– Det var typiskt för Södertörn med sådana här småtvätterier. Jag vågar nog säga att de flesta häromkring jobbade med tvätt i början på 1900-talet.
Olle Magnusson ser ut som Pettson i barnboken, med rundbrättad hatt, kängorna en bit upp på byxbenen och luftig beige skjorta. Det ryker ur kaminen och från grytan där vittvätten i bomull kokar. Han står på stranden i Masmo, vid Albysjön i Vårberg utanför Stockholm.
Vi är ett litet gäng på fem personer som kommit från olika håll för att vara med på ”Kvällsbyk” en vårkväll i maj. Solen strålar och värmer kinder och händer. Röklukten fäster sig i kläder och hår och det går att tänka sig hur tvätteriets familjemedlemmar doftade när verksamheten var i full gång.
Olle Magnusson är föreståndare och den eldsjäl som startade museet. I dag är det en del av Vårby Fittja hembygdsförening.
– Jag har byggt upp museet med stöd av andra intresserade. Jag läste etnologi, och då gjorde jag intervjuer och skrev om tvätterierna. Just det här var igång 1906 till början av 20-talet.
Han pekar över sjön, och berättar om att det efter elektrifieringen öppnades en annan typ av tvätterier på stränderna runt Albysjön, industrier med många anställda som Vårby tvätt och Fittja familjetvätt.
Öppettider sommaren 2019: Visningstillfällen går att boka med Olle Magnusson. Det hålls spelmansstämma med öppet i museet den 15 juni. I höst finns inbokade tvättar med titlar som konstbyken ”Renlefnad”, höstbyk och novemberbyk. Läs mer på museets hemsida.
http://www.tvatterimuseet.se/
Hitta hit: Närmsta tunnelbanestation är Masmo.
Familjen Johansson drev Hagalunds tvätteri och arbetade tillsammans. De var mamma Lotta, pappa August, två barn och mormor. Tvätten kom med häst och vagn från Stockholm. I staden bodde människor som hade råd att betala för att få smutstvätten vaskad i någon av alla stora sjöarna i Huddinge och Haninge.
– Det var torpare som kunde tjäna pengar genom att tvätta, de kunde få något mer än det de odlade, säger Olle Magnusson och fortsätter:
– Det tog en dag att hämta tvätten, den kom från mangelbodar, strykinrättningar och en del hushåll.
Under Kvällsbyken får vi tänka oss hur smutstvätten kommer hit på lördagen, ned till husen och bryggan i sjön. Det är en kväll på 1910-talet. Kläder och lakan är packade i säckar, resväskor och allt annat möjligt som avsändaren haft att lägga det i.
Det första steget är att lägga tvätten i blöt i kallvatten. Vattenkraften lyfter och löser upp fläckarna. Olle visar upp farfars kalsonger som simmar i en stor svart kittel.
Sedan ska tvätten bearbetas. Vi får ta steget in i torkladan, ett rött hus intill grytorna. Där står en tvättvagga, stötan, en apparat helt i trä där blöt tvätt läggs ned och rockas fram och åter, ”minst hundra gånger”.
Tillbaka utomhus är det dags att låta smutsen möta luten. I en gryta kokar bomullstvätt. Det känsliga materialet lin måste lakas, eftersom det är känsligt för värme. Att ”laka byk” är att ösa det med lut.
– Med lin fick man inte röra om i grytan, utan ösa med stora skopor. Om och om igen. Lut var ju inte så bra för händerna att hålla på med, säger Olle Magnusson och fortsätter:
– Det värsta jobbet här var väl annars att ligga i isvak. Så man hjälptes nog åt med det, och alla förstörde händerna.
Tvättmedel har tillverkats i tusen varianter. Såpnejlika var en modell, och av björkaska gjordes en vanliga variant av lut.
Vi får testa olika stompar och tvättbrädor och pressar och modeller av tvättvaggor. Sedan går vi med vår guide ut på bryggan. Oundvikligt faller samtalet in på hur tungt och tidskrävande arbetet var en gång, och besökarna fäller kommentarer av tacksamhet över dagens tvättmaskiner.
När man lakat byken var det extra viktigt att man fick ut allt, för det var så smutsen försvann.
