminstone fanns några strömningar som insåg att även om förstatligande var en nödvändig åtgärd, så var det inte meningen att det skulle utgöra slutmålet. Det var utan tvekan fallet med de mer frihetliga socialistiska elementen, även om andra menade att statens omedelbara bortvittrande var en vanföreställning hos ultra-vänstern. Även om hela handelsflottan formellt förstatligades 1918 berodde somliga förstatliganden på att arbetsgivarna vägrade acceptera arbetarrådens styre och istället valde statlig kontroll som det minst outhärdliga alternativet. 

De icke-auktoriserade förstatligandena av industrier blev så utbredda och kaotiska att de oroade centrala myndigheter: samma år beslöt de att ingen expropriation kunde äga rum utan Vesenkhas godkännande. Men i juni gjordes en kovändning där försöket att dra i bromsen ersattes av ett dekret som förstatligade alla fabriker, vilket inledde en period som ofta kallas ”krigskommunism”. Utrikeshandel och distribution av mat och andra föremål i städerna ställdes under statlig kontroll, medan rekvirering av mat från bönder (som skulle visa sig brutal) introducerades i ett försök att avvärja hotet om svält. Åtgärden vidtogs inte till stöd för övertaganden underifrån, eller för att främja den socialistiska demokratin, utan snarare för att bringa någon ordning i kaoset under det eskalerande inbördeskrig som hade spritt sig till stora delar av Ryssland mellan den bolsjevikiska röda armén, de ”vita” – monarkister, konservativa och proto-fascistiska styrkor understödda av Storbritannien, Frankrike, USA, Japan och tio andra utländska arméer – och olika icke-bolsjevikiska socialister. Försörjningslinjer för material och mat skars av och kommunikationer stördes, vilket förvärrade krisen när bristen blev alltmer akut. Till råga på allt detta hade villkoren som Tyskland genomdrivit i fredsfördraget i Brest-Litovsk för att göra slut på världskriget på östfronten varit stränga, och Ryssland förlorade stora områden av odlingsbar mark och produktiva industrizoner till centralmakterna, samtidigt som västländerna upprätthöll en blockad till havs mot den nyblivna arbetarregeringen. 

Mellan världskrigets utbrott år 1914 och år 1921 föll industriproduktionen med två tredjedelar; kolproduktionen minskade med två tredjedelar och produktionen av stål och elektricitet (den som alls existerade) med ungefär fyra femtedelar, medan importen rasade med 85 procent och exporten med knappt 99 procent. 

Att återställa ordningen var inte bara nödvändigt, utan populärt. Faktum är att vi gång på gång i historien ser hur kapitalistiska stater i tillstånd av totalt krig på samma sätt har genomfört omfattande förstatliganden – eller åtminstone centralisering av investeringsbeslut, ransonering och en mycket större statlig kontroll över ekonomin än vad som normalt existerar under kapitalismen i fredstid. För Bolsjevikerna, liksom för Roosevelt eller Churchill två årtionden senare, stod marknadens ineffektivitet i vägen för seger i kriget. Det fanns en fatal logik bakom expansionen av statens kontroll. 

Det fanns vänsteroppositionella som Nikolai Bukharin och Karl Radek som motsatte sig Lenins dragning till disciplin och auktoritärt ledarskap, och till och med hans dragning till ekonomiska incitament, ackordsarbete och högre löner till specialister än till andra arbetare. Så mycket av det som pågick såg ut som motsatsen till marxismens demokratiska och jämlika målsättningar, och inte minst dess önskan att överskrida allt herravälde till förmån för ett nytt frihetens rike. Men samtidigt skulle ett nederlag i inbördeskriget betyda att världens första arbetarregering skulle falla. De ädla mål som Lenin själv tidigare hade talat om måste vänta. Ryssland var hopplöst underutvecklat, dess ekonomi krossad. Det bästa som kunde hända var att bolsjevikerna höll ut så länge som möjligt i hopp om att den utlovade världsrevolutionen spred sig till mer industrialiserade länder som Tyskland eller Storbritannien – där Marx och andra socialister hade antagit att världsrevolutionen skulle födas, snarare än ett huvudsakligen feodalt bakvatten som Ryssland. 

Efter att rubeln kollapsat och de offentliga utgifterna finansierades genom att trycka pengar började de löpande utgifterna för stora delar av ekonomin tas direkt ur budgeten. Resultatet var att kontanta betalningar fick mindre och mindre betydelse. Lokala ekonomiska råd såg till att statliga industriföretag levererade deras produkter till andra företag utan betalning, och att de fick de tjänster och material som de behövde på samma sätt. Järnvägarna och handelsflottan skulle på samma sätt transportera varor gratis. Därefter skulle arbetare i den statliga sektorn och därefter andra arbetare i städerna och till och med en del invånare på landsbygden inte längre behöva betala för sin futtiga matranson (”Gratis ransoner, när det ens fanns något att ransonera”, skriver Nove), medan postgång, transporter och andra offentliga tjänster var gratis och lönerna ofta betalades i natura. Utgifter handlade mer om bokföring än faktiskt utbyte. Som Nove beskriver situationen: ”Pengar förlorade sin praktiska funktion inom den statliga sektorn av ekonomin.” 

Vid slutet av 1918 hade ett nytt organ, Kommissionen för utnyttjande, bildats med den enda uppgiften att lösa frågan om distribuering. Det började skapa balansräkningar för material – ursprunget till det som under årtiondenas lopp skulle bli mycket större sovjetiska system för planering. Den ideologiska drömmen om ett penninglöst samhälle smälte samman med den krisande ekonomins tvingande behov. Utkastet till program för Kommunistpartiet från år 1919 slog fast att handeln utan undantag skulle ersättas av ”planerad, statligt organiserad distribution av produkter”, och förberedelser skulle göras för att ”avskaffa pengar.” Somliga teoretiserade till och med om att revolutionernas kaos i sig skulle leda till de kapitalistiska relationernas snabba försvinnande, så som pengar och utbyte av varor på marknaden. 

