I generationer köptes och såldes de som boskap. Deras ägare tvingade dem att bära en sorts koppel, halskragar med järnspikar på insidan för att hindra dem att vila när de skulle arbeta. Kvinnorna våldtogs, par skildes åt och deras barn togs från dem och såldes som slavar.

Vi har hört berättelserna, sett filmerna.

Men detta handlar inte om slaveriet i Amerikas djupa söder. Detta handlar om slaveriet i Europa: närmare bestämt Rumänien. Och slavarna var romer.

Det rumänska slaveriet avslutades ungefär samtidigt som slaveriet i USA (1864) men det hade då pågått i femhundra år.

Och än idag kämpar hundratusentals ättlingar till dessa förslavade människor med det stigma som slaveriet lämnade.

Medan vi känner till slaveriet av svarta i USA så är detta europeiska slaveri sorgligt okänt. Men liksom i USA fanns även i Rumänien annonserna över slavauktioner.

På bifogade annons från en dagstidning står följande:

“Till salu.

En prima uppsättning

ZIGENSKA SLAVAR

Auktion på Sankt Elias kloster

Den 8 maj 1852.

18 män, 10 pojkar, 7 kvinnor, 3 flickor

I gott skick.”

I en annan annons 1845 stod att 200 familjer var till salu. Männen uppges vara utmärkta som slavar. Och man kan inte köpa färre än fem åt gången. Plakatet avslutas:

“Slavarna görs i ordning på vanligt sätt och med betalningen kan köparen försäkra sig om omsorgsfull tjänstgöring “.

Det finns även dokument där välvilliga slavägare friger sina slavar – med vissa förbehåll. Om deras barn skötte sig kunde även de bli frigivna.

Parallellerna till slaveriet i USA är tydliga och märkligt nog finns det även direkta kopplingar mellan USA och Rumänien när det gäller avskaffandet av slaveriet.

1852 utkom ”Onkel Toms stuga” av Harriet Beecher Stowe och väckte en opinion mot slaveriet bland vita i USA. Året därpå utkom den rumänska översättningen av boken. Parallellen var omöjlig att undvika och Onkel Toms stuga bidrog till att slaveriet av romer i Rumänien formellt avskaffades. 

Det har gått 156 år sedan slaveriet avskaffades i Rumänien men det ekonomiska, sociala och psykologiska arvet lever kvar än idag. 

Men när slavarna plötsligt befriades över en natt fanns inga vägar att starta ett nytt liv. Deras situation påminner starkt om de frigivna slavarna på plantagerna i den amerikanska södern. De hade inget hem, inga pengar och i generationer hade hela deras existens bestämts av slavägarna. Dessutom var de tvingade att bo kvar inom samma områden i minst två decennier och betala skatt – som skulle gå till att ersätta slavägarna för den ekonomiska förlusten.

Många tidigare slavar i Rumänien stannade kvar i en form av halvslaveri under sin tidigare ägare eller tvingades till ett miserabelt liv i utkanten av byarna. Deras språk romani förbjöds och ofta tvångsomhändertogs deras barn för att bli “omskolade”.

Det har gått 156 år sedan slaveriet avskaffades i Rumänien men det ekonomiska, sociala och psykologiska arvet lever kvar än idag. 

Idag är världen allmänt bekant med slaveriet i USA. Men århundradena av slaveri i Rumänien är nästan bortglömda. Ändå finns spåren kvar. Slaveriet satte sina spår både i de före detta slavägarnas och slavarnas minnen, och slaveriet präglar än idag relationerna mellan ättlingarna till dessa två samhällsskikt.

Hur såg då detta femhundraåriga slaveri mitt i Europa ut?

Till att börja med det självklara – slavarna arbetade gratis åt sina ägare. Men det var slavägarna som ansåg att slavarna var lata. Det kan ju onekligen förefalla paradoxalt. Men vi känner igen det psykologiska mönstret från USA. Fortfarande finns en rasistisk stereotyp där vita amerikaner ser sina svarta landsmän som lata.

Och liksom i USA lever även i Europa effekterna av slaveriet kvar i just den här typen av fördomar mot romer. De är lata. De vill inte jobba.

