De senaste månadernas tumult kring Alexej Navalnyj är ett av flera tecknen på att Putin inte längre sitter tryggt på tronen. Även om Navalnyj själv är en motsägelsefull figur, så kan hans populistiska projekt gynna vänsterkrafter i Ryssland, som nu gett sig in i proteströrelsen. Det menar statsvetaren Ilja Matvejev.
Den 31 januari tog myndigheterna ett järngrepp om Moskva. Delar av stadskärnan spärrades av, sju centrala tunnelbanestationerna stängdes. Gatorna översvämmades med kravallpolis och soldater ur nationalgardet. Kraftdemonstrationen var svaret på den oppositionella mobiliseringen som samma dag skulle samla tiotusentals demonstranter i dussintals ryska städer.
Demonstrationerna var inte de största någonsin mot Putinregimen, men de satte nya rekord i hur pass rikstäckande de skedde. Tusentals greps. Styrkemätningen på gatorna var senaste höjdpunkten i den ryska politikens aktuella kapitel, där huvudpersonen heter Aleksej Navalnyj.
Oppositionspolitikern hade precis kommit hem efter flera månader i Berlin, där han återhämtade sig från giftattentatet i augusti. Mordförsöket chockade många i Ryssland, men det följdes inte av några demonstrationer. Under hösten steg tempen, efter att undersökande journalister på sajten Bellingcat avslöjade starka belägg för att det med största sannolikhet var FSB som utförde dådet, och Navalnyj lyckades få en av agenterna att avslöja sin delaktighet genom en bisarr busringning.
Samtidigt som Navalnyj därmed har förtydligat sin roll som Putinregimens främsta utmanare, förblir han politiskt svårdefinierad.
I början av året höjde Navalnyj insatsen ytterligare: Han flög hem till Ryssland, trots att myndigheterna hade gjort det tydligt att han i så fall genast skulle gripas. I samband med arresteringen drog Navalnyj fram esset ur ärmen. På hans populära Youtube-kanal publicerades filmen ”Putins palats”, där han presenterar en rad indicier som styrker rykten om att ett gigantiskt skrytbygge vid Svarta havet tillhör presidenten. Klippet var ett frontalangrepp, och blev genast viral.
Samtidigt som Navalnyj därmed har förtydligat sin roll som Putinregimens främsta utmanare, förblir han politiskt svårdefinierad. Han började sin politiska karriär på tidigt 00-talet, som anti-korruptionsaktivist, grävande bloggare och politiker i det socialliberala partiet Jabloko. För den ambitiösa mångsysslaren blev det dock snart för trångt i det marginaliserade liberala lägret. Från 2007 försökte Navalnyj samla följare i den nationalistiska scenen. Han var tidigt ute som vloggare på Youtube, där han skapade uppmärksamhet med dels grovt rasistiska inlägg.
När riggade val 2011–12 ledde till de största protesterna mot Putin hittills, hade han blivit en av den splittrade oppositionens ledningsfigurer. Efter en andraplats i borgmästarvalet i Moskva 2013, gjorde han en ny politisk vändning. I sina gräv om makteliten lade han allt större betoning på deras rikedom – och vanliga ryssars fattigdom. När Putin 2018 chockhöjde pensionsåldern, stod Navalnyj plötsligt till vänster och uppmanade till protest.
Det är just denna ambiguitet som gjort Navalnyj till en symbolfigur för anti-Putin rörelsen – inklusive dess vänsterfalang. Samtidigt som merparten av befolkningen förespråkar stark välfärd, och på lokal nivå ofta är beredda till militant kamp för sina rättigheter, är landets progressiva rörelser på nationell nivå svagt organiserade. Det konservativa, Sovjet-nostalgiska kommunistpartiet KPRF, som tekniskt sett är landets största oppositionsparti, sitter i Putins knä.
Medan den politiska kameleonten Navalnyj drivs mer av förakt mot Putinsystemet, än någon koherent politisk linje, skapar hans projekt enligt statsvetaren Ilja Matvejev öppningar för vänstern. Ilja Matvejev är docent och vice dekan vid fakulteten för internationella relationer och statsvetenskap, hos Russian Presidential Academy of National Economy and Public Administration.
– Majoriteten av Rysslands vänsteraktivister anslöt sig till de senaste demonstrationerna, och försöker skapa en vänsterpol inom proteströrelsen, med egna krav och ledare, berättar han.
På vissa håll verkar strategin visa tecken på framgång. I staden Izjevsk, till exempel, 80 mil öster om Moskva, har den utomparlamentariska Ryska Socialistiska Rörelsen, med en ung aktivist i spetsen, präglat de senaste protesterna.
Navalnyj själv kommer troligtvis sitta i fängelse ett tag framöver. Samtidigt som hans symboliska ledarskap därmed stärks, är utmaningen för hans följare, samt andra oppositionella krafter, att ta fram organisatörer som kan fylla hans skor i fältet.
– Det råder brist på folk som är beredda att spela detta farliga spel. Vill du bli en politisk ledare, blir du för populär, så kommer du trakasseras och hamna i fängelse. Det är anledningen till oppositionens organisationsmässiga svaghet, förklarar Ilja Matvejev.
Som det ser ut nu, lär nästa rond i den politiska kampen ske kring dumavalet i september. Till skillnad från Putin personligen är hans maktparti Enade Ryssland illa omtyckt av de flesta väljare. Dess dominans säkras genom att de enda partier som får ställa upp i val är marginella eller systemlojala – som KPRF.
Men ett av Navalnyjs viktigaste projekt på senare tid har varit att angripa detta upplägg, genom att agitera för taktiskt röstande. Hälften av ledamoten i duman väljs direkt, och Navalnyjs plan för att bryta Enade Rysslands maktmonopol, är att alltid stötta den starkaste motkandidaten, som i de flesta fall tillhör KPRF. Medan KPRF-chefen Ziuganov plikttrogen fördömer Navalnyj i samklang med Kremlpropagandan, väcks därmed ändå ambitioner bland partifunktionärer längre ner i hierarkin.
– De frestas av Navalnyjs löften om hundratusentals gratis röster, förklarar Ilja Matvejev. Han har på så sätt återupplivat KPRF. Hans kampanj för taktiska röstande skapar en automatisk hävarm, som han hoppas kommer att radikalisera partiet, och göra det till en mer genuin oppositionell kraft, förklarar statsvetaren.
Flera KPRF-funktionärer har öppet uttalat stöd för Navalnyj, och i januari greps ett flertal som deltagit i Navalnyj-demonstrationer i olika städer. Även om KPRF, enligt Ilja Matvejev, är för djupt förankrad i Putinsystemet för att kunna bli en rejäl vänsterkraft, så menar han att utvecklingen inom partiet tyder på nya möjligheter.
– Det går inte att se förbi att det är något som skiftar där. Jag tror att det finns stora potential för självorganisering, nya projekt och nya ledare. Folk inser att man måste delta i politiken. Och allt regimen har kvar är repression. Det är visserligen ett starkt verktyg, men utan legitimitet räcker inte det i längden.