Till en början, mitt i sammanbrottet, var det bästa Vesenkha förmådde inte centralplanering så mycket som katastroflindring. Det beordrade vad som skulle produceras, distribuerade det som kunde distribueras, och försökte koordinera olika sektorer av ekonomin. I september 1919 uppskattade Bukharin att mellan 80 och 90 procent av de största industrierna hade nationaliserats. Expropriering av mindre företag hade dock ansetts ”absolut otänkbart” eftersom det skulle vara omöjligt att organisera sådan småskalig produktion och distribution. Ett dekret tidigare samma år förbjöd nationalisering av verkstäder med mindre än fem anställda, även om omfattande spontana övertaganden av företag av den storleken faktiskt inträffade, men utan någon sammanhängande plan, när myndigheterna (där de existerade) rusade ”från flaskhals till flaskhals.” En utbredd svart ekonomi bidrog till förvärrad brist och inflation och drog undan resurser från krigets behov. I november 1920 utfärdades till slut, trots administratörernas uppenbara ovilja och oförmåga att hantera tiotusentals små verksamheter med sin minimala kapacitet till planering, ett dekret som nationaliserade all småskalig industri. 

Även om Lenin till slut lyckades återinföra principen om arbetsplatser ledda av en chef så tog den sig olika uttryck i verkligheten. På vissa platser innebar det att en arbetare utgjorde ledningen, med en specialist – i praktiken en chef från före revolutionen – som rådgivare. På andra platser innebar det att en specialist hade befälet med en arbetarkommissarie som rådgivare, som ibland kunde ifrågasätta men inte bestämma över honom. Somliga, inte minst den politisk tendens inom bolsjevikerna som blev känd om ”arbetarnas opposition”, ville att fackföreningarna skulle få kontroll över ekonomin, medan Lev Trotskij, röda arméns befälhavare och senare arkitekten bakom bolsjevikernas seger i inbördeskriget, ville se en full militarisering av arbetarklassen. Katastrofens tvingande nödvändighet rättfärdigade enligt honom det tillfälliga bildandet av en ”armé av arbetare” som verkade under militär disciplin.

Men det vore överdrivet simplistiskt att se detta som en konflikt mellan en högerorienterad, centraliserande och mer auktoritär tendens å ena sidan, och en vänsterorienterad, mer frihetlig tendens å den andra. Debatten rasade och viktiga personer svängde mellan olika ståndpunkter i takt med att förhållandena förändrades. Lenin ansåg för sin del – samtidigt som han stödde striktare disciplin och ett mer centraliserat ledarskap för det gemensamma bästa, och till och med militarisering av arbetare i vissa fall – att Trotskij gick för långt. Han ansåg att fackföreningarna behövde behålla sin viktiga funktion som representanter för arbetarna. Just eftersom den nuvarande svåra situationen krävde en sådan byråkratisk, centraliserande förvrängning av socialistiska mål, ansåg han att fackföreningarna behövde upprätthålla en självständig förmåga att representera medlemmarnas intressen på den ena eller andra fabriken. Facklig kontroll över ekonomin skulle i praktiken förvandla fackföreningarna till byråkratiska förgreningar av Vesenkha som representerade ledningens intressen gentemot arbetarna, vilket skulle stå i konflikt med deras historiska roll att representera arbetarnas intresse gentemot ledningen. Hursomhelst ledde försöken att stärka disciplinen till att partiets kontroll över fackföreningarna växte (i vissa fall frivilligt, eftersom de personer som var inblandade ofta var medlemmar i båda). Och senare, när sovjeternas demokrati till slut stryptes, skulle motsättningen slutgiltigt avgöras till statens fördel. 

Gosplan och Gulag 

Återigen är det knappast nödvändigt att vi tillför något till den omfattande historiska litteratur som beskriver utrensningarna som dödade de flesta av de gamla bolsjevikerna som genomfört revolutionen, den stora svälten i början av 30-talet som dödade så många som 12 miljoner (främst i Ukraina), sabotaget av den spanska revolutionen, Gulag, repressionen mot arbetarupproren i Ungern och Tjeckoslovakien, eller invasionen av Afghanistan. Däremot är vi intresserade av att studera förfallets ekonomi, och i synnerhet om planering orsakar (eller ens bidrar till) auktoritarismen – som marknadssocialisten Nove och de flesta socialdemokrater, liberaler och konservativa har hävdat – eller om dessa analyser har fått allt om bakfoten: om det i själva verket är auktoritarismen som på ett fatalt sätt undergräver planering. 

I oktober hade bönderna genast börjat ockupera mark och dela upp den mellan sig. Även om omfördelning av jord var i linje med revolutionens uttalade mål och uppmuntrades av den framväxande regeringen, så resulterade processen snabbt i en oväntad oförmåga att föda de urbana massorna, en kris som skapade en djup antagonism mellan stad och land som till slut skulle övervinnas med en brutalitet som måste räknas som ett av historiens största brott. 

Omorganiseringen av gårdar och stora egendomar hade naturligtvis en förödande effekt på jordbruksproduktionen, inte minst när bönderna grälade om hur marken skulle fördelas. Det fanns rikare och fattigare bönder. Några ville att egendomarna skulle styckas upp, medan andra föredrog kollektivisering av produktionen. Men hungern som hemsökte städerna var inte en följd av dessa strider, utan istället av en motsättning mellan de urbana arbetarnas och böndernas kortsiktiga intressen, hur mycket man än talade om enheten mellan de som höll i hammaren i fabriken och de som högg med skäran på fälten. Många av bönderna var inte jordbruksarbetare med en chef, utan snarare feodala tjänare, trots att livegenskapen formellt hade avskaffats 1861. Adelsmän eller staten själv exproprierade en andel av vad dessa bönder producerade och sålde det på marknaden. Den största källan till rikedom i Ryssland var, liksom i alla andra länder före kapitalismens framväxt, denna regelbundna direkta stöld från bönderna. Incitamentet för bonden att producera ett överskott var ren överlevnad – att se till att det fanns tillräckligt kvar att äta efter att jordägaren hade tagit sin del. 