De första dokument som belägger slaveri i Rumänien är daterade till 1385. Då skänkte Dan I, härskaren över Valakiet (södra delen av dagens Rumänien) fyrtio familjer ”atigani” till Jungfru Marias kloster i Tismana. 1388 skänkte lord Mircea Den Äldre 300 romska familjer till Coiza munkkloster. I ett dokument från 8 juli 1428 donerade Alexander Den Gode 31 romska familjer till Bistrita munkkloster.

De manliga slavar som skulle arbeta inomhus och de som såldes till nunnekloster blev kastrerade. Just klostren skulle fortsätta att vara betydande slavägare under femhundra år. Donationerna av slavar var ett sätt för dessa herremän att försäkra sig om att bli omnämnda som goda i klostrens förböner…

Romerna var slavar och deras slaveri var etniskt bestämt – de var födda till slavar. 

I en valakisk lagtext från början av 1800-talet lagen står skrivet att  ”Zigenare skall endast födas till slavar; den person som föds av en slav skall själv bliva en slav”.

Om slavarna inte underkastade sig skulle de piskas mycket strängt, stadgas i lagsamlingen ”Carte romneasca de invatatura” från 1646. En slav som befanns skyldig till ett brott eller en förseelse som olydnad var tvungen att utstå ett ”skäligt” straff förrättat med ”käpp eller piska”. 

För denna kroppsliga bestraffning behövdes ingen juridisk process. Om slavägaren fick ett infall eller helt enkelt bara blev arg så kunde han bestraffa sin slav.  Det vanligaste straffet var piskrapp på ryggen med en käpp av hassel. Antalet rapp varierade från några dussin till två- eller tre hundra. Efter fyrtio eller femtio rapp blödde slaven ymnigt.

I samma lagtext uppges att slaven endast kunde opponera sig om slavägaren använde skarpa vapen, då slavens liv kunde vara i fara.  Slavägarna hade inte formell rätt att döda sina slavar. Men i praktiken efterlevdes detta förbud inte.

Den franske journalisten Felix Colson skrev 1839 “Även om dessa mord sker ofta så ställs aldrig någon inför rätta för att ha dödat en slav i sin ägo.”

Och slaveriet spillde också över till angränsande länder. 1821 reste en grupp moldaviska godsägare till Österrike-Ungern för att slippa bli indragna i ett planerat krig mot ottomanska riket. De österrikiska myndigheterna reagerade på att dessa godsägare hade för vana att piska sina slavar offentligt på gatorna i Czernowitz. Och de utfärdade ett förbud. Godsägarna protesterade och fick sedan tillåtelse att fortsätta med piskandet – så länge det skedde på privat område. 

Slavarna giftes ofta bort mycket unga, så att de kunde få många barn och därmed öka ägarens förmögenhet.

Romska kvinnor utnyttjades på liknande sätt som i den amerikanska södern. De våldtogs systematiskt av sina ägare och deras bekanta. De ansvarade ofta för att städa och värma upp slavägarens sovrum, bädda hans säng, sköta om hans tvätt och ha hand om hans personliga hygien. Och som det står i en rapport: “De vackraste romska kvinnorna skickades ofta att massera fötterna på viktiga besökare”.

Dessa kvinnors barn blev i sin tur också slavar ägda av samma person som ägde deras mamma.

När det gäller giftermål föreskrev lagen att två slavar kunde gifta sig – om deras ägare gick med på det. Men i praktiken var det slavägarna som styrde över vem som skulle gifta sig med vem, och som bestämde passande tidpunkt. Slavarna giftes ofta bort mycket unga, så att de kunde få många barn och därmed öka ägarens förmögenhet.

Om en slav flydde från dåliga förhållanden, hade enligt landets lagar slavens ägare och dennes arvingar alltid rätt att göra anspråk på förrymda slavar, eftersom det inte fanns någon “preskriptionstid” för slavar.

Lagstiftningen handlar genomgående om att säkra ägarens rättigheter gentemot sina slavar. Detta gäller också den indelning som gjordes av slavarna i nomadiska och bofasta. Det handlade om slavägarnas intresse av slavarnas arbete. 

De nomadiska romerna hade en viss självbestämmanderätt – de var inte knutna till en geografisk plats hela året. Samtidigt behövde slavägarna inte hålla dem med bostäder. Och de tvingades betala “skatt” till sina ägare för sin relativa frihet.

