Den blåsiga våren, jag inbillade mig att jag bara drömt den. Märklig scen där jag sitter ensam i ett hus i en skog, långt hemifrån, solen ser varm ut genom fönstret. I leran utanför finns djur som skäller och bräker. Vindarna blåser vinter när jag går den långa vägen till bussen. Jag tänker på vindarna i Marguerite Duras Sommaren 80. I den skriver hon om en pojke med genomskinlig blick som varken kan gråta eller sjunga. Hans magra kropp är ensam, eller öppen: historier, havet, vindarna går rätt in i honom.
Jag lyssnar på Raechel Anne Jolie som läser ur sin bok Rust belt femme. Ett kapitel om de irländska flyktingar som grävde Ohio River i Novia Scotia, Kanada, och som dog av utmattning och kanalfeber för en flaska whiskey och 30 cent om dagen. ”För att göra rika män rikare”. En irländare skrev hem till sin syster: ”Jag vet inte om jag kommer att överleva, men jag hoppas på en ljusare framtid. I en skog nära floden finns en kyrkogård. Längst ner ligger urinvånarna begravda, ovan dem jord och sedan de irländska arbetarna, mer jord, och längst upp de vita bosättarna, som fått sina namn på stenar.”
På bussen hostar män och människor sitter för nära. Det är märkligt med närheten nu. Jag reste iväg för att vara fysiskt nära en människa, men det blev inte som jag längtade efter, eftersom jag ville något mer. Att prata om sitt liv, skriver Duras, och att prata politik är oftast samma sak. Viljor som inte går ihop med verkligheten.
Vi behöver, med covid-19, förstå det ännu mer, det grundläggande: att människan och mänskliga behov inte kan vara annat än viktigast.
Förra årets sorg över att åka ifrån Joe Hillgården – att ingenting gick att dra ihop där kändes som ett svek både mot Joel och Gävle – blandades med upprymdheten i att få se anarkister och syndikalister ta över Stockholm. Den ensamma politiska glädjen, som Duras skriver om, blir några timmar gemensam, innan vi skingras. I Gävle har vi kämpat på, gått genom staden i liten, stolt skara – vackert och viktigt men vi har blivit allt färre. Vi hoppas att vi ska kunna få liv i den frihetliga rörelsen igen, att gården ska vara ett hjärta i staden: mötesplats, frizon, utgångspunkt.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Teckna en prenumeration
Få direkt tillgång till denna artikel och mycket mer
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
✓ Få tillgång till hela appen
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
✓ Få tillgång till hela appen
✓ Få 10 magasin hem i brevlådan varje år
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vardag
✓ Få tillgång till hela appen
✓ Få 10 magasin hem i brevlådan varje år
Inga bindningstider – säg upp när du vill
♡ Stöd Arbetaren med en extra slant varje månad
Inga bindningstider – säg upp när du vill