Tio år efter den arabiska våren står den tunisiska demokratin på skakiga ben efter att presidenten avsatt premiärministern. Linda El-Naggar, analytiker på Utrikespolitiska institutet, beskriver den tredimensionella kris som ligger bakom det som sker i landet.  

Det har gått mer än tio år sedan gatuförsäljaren Mohammed Bouazizi brände sig till döds på ett torg i landet den 17 december 2010. Händelsen kom att bli den utlösande faktor som drog igång protester mot auktoritära ledare runt om i Arabvärlden.

Den arabiska vårens drömmar om frihet och demokrati fällde regeringar med hopp om en bättre framtid. Men det demonstrerande folket fick på många platser se de fällda regeringarna följas av andra auktoritära styren eller som i Syriens fall, ett oändligt krig och en ledare som vägrar ge upp makten. 

Tunisien är ett land som brukar ses som den arabiska vårens undantag. Här störtades regeringen under den folkliga protesten som kallas Jasminrevolutionen och en demokratiseringsprocess inleddes. En ny konstitution infördes 2014 och med den demokratiska val.

Linda El-Naggar är analytiker på Utrikespolitiska institutionen med inriktning på Nordafrika säger att den röda tråden sedan tio år tillbaka har varit en frustration över brist på arbete och tydliga framtidsutsikter. Framför allt när det kommer till den unga befolkningen. 

Däremot menar hon att demokratin i landet hittills har respekterats men att landet inte fått till de reformer som folket krävde under revolutionen. 

– Något positivt är däremot att landet kommit längre på det feministiska planet, bland annat så har arvsrätten förändrats så att män och kvinnor nu ärver lika mycket, säger hon.  

På kort tid har läget förändrats i landet och framtiden är just nu oklar. I söndags kväll, den 25 juli, åberopade president Kais Saied artikel 80 i konstitutionen, en artikel som får användas i tider av överhängande hot mot landet. Med den får presidenten, som annars bara hanterar utrikes- och säkerhetsfrågor, extra befogenheter. Med hänvisning till artikeln avsatte han premiärministern Hicham Mechichi samtidigt som han frös parlamentet i 30 dagar – för att själv leda landet tills en ny regering tillsatts. En del pratar om att det som skett är en statskupp. 

– Bland annat landets största parti Ennahda. Det är svårt att säga om det egentligen är så, men det finns en del som talar för att det är anti-konstitutionellt. Det beror bland annat på att presidenten skulle konsulterat premiärministern och talmannen innan han tog beslutet att upplösa parlamentet, säger hon. 

Enligt Linda El-Naggar är det osäkert om det ens är tillåtet att upplösa parlamentet på det här sättet. I enlighet med konstitutionen som infördes 2014 ska Tunisien ha en författningsdomstol vid det här laget. Men som det ser ut nu saknar landet en sådan och med det finns heller inte någon juridisk instans som kan bedöma om det här är konstitutionellt eller inte.  

Vad som ligger bakom den dramatiska händelseutvecklingen är bland annat en maktkamp mellan president Saied, den avsatte premiärministern och landets talman Rached Ghannouchi – som också är ledare för Ennahda. Men de politiska oroligheterna sträcker sig längre tillbaks än så. I samband med den nya konstitutionen 2014 infördes en ny maktdelning i landet. Med det fick presidenten mindre makt än förr i samband med att makten delades upp mellan president, regering och parlament. 

– Det har lett till en del inneboende konflikter. Nu ser vi en president som grabbar tag i makten vilket såklart är oroväckande, säger Linda El-Naggar. 

Mellan 2015 och 2019 styrdes landet av en bred nationell enhetsregering där sekulära och islamistiska partier styrde tillsammans. Konsensus blev ledordet och reformer kopplade till mer kontroversiella frågor som polisbrutalitet och övergångsrättvisa efter diktaturens fall var svåra att komma överens om. 

– Då fanns ingen riktig politisk opposition eftersom alla stora partier satt i regeringen. Många blev frustrerade över att hela det politiska etablissemanget satt vid makten men att inget händer, säger hon. 

Valen 2019 utmynnade i ett fragmenterat parlament och i en oberoende president utan partitillhörighet, vilket lett till att regering och parlamentet paralyserats av diverse maktkamper. Sedan dess har landet har haft tre olika premiärministrar. Hicham Mechichi som avsattes i söndags tillträdde förra året. 

– Fokus på konsensus har gjort det svårare att bilda regeringar och fatta beslut om viktiga reformer, vilket efter valet 2019 mynnat ut i den situation vi har idag, säger hon. 

Söndagstimmarna innan premiärministern avsattes kantades av landsomfattande protester med slogans som ”upplös parlamentet” och ”vi vill ha en annan regering”. Den 25 juli är Republikens dag i landet, en helgdag för att fira och minnas den 25 juli 1957 då monarkin avskaffades och landet utropades som en republik. Men även protester är vanliga just den här dagen.  