Men även dessa nomadiska romer var slavar och kunde säljas eller ges bort.

Medan de nomadiska romerna alltså kunde röra sig förhållandevis fritt under åtminstone delar av året så var de bofasta romerna ständigt kedjade vid sin ägare. 

Att vara bofast var för en rom i Rumänien alltid mycket värre än att vara nomad. 

Oavsett om de ägdes av ett kloster, en furste eller någon annan privatperson, så levde de bofasta romska slavarna under mycket svåra förhållanden. De flesta bodde i enkla hyddor med lerväggar och halmtak. Och de bodde trångt. I varje hydda bodde flera generationer ur en familj, med föräldrar och mor- och farföräldrar och alla de barn som överlevde de grasserande sjukdomar som följde på det elände de levde i.

Den rasistiska diskrimineringen, fördomarna om att de är lata och inte vill jobba, och den systematiska förföljelsen av romer har fortsatt och fortsätter än idag.

Slavarnas skyldighet att ”claca” (arbeta) för slavägaren omfattade större delen av året. För att försörja sina familjer skulle de därefter själva så grödor, gallra och skörda på den egna åkern. Men tiden räckte helt enkelt inte till.

Många svalt ihjäl.

Den rasistiska diskrimineringen, fördomarna om att de är lata och inte vill jobba, och den systematiska förföljelsen av romer har fortsatt och fortsätter än idag.

Deras ställning är så utsatt att fortfarande idag är antalet romer i Rumänien okänt. Många romer beskriver sin etnicitet som “rumänsk”, för att undvika diskriminering. Officiellt finns cirka 620 000 romer i landet, men beräkningar pekar på att det kan röra sig om närmare två miljoner, eller ungefär 10 procent av befolkningen på 20 miljoner.

Efter att slaveriet avskaffades för 156 år sedan kom romernas andra stora vandringsvåg när hundratusentals lämnade Rumänien. En del av dessa romer kom till Sverige kring förra sekelskiftet. De går delvis att känna igen på den språkliga variant som kallas valakisk romani.

En av dessa grupper med förfäder som var slavar i Rumänien är släkten Taikon. De fördomar, den diskriminering och det rasistiska hat som Katarina Taikon skildrade i sina böcker om Katitzi visar att även Sverige har ett rasistiskt arv att göra upp med.

I Rumänien pågår förtrycket dagligdags och är organiserat. 90% av alla romska hushåll lever i djup fattigdom. Romska barn hindras från att gå i skola, och många romer är fortfarande analfabeter.

Romska aktivister har arbetat för att den Ortodoxa Kyrkan ska be om ursäkt för det slaveri de själva aktivt deltog i under så många år. Och att de åtminstone borde finansiera projekt till stöd för romerna i landet.

Man har också begärt att det rumänska slaveriet bör finnas med i skolornas historieböcker.

“Jag vill under min livstid se skolböcker som handlar om förslavandet av mitt folk,” sa etnologiforskaren och romaktivisten Delia Grigore till AFP i en intervju 2016.

“Jag förstår inte hur 500 år av historia kan plockas bort utan ett enda ord.”

Men mycket litet har hänt.

Givetvis bör dessa femhundra år finnas med i den rumänska historieskrivningen. Men inte bara i Rumänien.

Det handlar om femhundra år av Europeisk historia. 

Sydstaternas historia av slaveri är en skamfläck för hela USA. Och slaveriet i Rumänien är en skamfläck för hela Europa. Och ännu mer sedan Rumänien blev en del av EU.

När de försöker förbättra sina liv genom att lämna Rumänien så fortsätter stigmatiseringen i andra länder. 2010 utvisades en stor grupp romer ur Frankrike. EU:s hyllade fria rörlighet är inte värd papperet det är skrivet på när de som rör sig fritt är just romer.

De romer som idag lever i Rumänien är alla ättlingar till slavar. Men denna skamfläck i Europas historia är det få som ens vet om.

Istället ägnar sig alldeles för många också i vårt land åt rasistiska föreställningar om att dessa människor inte vill jobba.

Att hålla sig med dessa fördomar är slavägarnas perspektiv.