Brödransonerna i Petrograd var så magra att arbetare – varav många för mindre än en generation sedan själva hade varit bönder – började migrera tillbaka till byarna för att kunna föda sig själva. En del fabriker fick till och med stänga på grund av brist på arbetare. Den nya regeringen satt fast i en rävsax. Det bästa alternativet skulle vara att producera en mängd enkla industriprodukter och konsumtionsvaror som bönderna kunde tänkas vilja ha, och därmed ge bönderna – varav många reducerats till självförsörjning på små omfördelade jordplättar – incitament att producera ett överskott för att kunna köpa sådana föremål. De omvälvningar och det kaos som revolutionen och inbördeskriget orsakade gjorde redan detta till en svår uppgift, men problemet förvärrades av det fortsatta behovet av tung industriproduktion för att tillverka de vapen och fordon som behövdes för att utkämpa kriget. Till och med när inbördeskriget, till allas utmattade förvåning, började trappas ner med övertag för bolsjevikerna under 1920 så fruktade revolutionärerna att rikare och mer teknologiskt avancerade utländska arméer kunde invadera på nytt i vilken stund som helst. Bolsjevikerna stod inför en paradox: att gå över till lättare industriproduktion skulle troligen resultera i att revolutionen krossades utifrån, men om det inte skedde skulle revolutionen troligen krossas inifrån. 

Kort sagt: invånarna i det tidiga Sovjetunionen led på grund av en jordbrukssektor som ännu inte integrerats i kapitalismen. Om kapitalismen hade växt fram i hela landet och förvandlat dessa bönder till jordbruksarbetare, på samma sätt som skett i västra Europa under de senaste århundradena, så skulle dessa arbetare ha haft ett direkt gemensamt intresse med städernas industriarbetare av att kollektivisera produktionen. Istället hade revolutionen befriat bönderna genom att förvandla dem till småbrukare. 

Brist på mat ledde till hamstring, spekulation och därmed inflation, som i sin tur förvärrade bristen. Under 1918–19 passerade runt 60 procent av städernas konsumtion den svarta marknaden. 

Precis som i andra sfärer där produktion, distribution och marknader kollapsat så använde centrala myndigheter allt mer aggressiva metoder för allokering. I maj 1918 fick Folkkommissariatet för matförsörjning (Narkomprod) rätt att beslagta mat med våld. Tillsammans med grupper av beväpnade arbetare och den hemliga polisen (Tjekan) konfiskerade dess tjänstemän mat från de som anklagades för hamstring, medan fattiga bönder hetsades till en kampanj där spannmål konfiskerades från påstådda ”kulaker” (eller så kallade ”rika bönder). Dessa godtyckliga beslag av mat systematiserades med tiden till ”prodrazvyorstka”, ett system av tvingande köp till ett fastlagt – men ofördelaktigt – pris, som liknade tsarens tidigare program för rekvisition av spannmål under första världskriget. Priserna var i vissa fall så låga att rekvisitionen lika gärna kunde ha kallats konfiskering, eftersom väldigt lite kunde köpas för de futtiga summorna. Föga förvånande gjorde bönderna motstånd, inte minst eftersom den mat som blev kvar när prodrazvyorstkas agenter gett sig av inte räckte för att föda dem själva. Upplopp var inte ovanliga. Programmet ledde bara till mer brist och spekulation eftersom bönder gömde sitt spannmål, sålde det på svarta marknaden eller helt enkelt slutade så – för vad var poängen med att arbeta om frukten av arbetet ändå skulle bli stulen? Samtidigt som beslagen mer än tredubblades kollapsade produktionen. 

Inbördeskriget, prodrazvyorstka och en svår torka i öst och sydöst innebar att skörden 1921 bara var två femtedelar av en genomsnittlig skörd före kriget. Följden blev svält, som följdes av en tyfusepidemi, i vilken miljontals dog trots nödhjälp och avskaffad matskatt i de drabbade regionerna. 

Men till och med nu förblev bönderna, av rädsla för jordägarnas återkomst, tillräckligt lojala med bolsjevikerna för att säkra deras seger i inbördeskriget 1922. Och trots sitt raseri över ”själviska” bönders ovilja att producera för det allmänna intresset så började Lenin, Trotskij, Bukharin och några andra ledande bolsjeviker argumentera för att nödrekvisitionerna inte var någon långsiktig lösning på motsättningarna mellan de urbana arbetarnas och böndernas intressen. Att öka produktiviteten i jordbruket skulle vara omöjligt utan något slags incitament för bönderna. När en bräcklig fred väl uppnåtts betraktade ledarna omfattningen av den katastrof som ”krigskommunismen” inneburit och övertygades om behovet av en tillfällig reträtt från det som många hade trott var en framgångsrik språngmarsch mot socialismen. Regeringen stod inte bara inför ett bondeuppror: arbetare i Petrograd hade börjat strejka mot de magra brödransonerna; prodrazvyorstka höll på att ersättas av en skatt på mat som var betydligt lägre än de tidigare rekvisitionsmålen; och mot slutet av inbördeskriget hade en revolt bland flottister i Kronstadt – som också hyste Östersjöflottan – också förstärkt uppfattningen att en reträtt var nödvändig. Mot slutet av 1923 hade den besådda arealen ökat till 90 procent av arealen före kriget, och även om skörden fortfarande var mindre än 1913 var matbristen inte längre akut. 