– Oavsett vilken politisk sida man står på så är folk frustrerade för att man anser att det inte finns någon social rättvisa och att många politiker saknar legitimitet, säger Linda El-Naggar. 

Hon menar att Tunisien befinner sig i en tredimensionell kris. Den första är den politiska dimensionen med ett brett folkligt missnöje över hela det politiska etablissemanget. 

– Landets politiker anses vara korrupta och man anser att kraven man hade under den arabiska våren för tio år sedan – om social rättvisa och värdighet – inte har uppfyllts, trots det demokratiska systemet, säger hon. 

Demokratin står på skakig grund. Landet har varit arabiska vårens framgångssaga och är den enda etablerade demokratin i arabvärlden men nu är den absolut under hot. Det är en väldigt ung demokrati vi pratar om och det behövs tid och lärande för att en demokrati ska etableras.

Linda El-Naggar, analytiker på utrikespolitiska institutet

Kris nummer två är den ekonomiska aspekten. Tunisien är ett litet land som är turismberoende men i och med pandemin har all turism till landet i stort sätt strypts. Linda El-Naggar berättar att landet hade ett BNP-tapp på 8,6 procent förra året. Arbetslösheten ligger på 16 procent och ungdomsarbetslöshet på 35 procent. Samtidigt har medelklassens köpkraft gått ned med trettio procent under de senaste två åren.

– Man har fått till ett demokratiskt system men det systemet har inte kunnat leverera någon förbättring i levnadsstandard i landet, säger hon.  

Den tredje aspekten av krisen är den sociala och sanitära krisen där Tunisien nu är hårt drabbat av coronapandemin. Landet på nära 12 miljoner invånare har nästan 18 000 personer döda, och just nu dör ungefär 150–200 personer om dagen till följd pandemin. Hon berättar att det inte finns tillräckligt med sängar och syrgas på sjukhusen och att det saknas vårdpersonal. 

– Pandemin är den kulminerade aspekten som fått bägaren att rinna över. Folk har samlats trots restriktioner och förbud mot stora folksamlingar och tagit risken för att visa det här breda folkliga missnöjet, säger hon. 

Landets största parti, islamistiska Ennahda, stöttar den avsatte premiärministern Hicham Mechichi. Presidenten i sin tur tillhör inget specifikt utan är partipolitiskt obunden. 

– Han är en politisk outsider vars hållning varit att han är en professor i konstitutionell rätt vars uppgift är att vakta konstitutionen i landet, vilket är ironiskt nu när han anklagas för att ha utfört en statskupp. Han är djupt konservativ och är exempelvis mot jämlik arvsrätt och avkriminaliseringen av homosexualitet, men han är stolt över att inte tillhöra något politiskt parti, säger Linda El-Naggar. 

Vad ser du för risker med tanke på det som hänt i landet de senaste dagarna? 

– Demokratin står på skakig grund. Landet har varit arabiska vårens framgångssaga och är den enda etablerade demokratin i arabvärlden men nu är den absolut under hot. Det är en väldigt ung demokrati vi pratar om och det behövs tid och lärande för att en demokrati ska etableras, säger hon och fortsätter: 

– Kommer Ennahda acceptera det som skett? Kommer jihadistiska grupper som finns i och runt om landet utnyttja det oroliga politiska läget? Det är många frågor som poppar upp i och med det som skett. 

Hon poängterar även att det även finns en risk att presidenten tar det här i en auktoritär riktning. 

– I hans diskurs finns det en del populistiska tendenser. Han har bland annat sagt att han vill rädda det tunisiska folket genom att göra så här. Lite som att han utser sig själv till ”The One and Only” just nu, även om han hävdar att parlamentet endast ska frysas i trettio dagar, säger hon. 

Vad säger folket generellt sätt om det som presidenten gjort? 

– Presidentens drag stöds av många men långt ifrån alla, säger hon. 

Den 26 juli infördes nattligt utegångsförbud i landet, på order av presidenten. Tidigare samma dag stormades Al Jazeeras nyhetsredaktion i Tunis av tunisisk polis och säkerhetsstyrkor. Journalisterna ombads lämna redaktionen och polis beslagtog telefon och annan journalistisk utrustning på redaktionen. Räden har fördömts av bland annat Reportrar utan gränser.

– Det är ett väldigt oroande, auktoritärt drag som begränsar pressfriheten. Min gissning är att den stormats för att Al Jazeera beskriver vad som pågår i landet i ett osmickrande sken.

Under tisdagen den 27 juli kom uppgifter om att landets största parti Ennahda uppmanar alla tunisier till dialog. Detta efter att partisympatisörer drabbat samman med anhängare till presidenten. Partiet uppmanar även president Saied till att hålla nyval, samtidigt som avsatte premiärministern Mechichi meddelat att han kommer lämna över makten till den som tillträder efter honom. 

Vad som sker här näst i den unga demokratin är fortsatt osäkert.