Uppståndelsen blev stor när Joel Alme släppte sitt första album på svenska i mitten av mars 2015. Sällan har en uppväxtskildring från 1980- och 90-talets Sverige porträtterats lika ärligt. Skivan grammisnominerades och blev hans mest framgångsrika hittills. Men trycket blev också hårt. Joel drog sig undan. Gick under radarn. Fick nästan panik.

Flyktligan var en redogörelse över den egna familjens öden och när vi träffades strax innan den släpptes var Joel Alme nervös. Vad skulle mamma säga?

Nu ses vi igen. Den här gången på en pizzeria. Det är tidig förmiddag och utanför skiner höstsolen. Joel Alme beställer en halv kaffe och en italiensk lemonad.

– Hon tyckte faktiskt den var jättebra, men mamma skulle aldrig säga något annat, skrattar han.

Samtidigt förklarar han de senaste fem årens tystnad. Många hade nog hoppats på en betydligt snabbare uppföljare och dörren stod öppen för nästa steg. Ett slags avgörande i karriären. Men Joel Alme försvann.

– Det låter kanske konstigt men den skivan, som gick så bra, tog rätt hårt på mig. Det blev någon slags syntax error i skallen. Jag klarade inte av uppmärksamheten. Från att ha gått runt ensam hemma till att alla plötsligt drog i en. Jag gick in i rätt djupa svackor och kände att hjärnan behövde vila. Det blev för stora förändringar helt enkelt och jag kände inget behov av att skriva nya grejer.

I stället tog han en ny och för många popartister oväntad väg. Joel Alme började jobba inom kriminalvården. På kvinnofängelset Hinseberg i Västmanland. Där mötte han människor vars historier etsat sig fast i minnet. Han jobbade med musik och fick de intagna att börja skriva. Det första som hände, berättar han, var att de tillsammans sjöng Anna-Lena Löfgrens gamla folkhemsklassiker Lyckliga gatan från 1967. En form av terapi både för honom och alla inblandade.

– Det visade sig att många hade spelat själva tidigare. Så vi började uppträda på fängelser och det var så skönt att inte själv behöva stå i centrum. Jag är ju ingen proffs-minglare och trivs bättre i de där miljöerna än på Way Out West och sådana ställen. Jag har mer gemensamt med de här människorna för jag vet ju hur det är att växa upp med missbruk i familjer som inte fungerar så bra, och har ju flera släktingar och vänner som suttit inne så för mig är det lättare att vara mig själv där.

På nya skivan som släpps nu på fredag finns en låt inifrån fängelset. Hinsan handlar om livet och längtan efter något annat. Över den Eddie Cochran-inspirerade gitarren sjunger Joel Alme att det aldrig är för sent att försöka bli någon ny.

– Det där kom efter att jag lärt känna de här kvinnorna, människor som aldrig riktigt känt att de fått plats…

Är det på något sätt vad den nya skivan handlar om också, en fortsättning på din förra?

– Ja så är det nog. Och det är en fortsättning helt klart. Den handlar om mig och om alla som aldrig fick plats. Som aldrig kände sig accepterade, från skolan till föreningslivet. Vi som aldrig passat in någonstans. Mina första skivor var ju fulla med kärlekslåtar men sedan började jag skriva annorlunda och då blir det så här. Det kanske inte är särskilt politiskt kreativt men jag tycker att den bästa politiska musiken är den som inte är full med plakat. I dag är det väl bara den svenska hiphopen som har någon slags trovärdighet. När massa andra välfungerande figurer ska göra en politisk skiva bara för att de ligger rätt i tiden och de känner att de kan få massa cred, då tycker jag att det blir rätt tröttsamt.

I pressreleasen för albumet står det att Bort Bort Bort är en samling sånger om missbruk, arbetarklass, psyket och familj. Joel Alme skruvar på sig men nickar samtidigt och försöker bena ut orden.

Missbruk?

– Ingen vill vara missbrukare. Det är väl någon slags ledord om man pratar med folk som faktiskt är det.

Arbetarklass?

– Stolthet kanske, och människorna i alla kvarter där man vuxit upp i. Förr skulle man skämmas, men så tycker jag inte att det är idag.

Psyket?

– Hm… Dålig självkänsla som yngre och självhat när man blir äldre kanske. Eller så här: Det är väl lite svajigt och går upp och ner. Alla kompisar har ju mått dåligt och så. Man får kämpa för att må bra helt enkelt.

Familj?

– Den är viktigast av allt. Mycket eftersom jag är en sådan trygghetsperson. Jag såg en dokumentär om Ernst-Hugo Järegård härom veckan där han beskrev hur han efter varje föreställning sprang hem till sin fru och sina barn. Och precis så känner jag också. Det är när de mår bra som jag mår som bäst.

Nu väntar skivsläpp och utsålda spelningar i Stockholm och Göteborg. Joel Alme är på väg tillbaka mot rampljuset igen, med dubbla känslor.

– Det känns ändå bättre än sist men man vet ju aldrig. Jag blir fysiskt påverkad av sånt här. Stel i benen och yrsel. Men vi har skaffat hund så jag tar två långpromenader i skogen varje dag och jag tror det är bra.