I helgen går den Oscarsbelönade regissören Steve McQueens omtalade filmserie Small Axe upp på SVT. De fem fristående avsnitten är en lika skakande som fantastisk historia om så väl brutal rasism som om mod och motstånd bland Londons stora afrokaribiska befolkning i skuggan av det som fortfarande präglar det brittiska samhället. Johan Apel Röstlund har sett filmerna.
Våren 2018 avgick Storbritanniens inrikesminister Amber Rudd i spåren av den så kallade Windrush-skandalen. På gator och torg, i möteslokaler och på arbetsplatser pyrde missnöjet åter igen över den konservativa regeringens behandling av de hundratusentals brittiska medborgare med rötterna i många av landets forna kolonier i Karibien.
Skandalen rev upp djupa sår i ett samhälle som sjuttio år tidigare öppnat upp och lockat till sig människor från främst Jamaica, Barbados och Trinidad och Tobago med löften om arbetstillstånd och jobb inom den kraftigt växande offentliga sektorn för att få Storbritannien på fötter igen efter kriget som kostat så många unga män livet.
I och med de skärpta migrationslagarna från 2012 förlorade många av dessa första och andra generationens arbetskraftsinvandrare alla sina medborgerliga rättigheter. Vissa deporterades till länder de knappt ens besökt medan andra fick sina pensionsutbetalningar och bostadsbidrag stoppade.
Familjer med rötterna i Karibien, men som i generationer varit djupt rotade i det brittiska samhället, splittrades på de mest brutala sätt. Människor som arbetat och betalat skatt i hela sitt liv nekdes plötsligt sjukvård och äldreomsorg. Ilskan och frustrationen efter flera tunga avslöjanden i bland annat den prestigefyllda tidningen the Guardian ledde till omfattande protester och satte återigen ljus på den strukturella rasism som fortfarande präglar så många människors vardag.
– Jag brukar sällan dra upp rasist-kortet men det här är inget annat än en rasistskandal. Vi blev inbjudna hit som brittiska medborgare och byggde upp det här landet efter kriget. Vi jobbade inom sjukvården och transportsektorn och nu vill de utvisa oss, det är fruktansvärt, sade den pensionerade sjuksköterskan Gloria Wildman när jag intervjuade henne utanför den dåvarande premiärministern Theresa Mays bostad på 10 Downing Street i centrala London under en demonstration anordnad av medborgarrättsgrupper och fackföreningar i maj 2018.
The Windrush-generation som de kommit att kallas, de som anlände från Karibien till Storbritannien efter 1948, har på många sätt satt sin prägel på England.
Och om dem och deras barn handlar nu den Oscarsbelönade regissören Steve McQueens fem fristående filmer i tv-serien Small Axe som till helgen äntligen går upp på SVT.
Baserade på verkliga händelser i det karibiska communityt som växte fram i London ges här bilden av en vardag genomsyrad av både brutal rasism och kontinuerliga trakasserier från så väl statliga institutioner, giriga bostadsvärdar som av poliser med allt större befogenheter.
Men det är också en historia om mod och sammanhållning och en enorm vilja till förändring av ett ofta hopplöst tillstånd.
I seriens första fristående avsnitt får vi till exempel följa berättelsen om medborgarrättsaktivisten Frank Circhlow och hans legendariska karibiska restaurang Mangrove på All Saints Road i västra London. Om hur boende i området går samman för att kämpa mot diskrimineringen och den allt mer korrumperade polisapparaten som gör sitt yttersta för att kväva de som allt mer högljutt börjat kräva sina rättigheter. Den efterföljande rättegången mot de aktivister som i pressen kallades Mangrove nine ses än idag som en av många milstolpar i den afrokaribiska kampen i Storbritannien.
Men trots att filmerna utspelar sig under åren 1969 till 1982 är det svårt att inte dra paralleller till idag. En röd tråd leder oss från då till nu utan att särskilt mycket tycks ha förändrats med tiden.
Bara ett drygt halvår innan Windrush-skandalen exploderade promenerar jag i området kring just All Saints Road där Mangrove låg. Idag genomgentrifierat därifrån en betydande del av den stora befolkningen med rötterna i Karibien tvingats flytta allt längre ut från den väldiga stadskärnan då hyrorna det senaste decenniet chockhöjts.
Från trottoaren västerut tonar den stora kolbiten upp sig och kastar en mörk skugga över verkligheten. Det svarta skalet som en gång var hem för runt 500 personer speglar en värld som många människor fortfarande tvingas leva i.
