Coronaviruset. En reflektion från karantänen i Italien, 26 mars 2020, Neapel, Italien.

Den 17 mars utfärdade vår regering det nya dekretet ”Cura Italia” (Läk Italien), det första tafatta försöket att hålla smittan från covid-19 nere till ett minimum, epidemin som nu blivit känd över hela världen som ”Coronaviruset”, och som gick att spåra i Kina redan i december 2019. 

För oss i Italien har det alltid varit så: vi inser inte vilka saker som händer i världen förrän katastroferna är över oss. Om Kina i mars redan hunnit bygga två sjukhus, kunde vi under samma månad se den offentliga sjukvården falla samman som ett sandslott.

Kontrollerna som infördes för att förhindra smittspridningen när studenterna åkte från norr till söder fick ingen effekt. I stället för att förbereda hälsoåtgärder och göra tester på de som reste, skapade man rökridåer för pressen och utpekade istället patienterna som ”skyldiga” för att de inte stannat hemma.

Den 9 mars, på mindre än 48 timmar, drog nästan alla affärer i de små italienska provinserna ned jalusierna, fastän premiärministern ännu inte utfärdat direktiv om att detta var obligatoriskt.

Det föreföll till och med som om kyrkorna, som historiskt sett gett tak åt hemlösa, slog igen sina portar utan att längre bry sig eller ta hand om de utsatta. Detta av rädsla för att trotsa förbudet mot att skapa folksamlingar och därmed bli straffade för ett ”attentat mot folkhälsan”. I stället för att garantera en nödkarantän åt de hemlösa, fick de hemlösa istället ta emot mängder av böter.

Många arbetare kommer nu genom dekretet ”Cura Italia” (Läk Italien) få möjlighet ansöka om a-kassa, men när det handlar om den stora nöden hos befolkningen i karantän, ser eller lyssnar samhället inte, det går inte prata om.  

Jag heter Alessandra, är nyss fyllda 25 och (över)lever i Aversa, i utkanterna av Neapel. Jag bor med en hund och en katt, i en lägenhet i den gamla delen av stan. Varje gång du går ut för att slänga soporna här, riskerar du att ett hus rasar över dig. Detta på grund av en kommunal administration, som trots att den ibland byter styre, sedan 30 år inte erbjuder någonting till sina invånare, det vill säga om du inte är son till en affärsidkare eller en entreprenör. Jag har lyckan att använda den här stunden i tvångskarantän, friheten att använda ordet för att säga sanningen.

När jag var 21 hoppade jag universitetet för att jobba i en bar i kvarteret. Jag vet fortfarande inte om det var en lysande idé, men kan försäkra er om att jag inte hade något annat val. När jag var 23 kände alla krogar till mig och ville inte att jag jobbade för dem, eftersom att jag alltid bad om ett fast kontrakt och en lön som gjorde det möjligt att betala hyran utan att behöva be om hjälp. 

Vid det laget hade jag tyvärr fått känna på byråkratin av ett vårdsystem som dehumaniserar och försämrar för den som lever med hälsoproblem och inte har någon att räkna med eller be om en tjänst. Nu när jag äntligen hittat ett arbete, hamnade jag i tvångskarantän – praktiskt taget är jag åter igen tillbaka i arbetslöshetens limbo. 

Medan regeringen och de lokala myndigheterna väljer att hjälpa de drabbade företagen, lämnas vi som arbetar svart åt oss själva. Vi kommer inte till tals i tv-sändningarna, och vi får absolut inte plats som en punkt i något krispaket.

På sociala medier, skickar de som staten kallar ”hjältar” bönmeddelanden till oss om att vi ska stanna hemma, eftersom sängarna redan reducerats till ett minimum och de inte vet vad de ska göra. 

Min familj klarar sig inte bättre. Min mamma är hemmafru och får inte någon form av inkomst, min bror jobbar svart, min stackars syster jobbar på ett företag som distribuerar medicinsk syrgasutrustning till sjuka patienter. Också hon jobbar svart, och i den här akutfasen riskerar hon att hamna i karantän på sitt kontor 24 timmar om dygnet, för att patienterna ska kunna få behandlingar.

”I går dog sex personer som vi känner av coronaviruset. Buden som laddar behållarna i kartongerna och kurirerna som överlämnar dem till hushållen till de allra äldsta är livrädda. Men också patienterna är rädda. Förut bjöd de dem på kaffe, också för att få lite sällskap, vid den åldern med en respirator är det inte bra för hälsan att sitta hemma hela dagarna själv. I dag får de inte ens släppa in buden, inte ens när de inte vet hur de ska sätta fast syrebehållarna. Det värsta med den här epidemin, är att alla personer som dör runt omkring oss bara är en siffra för regeringen, en siffra som hela tiden blir större och större”.

