Efter valet 2018 uppstod en kris i vårt rike som vi aldrig tidigare skådat. Valresultatet visade att regeringen Löfven, som styrt sedan 2014, skulle avgå. Det naturliga valet av regering hade varit oppositionen, men efter många om och men blev Löfven åter tillfrågad om att bilda regering.

Den regering som han kom att bilda tillkom dock inte med stöd från resten av arbetarrörelsen utan med de liberala. Genom att enas med Liberalerna och Centerpartiet i att driva viss liberal politik skapade man Januariavtalet och därmed bildades den sittande regeringen.

Många vill i dag hävda att partiet var ansvarsfullt och tog på sig ansvaret att förhindra att SD fick inflytande och begränsade borgerlig politik. Visst är det så att SD i dag i riksdagen har ett mindre inflytande och att mindre borgerlig politik blir verklighet – men till vilken kostnad?

2022, när nästa val kommer, vad kommer folket säga? Många S-partister kommer säkerligen att påstå att alternativet var värre och att folket borde vara tacksamma för det ansvar som partiet tog. Men för folket tog inte Socialdemokraterna ansvaret, nej, för folket var Socialdemokraterna maktfullkomliga och drev självmant igenom liberal politik, politik som skadar Socialdemokraternas egna väljare.

Vad är då alternativet? kommer många undra. Alternativet är inte fullt uppenbart. Det skulle självklart låta hemskt att säga att man vill ha en M-, KD- och SD-regering. Vissa kan hävda att detta vore rasistiskt, sexistiskt, klassförräderi eller odemokratiskt.

Men sanningen är den att det som i dag orsakar SD:s och KD:s ökningar i opinionen är de privatiseringar och skattesänkningar som L, C, M och nu även S driver igenom. Det kvittar om Socialdemokraterna sitter på en stol i Rosenbad eller ej, SD kommer ändå att öka. Så länge man tror att man kan stänga ute SD utan några verkliga samhälleliga förändringar, kommer SD att öka till dess att makten är deras.

Skulle Socialdemokraterna i stället välja att lämna regeringsuppdraget åt en M-, KD- och SD-regering kommer sannerligen mycket borgerlig politik bedrivas. Detta skulle visa folket vad borgerlig politik innebär. Visst skulle det skada det nu knappa som återstår av folkhemmet, men det skulle låta folket se varför demokratisk socialism behövs och Socialdemokraterna skulle då återfå arbetarnas och folkets förtroende – till skillnad från nu, då de snarare ser ut som de ansvariga och genomdrivande av borgerlig politik.

När Januariavtalet presenterades blandades känslorna inom arbetarrörelsen, hos vänstern talade man om svek och att man skulle fälla regeringen, hos den socialdemokratiska partistyrelsen och stora delar av partiet menade man att målet var att hålla ihop Sverige och hålla Sverigedemokraterna utanför maktens centrum.

När Hjalmar Branting höll tal i Gävle 1886, berättade han för Gävles arbetare vad syftet är med den politiska organisation som kom att bli Socialdemokraterna. För att citera Branting är partiets syfte att ”erövra åt arbetarne den politiska makten i samhället, och innan detta hunnit fullständigt ske verka för en så god lagstiftning som möjligt till arbetarnes bästa”. Han säger samtidigt att detta arbete skall ske ”jämte fackföreningsorganisationen”. Det måste därför ses som ohederligt att Socialdemokraterna förbiser arbetarna och deras fackliga intressen när de bildar regering, en regering som dessutom arbetar emot ”arbetarnes bästa”.

Den nya regeringens första och viktigaste budget blev en budget många socialdemokrater och arbetare fruktat för – en liberal budget. Denna innehåller skattesänkningar för de rika, slopandet av värnskatten, bräckligt anställningsskydd, privata alternativ för arbetsförmedlingen, lägre arbetsgivaravgifter, fri hyressättning och fattiga löften om resurser för sjukvården, välfärden, skolan och arbetsmarknaden. Oavsett vad man tycker om denna politik är det objektivt fel att påstå att den sittande regeringen inte driver Liberalernas och Centerpartiets politik åt dem. Med skattesänkningar för de rika, slopandet av värnskatten och otillräckliga resurser för sjukvården, välfärden, skolan, arbetsmarknaden och ökandet av klassklyftorna.

En borgerlig politik ska drivas av borgerliga partier, inte av socialistiska. Så hur kan detta vara ett budgetförslag presenterat av en socialdemokratisk finansminister?

Den nyliberalism som C, L och M bedriver är ett sjunkande skepp och det vore absolut dumdristigt av partiet att hoppa på detta skepp.

I och med den nya budgeten anser jag att den sittande socialdemokratiska regeringen kompromissat bort för mycket och riskerar att hota inte bara Sverige genom nyliberala reformer utan även socialdemokratin och partiets existensberättigande. Den nyliberalism som C, L och M bedriver är ett sjunkande skepp och det vore absolut dumdristigt av partiet att hoppa på detta skepp.

Vi kan se mycket av nyliberalismens konsekvenser i Storbritannien och även nu i Sverige med ökade klyftor, större segregation, sämre sjukvård, sämre arbetsvillkor, brist på tillgänglighet av medicin och omsorg på landsbygden och en farlig individualism som faller direkt i händerna på högernationalistisk och reaktionär kollektivism.

Jag menar att partiet frivilligt måste ställa sig i opposition, släppa taget och låta de borgerliga partierna stå för de nyliberala reformerna, och motarbeta dessa. I dag ser vi hur Socialdemokraterna får skulden för Centerns och Liberalernas krav och reformer, vi ser framför hur fråga efter fråga, vallöfte efter vallöfte och princip efter princip kompromissas bort. Vi kan inte längre titta bort när regeringen och partistyrelse skapar ett hat bland folket och kör partiet ned i avgrunden. Vi socialdemokrater måste stå upp emot vår egen regering och partistyrelse, annars kommer socialdemokratin att förgås.

Om den sittande regeringen inte vill avgå kräver jag att man utfärdar ett ultimatum åt Centern och Liberalerna: ”Det är Socialdemokraterna som är Sveriges största parti, det är Socialdemokraterna som styr regeringen och det är Socialdemokraterna som står upp mot rasismen och högernationalismen i alla lägen. Antingen väljer ni att stå med oss under vår paroll, eller så ställer ni er under en borgerlig paroll beroende av Sverigedemokraterna. Kompromissandet om arbetarnas rättigheter och det socialdemokratiska folkhemmets återuppbyggnad är över. Antingen är ni med oss eller emot oss.”

Som härvid presenterats finns det tre möjligheter idag. Den första är att klamra sig fast vid makten och låta partiet gå under tillsammans med nyliberalismens sjunkande skepp. Den andra är ställa ett ultimatum till liberalerna och låter de välja mellan socialism och konservatism. Den tredje är att avsäga sig regeringsmakten, låta folket bevittna nationalismen och nyliberalismens fasor och återuppbygga en ny socialistisk folkrörelse.

Vad som sker är upp till varje socialdemokrat. Varje socialdemokrat måste fråga sig om den vill ha nyliberala reformer, Januariavtalet och ett döende parti – eller demokratisk socialism, en stark arbetarrörelse och äkta arbetareparti.

Erik Solfors
Medlem i SSU Göteborg