Ett mer försiktigt tillvägagångssätt som återupprättade vissa marknader i syfte att utveckla ett i första hand privat jordbruk och en omfattande privat lätt industri, skulle nu vara målet under den ”Nya ekonomiska politiken” (NEP) – en eftergift som ledande bolsjeviker trodde skulle vara nödvändig under en längre tid. Lenin hoppades på maximalt tjugofem år, andra trodde att det snarare var ett minimum. 

Legaliseringen av privat handel under NEP visade sig snabbt vara en framgång, i synnerhet när det gällde konsumtionsvaror på landsbygden. Små fabriker som förstatligats hyrdes nu ut till entreprenörer och kooperativ, medan staten behöll den tunga industrin, finanssektorn och utrikeshandeln. Talet om att avskaffa pengar tystnade när statliga företag nu skulle använda affärsmässig bokföring. De resurser som behövdes för produktionen, inte minst bränsle, skulle nu betalas för med intäkter från försäljning istället för genom billiga centralt skapade krediter. På samma sätt skulle löner återigen betalas i kontanter och offentliga tjänster belades återigen med avgifter. Fabriker skulle fungera som självständiga, konkurrerande enheter som skulle sträva efter vinst och undvika förluster. Olje- och timmerkoncessioner erbjöds till och med till utländska kapitalister, i förhoppning att de skulle introducera välbehövliga moderna maskiner. 

På grund av den omfattande marknadsallokering av varor som återinfördes under NEP är det svårt att säga hur mycket planering som ägde rum. Strategiska sektorer av den tunga industrin övervakades nära av respektive avdelning av Vesenkha, som bestämde vad de skulle producera och när, medan industrin för konsumtionsvaror fick skapa sina egna produktionsplaner baserade på signaler från marknaden. Noves ord igen: ”Ordet ‘planering’ hade en väldigt annorlunda betydelse 1923–26 jämfört med den som det senare skulle få. Det fanns inget utarbetat program för produktion och allokering, ingen ‘kommandoekonomi’”. Det som växte fram istället för operativ planering var prognoser, rekommendationer och riktlinjer som gjorde att höga beslutsfattare kunde diskutera prioriteringar och strategiska investeringsbeslut. På många sätt var det som åstadkoms i det här avseendet inte särskilt olikt några av de mer statscentrerade västerländska ekonomierna under efterkrigstiden, då många av ekonomins kommandohöjder, i synnerhet kol och stål, var i offentliga händer – även om det kanske hade en mer ryckig karaktär, då den desorganiserade nya staten ännu höll på att etablera sig. 

Parallellt med allt detta hade inbördeskriget krossat medborgerliga rättigheter och förkrympt sovjeternas demokrati. Miljontals arbetare, inklusive de mest politiskt aktiva, dödades i strid. De som överlevde gjorde det genom att återvända till byarna för att skrapa ihop vad de kunde i matväg genom aktiviteter på den svarta marknaden eller genom att sugas upp av den nya statsapparaten. I sin dagliga verksamhet var regeringen beroende av tsarens byråkrater och talet om proletariatets försvinnande var bara en smärre överdrift. Sovjeterna hade verkligen slutat vara styrande organ av arbetare och existerade istället för arbetarna – eller snarare av och för byråkraterna. Sovjeterna utövade inte längre någon direkt makt. Den inskränkning av medborgerliga rättigheter som ägde rum under totalt krig med fiender på alla sidor hävdes aldrig – inte ens efter den bräckliga segern. Eftersom de flesta politiska partier tog ställning mot revolutionen efter oktober var Bolsjevikerna det enda fungerande parti som fanns kvar efter inbördeskriget. Det var mellan fraktioner inom partiet, snarare än mellan partier, som politiska motsättningar utspelades. Men 1921 oroades ledarna av hur vänsteroppositionens idéer ekade bland rebellerna i Kronstadt – och av det stora antalet medlemmar av kommunistpartiet som anslutit sig till revolten – och gjorde därför sitt kanske största misstag. Ett misstag som lade grunden till staliniseringsprocessen senare samma årtionde: man utfärdade en lag som förbjöd fraktioner inom Bolsjevikerna. Det var avsett som en temporär åtgärd tills läget hade lugnat ner sig, men även de som stödde åtgärden fruktade vad den skulle kunna leda till. Genom hela 1920-talet fortsatte diskussionerna om vad som skulle göras, trots det formella förbudet mot fraktioner, även om debatten blev råare. Efter Lenins död 1924 tog Josef Stalin, ledare av den bolsjevikiska ”mitten”-fraktionen som velade mellan en falang som ville fortsätta med NEP och en annan som ville återkollektivisera jordbruket för att få till en snabb expansion av den tunga industrin. Mötesdeltagare möttes av skvadroner av stalinistiska häcklare som störde med glåpord, hån och burop, och till och med knytnävar. Huliganismen gick hand i hand med säkerhetspolisen OGPU:s smygande dominans. Från mitten av 1926 och framåt stängdes de flesta oppositionella ute, till höger och vänster, från alla maktpositioner. Oppositionella (eller alla som misstänktes för att vara oppositionella) släpades ur sina sängar på natten och fängslades eller tvingades i exil utan åtal. 1928 tvingades Trotskij och hans anhängare i exil till avlägsna delar av unionen. Efter att vänstern besegrats vände sig Stalin 1929 mot de sista kvarvarande kritikerna av den växande auktoritarismen, bland annat Bukharin. Bukharin erkände ”ideologiska fel” och återupprättades delvis och kortvarigt, men några få år senare skulle han gå samma öde till mötes som de flesta av sina gamla bolsjevikiska kamrater som genomfört revolutionen, som dödades på ett eller annat sätt under den stora utrensningen. 

