Världen över mobiliserar just nu rörelser kring olika positioner i frågan om könets essens. Genuskritiska demonstranter i brasilien eldar upp avbildningar av Judith Butler – könet brinner. Alla från katoliker, ministrar, författare, feminister till sverigedemokrater tycks engagerade i en kamp om könets verkliga kärna. Trots dess skenbara enkelhet – alla hävdar i slutändan att deras tolkning är naturlig – är kön ett begrepp laddat med en uppsjö metafysiska antaganden som är besvärliga att packa upp.

I Sverige handlar debatten främst om olika former av feministisk essentialism kontra anti-essentialism. Nina Björk diskuterar i en intervju i ETC riskerna med att inlemma transpersoners hävdande av en könsidentitet i könsbegreppet. Argumentet påminner om Kajsa Ekis Ekmans omdebatterade essä Könet i knoppen som publicerades i Aftonbladet för två år sedan.

Om det bland en äldre generations feminister funnits en underliggande misstänksamhet gällande transfrågor, så tycks det nu finnas grupper  som aktivt agiterar för att vända feminister mot transpersoner.

Här presenteras en tvådelad modell av kön, där ett naturligt biologiskt kön genom ideologi och underordning tvingas till en roll i form av ett genus. Feminismens roll, hävdar de, är att avskaffa detta genus. Ekis Ekman menar vidare att tanken om könsidentitet utgör en fara för kvinnofriden och kvinnoseparatistiska sammanhang om det får utgöra grund för juridiskt kön, och Björk menar att det normaliserar genus i form av en essentialistisk känsla. 

Frågorna som ställs är i grunden ganska intressanta, de sätter fingret på en ideologisk klyfta mellan generationer av feminister som kräver arbete för att överbryggas, och till skillnad från vad vissa vill hävda är det frågor som diskuteras flitigt även mellan transpersoner. Den teoribildning som transpersoner själva gett upphov till är långt från så essentialistisk som det ofta ges sken av.

När en talar om feminism och transfrågor kan det vara värt att känna till den historia av åtlöje och hat som i synnerhet transkvinnor fått utstå av en minoritet av radikalfeminister. Det finns en idétradition som går att följa från böcker som Janice Raymonds The Transsexual Empire som etablerar idén om att transpersoner helt enkelt inte kan leva upp till sin tilldelade könsroll, och därför vill transitionera.

På detta bygger Raymond fantasier om män som värvas av patriarkatet till att “våldföra sig på kvinnor” genom att “parodisera kvinnokroppen” och sedan infiltrera nyvunna separatistiska kvinnosammanhang. Idéerna beskriver också kvinnor som flyr från en förtryckt könsroll genom att “stympa sig själva” och “förråda” systerskapet eller en lesbisk gemenskap genom att hävda en manlig identitet. 

Om det bland en äldre generations feminister funnits en underliggande misstänksamhet gällande transfrågor, så tycks det nu finnas grupper  som aktivt agiterar för att vända feminister mot transpersoner. På internet sker organiseringen internationellt under beteckningen Gender Critical, där ett av de mest etablerade forumen för diskussion nyligen stängdes av från samlingssidan Reddit på grund av hets mot folkgrupp. 

Under den tudelade modell av kön och genus som radikalfeminismen använder sig av ställs transpersonen inför ett svårt problem – det går inte att hävda en autenticitet inom den. Den beskriver inte den könsliga verkligheten för en del av befolkningen. Med idén om ett orubbligt kön som tilldelas en könsroll så går det inte att hävda den reella erfarenheten av könsdysfori utan att antingen misstänkliggöras eller omöjliggöras. Detta gäller inför sig själv såväl som gentemot omvärlden.

För hur kan en hävda en kroppsuppfattning som skiljer sig från den kropp en fötts med inom den radikalfeministiska modellen? Hur kan man hävda en autentisk identitet om denna bara är en löst socialt konstruerad könsroll? All empiri visar samtidigt på att könsdysfori bäst hjälps genom möjlighet till könsbekräftande vård och erkännande. Det är inte helt ovanligt att en transperson tycks genomgått en “lyckad socialisering” inom ramarna för en förväntad könsroll och trots det utvecklar ett behov av transition senare i livet.  

Begreppet könsidentitet krävs alltså som en tredje komponent, utöver kön och genus, för att begripliggöra en transperson. Nina Björk vill inte teckna upp ett obligatoriskt samband mellan kön och utvecklingen av genus, och det finns inte heller något behov att teckna upp ett obligatoriskt samband mellan könsidentitet och ett genus. Begreppet har sitt ursprung i psykiatrisk och biologisk forskning, ofta med ett problematiskt förhållande till både trans- och intersexpersoner.

