Det är söndagseftermiddag i Cyperns huvudstad Nicosia. På en fotbollsplan med nedtrampat konstgräs, som hör till en av stadens grundskolor, pågår andra set av en volleyballmatch. Det är ingen tillfällighet att matchen sker på en söndag. Det är nämligen den enda lediga veckodagen för de migrantarbetare som arbetar i privata hushåll på Cypern.

Lagkaptenen och klubbordföranden Lovely Galay berättar att många filippinska kvinnor, genom sociala medier, sökt sig till sportklubben för att delta i söndagsmatcherna.

– Många reser långt för att delta i våra matcher, ända från Pafos, Larnaca och Limassol. Men de kan inte ta sig till Nicosia varje helg, säger hon. I vår liga är det svårt att spela med cyprioterna eftersom de inte har tid varje söndag. De föredrar att shoppa eller att vara hemma. Men för oss innebär de här matcherna avslappning och ett sätt att bygga gemenskap.

Cypern är ett av Europas populäraste resmål och besöks årligen av närmare fyra miljoner turister. I över fyrtio år har Cypern varit en delad ö och den politiska konflikten mellan EU-landet Cypern och den självutnämnda turkcypriotiska republiken gör sig ständigt påmind. Samtidigt har landet sedan 20 år tillbaka en stegrande arbetskraftsinvandring. I dag arbetar mer än 30 000 migrantarbetare i hushållen på den grekcypriotiska sidan. Dessutom finns ett stort mörkertal, med personer som arbetar utan tillstånd från myndigheterna.

De flesta av migrantarbetarna är kvinnor och kommer från länder som Filippinerna, Sri Lanka, Indien, Vietnam, Bangladesh och Nepal. Många har sökt arbete genom agenturer som opererar i hemländerna och där tvingats betala en avgift på mellan 20 000 och 70 000 kronor, endast för researrangemanget. En summa som motsvarar flera månadslöner i det nya landet.

Cristina säger att hon vill vara anonym när hon delger sin berättelse. Hon är 30 år och kom till den grekcypriotiska delen av Nicosia för tre och ett halvt år sedan. Varje månad skickar hon pengar hem till Filippinerna för att försörja sin sexåriga dotter, som nu bor hos hennes mamma. Cristina har inte sett sin dotter på flera år men varje dag håller de kontakten genom Facebook och sociala medier. Hon beskriver livet på sin förra arbetsplats som en mardröm.

– Det första året var okej men med tiden slutade de att behandla mig som en människa. Jag började arbeta sex på morgonen och fortsatte fram till femtiden på eftermiddagen. Knappt hade jag fått vila innan det blev dags att laga middag åt familjen. På kvällarna förväntades jag förbereda deras fester och tillställningar. De gav mig aldrig ledigt, säger hon.

Cristina tjänade, precis som de flesta migrantarbetare från Filippinerna, omkring 4000 kronor i månaden. Men istället för att ha en lagstadgad arbetsdag på 7 timmar uppgick ofta arbetstiden till 18 timmar per dygn. Inte ens på söndagarna fick hon ledigt. I stället gav arbetsgivaren henne 200 kronor extra i handen. Trots alla måltider hon tillagade var hon tvungen att handla sin egen mat, och fick inte röra någonting i kylen.

– När jag reste med familjen till sommarhuset på ön fick jag inte ens ett eget rum. Istället fick jag sova på soffan i vardagsrummet.

En dag kom polisen för att genomsöka huset och vände upp och ned på Cristinas alla tillhörigheter.

– Värdfamiljen anklagade mig för att ha stulit pengar ur en plånbok, men senare hittade de alla pengarna i kassaskåpet. De gav mig lite choklad och kakor men bad inte ens om ursäkt.

Det blev droppen och Cristina beslutade sig för att lämna familjen. Hon bad sin ”madame” om “release” – den term som används vid byte av arbetsgivare och vid uppsägning – men värdfamiljen vägrade låta henne gå. Istället hotade de med att skicka henne till Filippinerna om hon inte stannade. Cristina bestämde sig då för att ge sig av på egen hand och sökte upp migrationsmyndigheten och polisen på Cypern.

– Jag lyckades till sist få hjälp. Senare fick jag veta att de inte ens var mina juridiskt lagliga arbetsgivare, utan att det i själva verket var en släkting till dem som anställt mig.

Människorättsorganisationen KISA arbetar för migranters och flyktingars rättigheter på Cypern, ofta tillsammans med migrantgemenskaper och andra föreningar på ön.

Doros Polykarpou, ordförande för organisationen, menar att Cypern tillämpar ett system som påminner om Kafala-systemet. Amnesty International släppte så sent som i våras en avslöjande rapport om tillämpningen av Kafalasystemet i grannlandet Libanon, men att liknande arbetsvillkor tillämpas på Cypern har ännu inte uppmärksammats på samma sätt.