Efter inbördeskriget var den ekonomiska tillväxten överlag snabb men bestod till stora delar av att återaktivera, reparera och renovera existerande kapacitet, lägga om skadade järnvägar och återabsorbera tillgängliga fakbriksarbetare. Industriproduktionen – som hämmades av brist på kapital och förlusten av kvalificerade arbetare under kriget – förblev låg. Den urbana/rurala paradox som låg till grund för de skrämmande konfiskationerna under krigskommunismen försvann inte, trots att ekonomin återhämtade sig. Så sent som 1928 förblev träplogen och handskäran den mest avancerade tekniken inom jordbruket för miljontals småbrukare. Att gå bortom ett återupprättande av situationen som rådde före kriget hade krävt mycket större investeringar. 

Mot slutet av årtiondet tog NEP-perioden slut, eller snarare tonade bort. Försök med priskontroller på en allt större uppsättning varor uppmuntrade ägare att begränsa produktionen, vilket återigen orsakade brist på ett stort antal varor. Makthavarna stod alltså inför ett val mellan att antingen lätta på prisregleringarna och i praktiken låta marknaden under NEP allokera varor å ena sidan, eller en mer systematisk styrning av produktionen och distributionen av viktiga varor å den andra. Det senare alternativet utövade utan tvekan en ideologisk dragningskraft på många, men det var akut brist och flaskhalsar snarare än en återuppväckt glöd för socialism som drev på införandet av administrativa kontroller och till slut en mer centraliserad planering. 

I slutändan ställdes landet inför ett utvecklingsproblem som var identiskt med det som alla utvecklingsländer har stått inför sedan dess: vilka i samhället ska bära den tyngsta bördan för den ackumulation av kapital som krävs för de nödvändiga investeringarna? Från 1926 och framåt vann snabb industrialisering allt oftare över en balanserad, långsammare tillväxt som var beroende av expansionen av det privata jordbruket och den lätta industrin, och den understöddes av en brutalitet mot bönderna som skulle få krigskommunismen rekvireringar att framstå som mjuka i jämförelse. Under hösten samma år ställde sig en partikongress bakom en prioritering av den tunga statliga industrin framför andra sektorer, med målet att snabbt komma ikapp – och förbi – de mest avancerade industriländerna. För att uppnå detta behövdes en långsiktig plan. Uppgiften gavs till en relativt obskyr underkommitté till regeringen, Statliga generalplaneringskommissionen, eller ”Gosplan”. 

Gosplan hade etablerats i februari 1921 med uppgiften att ta fram en övergripande ekonomisk plan för hela landet, som skulle utgöra en rekommendation till dess överordnade i Rådet för arbete och försvar, en ekonomisk-militär kommitté som i sin tur etablerats för att ta Ryssland bortom improvisationen till den planering som inbördeskriget krävde. Gosplan skulle också utveckla budgeten och undersöka handlingsalternativen för valuta, krediter och banker. Under NEP utvecklade Gosplans nitiska byråkrater, som i många fall var experter som inte var medlemmar i Bolsjekvikerna, vad som troligen var det allra första systemet för nationalräkenskaper i historien: en komplett bokföring av den ekonomiska aktiviteten i ett land – summan av dess produktion, inkomst och utgifter. En handfull västländer skulle börja med något liknande på 30- och 40-talen, men i större skala först efter andra världskriget. 

Efter 1926 stärktes Gosplans roll. Året därpå inleddes förberedelserna för den första femårsplanen, under ett växande politiskt tryck att anta ständigt mer ambitiösa tillväxtmål. En tidig version skulle senare ersättas av en optimal version, som snabbt ersättes av en med ännu mer fantastiska mål. Det var en enorm uppgift eftersom planen krävde mer information och statistik från alla tänkbara sektorer än vad som rimligen kunde finnas vid den tiden. I september 1928 attackerade Bukharin tillväxtmålen som överdrivna och obalanserade. Den första skenrättegången, som genomfördes det året, diskrediterade de som manade till försiktighet som ”skadegörare”* avlönade av utländska regeringar. Experter som presenterade analyser som inte var tillräckligt optimistiska förlorade sina positioner. 

I den mån det hade funnits ”planering” snarare än ett kaotiskt rusande från flaskhals till flaskhals så innebar den första femårsplanen, från 1928 till 1932, en omorganisering – en systematisering av processen, med regelbundna översyner. Överlappningen mellan Vesenkha och Gosplan löstes genom att den senare tog över allt fler av den förras funktioner. Kredit- och banksystemet reformerades också. Truster hade hittills kunnat erbjuda krediter till varandra, men det ledde till att investeringar genomfördes på ett oplanerat sätt som inte följde den övergripande femårsplanen. 1930 förbjöds därför utlåning mellan företag och ersattes med direkt utlåning från den statliga banken och utvecklingen av en ”unifierad finansiell plan” som omfattade alla investeringsbeslut. 

Det som internationellt blev känt som ”kommandoekonomin” växte på detta sätt smygande fram under årtiondets lopp. Statliga företag ställdes under det relevanta folkkommissariatets kontroll – det som i de flesta länder idag skulle kallas för ett departement eller ministerium – och direktören för varje företag följde direkta order från det respektive kommissariatet. Varje sådant tog fram planer för sina företag i linje med de politiska mål som Gosplan beslutat om, och bedömde i sin tur de möjliga konsekvenserna av olika planer och strävade efter att pussla ihop dem genom ett system med ”materialbalanser” – i grund och botten en balansräkning som inte visade vinster och förluster, utan materiell produktion inom alla sektorer, liksom deras förmodade behov. I takt med att produktionen och distributionen fortskred – oavsett om de uppfyllde eller inte uppfyllde eller överträffade målen – gjorde tusentals ändringar av balansräkningarna, precis som vilket kapitalistiskt västerländskt företag som helst gör i sin interna planering. Och faktum är, som vi senare skall se, att den sovjetiska erfarenheten gav upphov till tekniker för logistik, bokföring och planering som senare anammades av kapitalistiska företag och än idag utgör kärnan i deras interna planering. En femårsplan var med andra ord inte en operativ plan, utan en strategisk sådan. Operativa planer utvecklades istället för att täcka perioder om ett år eller mindre. Och liksom oftast är fallet mellan avdelningar inom ett kapitalistiskt företag i väst var användningen av priser begränsad. Allt detta krävde planer för produktion och distribution och därmed väldigt detaljerad information från varje företag, på en ständigt mer detaljerad nivå. Vid tiden för andra världskrigets utbrott fanns det 21 olika industriella folkkommissariat. Man skulle kunna säga, vilket många analytiker också har gjort, att Sovjetunionen började fungera som en enda fabrik, en företagsstad som sträckte sig över en sjättedel av jorden. 