Olle Magnusson, museeintendent
Olle Magnusson lägger sig på knä, vrider den blöta tvätten och klappar på den med klappträet. Tock-tock-tock. Pratar medan han arbetar.
– Det här var ett ljud som var vanligt vid stränderna. Då höll man på tills den glansiga luten försvunnit. När man lakat byken var det extra viktigt att man fick ut allt, för det var så smutsen försvann.
– Ska ni prova?
Jag sköljer, vrider tyget och klappar, upprepar rörelserna och känner mig klumpig, får inte in snitsen. Det är bara inse vilka muskler familjen Johansson byggde upp här nere på bryggan i sitt arbete. Såpborsten gnuggas på trasmattor som ligger delvis på bryggan, delvis i sjön, det är en enkel rörelse att skrubba tyget, men mattan blir vattentung och otymplig att hantera.
Det är tre små kåkar som ligger tillsammans vid stranden i Hagalund. I ett av dem, den gula före detta tvättarbostaden, finns numera hembygdsföreningen som har fikaservering under bykdagarna.
Tvätterimuseets samlingar, och en del saker från familjens Johanssons hem, finns i två röda träbyggnader. Lottas och Augusts allvarliga ansikten tittar ned på oss från väggen intill kökssoffan.
På bottenvåningen i torkladan trängs tvättmaskiner från alla tider med manglar och mängder av strykjärn. Uppe på vinden hänger tvätt på tork i taket, och i linneskåp ligger sängkläder vackert vikta. De krusade örngottsbanden hänger fullt synliga från hyllkanten bakom glasdörrarna. Tjusiga band var något att visa upp och skryta med för hundra år sedan.
Vi står på torkvinden intill en stor mangel och får höra hur samlingarna kommit till. Det fanns inget kvar av familjen Johanssons tvättsaker när museet slog upp dörrarna 1994, utan allt har kommit hit det senaste kvartsseklet. Olle Magnusson drar i ett par mamelucker som hänger i taket.
– De här farmorsbyxorna var en gåva. Och det här är en skjorta från Fittja gård. Efter att de rev ur allt, och kastade saker där, stod jag och rotade i containrarna och hittade kläder. Allt här är en blandning här av saker jag hittat, gåvor och så har jag köpt en del. Ibland kan det vara värt att anstränga sig lite.
Huset har många luckor i väggarna för att kunna få till ett schysst drag så att tvätten torkar snabbt. Det ligger några släta stenar på ett bord.
– Vet ni vad det här är? En glättesten eller gnidsten som är en föregångare till strykjärnet. Det fanns redan på vikingatiden, de har hittat en i blått glas i Birka, men då var den ju gjord längre ner i Europa.
Den guidade turen rör sig från vikingatiden till modern tid igen, och vi får se tvättbrädor i trä, plåt, plast och koppar. Randiga, rutiga och med vågor. Kvinnan bredvid mig säger:
– Det minns jag, när mormor och morfar stod med tvättbräda i köket!
Det blänker till i Olles blick när han håller upp tvättbrädan med träram och vågig raspyta av koppar.
– Jag såg en sådan här på en hembygdsgård i Ockelbo och ville ha en. Sedan slog jag till när en likadan dök upp på Tradera. Men vi har mangelstopp i samlingarna nu. Det är lite sorgligt för då slår de sönder dem i stället, men det finns inte plats här, säger Olle Magnusson.
Fittja familjetvätt var ett företag, en industritvätt i trakten som lades ned 1966. Intresset för den nedlagda tvätten blev startskottet för Olle Magnussons tvätteriintresse och därmed för dagens Tvätterimuseum.
– Någon gång efter nedläggningen så klättrade jag in, berättar Olle Magnusson och fortsätter:
– Jag tog med mig en del bilder. Jag kände igen en del av kvinnorna på fotona, och intervjuade dem, och på den vägen är det…
Bilderna finns på museets väggar nu. Intervjuerna kombinerat med intresset för folklivsforskning och fynd från en gammal industri tände alltså gnistan under tvättkaret för Olle Magnusson. Nu har Tvätterimuseet funnits i 25 år och det finns möjlighet att vara med och tvätta, byka, ett antal gånger per år.
Denna artikel ingår i artikelserien Arbetaren på arbetslivsmuseum.