I alla andra EU-länder får du mer rättigheter ju längre tid du arbetar och lever i samhället. Här på Cypern är det tvärtom.
Doros Polykarpou, ordförande KISA

Kafala-systemet innebär att arbetstagaren inte kan byta arbetsgivare eller arbetsområde utan tillstånd, vilket gör att migrantarbetare tvingas acceptera exploateringen. Om en hushållsarbetare ändå vägrar att arbeta under sådana villkor och beslutar sig för att lämna arbetsgivarens hem utan dennes samtycke, riskerar arbetstagaren att förlora sitt uppehållstillstånd och kan därmed när som helst fängslas och utvisas ur landet.

– I alla andra EU-länder får du mer rättigheter ju längre tid du arbetar och lever i samhället. Här på Cypern är det tvärtom. De första fyra åren har du tillstånd att byta arbetsgivare om du kan bevisa att dina rättigheter kränkts, men därefter är det inte längre möjligt. Det innebär att du kan vara bunden till samma arbetsgivare i 20 år, ja hela livet, för att sedan plötsligt skickas tillbaka igen om den personen till exempel avlider, säger Doros Polykarpou.

Migrantarbetarna måste, i det fall de tillåts byta arbetsgivare, hitta en ny inom en månad, annars upphävs deras uppehållstillstånd och de riskerar deportation. Fastän myndigheterna officiellt hävdar att migranter har rätt till skydd och sociala rättigheter saknar många tillgång till ordentlig sjukvård.

Också på den turkcypriotiska delen av ön, som står utanför EU, arbetar allt fler migrantarbetare i privata hushåll. Fezile Osum är advokat och arbetar för flyktingars rätt på norra Cypern. Hon menar att det saknas facklig organisering bland hushållsarbetarna och att institutionerna på den norra sidan är svaga och saknar verktyg när det kommer till att skydda migranters rättigheter.

– På senare år har hushållsarbeten i privata hem också ökat här på den norra sidan. Men det finns ingen ordentlig statistik eller offentlig information kring detta. Migrantarbetare tvingas ofta bo hemma hos arbetsgivare, arbeta dygnet runt och deras rättigheter skyddas inte. Till och med när hushållsarbetare ställs inför en situation som innebär människohandel, kan de inte söka hjälp som offer för trafficking eftersom det inte finns någon ordentlig lagstiftning kring detta, säger Fezile Osum.

Rodilyn Bergonio gav upp sitt kontorsjobb på Filippinerna för att ta anställning som hushållerska på södra Cypern. Detta för att finansiera sin dotters universitetsutbildning. Hon flyttade in hos en 81-årig kvinna i liten by i bergen och de första sex månaderna grät hon varje dag. När hon inte arbetade i hushållet, tvingades hon ta hand om trädgården.

– Den gamla damen kastade saker på mig när hon blev upprörd, till och med saxar och brödknivar. Hon tvingade mig att duscha med kallt vatten även på vintern, berättar Rodilyn Bergonio.

Rodilyn Bergonio vantrivdes, men dottern till den gamla kvinnan tillät henne inte avsluta anställningen.

– Eftersom de betalat ett treårigt visum för mig bestämde jag mig för att uthärda i ytterligare två år. Nio månader innan kontraktet löpte ut bad jag åter igen om att bli frisläppt och dottern lovade att hon skulle hitta en omplacering till mig. Men det visade sig vara lögn och i stället var tanken att jag skulle stanna kvar där i flera månader.

Rodilyn Bergonio gick då till migrationsmyndigheten på Cypern för att få hjälp. De gav henne ett formulär att fylla i och bad om arbetsgivarens underskrift.

– Jag ljög och sade till familjen att jag skulle stanna till november, och fick till sist den gamla damen att skriva under. Några dagar senare lämnade jag huset eftersom jag tack och lov funnit en ny arbetsgivare.

När familjen fick veta att Rodilyn Bergonio lämnat huset blev de rasande och begav sig till den lokala polisstationen för att rapportera hennes försvinnande. Polisen visste inte att Rodilyn Bergonio i själva verket fått tillstånd att avsluta sin anställning och efterlyste henne därför i lokaltidningen med namn och foto.

– Det var så förnedrande att se mitt foto i tidningen. Jag ringde både nyhetstidningen och polisen men de vägrade tro på mig. Till sist fick jag hjälp av vänner som fick polisen att undersöka mitt fall närmare. De ändrade min status och jag var inte längre saknad, men familjen vägrade att betala ut årslönen.

Men även när migrantarbetare faktiskt är saknade blir deras fall inte utredda. Inte minst blev detta tydligt i samband med de brutala seriemorden som ägde rum på Cypern förra våren och som skapade rubriker världen över. En grekcypriotisk yrkesmilitär mördade sju kvinnor och två små barn som kommit till landet som migranter. Morden uppdagades inte förrän några turister av en slump hittade kroppen av en ung kvinna, som saknats i över ett år, i ett gruvschakt utanför Nicosia. En mordutredning inleddes och när polisen gick igenom förövarens chatthistorik upptäcktes fler offer. Seriemördaren Nicos Metaxas arresterades den 28 april och dömdes senare under sommaren till sju gånger livstid. Cyperns justitieminister fick avgå till följd av den bristfälliga polisutredningen.