I de flesta framställningar så åsyftas en tidigt grundlagd neurologisk uppfattning och förväntning av kroppens form, eller ett kroppsligt ego inom psykologin. Könsidentiteten är alltså inte att förväxla med en mer generell idé om identitet eller genus – men kan, likt andra biologiska företeelser, vara svår att skilja från dess sociala konsekvenser. 

Det som framträder ur den radikalfeministiska uppdelningen i genus och kön, är en politisk analys snarare än ett försök att förstå könets biologiska och politiska komplexiteter. Såklart bör en rikta skepsis mot den som drar för stora essentialiserande växlar på könsidentitetsbegreppet, och det görs redan av en lång rad transteoretiker och författare. Kortfattat skulle en kunna säga att det finns en kritik mot förenklade tankefigurer om att vara “född i fel kropp” och att “alltid egentligen ha varit av motsatt kön” hos många av de transteoretiker som är mer intresserade av att utgå från överskridandet och blivandet och försvara mångfalden av transerfarenheter. Samtidigt finns det en mer essentialistisk grupp som, i stället för att försöka dekonstruera, utgår från binära transpersoners egna uppfattningar av sig själva och för en viktig kamp för att ge dessa beskrivningar upprättelse i samhället. 

Här kommer vi till kärnan i frågan om två olika typer av essentialism och anti-essentialism som skär rakt igenom trans som fenomen.

Essentialism kan generellt förstås som en tro på en äkta grundläggande natur, en oföränderlig egenskap som definierar någots vad-het. Könsidentitetsbegreppet misstänkliggörs av Björk för att vara en inre könslig essens, vilket vi sett kan formuleras på olika sätt. Samtidigt hävdar Björk själv istället en biologisk könslig essens, naturlig och i sig inte politisk eftersom tilldelningen av genus helt ska gå att skala bort.

Konflikten kring essens har främst att göra med dess politiska potential, inom identitetspolitiken kan du organisera ett politiskt subjekt kring utmärkande drag hos vad som är eller kan bli en identitet. Kurdisk, homosexuell, man. Samtidigt skapar och upprätthåller idén om denna enande essens också identiteten i sig, i ett slags ömsesidigt bekräftande. Essensen för med sig identitetens förväntningar och politisering. Kvinna, svart, fotbollsfan.

Här uppstår det ett tydligt problem som med all form av identitetspolitik – hur ska du organisera ett politiskt projekt kring en identitet i de fall identiteten i sig skapats och formats av den makt projektet vill omstörta? Hur gör du när identiteten i sig är den makt du vill organisera emot?

Audre Lordes nära på uttjatade maxim gör sig påmint – “Härskarens verktyg kommer aldrig att montera ned härskarens hus. De kan ge oss möjligheten att slå honom i hans egna spel, men de kan aldrig åstadkomma genuin förändring.”

I den text som i efterhand kom att bli portaltext för det akademiska fältet transstudier gör Sandy Stone i början av 90-talet en läsning av transkvinnors självbiografiska litteratur och poängterar hur författarnas framställning av sin identitet var djupt formad av en patriarkal diskurs. Hon följer på så vis den feministiska kritiken av dessa kvinnors essentialism, men påpekar samtidigt hur transkvinnan, likt kvinnor genom hela historien, hade berövats positionen som subjekt.

De handlingar transkvinnan behövde ägna sig åt för att forma sig som subjekt var inte hennes egna utan hämtades ur strikta patriarkala regler. Staten och vården har historiskt förespråkat en transvård som, i de fall den alls existerat, syftat till att i högsta möjliga mån få människor att passera i ett binärt, helst heterosexullt, system. När en väl gjorde det uppmanas en att dölja sin historia och sina erfarenheter.

Samtidigt skapade och bar transpersoner gemensamt på dolda kunskaper och praktiker som helt underminerade könet som vi tidigare tänkt det, menar Stone. När transpersoner inte längre tvingas hävda en känsla av att “alltid ha varit av motsatt kön”, utan också ges möjlighet att prata om tvetydiga upplevelser och kanske även att dröja kvar i tvetydigheten så händer något fundamentalt. Stone uppmanar oss transpersoner att ta plats i det offentliga och på så sätt skapa referenspunkter bortom den patriarkala könskonstruktionen.

I den kritik av essentialism som Judith Butler gör i Genustrubbel finns ett par viktiga verktyg för att bemöta den syn på biologiskt kön och socialt genus som omöjliggör transpersonen. Men också för att möjliggöra dennes förståelse av sig själv bortom den könsessentialism hen kritiseras för. Uppdelningen mellan ett naturligt kön och ett socialt genus bygger på den patriarkala idén om att det går att separera natur och kultur.

