Jag har tänkt väldigt mycket på min gamla arbetsplats, ett vård-och omsorgsboende för äldre, sedan coronapandemin fick fäste i Stockholmsregionen. Jag tänkte på den mycket redan innan den av Ekot avslöjades som ett av de boenden i Stockholm med hittills högst dödssiffra till följd av Covid-19.
Jag tänkte på dem som jobbar där när direktiven kom om att alla ska stanna hemma vid minsta förkylningssymtom. För jag vet att folk kunde gå till jobbet med feber. Anledningarna var flera. Man hade inte råd att vara borta, man ville inte sätta annan personal i skiten genom underbemanning, man ville inte att chefen skulle sluta ringa och erbjuda en timmar. Jag tänkte på dem som jobbar där när det blev tydligt att tillgången till skyddsutrustning skulle bli ett problem i all vård och omsorg. Eftersom det var vanligt att man sparade in på de bra och dyra handskarna och man stod där med de i tunn plast som gick sönder, ramlade av och var hopplösa att arbeta i.
Jag tänker på hur alla dessa kvinnor och enstaka män i svensk äldrevård, sliter för att ge god omsorg och en värdig tillvaro till de människor som de arbetar med när det inte är en pågående pandemi och föreställer mig hur de sliter nu. Samtidigt som underlagen för att kunna göra sitt jobb bra hela tiden krymper. Nu går det inte att spara mer, tänker man. Men det går alltid att spara mer och konsekvenserna tas av de som arbetar och av de som behöver äldreomsorgen. Att Sverige misslyckas med att skydda sina äldre under en pandemi är för att de och dem som arbetar med dem inte prioriteras överhuvudtaget. De multisjuka gamla som behöver vården och utrikesfödda kvinnor som arbetar i den är helt enkelt inte prioriterade samhällsgrupper.
När Anders Tegnell därför säger att han “hade förutsatt att man skulle kunna hålla tätt mellan majoritetssamhället och äldreboendena. Folkhälsomyndigheten utgick ifrån att kunskapen fanns om hur personalen skulle arbeta mot smittspridning vilket handlar om god vårdhygien, basalt smittskydd och välutbildad personal”, kan man inte låta bli att undra vad Folkhälsomyndigheten baserade det antagandet på. Fanns det alltså några som inte trodde att det skulle gå åt pipsvängen?
Det finns ingen brist på information om äldreomsorgens problem.
Äldreforskare pekade tidigt i pandemin på stora brister inom äldreomsorgen och så snart som besöksförbuden för anhöriga kom var det många med god insyn som påpekade att personalen skulle komma att vara den största risken till smitta för de äldre med anledning av det stora antalet vårdgivare. Lägg där till de otaliga vittnesmål om undermåliga villkor från personal inom äldreomsorgen under decennier. Det finns ingen brist på information om äldreomsorgens problem. Att politiker sedan kan uttrycka sin förvåning över att äldreomsorgen inte fungerar bra är ett tydligt exempel på de mest berörda gruppernas, det vill säga äldre och arbetarkvinnors, position. De kan tala hur mycket som helst utan att bli hörda.
När det kommer till äldreomsorg, eller annan vård för den delen, handlar det inte om att visa på missförhållanden, det handlar inte om en brist på kunskap om hur det ser ut. Det handlar rent krasst om en ovilja att göra något åt det. Det handlar nämligen om fördelningspolitik och prioriteringar, om pengar. Detta blir också tydligt i det åtgärdspaket som regeringen presenterar efter Ekot och fler lokaltidningars granskningar av dödsfallen.
De kallar det ett äldreomsorgslyft och fokus ligger på utbildning för personalen. Det är såklart oerhört viktigt att vård-och omsorgspersonal får bra utbildning. Både för de som omsorgen är till för och för de som arbetar. Särskilt bra är det såklart om det kan innebära en trygg anställning. Men hur bra utbildning du än har kommer det inte att göra någon skillnad om det inte finns tillräckligt med personal och tillgång till rätt utrustning. Det som är tydligt med debattens fokus, är att man både från politiskt håll och media bidrar till att lägga skulden för de många dödsfallen på arbetarna. Man formulerar det som att inhoppare med dålig utbildning är orsaken. Att det är deras okunskap som är anledningen till antal dödsfall i covid-19 i svensk äldreomsorg. Detta är en bild som går igen i debatten kring dödsfallen bland svensksomalier eller spridningen i Stockholms förorter, att människor som tillhör arbetarklassen skulle sprida smitta och död med sin okunskap.
Jag ska inte säga att jag vet vad som är orsaken tilldödsfallen i covid-19 i svensk äldreomsorg. Men det jag vet är att det är en tacksam problemformulering för Socialdemokraterna att driva. Om man skulle säga att det inte bara handlar om arbetarnas utbildning skulle man nämligen behöva erkänna att felen är så många fler och så mycket större än så. Som att chefer för privata vårdbolag kan lägga hygienutbildningar på personalens fritid, som att kommuner med sitt huvudmannaansvar upphandlar vård till orimligt låga priser och sedan blir förvånade när det inte fungerar bra. Som att hela äldreomsorgen omsätter miljarder som gamla och arbetare inte ser röken av.
Jag vill höra Stefan Löfvén säga: det var inte arbetarnas fel, det var vårt.
Detta är också något av de mest smärtsamt ironiska i det blödande sår som är svensk äldreomsorg. Det är otroligt hur lite en undersköterska eller en demenssjuk är värd när det kommer till resurser, samtidigt som de summor man tjänar på dem är svindlande. Det är också där som Ebba Busch har rätt när hon kastar sten i glashus och säger att Socialdemokraterna har svikit de äldre. Liksom de gång på gång sviker arbetare. Socialdemokraterna hade folkligt stöd för att hindra vinster i välfärden. De hade kunnat prioritera äldre och arbetares liv, hälsa och intressen. De valde att prioritera näringsliv och riskkapital.
Därför är deras “lyft” inte mer än ett ansiktslyft. Så länge äldreomsorgen styrs av vinstintressen finns ingen verklig förändring i sikte. Så länge chefer behöver ställa arbetarnas och vårdtagarnas bästa mot vansinniga sparbeting och kommunerna upphandlar vilken vård som helst så länge den är billigast kommer inte äldreomsorgens problem försvinna. Det äldreomsorgen skulle behöva är en chockdoktrin vänsterut.
Det den behöver är att Socialdemokraterna i denna tid av global och nationell kris tar steget och säger vi hade fel, det är inte rimligt med vinstuttag i välfärden. Ett erkännande av att äldreomsorgen, och all vård, är värd något annat, något bättre. Både de som jobbar i den och dem den finns för. Att deras värde tillhör dem själva och inte aktieägare. Jag vill höra Stefan Löfvén säga: det var inte arbetarnas fel, det var vårt.