Polisen tog inte rapporterna om de saknade kvinnorna på allvar, utan sade att de antagligen gett sig av till sina hemländer eller till den norra turkcypriotiska sidan.
Ester Beatty, ordförande för den filippinska organisationen FFOC

Ester Beatty, ordförande för den filippinska organisationen FFOC på Cypern, menar att myndigheterna till en början vägrade att utreda kvinnornas försvinnanden. Flera av offren var filippinska kvinnor som arbetade i hushåll på Cypern.

– Polisen tog inte rapporterna om de saknade kvinnorna på allvar, utan sade att de antagligen gett sig av till sina hemländer eller till den norra turkcypriotiska sidan. För den filippinska gemenskapen här på ön var det fruktansvärt svårt när morden uppdagades, och detsamma gällde för lokalbefolkningen. Ingen trodde att något sådant kunde hända i ett så litet land som Cypern.

I stadsparken i centrala Nicosia strosar människor omkring i eftermiddagssolen. Armi Sunga sitter på kanten till en porlande fontän. Hon har bott på Cypern i tio år och är trainee på regeringens integrationsprogram för filippiner. De senaste åren har hon organiserat kampanjer för att de filippinska hushållsarbetarna ska få ta del av socialförsäkring och välfärd på ön. Inte minst för att de ska ha rätt till pension när de återvänder till sina hemländer.

– Nu försöker vi koordinera med människorättsorganisationer och olika EU-finansierade projekt för att få till stånd en lösning och därmed förbättra arbetsvillkoren för hushållsarbetarna, säger Armi Sunga.

I oktober var hon med att anordna en stor demonstration för rätten till pension och socialförsäkring i huvudstaden Nicosia. Demonstrationen utgick just från parken där vi befinner oss och avslutades utanför arbetsmarknadsdepartementet. Då kilade migrantarbetarna själva in sin petition under den stängda dörren till departementet.

– Varje månad dras en specifik summa av från hushållsarbetarnas löner som ska täcka socialförsäkringen, men samtidigt kan många inte ta del av förmånerna och de som arbetat i färre än sex år erhåller ingen som helst pension om de återvänder till Filippinerna.

Armi Sunga hoppas att ett bilateralt avtal ska upprättas mellan Filippinerna och Cypern. Detta skulle ge filippinska gästarbetare möjlighet att ansöka om pension direkt då de återvänder till hemlandet, istället för att behöva vänta tills de är 65 år. Pensionssystemet bör också omfatta de som arbetat kortare tid i landet. Samtidigt menar Armi Sunga att rätten till välfärd och pension egentligen är en fråga för alla gästarbetare oavsett nationalitet. Hon understryker att höstens demonstrationer i Nicosia samlat migrantarbetare från många olika länder.

Det har blivit sen eftermiddag och uteserveringarna på den grekcypriotiska sidan av Ledragatan vaknar till liv. När gränsövergången vid Ledragatan öppnade 2008, för första gången på 35 år, släpptes stora lass med färgglada ballonger mot himlen. Under ett kort ögonblick tycktes återföreningen av Cypern som en möjlighet. I dag har gränsövergången istället kommit att representera den delade huvudstaden Nicosia och har ett stort symbolvärde för cyprioterna på båda sidor.

På en sidogata till Ledragatan ligger det trestjärniga hotellet Centrum Hotell. Det kostar endast 800 kronor att hyra ett konferensrum och nästan varje söndag anordnar filippinska föreningar fester och tillställningar på hotellet. Den här kvällen pågår ett femtioårsfirande på hotellet som arrangerats av en litteraturförening och dörrarna står på vid gavel ut mot gatan. På långborden mitt i rummet står buffén med ett överflöd av delikatesser uppdukad.

Födelsedagsfirandet håller på till sent, men redan vid sextiden måste Sara, en av festdeltagarna, lämna lokalen. Hon har nätt och jämt hunnit se sin vän blåsa ut ljusen på tårtan. Vi går ut på gatan där skymningen börjar lägga sig. Sara, som är i femtioårsåldern, berättar att hon är utbildad barnmorska i Filippinerna. Nu arbetar hon på Cypern för att betala av sin dotters universitetsutbildning.

– Jag hade själv en hushållerska förr i världen, men jag behandlade henne väl. Här blir vi behandlade som om vi inte vore människor. Jag börjar halv sex på morgonen och slutar klockan 22, det är sent för min ålder.

Sara berättar att hon för endast några månader sedan var nära att få en hjärtattack och fick föras i ambulans till sjukhus. Hon var vid tidpunkten ensam i lägenheten och försökte ringa arbetsgivaren gång på gång.

– Tills sist kastade jag ut nyckeln genom fönstret och bad min vän att ringa efter ambulans. Jag kunde inte gå. Jag lades in på sjukhus men kort därpå kom min madame dit för att ta hem mig. Trots att läkaren rekommenderade vila tvingas jag arbeta i samma tempo och nu är jag rädd för att bli sjuk igen, säger Sara.

Festen fortsätter ännu ett par timmar, men Sara kan inte stanna längre utan måste återvända till familjen där hon arbetar. Ännu en söndag går mot sitt slut i Nicosia.