Gruvnäringen är en förhållandevis liten andel av den totala svenska ekonomin. Den utgör runt 1 procent av Sveriges BNP och sysselsatte 2016 runt 6 700 personer. Trots detta är den något som är starkt förknippat med Sveriges självbild och anses vara en svensk paradgren. Med gruvdriften kommer ett pris för miljö och klimat, som om något går fel kan bli mycket högt. Arbetaren har pratat med två experter för att få en översiktlig bild över näringens miljö- och klimatmässiga baksida.

– Den enda gröna gruvan är den som aldrig startar, så är det. Det är en miljöfarlig verksamhet, men med det sagt finns det ett ganska brett spektrum av saker man kan göra för att minska riskerna, säger Arne Müller, journalist och författare till tre böcker om gruvornas miljöpåverkan.

Både Arne Müller och Jonas Rudberg, gruvexpert på Naturskyddsföreningen, är överens om att gruvor och viss gruvdrift är ett nödvändigt ont. Men de är också överens om listan över gruvornas tre huvudsakliga risker och negativa miljöpåverkan.

Gruvans placering innebär i sig ett oundvikligt ingrepp på naturen, inte minst på grund av att dagens gruvor tar stora arealer i anspråk. Efter hundratals år av brytning av koppar- och järnmalm har den mest höggradiga malmen redan utvunnits. Med lägre järn- eller kopparinnehåll måste helt enkelt mer material tas upp och gruvhålet blir djupare och bredare.

En stor gruva kan med dagbrott och bearbetningsanläggningar och avfallsupplag uppgå till tiotals kvadratkilometer. Det innebär skövlandet av naturområden med påverkan av biologisk mångfald, omledning av vattendrag och tömning av sjöar. Utöver det innebär gruvan också att marken tas i anspråk och tränger undan jordbruk, turismnäring och, i norr, samernas renskötsel.

– Boliden har planer på en koppargruva utanför Älvsbyn på totalt 49 kvadratkilometer. Lägg ut det över Stockholms innerstad så täcker det hela staden, säger Arne Müller. 

I den ingick ett planerat upplag för gråberg, den del fast mineral som återstår när malmen är utvunnen. 

– På platsen låg, ännu ej skyddade, 200 hektar urskog, alltså ett område stort som 300 fotbollsplaner. Naturskyddsföreningen överklagade 2014 och förlorade i två instanser. LKAB fick rätt och avverkade skogen. Ett halvår senare lade man gruvan i malpåse och har fortfarande inte planer på att öppna. Men skogen är förstörd för alltid, säger Jonas Rudberg.

Gruvdriften genererar oerhört stora mängder avfall. 2016 producerade gruvbranschen 110 miljoner ton avfall. Branschen är den oöverträffat största avfallsproducenten och står för 77 procent av allt avfall som producerades i Sverige. Även om dess totala mängd minskar är dess ställning ohotad. 

Just det här avfallet, som i huvudsak består av gråberg, anrikningssand och lakvatten, och hanteringen av det, är ett av de allvarligaste miljöproblem som gruvdriften för med sig. Gråberg och anrikningssand innehåller mycket höga halter svavel. När avfallet sedan läggs i öppen förvaring och kommer i kontakt med luft är risken stor att de metaller som finns kvar i avfallet frigörs, en process som kan pågå i hundratals år. Förvaringen av anrikningsanden, den förorenade gyttja som blir kvar när malmen passerarat anrikningsverket, innebär ytterligare en risk. 

– Den förvaras i sandmagasin som i princip är en stor damm. Dessa är väldigt många kvadratkilometer stora. Det är inte vanligt att de brister, men när de gör det blir konsekvenserna allvarliga, säger Arne Müller. 