I början av 1930-talet hade den politiska debatten upphört. När repressionen blev partiets normala procedur fruktade de hundratals byråkrater som medverkade till att ta fram planerna, liksom cheferna för varje fabrik, gruva eller järnväg, för sina jobb, sina familjer och sina liv. År 1933 rensade partiet ut 400 000 av sina medlemmar. 

Den belgiske författaren och frihetliga socialisten Victor Serge, vars romaner hade bannlysts i Sovjet, beskriver i sina memoarer hur han samma år hade gått ut en kall morgon för att skaffa medicin till sin kroniskt sjuka fru och upptäckte att han var förföljd. Det var ganska vanligt, men den här gången följde hans övervakare efter honom på ett mer närgånget sätt än vanligt. ”Kriminalutredning. Var vänlig och följ med oss, medborgare, för utredningssyfte.” I en trång, fönsterlös och starkt upplyst fängelsecell i Lubjanka berättar en chaufför som arbetade för Statspolitiska administrationen (GPU)* – som arresterats för att ha läst högt för sina vänner ur ett kontrarevolutionärt flygblad utan att genast fördöma det – för Serge att detta är platsen där fångar väntar innan de förs bort för att avrättas. En annan cellkamrat förklarar att han arresterats anklagad för att ha tagit ut en kommission på försäljningen av en skrivmaskin från ett kontor till ett annat. Två agronomer förklarar att ledande personer i Folkkommissariatet för jordbruk hade arresterats, totalt 38 personer. Deras brott hade varit att föreslå större autonomi för gårdar. En ledande akademisk tidskrift anklagade dem för att vara fiendens agenter och skadegörare, och för att ”infektera hästar med hjärnhinneinflammation”. En natt upptäcker Serge att de alla blivit avrättade. 

Alla som besatt någon form av expertis var misstänkt, samtidigt som Stalin krävde snabb utbildning av en kvalificerad kader. Även inom själva Gosplan anklagades de ekonomer som manade till försiktighet för att vara sabotörer. De ”blygsamma” målsättning- arna i det första utkastet till femårsplan fördömdes som ”medveten minimalism” av borgerliga ”skadegörar-planerare.” Men de gjorde fel hur de än gjorde. Planer som bedömdes som alltför ambitiösa attackerades också som medveten skadegörelse. ”Skadegörelse” definierades till och med som ett brott i brottsbalken under Stalin-eran. Senare under samma årtionde, när den stora utren- sningen var i full gång, skickades till och med organisatörerna av 1937 års folkräkning till lägren för samma brott, eftersom resultatet visade att Ryssland hade 8 miljoner färre invånare än förväntat – en empirisk motsägelse av Stalins offentliga påstående att den sovjetiska modellens fantastiska framgång resulterat i en befolkningsökning på 3 miljoner medborgare om året. 

Böndernas paradox 

På något sätt skulle Sovjetunionen, trots alla tragedier och prövningar, bli en första rangens supermakt – den första nationen att sända en människa ut i rymden – vars enda ekonomiska rival var USA. Hur var detta stora språng framåt möjligt? 

Svaret finns i det beslut som togs, av dem som såg medborgerliga rättigheter som en kostsam borgerlig bagatell i bästa fall och en avledande manöver som utnyttjades av socialismens klassfiender i värsta fall, att lösa ”böndernas paradox” med våld. Det hade länge varit en utbredd uppfattning att jordbruksproduktionen bara kunde ökas substantiellt genom ökad koncentration av mark och eliminering av självförsörjande jordbruk, på samma sätt som skett i de mest avancerade kapitalistiska länderna. Under en period hade krigskommunismens misslyckanden och excesser lett till en ny konsensus kring uppfattningen att en sådan omställning måste ske försiktigt, genom att långsamt skapa rätt incitament snarare än genom en revolution uppifrån. Denna ömtåliga konsensus skulle inte bli långvarig. 

År 1927 hade anskaffandet av spannmål, kanske till följd av varubrist och låga priser, visat sig bli långt under det föregående årets nivå, och regimens tålamod hade tagit slut. Beslagen räckte inte för att föda städerna och armén, och än mindre för att leverera tillräcklig mängd av industriella grödor. Samtidigt hade vädret, och därmed även skörden, varit hygglig det året. I Ural och västra Sibirien hade det rentav varit ganska bra. 

Somliga ledande bolsjeviker förespråkade höjda spannmåls- priser, och därmed en minskning av de pengar som kunde spenderas på industrialisering. Men Stalin och hans nu dominerande anhängare gick istället till attack. Det måste vara de rika bönderna som hamstrar! Med hjälp av det som skulle bli känt som ”Ural-sibiriska metoden” skickade Stalin, för första gången utan ens låtsas hämta stöd från det som fanns kvar av formella strukturer för beslutande, en styrka av tjänstemän och poliser för att stänga marknader, kasta ut privata köpmän och beordra bönder att leverera spannmål eller bli arresterade. Stalin fördömde lokala myndigheter och beordrade dem att beslagta spannmål från kulaker och ”spekulanter”. Makthavare i andra regioner kopierade snart metoden, trots protester från andra medlemmar av politbyrån. Innan han ställdes inför rätta för förräderi och avrättades fördömde Bukharin det ”Djingis khan”-liknande militär-feodala utkrävandet av tribut, men bara i privata sammanhang. Till den allierade oppositionelle Lev Kamenev sa han i juli 1928: ”Stalin är en principlös intrigmakare för vilken allt är underordnat bevarandet av hans egen makt. Han har gjort eftergifter nu så att han senare kan skära av våra halsar. Resultatet kommer att bli en polisstat.” 

