När föddes arbetarrörelsen i Sverige? Enligt den socialdemokratiska historieskrivningen skedde det runt 1880, då Sundsvallsstrejken förlöste den klassmedvetna arbetaren. Kort därefter kilade Mäster Palm över sundet med ränseln full av socialistiska skrifter från Danmark och Tyskland. LO och det Socialdemokratiska Arbetarpartiet bildades.
Så ser i alla fall den vedertagna historieskrivningen ut. Men socialism och kommunism är betydligt äldre företeelser än så – även i Sverige. Runt 1840-
talet var ideologierna ett hett samtalsämne och de första
arbetarföreningarna grundades.
Utvecklingen kulminerade 1848 under de så kallade marsoroligheterna. Det var den första massaktionen för demokrati i Sverige, då en flertusenhövdad folkmassa gick ut på gatorna i Stockholm, attackerade företrädare för överheten och skanderade ”Lefve Reformen! Allmän Walrätt”. Detta betraktades länge som ett kuriöst årtionde i den svenska historien, men under 1970-talet började perioden omvärderas.
Arne Melberg, Bunny Ragnerstam och Barbro Andersson visade att den kommunistiska ideologin utvecklats organiskt ur de materiella omständigheterna. Och i en bok av historikern Erik Gamby visade författaren hur en formidabel arbetarrörelse bildades runt centralgestalten Per Götrek, som levde vidare efteråt.
Nu har – för första gången på mycket länge – ytterligare ett intressant bidrag om tiden runt 1848 kommit. ”Må de herrskande klasserna darra. Radikal retorik och reaktion i Stockholms press, 1848–1851” är den tjusiga titeln på John Björkmans doktorsavhandling i idéhistoria. Det är på många sätt en originell skrift. Dels genom att den inte primärt fokuserar på organisationsbildningen runt tiden, utan på arbetarpressens födelse. Tidningar som Folkets röst, Söndagsbladet och Reform har ända fram till i dag – märkligt nog – avfärdats som ”smutspress”. Men som Björkman visar skedde något ganska formidabelt där: ett revolutionärt arbetarsubjekt konstruerades vilket fick, ja, ”de herrskande klasserna att darra”.
Dels betraktar författaren inte som tidigare historiker 1840-talet som en förövning till 1880-talet, utan som en revolutionär händelse i sin egen rätt. Detta är särskilt spännande: 1840-talet är en period då man kan se konturerna till vår tids ideologier. Samtidigt hade de inte stoppats in i prydliga avgränsade fack, vilket gjorde tänkandet vildare. En liberal tidning som Aftonbladet kunde publicera hård antikapitalistisk kritik, kommunismen var en ideologi som fanns både inom vänstern och bland de konservativa. Utopist kunde vem som helst vara.
I de liberala tidningarna synades kapitalismens baksidor och CJL Almqvist kunde i Aftonbladet kalla adeln för ”nationens skabb”.
Vad var då bakgrunden till att allt detta? Ett sätt att se det är genom industrialiseringens lins. 1846 satte det stora järnvägsbyggandet igång och samma år avskaffades skråtvånget. 1849 anlades den första ångsågen i Sundsvall och med det föddes skogsindustrin. Ångbåtstrafiken – som dragit igång 1819 – innebar ett genombrott för handeln vid tiden. Parallellt med detta växte befolkningen kraftigt och ett krismedvetande uppstod som följd. Fattigdom av tidigare okänt slag bredde ut sig och en ny samhällsgrupp framträdde: den halvproletariserade gesällen.
Det var mot denna bakgrund som ”den sociala frågan” hamnade i centrum. I de liberala tidningarna synades kapitalismens baksidor och CJL Almqvist kunde i Aftonbladet kalla adeln för ”nationens skabb”. Det var också nu som kretsen runt Götrek bildades, vilken bland annat grundade den första arbetarföreningen och översatte Marx och Engels kommunistiska manifest. Sverige var för övrigt det första landet i världen att översätta texten.