Branden i Grenfell Tower är en av de värsta som drabbat Storbritannien i modern tid och krävde 72 dödsoffer. Det väldiga hyreshuset som totalförstördes natten till den 14 juni 2017 ligger på Latimer Road i det välbärgade området Royal Borough of Kensington and Chelsea. Men själva gatan, en liten del av stadsdelen, tillhör de fattigaste och mest utsatta i landet.
Här, i en enklav av allmännyttiga bostäder omgivna av några av världens dyraste fastigheter, dog de utblottade, de utan privilegier, de från stadens många etniska minoriteter och de med tillfälliga om ens några anställningar alls. 72 människor ur arbetarklassen brändes inne på grund av fuskrenoveringar och politisk ignorans och händelsen väckte även den stor debatt om ingrodd rasism och avgrundsdjupa klyftor.
Katastrofen vid Grenfell Tower nämns inte i någon av filmerna som alltså tar sitt avstamp i händelser långt tidigare. Men den fruktansvärda händelsen väckte många obehagliga minnen till liv från den där januarinatten 1981 som skildras i ett av avsnitten. Det var då, i stadsdelen New Cross, som 13 (siffran skulle sedan öka till 14) unga afrokaribiska britter omkom i ett förmodat högerextremt brandattentat mot en lägenhetsfest. Även den gången möttes anhöriga och överlevande av ignorans från staten med dåvarande premiärminister Margaret Thatcher i spetsen.
Attentatet ledde till omfattande demonstrationer och en ny våg av politisk organisering i inom den karibiska gemenskapen. Åren i spåren efter New Cross-massakern som den kommit att kallas präglades av oroligheter och upplopp. Inte minst det i stadsdelen Brixton försommaren 1981.
Där utspelar sig också en av filmerna, den om den prisbelönte författaren Alex Wheatle, och hans föräldralösa uppväxt i ett av södra Londons värst utsatta kvarter.
Steve McQueen har på många sätt gjort ett historiskt hästjobb med sina fem filmer som fick stor uppmärksamhet när de visades på BBC sent i höstas. De inköpsansvariga på SVT ska därför ha en eloge för att de nu går att se på svensk tv.
Naturligtvis går också musiken som en röd tråd genom så väl filmerna som i den verkliga kampen för rättvisa, förändring och för medborgerliga fri- och rättigheter.
Den utpräglade sound system-kulturen, blues dance-festerna i de afrokaribiska kvarteren som uppstod när människor med rötter utanför Storbritanniens gränser nekades inträde till barer och nattklubbar och så klart den brittiska varianten av reggae, lovers rock.
Att se Small Axe är en nödvändighet för den som vill försöka förstå den råa rasism som slagit och fortfarande slår mot miljontals människor runt om i Europa. Det är en lika mycket fantastiskt fiktion, bildspelet och manuset är stundtals magiskt, som en obligatorisk historielektion.
Visst, det har muttrats på sina håll. I avsnittet om just lovers rock vände sig många av dem som var med när det begav sig mot att scenerna var allt för romantiserande. Verkligheten ska ha varit både ruffare och tuffare, men faktum kvarstår. Steve McQueen har gjort ett gäng filmer baserade på verkligheten, inte en serie dokumentärer och för det borde han få ett pris.
Small Axe är precis vad vi behöver just nu i en värld där högerpopulistiska och främlingsfientliga rörelser återigen vinner mark. Det är en livsviktig berättelse om de hundratusentals människor som hjälpte till att bygga upp ett fungerande välfärdssamhälle efter år av brutala strider i ett sönderfallande Europa och hur de sedan kom att behandlas av myndigheterna.
Och skulle du inte nöja dig med de fem filmerna rekommenderar jag den trinidanska författaren Sam Selvons (1923-1994) prisbelönte roman The Lonely Londoners från 1956 som på ett alldeles utmärkt sätt, inte minst genom det levande och autentiska språket, skildrar den första generationens migranter som anländer till London i hopp om ett bättre liv.
En mer gripande historia om hemlängtan, spruckna drömmar, rasism och falska förhoppningar är svår att hitta. Ett rakt igenom lysande mästerverk som kompletterar Steve McQueens fem filmer och ger dem både tyngd och bakgrund. Boken bör läsas av alla med minsta intresse för afrokaribisk kultur.