Trots tvångsåtgärderna gav rekvireringskampanjen mindre spannmål än det föregående året. Stalin meddelade att han var övertygad att tvångskollektivisering – samtidigt som man såg till att bönderna betalade överpriser för industriprodukter och fick underpriser för sina egna produkter – skulle finansiera industrialiseringen av landet. Rekvireringar skulle underlättas av att 25 miljoner små jordbruk konsoliderades till betydligt färre (men mycket större) gårdar. 

Tidigare tvångsrekvireringar av spannmål hade, hur hänsynslösa de än var, gett lokala sovjeter makt att bötfälla eller fängsla hushåll som inte levererat den mängd som krävdes. Nu sattes sådana kvoter på hela byar för att sätta kollektiv press på de så kallade ”kulak-elementen” – den första vågen av det som skulle komma att kallas för ”likvidering av kulakerna som klass”. 

Året 1929 resulterade faktiskt i 49 procent högre rekvirering av spannmål jämfört med året innan, vilket kanske uppmuntrade Stalin att öka takten på det som han kallade för den ”stora omsvängningen” i en artikel i november det året. Den 20 februari 1930 tillkännagavs att hälften av bönderna hade anslutit sig till kollektiva jordbruk, ungefär sju veckor efter att den stora omsvängningen formellt hade trätt i kraft på Stalins order. 

Kulaker, och alla som anklagades för att vara kulaker, skulle inte tillåtas gå med i de nya kollektiven. Istället arresterades och deporterades de. Stalin sa till Centralkommittén att kulakerna förberedde sig för att undergräva Sovjetregimen, men i praktiken var ”avkulakiseringen” förmodligen avsedd att skrämma alla andra till att ansluta sig till kollektiven för att påskynda processen. Kaos, förvirring och motstånd var förutsägbara konsekvenser, tillsammans med en kraftig minskning av skörden. Eftersom de antog att boskap skulle tas ifrån dem slaktade bönderna djur i massiv skala. Samtidigt hade de nya kollektiva gårdarna ingen erfarenhet av storskalig djurhållning och djur dog av försummelse medan de partiaktivister som skickats för att vägleda processen inte visste mer. I Kazakstan minskade antalet får med fyra femtedelar. Paniken framkallade en våg av självmord bland de mer välbeställda bönderna. 

I många regioner lämnade många bönder helt enkelt de kollektiva gårdarna, ”kolchoserna”. Det mest ironiska med hela den ondskefulla processen var kanske att många sådana flyktingar sedan bildade mycket enklare kooperativ för att överleva. ”Det är en av de stora tragedierna från den här tiden att dessa och andra former av genuint samarbete så snabbt utplånades”, beklagar Nove. 

Många andra bönder flydde till städerna. Regeringen svarade på den snabba ökningen av den urbana befolkningen genom att ta ännu mer av en svagare skörd. 1931 var rekvireringarna så omfattande att det inte fanns tillräckligt kvar att äta. Trots att det tilltagande kaoset tvingade fram en uppmjukning av åtgärderna svepte en stor svält genom alla de spannmålsproducerande regionerna och skördade 3 till 7 miljoner liv. Det är från denna period vi hör berättelser om kannibalism från de som överlevde Ukrainas Holodomor, eller ”hungerhemsökelsen”. 

Mitt i dessa fasor upptäcker vi återigen att det långtifrån var fallet att planering ledde till dålig information och därmed till brister, som i sin tur ledde till auktoritarism. Processen var den omvända: det är auktoritarismen som undergräver kvaliteten på informationen i systemet. Det kanske mest talande exemplet på hur illegitim makt undergräver information finns i kollektiviseringsprocessen. Regeringen var, av naturliga skäl, mån om att uppmuntra användningen av traktorer bland bönderna för att öka produktiviteten. Så de ”politiska departementen” på de statliga traktormyndigheterna skickade politiskt pålitliga frivilliga till byarna för att utveckla kapaciteten att använda sådana jordbruksmaskiner och bringa lite ordning i kaoset, men även som mekanism för politisk övervakning av bönderna. Under normala omständigheter, och i frånvaro av en sådan öppen politisering, skulle åtminstone det första ledet i den här processen kallas för ”jordbruksrådgivning”: att föra ut teknisk och vetenskaplig kunskap från akademin till gårdarna, en vanlig företeelse både i väst och i utvecklingsländer. Enkelt uttryckt handlar det om utbildning av bönder genom praktiskt arbete. Men under kollektiviseringsprocessen hände det motsatta när dessa frivilliga anlände: det var experterna som lärde av bönderna. Dessa frivilliga talade med bönderna och förstod vad som hade hänt. De övertygades om vikten av att omedelbart minska rekvireringskvoterna och införa positiva incitament för bönderna. Men när statens ledare fick denna information drog de slutsatsen att de kollektiva gårdarna måste renas från ”skadegörare” bland revisorer, agronomer och lageransvariga – vilket också innebar att den viktigaste informationen från ekonomins bas förstördes. 

Vi får inte heller underskatta den långtgående destabiliserande effekt på ekonomin som den stora utrensningen mellan år 1936 och 1938 hade, då nästan 700 000 människor avrättades och mer än 1,5 miljoner fängslades, enligt dokument som offentliggjordes efter det kalla kriget. I Moskvaprocesserna tvingades de flesta av de gamla bolsjekvikledarna från revolutionen erkänna att de konspirerat mot regimen, varefter de avrättades eller fängslades. År 1938 hade 1108 av de 1966 delegaterna till den senaste partikongressen fyra år tidigare arresterats, liksom 98 av centralkommitténs 139 medlemmar. I döden eller i Gulag fick dessa gamla bolsjeviker sällskap av ingenjörer, tekniker, statistiker, administratörer, arméer av statstjänstemän och nyckelpersoner ansvariga för planering, som finansministern. De som undkom förtrycket blev fullständigt kuvade, följde mekaniskt order och undvek varje form av ansvarstagande eller iniativtagande av pur skräck. 