2015 och senast 2019 brast sådana dammar vid två gruvor i Brasilien, vilket i båda fallen fick förödande miljökonsekvenser. I juni i år beräknades den senaste olyckan ha krävt 248 människoliv. Men dammbristningar inträffar även i vår del av världen. 2012 gav en sådan dammbristning upphov till den värsta miljökatastrofen i Finlands historia. Resultatet var att hundratals miljoner liter lakvatten innehållande uran, nickel, kadmium och aluminium forsade ut, dödade flera hektar skog och förgiftade sjöar.
När jag besökte Aitik kände jag mig milt sagt inte trygg med planeringen.
Arne Müller, journalist och författare till tre böcker om gruvornas miljöpåverkan
Men även i Sverige brast år 2000 en av tre dammar vid Bolidens Aitikgruvan i Jokkmokk och förorenat vatten strömmade ut i en efterföljande damm. Turligt nog höll den. Hade den inte det hade, enligt Norrbottens länstyrelsens rapport, ”miljöskadorna på grund av omfattande kopparutsläpp blivit katastrofala” och kunnat orsaka ”skador på liv”. Enligt Arne Müller ledde olyckan till att Boliden ”skärpt upp sig ordentligt”, men Jonas Rudberg är inte lika övertygad.

– När jag besökte Aitik kände jag mig milt sagt inte trygg med planeringen. När man planerar gruvor så är det många år tills det börjar bli fullt, men en dag är man där, säger han.
En grundvattensänkning på 17 meter är dramatisk. Grundvattnet är avgörande för samhällets vattenförsörjning.
Jonas Rudberg, gruvexpert på Naturskyddsföreningen
Den tredje aspekten är vattenpåverkan, både på omgivande vattendrag och förorening och allvarlig sänkning av grundvattennivåerna. Jonas Rudberg tar som exempel Kaunisvaaragruvan utanför Pajala. När gruvföretaget Northland resources ansökte om gruvdriftstillstånd beräknade de en grundvattensänkning på några decimeter.

När företaget sedan gick i konkurs 2017 konstaterades en sänkning på 17 meter, något som fått intilliggande våtmarker att torka ut.

– En grundvattensänkning på 17 meter är dramatisk. Grundvattnet är avgörande för samhällets vattenförsörjning. Då förstår man att det innebär stora konsekvenser inte bara för naturen utan också för människor. Det visar att gruvnäringen inte alltid har koll, säger Jonas Rudberg. 

Förutom effekter som omledda eller uppdämda vattendrag har vattnet påverkats, och riskerar att påverkas, negativt på flera sätt. En följd för vattendragen, förutom ren förorening från pågående och nedlagda gruvor i form av exempelvis tungmetaller och kvicksilver, är övergödning.
Jag är övertygad om att det kommer att behövas nya gruvor för att klara omställningen till fossilfritt samhälle. Men man ska ju försöka hålla igen.
Arne Müller
Gruvindustrin tillsammans med metallförädling står för mellan 8 och 10 procent av hela Sveriges utsläpp av koldioxid. Gruvbolaget LKAB var 2018 nummer fyra på listan över de svenska företag som släppte ut mest, förvisso vida överstiget av stålföretaget SSAB. Men samtidigt behövs också gruvindustrin för omställningen till fossilfritt samhälle.

I vindkraftverk och för att tillverka batterier, exempelvis till elbilar, krävs flera mineraler, bland andra så kallade sällsynta jordartsmetaller. Med ökad batteriproduktion ökar också behovet av metallerna. I nuläget är Kina den största exportörerna av metallerna, men prospekteringsföretag har på senare år börjat intressera sig för fyndigheter i Sverige. LKAB har inlett ett projekt för att utreda om det går att ta tillvara de sällsynta jordartsmetaller som nu ligger i avfallsanden i företagets dammar. 

Just nu prövas tillstånd för brytning av sällsynta jordartsmetaller bland annat i Norra Kärr, norr om Gränna. I Olserum utanför Västervik har också undersökningstillstånd beviljats. Båda gruvprojekt har mötts av kraftiga protester från miljöorganisationer och boende.

– Jag är övertygad om att det kommer att behövas nya gruvor för att klara omställningen till fossilfritt samhälle. Men man ska ju försöka hålla igen, säger Arne Müller.

När det gäller flera av de sällsynta jordartsmetallerna sker i dag nästan ingen återvinning, trots att namnet i sig antyder deras svåråtkomlighet. Det är där ett miljömedvetet samhälle bör börja i stället för med ny utvinning och nya gruvhål, menar han.

– Det är en diskussion som saknas och något som borde både uppröra och bekymra. Men det kommer att kräva både kostnader och tvingande regler, eftersom det inte är företagsekonomiskt lönsamt. Först därefter borde frågan om utvinning återupptas, säger Arne Müller.