Författaren och kritikern Anneli Jordahl skriver i sin essä Orm med två huvuden att hon sörjer att hon var långt över 40 år innan hon startade sitt skönlitterära karriär. Under läsandet av hennes bok slås jag gång på gång av att hon ändå gått i en lång skola där hon verkligen finslipat språket – men också själva grunden för skrivandet inför debuten. Den är som granit. Hennes meningar glittrar och fångar upp skuggor, de är mjuka och skarpa om vartannat men det är vad hon vill säga som alltid står i fokus framför formen.
Anneli Jordahl
Norstedts
Formellt, om jag förstår det rätt, handlar boken om skrivande och läsande som hantverk, men överallt är det som om mötena mellan författaren och läsaren står i totalt centrum. Vem är hon som skriver? Och för vem vill hon skriva? Dessa frågor måste hon kunna besvara för att orka kasta sig in i det treåriga arbete som krävs för att boken ska ligga på disken. Inte minst i möte med sina läsare på bibliotek och andra klassiska sammanhang funderar hon på sin roll som förmedlare av ordet och tanken – för den stannar inte vid hennes kamp vid det ensamma skrivbordet.
Så många gånger hon möter tanken om att arbetarklassens berättelser räcker efter ett par, tre böcker medan medelklassens tål att ges ut om och om igen.
Klassen finns alltid med som begrepp, Jordahl berättar om hur förutfattade meningar om arbetarklassen ständigt stör henne, också för att de rent faktiskt förhindrar skrivande, utgivning och läsande av viktiga berättelser. Så många gånger hon möter tanken om att arbetarklassens berättelser räcker efter ett par, tre böcker medan medelklassens tål att ges ut om och om igen.
Jordahl påpekar också träffande kritikerns slappa “Augustprisade”, “Oscarsnominerade” som berömmande epitet på en konstnär eller ett verk. Visst är det ett pinsamt resultat av stressen men förstås också en lite bortglömd ambition. Tack för påminnelsen!

Anneli Jordahl berättar om blicken från den inre stränga majorskan som dömer och dömer ut varje mening som inte är perfekt. Hennes essä understryker detta gång på gång, och en av de strängaste reglerna jag läser in är att inte döma. Kanske kommer detta bland annat från en av favoritromanerna, Sara Lidmans Tjärdalen, där till och med den gode Petrus som kämpar med sin moral ”förhäver sig” och därigenom misslyckas i sin kamp.
Det finns en kluvenhet här, Anneli Jordahl berättar om hur hon politiskt blir allt argare och önskar att hon liksom författare som Jamaica Kincaid och Elfriede Jelinek kunde använda hatet och det hatiska som stilmedel men inte kan. ”Ibland hatar jag mig själv för det”, skriver hon. Men jag tänker att även hennes ickedömande blick behövs för att skapa just den sammansatta berättelse hon vill vara med och skapa.