Kritikens outtalade regel är att den ska kritisera något som finns, snarare än att önska sig att författaren skrivit något annat. Den som drömmer om en annan bok kan, till exempel, skriva en sådan i stället för beklaga sig över att någon inte har gjort det. Fredrik Svenaeus är professor i filosofi vid Södertörns högskola. Han har skrivit boken Det naturliga. En kritik av Queerteorin, transhumanismen och det digitala livet. Det centrala konceptet är ”natur”. Inte i meningen blommor och blad, utan mer abstrakt som allt som skiljer sig från det konstgjorda. Förvirrande nog är ”natur” även mer konkret: kroppen. Tänk om Svenaeus skrivit en bok om anden i stället.

Det har genom filosofins historia pågått ett ”krig” mot kroppen, enligt Svenaeus. Men varför vill vi ersätta kroppen, och således det naturliga i hans definition, med kulturen? Av bokens undertitel kan det framstå som om författaren främst syftar till att göra ett inlägg i det tröttsamma kulturkriget, snarare än att mäkla fred i kroppskriget.

Det är i ett liknande kulturkritiskt territorium som Svenaeus tidigare arbeten ofta uppehållit sig, som till exempel i den uppmärksammade Homo patologicus. Medicinska diagnoser i vår tid från 2013. Han har försökt att ifrågasätta de, kanske bekväma, utsagor som vi säger om oss själva för att se vad de i själva verket säger om samhället som vi lever i. Men den som hoppar ur en skyttegrav måste snart ta skydd i nästa. 

”Innehållet är i slutändan trots allt inte speciellt polemiskt, inte ens i delarna som kritiskt granskar könskorrigeringsdiskussionen eller #metoo.”

I Det naturliga tar sig Svenaeus an fem huvudämnen i lika många kapitel: könsidentitet och sexualitet, smärta och utmattning, teknologiberoendet, sociala medier samt nya strömningar inom trans- och posthumanism som tekniskt/teknologiskt vill uppgradera kroppen för olika ändamål. Innehållet är i slutändan trots allt inte speciellt polemiskt, inte ens i delarna som kritiskt granskar könskorrigeringsdiskussionen eller #metoo. Gott nog, Svenaeus vill undersöka frågan. Men vad var frågan igen?

Vi behöver en ”uppdaterad version av det naturliga för att orientera oss i människolivet”, nämligen en där det naturliga hänvisar till en ”kroppslig natur” som utgör en ”inre kompass att orientera med”, skriver Svenaeus programmatiskt. Att han använder det digitala ordet ”uppdatera” blir lite förvirrande. Det digitala är på många sätt motsatsen till vad han talar om. På pappret ser det kanske snarare ut som han argumenterar för någon slags tillbakagång till en förlorad lyhördhet. Fast samtidigt har han beskrivit filosofins historia som ett kropps-krig. Det är alltså inte den gängse filosofin vi ska tillbaka till.

Svenaeus lutar sig tillbaka på en fenomenologisk tradition. Det innebär, i en extrem förenkling, att han vill studera saker och ting som de framstår, snarare än att spekulera om deras väsen. Ett subjekt är dess existens i världen, vare sig mer eller mindre. Det handlar med andra ord att rikta blicken mot konkreta fenomenen för att förstå vad de gör med oss.

Fenomenologi betyder ordagrant en studie av det som uppenbarar sig för våra sinnen. I bokens början definierar Svenaeus det ”naturliga” fenomenologiskt och ger fem betydelser som ordet kan ha, det: ”1) är i överstämmelse med kulturella normer; 2) är vanligt förekommande; 3) är friskt; 4) kan förklaras genom att hänvisa till biologiska orsaker; eller 5) känns äkta och rätt för personen som befinner sig i tillståndet i fråga.” Märk väl att den enda delen, nummer fyra, som egentligen kan framstå som kontroversiell, neutraliseras raskt av nästa del, nummer fem. 

Det finns en påträngande impuls att helt enkelt svara på Svenaeus centrala fråga. Varför filosofin är så avogt inställd till kroppen? Jo, för att filosofi är i det stora hela intresserad av tanken att något kan gå bortom den värld som kroppen bebor. Redan tanken ses alltså som kroppen i ett uppdaterat format. Svenaeus starkaste argument är att vi inte kan skriva om tankar när vi inte längre har en fysisk gestalt. Det gör kroppen till ett intressant filosofiskt ämne. Varför har han då valt att så till den grad vinkla sin bok mot ett adjektiv: ”det naturliga”, förblir ett mysterium. Varför skriver han inte bara om kroppen?

Ett centralt problem med att försöka förstå begreppet ”natur” är att det redan är så systematiskt sönderdefinierad genom tusentals år att filosofi från Aristoteles och framåt. Svenaeus säger tyvärr inget om denna rika tradition. Särskilt som han inte talar om natur som blommor och blad, eller gör en implicit distinktion mellan människans kropp och andra naturliga kroppar.