Samma förvrängning av information ägde rum på samhällets alla nivåer och på alla områden, när de som satt på viktiga data antingen fängslades, mördades eller blev för rädda för att rapportera uppgifter korrekt, eller ersättes av politiskt pålitliga men inkompetenta personer som inte var kapabla att samla in, analysera eller leverera korrekt information. Om noggrann, omsorgsfull och precis information är grunden till planering, så måste Sovjetunionen under Stalin betraktas som en parodi på en planerad ekonomi. 

Men om det stämmer – om Rysslands ekonomi var ett hopplöst fall – frågar Stalins försvarare: hur kan det komma sig att landet kunde producera all materiel som krävdes för att vinna andra världskriget? (För om vi är ärliga var det Sovjetunionen som besegrade nazisterna, medan Storbritannien och USA spelade stödjande roller). Hur var det möjligt, efter kriget, för Ryssland att skicka upp den första satelliten och den första människan i rymden? Och hur var det möjligt för Moskva att erbjuda gratis sjukvård till alla medborgare och förvandla en befolkning av illitterata bönder till en med universell läskunnighet, omfattande högre utbildning och några av de största framstegen inom vetenskap och teknologi utanför USA? 

Först måste vi påminna oss om att alla dessa framgångar bara upplevdes av de som överlevde utrensningarna och den stora svälten. En förbättrad genomsnittlig levnadsstandard betyder inte mycket för den som inte lever. För det andra, om vi medger att faraoner kan bygga pyramider och sfinxer och kapitalister kan bygga järnvägar och rymdfärjor, så kan vi så klart medge att despoter kan bygga arméer av stridsvagnar eller vattenkraftsdammar. Frågan är snarare om detta är det mesta effektiva och jämlika sättet att göra det på – och om det är hållbart. 

Det tillstånd som Sovjetunionen befann sig i vid andra världskrigets utbrott var så kaotiskt och demoraliserat att det tycks otroligt att landet kunde vinna kriget. Men trots desorganiseringen och den ekonomiska nedgången mot slutet av årtiondet, så hade centraliseringen av all planering av resursanvändningen under det föregående årtiondet en positiv inverkan. Under krigets lopp centraliserades beslut om investeringar och fördelning av resurser i stor utsträckning även i USA, Storbritannien och Nazityskland. Det verkar som att det totala kriget inte har något tålamod med de privata marknadsaktörernas letargi, vare sig det är socialister eller kapitalister som sitter i statens förarsäte. Ryssland för sin del ökade tempot i planeringen och producerade kvartalsvis planer, och därefter månatliga, och i mycket större detalj än före kriget. 

Den första tiden efter kriget, och det sista årtiondet av Stalins styre, ägnades till stor del åt återhämtning och återuppbyggnad av den krigshärjade ekonomin. Det totalitära styret lättade dock inte när kriget var över. Istället så var det en period av fortsatta begränsningar där till och med illusionen av demokrati övergavs: inga partikongresser hölls och det blev glesare mellan centralkommitténs möten. Planeringen blev mer än någonsin en slav under Stalins nycker, och många viktiga beslut togs av honom ensam utan diskussion med arbetare, ekonomer eller specialister. 1949 blev chefen för Gosplan avskedad och till slut skjuten. 

”Vi har kunskap om socialism, men när det gäller kunskap om organisering på en skala av miljontals, kunskap om organisering och distribution – så har vi det inte. Det lärde oss inte de gamla bolsjevikledarna”, skrev Lenin 1923 efter han börjat få utmaningens omfattning klar för sig. ”Inget har ännu skrivits om detta i Bolsjevikernas böcker, och det finns inget i Mensjevikernas heller.” Faktum är att vi till och med kan säga att den allt mer urartade situationen i det tidiga Sovjetunionen åtminstone delvis berodde på dessa luckor i den klassiska marxism som det nya systemets arkitekter förlitade sig på. 

Det var långtifrån fallet att ekonomisk planering drev fram auktoritarismen under Stalineran, tvärtom ser vi att perioden präglades av godtycke när det stalinistiska ledarskapet hoppade från infall till infall. Inte på något sätt kan detta kallas för en demokratisering av det ekonomiska beslutsfattandet. Med tanke på misstänksamheten mot experter kan det inte ens beskrivas som teknokrati. Alla nivåer av samhället, men särskilt de i en administrativ eller förutseende roll, levde i konstant rädsla för den hemliga polisen, Gulag och exekutionsplutonerna, livrädda för att skicka in fel resultat eller data till överordnade eller ens ta ansvar för beslut. Under sådana omständigheter är det uppenbart att auktoritarismen kommer att undergräva kvaliteten på den information som behövs för effektiv planering. 

När vi frågor oss varför planering i Sovjetunionens skala lyckas i form av Walmart men misslyckas i Stalins händer så ryms svaret redan i själva frågan. Planering utan marknader är långtifrån synonymt med bolsjevism, som högerns många ahistoriska skildringar påstår. De tidiga sovjeterna satte inte igång med en massa kunskap om vilken sorts ekonomi de ville bygga. Allt var en röra som inte skulle börja redas ut förrän under en kortvarig period av liberalisering under efterkrigsledaren Nikita Chrusjtjov – en epok som gav upphov till innovationer inom planering och matematik som ironiskt nog skulle leda till system som tillämpas inom nästan alla företag idag, och slutligen till de algoritmer som ”styr världen”.