Undersökningar av 1840-talet fäster sig ofta vid den rika ideologiska flora som uppstod under årtiondet. Det är inte så konstigt: kommunismen fanns i hundra olika smaker, liberalismen var en verkligt radikal ideologi och namn som Fourier, Saint-Simon, Proudhon och Cabet hämtades hit av en kosmopolitisk medelklass. Björkmans fokus är lite annorlunda: genom att lusläsa de olika tidningarna undersöker han hur olika subjektspositioner formades. I Söndagsbladet gavs den samhälleliga tudelning mellan ”penningens män” och ”proletäriatet” konturer och en allt skarpare antagonism artikulerades.
”Vår epok, bourgeoisins epok, utmärker sig dock därigenom, att den förenklat klassmotsättningarna. Hela samhället delar sig alltmer i två stora fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser, bourgeoisi och proletariat” skrev Marx och Engels och Björkmans stora förtjänst är att visa hur synsättet importerades. Den liberala pressen gjorde också anspråk på att representera de fattiga massorna, men ju mer bångstyriga dessa blev, ju mera kritiska blev man.
I Aftonbladet fanns en föreställning om att marsoroligheterna skulle leda till Sveriges egen franska revolution, då den bildade medelklassen och arbetarna gjorde gemensam sak mot överheten. Men när den revolutionära arbetaren framträdde fick man skrämselhicka.
Detta är också en av förklaringarna till den brutala reaktion som uppstod kort efter marsoroligheterna. Flera av huvudpersonerna fängslades och en mängd tidningar som förtalade Götrek började utges. På krogar delades en tidning med det bedrägliga namnet Folkbladet ut, där kommunismen ”skärskådades”. Även Lars Johan Hierta och hans Aftonbladet hamnade på defensiven och 1852 sålde han sitt skötebarn.
På kontinenten steg ”järnkanslern” Otto von Bissmarck fram och återställde ordningen. Björkman skriver det aldrig rakt ut, men som läsare förstår man att 1848 inte bara födde den radikala arbetaren – utan även en ny sorts överhet som tog faran med ”proletäriatet” på största allvar. Genom att berätta engagerande om detta blir Björkmans avhandling en riktig bladvändare – en tragedi i tre akter med en strimma gryningsljus i horisonten.
Kommunismen en underjordisk verksamhet, vilket gör att den historiker som vill utforska årtiondet måste studera undertexten.
Ja, 1840-talet är verkligen ett spännande årtionde. Som läsare frågar man sig varför det under så lång tid varit undanskymt i den svenska arbetarrörelsens historia? Här finns en mängd tänkbara förklaringar, som Björkman tyvärr aldrig går in på. En av dem är att huvudpersonerna vid tillfället egentligen inte var några ”arbetare”, utan gesäller och hantverkare. Först på 1870-talet kom industriarbetarna att överskrida gesällerna numerärt. Detta gör att den socialdemokratiska historieskrivningen – upptagen vid den tunga industrin – inte riktigt kunnat foga in händelserna i sin historiematerialistiska modell.
En annan anledning är att man luras av siffrorna från tiden. Arbetartidningarna hade inte större upplagor än 4 000–5 000 exemplar i veckan, och kretsen kring Götrek överskred aldrig tiotalet personer. Björkman visar dock att arbetartidningarna hade en mycket större spridning än vad upplagorna antyder: ett vanligt handhavande var så kallad kedjeläsning, vilket innebar att ett enda exemplar kunde läsas av 25 personer.
Och att kretsen kring Götrek var liten är troligen bara en officiell sanning: runt 1840 var Sverige en polisstat och någon organisationsfrihet existerade inte. Kommunismen var en underjordisk verksamhet, vilket gör att den historiker som vill utforska årtiondet måste studera undertexten. Björkman tar sig an uppgiften genom att kisa mellan raderna i den Stockholmska pressen. Men som läsare upplever man att det finns ett gediget arbete för framtida historiker, som vågar gå ut i historiens tassemarker, leta upp hemliga protokoll och tolka kodade meddelanden.
Kort sagt: 1848 var kanske inte någon revolution i modern mening. Men efter marsoroligheterna kunde inte ens de högdragna hovmännen ignorera ”arbetarefrågan”. De ”herrskande klasserna” lyckades visserligen dra upp Götreks kommunistiska krets med rötterna, men runt omkring den spred sig mycelet.