En viktig inriktning vad gäller naturbegreppet i filosofen John Stuart Mill och Sigmund Freuds efterföljd förstår det naturliga som något omedvetet, eller i alla fall utanför medveten mänsklig kontroll. För en sådan naturlighet hjälper det föga med vardagsspråkliga definitioner. Det naturliga är det vi inte kan förstå. 

Vad gäller det fenomenologiska arvet finns viktiga strömningar som Svenaeus är märkligt ointresserad av. Den franske fennomenlogen Maurice Merleau-Ponty skrev till exempel ingående om idén om ”köttet” som kroppens gränssnitt mot världen. Svenska forskare har fortsatta att utforska ämnet, som Helena Dahlberg 2013 i den intressanta boken Vad är kött. Kroppen och människan i Merleau-Pontys filosofi . Men Svenaeus väljer att inte skriva i kommunikation med dessa, vilket är synd.

Visserligen finns intressanta delar om andra filosofer som tyska Edith Stein (1891–1942) och tjecken Jan Patočka (1907–1977). Helst vill Svenaeus vara samhälls-kommenterande och essäistisk utan att gräva ner sig i närläsningar av filosofer. Stilen är lätt, ledig och på många sätt begåvad. Men det hjälper föga när diskussionen svävar utan att vilja fästa. Bokens abstraktioner, de få exempel som finns, ligger för långt från dess konkretisering och vice-versa. 

”Att lyssna till vad kroppen säger är ett ”livets rättesnöre”, enligt Svenaeus.”

Skillnaden mellan kropp och kött är att det senare, enligt Merleau-Ponty och andra i hans efterföljd, ger en naturlig ingång till hur det mänskliga subjektet uppstår. Det sker genom dialog. Kött möter kött. Kroppen är till skillnad från köttet redan en abstraktion eftersom den utgör identitetens ramar eller form. Förvånande är hur naturligt det känns att inte vara hemma i sin kropp. Om Svenaeus hade hoppat över det valda adjektivet, naturlighet, och i stället hängett sig åt en kroppslighet, hade han kunnat utforska denna paradox. Men Svenaeus vill envetet åt det konkreta, det verkliga. Kroppen som en ”ursprunglig plats och relation”. Det blir en monolitisk konkretisering. Hur ska då till exempel ”identiteten” – samtidskulturens ödesfråga – komma in i kroppen, eller möta andra kroppar?

Att lyssna till vad kroppen säger är ett ”livets rättesnöre”, enligt Svenaeus. Talar gör, något förvånande, anden. Det vore naturligt att anta att anden är hemmahörande i det onaturliga: ett väsen som väsen. Den förvånande slutsatsen artikuleras i Svenaeus slutord där han frågar sig själv om hela hans bok har varit ”ett lovtal till magkänslan”. Det märkligaste med denna fundering, som avslutas med frågetecken, är att den inte egentligen framstår som en trovärdig retorisk fråga. Snarare tvärt om. Den verkar ärlig. Som om författaren kommit på detta under författandet av boken. Det ändrar inget i sak, men är i sig ett tecken på att just det omedvetnas vikt vid diskussioner om det naturliga.

Magkänsla är för Svenaeus att ”kroppen vet vad som är rätt för oss också när vi försöker överrösta den med aldrig så rationella argument”. Det säger sig själv att värderande av filosofiska utsagor kompliceras av en sådan slutsats. Ska jag bedöma boken efter min magkänsla eller med vad jag som kritiker tror är rationella argument? Tanken har ett komplicerat förhållande till sitt varande i världen, som gör att filosofin får ett problematiskt förhållande till detta varande.

Det utgör kanske inte i första hand ett ”kroppskrig”, utan en ganska sund reaktion på de bedrägligheter som varandet kan utsätta oss för. Svenaeus är medveten om det senare. Magkänslan kan också förvandla oss till rasister. Därför, säger han, måste den ”inramas av den rationella bedömningen”. Ytterligare en kompromiss som leder vidare till ett slätstruket plus-minus-noll. 

I den sista, förvånande, vändningen likställer Svenaeus den goda magkänslan med den gamle grekiske filosofen Sokrates idé om en ”daimon” – det som efter några vändor blivit ordet demon. Tänk om Svenaeus istället för den bok han skrev skrivit samma bok åt andra hållet. Sokrates ”inre röst” som vägleder honom är rationell (i dess innehåll) men irrationell (i dess form) på ett sätt som är hög-intressant och djupt signifikativt. På ett sätt är det en utmärkt sidoingång till Sokrates, som annars mest har fått symbolisera förnuftet inom filosofihistorien. Den mystiska rösten från det inre vägleder nu förnuftet. 

Kommer den ”inre rösten” från kroppen, från vårt köttsliga varande i världen? Kanske, men då är ett sådan skal i sig själv något mystiskt, som kan bära annat än just det som vi känner igen som att hemmahörande i denna världen.

Och på så sätt är vi tillbaka till bokens inledande påståstående. Att det pågår ett krig mot kroppen inom filosofin. Den krigiska metaforen är till att början med överdriven. Kanske är det snarare ett konstaterande att tanken alltid behöver något mer än kroppen. Det är ju trots allt någonstans där som Svenaeus själv landar när han börjar lyssna på andar.