Här i Italien finns det en märklig paradox: människor som min syster, eller som sjuksköterskorna, som läkarna, har under de här dagarna blivit landets hjältar. Samtidigt verkar de inte få något som helst stöd och erkännande. Regeringen bistår inte med något som helst skydd för personalen som utsätts för smittorisker, det är en absurd situation att regeringen inte inser faran för personalen och för alla som ber om tillgång till den offentliga sjukvården. 

Vårt hälsosystem kollapsar redan. På sociala medier, skickar de som staten kallar ”hjältar” bönmeddelanden till oss om att vi ska stanna hemma, eftersom sängarna redan reducerats till ett minimum och de inte vet vad de ska göra. 

Före krisen hade hela sjukvården reducerats till ett minimum, och personalen tvingade att arbeta under ständig stress. Men nu med anledning av coronaviruset verkar det som om staten vill anställa nya sjuksköterskor, medan det inte fanns någon som helst plats för dem igår. Detta samtidigt som alla landets pensionerade läkare inkallats av regeringen för att lösa akutsituationen. 

Om den italienska sjukvården inte skurits ned med 37 miljarder euro det senaste decenniet hade den här situationen inte uppkommit. I dagsläget blir istället den revolutionerade åtgärden att några regioner åter fått öppna upp ett par sjukhus som varit stängda i flera år. 

Och till detta kommer att de som ska garanteras coronatesten och prioriteras är militärerna. De som är upptagna med att patrullera städerna för att förhindra att människor lämnar sina hem utan rätt orsak. I stället för läkarna och sjuksköterskorna, som står först i ledet att riskera livet i den här pandemin. Men det verkar som om dessa för den italienska staten är möjliga att offra. 

Den 26 mars var antalet döda i vårdpersonalen hela 36 personer, och mer än 6200 smittade. Dessutom har minst två sjuksköterskor tagit livet av sig. En av de två, som också testat positivt för coronaviruset, klarade inte av skuldkänslan i att eventuellt ha smittat kollegor och patienter. 

För att inte tala om fängelserna, som inte varit så överbelagda på trettio år, och där coronavirusets utbrott följts av revolter och dussintals dödsfall. Medan man i hela nationen förbjuder folksamlingar, lever man i de italienska fängelserna under allt sämre trångbodda förhållanden. Efter fångprotester i hela landet har regeringen endast genomfört urskillningslösa förflyttningar mellan fängelserna, utan att ha någon som helst plan för hur straffen kan upphävas eller avtjänas i hemmet.

”En CF35 Jagare kostar lika mycket som 7113 respiratorer. Hur många liv hade vi kunnat rädda?”, frågade sig de strejkande arbetarna. 

En av de få ljusglimtarna jag lyckats upptäcka under karantänen har varit då några arbetare i en industri här i närheten bestämde sig för att ansluta sig till generalstrejken som utlystes av fackföreningen SI Cobas. Ja, för även om staten å ena sidan stänger gatorna och den småskaliga kommersiella aktiviteten, tillåter inte industriarbetsgivarna och de större facken att de logistiska noderna, hamnarna och fabrikerna stängs ned, inte heller vapenproduktionen. 

Vår nation lägger mer pengar på militära utgifter, interna och externa, än på offentliga investeringar i sjukvården. I dag finner vi oss i mitt i en pandemi med fler döda än i Kina. ”En CF35 Jagare kostar lika mycket som 7113 respiratorer. Hur många liv hade vi kunnat rädda?”, frågade sig de strejkande arbetarna. 

När den här epidemin är över kommer det bli viktigt att dra slutsatserna, men jag är övertygad om att det fortfarande kommer vara vi, de mest utnyttjade och underbetalda arbetarna, som får betala effekterna av karantänen och den blockerade ekonomin.

Ändå fylls jag av en liten strimma hopp när jag ser de där arbetarna i strejk. Jag hoppas att strejkerna sprider sig så fort som möjligt; för när epidemin utrotas kommer vi att begära allt. 

Hellre begära allt än att återvända till den misär som vi behövt finna oss i. Den misär som de som förminskat oss så gärna skulle vilja fortsätta att kalla ”normaliteten”.