Idén om att vi kan tänka oss biologiska kön helt bortom genus osynliggör att det är våra koncept man och kvinna som är genus. Hur man tolkas och tolkar sig själv, något som gräver sig djupt in i kroppen. Det döljer de repeterande underliggande idéer och praktiker, såsom heterosexualitet, som skapar dessa polärt motsatta identiteter. En viktig del i att försvaga könets tvingande kraft i samhället blir då att förskjuta dess betydelser. Detta kan göras genom att öppna upp nya sätt att tänka och göra kön och genom att lyfta fram sexualitet som inte bekräftar idéerna av två motsatta kön som bekräftar varandra.

Inom biologin är det inte ovanligt att bära med sig Judith Butler. Biologen Anne Fausto-Sterling och transteoretikern Riki Lane påpekar båda hur den kroppsliga biologin formas politiskt och hur dess grundläggande mångfald i from av olika sexualiteter, trans, könsambiguiteter, hormon- och kromosomvariationer etc döljs. Försöket att tänka sig den könade kroppen bortom politik såsom radikalfeminismen gör, riskerar här att falla i sin egen fälla när den plötsligt saknar verktyg för att bemöta en naturvetenskap som kommer med utsagor om hormonella effekter, neurologiska skillnader eller för den delen könsidentitet.

Könsdysfori kan kräva en essentialisering av genus för att göra sig förstådd och överleva i en patriarkal värld, identiteter kan i vissa fall vara skillnaden mellan liv och död. Men ju större frihet transrörelsen uppnår ju mindre krävs det. Transpersoner har samtidigt alltid underminerat den mest grundläggande könsessentialismen, att biologin inte är politisk, och att den är vårt sociala öde.

Fokuset på att reducera kvinnor till biologiska funktioner tycks dessutom reproducera en patriarkal idé om att kvinnan är sin kropp, medan mannen är sitt förnuft.

Argumentet för att det krävs en essentiell materiell grund för att definiera kategorin kvinna försvaras med argument om att kvinnans underordning kommer ur kontroll av kvinnans reproduktiva organ. Dock bär knappast alla kvinnor på de fungerande reproduktiva organ som förtrycket utgår från, könsmaktsordningen behöver inte veta om just din livmoder fungerar för att reducera dig till ett kön och inordna dig i den reproduktiva klassen. Fokuset på att reducera kvinnor till biologiska funktioner tycks dessutom reproducera en patriarkal idé om att kvinnan är sin kropp, medan mannen är sitt förnuft.

Samtidigt finns såklart en otrolig makt i att ena kvinnor, och för att göra detta tvingas en ibland utgå från just reducerande essentialism. Den postkoloniala marxisten Gayatri C. Spivak använder sig av begreppet ‘strategisk essentialism’ för att beskriva en politik som tar hänsyn till detta, och som skulle kunna överbrygga konflikten mellan de feministiska generationer vi ser idag. Det handlar om att förhålla sig kritisk till de reducerande essenserna, men samtidigt inte ge upp de verktyg som ligger där framför en.

Essensen är inom vissa kamper det mest användbara verktyg vi har, men vid bruk av en essensbaserad strategi måste en kritisk hållning till dess konsekvenser vara närvarande. Annars stelnar strategin i en essentialiserande position där identiteterna framstår som oföränderliga, exkluderande och homogena. 

En bör fråga sig i vilket syfte en essentialism mobiliseras samt vilka konsekvenser det kan ha, är det för att exkludera eller inkludera, för det oss framåt eller riskerar det låsa ner våra positioner. Används hatten formad som en fitta för att exkludera transpersoner? Nej. Men när en radikalfeminist avsäger sig hela konceptet genus och könsidentitet för att reducera kvinnor till essentiell biologi så gör en dock rätt i att misstänka det. 

När det kommer till identitetsbaserad kamp behöver en hitta en växelrörelse mellan representationspolitik och frågan om subjektivering. Dessa kan samverka på olika sätt, men i slutändan är den röda tråden som löper genom all underordning den ekonomiska dimension som sociala relationer och marginalisering har i ett kapitalistiskt samhälle. Omöjliggörandet av transpersoner, som den radikalfeministiska diskursen i värsta fall resulterar i, bidrar till denna underordning. Det utsätter oss för arbetslöshet, psykiskt lidande och överhängande våldshot.

Våldet som transpersoner utsätts för har dock i lika stor grad kvinnofientliga, rasistiska och ekonomiska dimensioner. De mördade transpersoner som varje år hedras den tjugonde november drabbas i lika stor utsträckning av mäns våld i egenskap av att vara kvinnor, rasifierade, hemlösa och/eller prostituerade. Transkvinnor tillhör således de personer som har mest att vinna på den politik radikalfeminsmen i bästa fall står för. Kamp mot sexualiserat våld, ekonomisk underordning och obligatorisk heterosexualitet. Behöver det verkligen vara så svårt för radikalfeminister att visa solidaritet?

Illustrationer/kollage: Mika Kastner Johnson