[BOK ] Den besvärliga Elin Wägner
Ulrika Knutsson
Historiska media, 2020
Elin Wägner, är kanske omedelbart mest känd för två saker: sin kamp för kvinnlig rösträtt och att hon valdes in i Svenska akademien som andra kvinna efter Selma Lagerlöf. Inte ens här vet man förstås var man har henne, det klargör Ulrika Knutsson i sin biografi Den besvärliga Elin Wägner.
Man får tacka för besvärligheten, den är uppfriskande eftersom slaviskt lojala aktivister är tråkiga i längden när de slutar tänka själva.
För att börja från början var det mesta av den tidigt moderlösa Elin Wägners karriär och aktivism en slingrande väg förbi hinder; som faderns förbud att studera vidare, ansvar för moderlösa syskon och ett par vissna kärlekshistorier varav en ordentligt skandalös vid sekelskiftet.
Men hon reste sig på nio och valde vägen framåt. När hon valdes in i akademien 1944 var hon den första ledamoten någonsin utan högre utbildning. Det måste krävas nerver av stål för att känna sig bekväm, och dessutom som enda kvinna (Lagerlöf avled 1940 och den tredje kvinnliga ledamoten, Kerstin Ekman valdes in 1978, nära tre decennier efter Wägners död).
I dag kan man förundras över hennes romantiserade föreställningar över antika matriarkat som fick henne att tro på att kvinnors vägran att gå ned i skyddsrummen skulle kunna förhindra patriarkala flyganfall under andra världskriget.
Wägners oenkelhet gäller också hennes uttolkare och biografer – så snart man hittar ett citat om hennes särartshållning är någon annan genast där och påpekar att det är misstolkat. Men vissa hårdföra feminister som proffspolitikerna Alva Myrdal och Karin Kock förstod sig inte på hennes svärmeri över kvinnans roll som förvaltare av handarbete och hemmets hantverk.
I dag kan man förundras över hennes romantiserade föreställningar över antika matriarkat som fick henne att tro på att kvinnors vägran att gå ned i skyddsrummen skulle kunna förhindra patriarkala flyganfall under andra världskriget.
Wägner lade sund energi på att ifrågasätta den rasande omvandling som samhället snabbt genomgick under den industrialistiska expansionen från 1930-talet. Chocken blev enormt stor då koncentrationslägren öppnades vid krigsslutet och hon insåg vidden av ingenjörskonsten.
Ulrika Knutsson lyckas baka in den politiska såväl som den privata Wägner utan att dra några växlar som kanske inte finns, men man förstår att hon var intelligent, seg och hade en otrolig förmåga att sätta sig över tillfälliga nedgångar om än så smärtsamma. Och, förstås, var det inte muntert i alla hörnor då Elin Wägner, efter att ha frontat rösträttskampen för kvinnor med reklamklatchiga bilder intill meterhöga kravlistor, några år senare fnyste över det meningslösa med rösträtten. Kvinnorna hade ju inte utnyttjat den för verklig förändring utan bara inordnat sig i det manliga politiska spelet, menade hon.
Även om Elin Wägner var besvärlig och bråkig och kanske av många sedd som illojal verkar hon inte varit sedd som omöjlig. Man får intrycket av en seriös arbetsnarkoman och som sådan en respekterad yrkesmänniska. Hon reste som undersökande journalist, skrev krönikor, pamfletter, filmmanus och romaner som blandar det privata med det politiska på ett sätt som fortfarande berör. Hennes följetong Norrtullsligan från 1908 sattes upp på bland annat Stockholms Kulturhuset Stadsteatern i Skärholmen 2017 och romanen Pennskaftet (1910)på Uppsala Stadsteater 2019. Ingen av dem kändes det minsta daterade.
Men kostade Wägners illojalitet så lite som det antyds här? Var hon så tryggt kompromisslös och orädd utan tvivel? Frågan hänger fortfarande lite i luften, även om Knutsson skriver att hon överlag fick kritik för sina teorier om matriarkatet. Nog fanns väl hat och hot även på 1930-talet? Knutsson talar någon gång om intern mobbning inom kvinnorörelsen men Wägner verkar ha klarat sig ganska bra genom eventuella svekdebatter.

Samma år som invalet i Svenska Akademien kom hennes verk Väckarklocka, en bok om hotet mot miljön och kampen för fred på jorden där kvinnorna förväntades kliva fram och ta tyglarna i samhället. Som mycket annat Elin Wägner gjorde var hon före sin tid och boken blev ingen väckarklocka i sin samtid, men utgavs igen under 1970-talets kvinnofrigörelsevåg.
Ulrika Knutsson skriver i sitt förord att hon inte riktigt kan säga att hon tycker om sitt biografiobjekt, men hennes bok får mig att skarpt gilla hennes verk – både det politiska, det personliga och det kreativa.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.