Sommarföljetongen: Högspänning – del 17

Henrik Bromander är författare, serieteckare och krönikör i Arbetaren. I sommar publicerar vi hans bok Högspänning som följetong i tidningen. Här är sjuttonde delen.

3.3

Den första tiden ägnade vi åt planering. Vi behövde hitta en lämplig plats som var både så säker som möjligt men också gav störst utdelning. Via en gammal kompis som jobbat för Vattenfall kom Göran över kartor över de stora kraftledningsgator som löper genom landet i nord-sydgående riktning. Görans svepskäl var att han ville kunna säkerställa att kommande sommars vandringsfärd blev så symptomfri som möjligt, en förklaring som lät logisk och bra, åtminstone då.

Vi studerade de invecklade arken, lärde oss dechiffrera symboler och siffror och hittade snart den perfekta punkten, i nordöstra Dalarna. En förvånansvärt känslig nod där merparten av energin från de norrländska verken sammanstrålade ned mot södra och mellersta Sverige. Kapade man försörjningen just där skulle stora delar av landet vara utslaget i timmar, kanske dagar. [123]

Rent praktiskt handlade det om att kortsluta två faser genom att tvinga samman dem. Kortslutningar på elnätet är relativt vanliga [124], ofta handlar det om att en trädgren eller nån fågel har fastnat i ledningen. Systemet är inställt på att slå av och sedan på strömmen igen efter några sekunder, då har föremålet oftast hunnit brinna upp och kretsen fungerar som den ska.

Vi skulle använda oss av en tunn stålvajer att tynga ned ledningen med, mot den andra fasen, vilket skulle orsaka ett mycket mer långvarigt strömavbrott som inte avhjälps förrän man fått dit reparatörer. För att kunna handskas säkert med stålvajern skulle den vara fäst i långa nylonlinor i varje ände, och den ena nylonlinan skulle i sin tur vara fastgjord i en kastsäck, en några hekto tung läderpung fylld med sand.

Kastsäcken skulle kastas högt upp i luften, över den översta fasen, och dra med sig nylonlinan och i sin tur vajern upp i luften tills vajern låg ovanpå fasen medan andra änden av nylonlinan var fastsurrad i ett träd eller liknande. I bästa fall tyngs ledningen ned av sig själv, annars skulle vi få dra den nedåt tills det smällde till. Vi antog att det skulle vara säkert, att de 400 000 volt som går genom ledningen inte skulle gå rakt ned till oss.

Under våren tränade vi. Vi tillverkade ett antal övningssäckar och gick ut till hygget där vi försökte kasta dem så högt men ändå precist vi förmådde. Det var svårt, särskilt för mig som inte hållit i gång ordentligt sedan jag slutade på vattengympan på Kristinedal för fem år sedan. Göran var i lite bättre form efter all skogshuggning, men inte heller han nådde så högt som vi nog borde, vi visste inte exakt hur högt upp fasen skulle ligga, och att ringa Svenska kraftnät och fråga bedömde vi som alltför riskabelt.

Frustrerad över min oförmåga och ivrig att visa sig duglig efter sin inledande tvekan förtog sig Göran i sin vilja att vara bäst. Plötsligt hade han sträckt axeln, och det ordentligt. Riktigt ont hade han, påstod han i alla fall. Hans vänsterkast var mycket sämre, till och med kortare än min höger. Dagarna gick utan att hans skada blev bättre, tvärtom förvärrades den när han väl försökte. Det blev allt tydligare att det var jag som måste kasta, och egentligen var det väl inte mer än rätt. När jag väl kommit till den insikten gick jag in för träningen med en annan mentalitet, ett större allvar, och påminnande mig om mitt gamla DM-rekord i kast med liten boll slängde jag säcken högre och högre varje kväll vi stod där i skymningen.

För att skydda oss mot den oerhörda elexponeringen vi skulle utsättas för experimenterade vi med olika material till mer eller mindre genomtänkta skyddsdräkter. Allt från smidiga ponchos av tillskurna aluminiumfiltar till täta gummidräkter som påminde om de som används vid bakteriologiska utsläpp. Till slut bestämde vi oss för ett par enkla vita overaller som Susanna fixat från Clas Ohlsson, i tron att vi skulle ha dem när vi målade om vår stuga. Dräkterna lät jag stärka invändigt med ett folieinfattat foder, sedan testade vi dem vid olika tidpunkter på dygnet ute vid en mindre kraftledning borta vid Björkebacken.

Dräkterna lät jag stärka invändigt med ett folieinfattat foder, sedan testade vi dem vid olika tidpunkter på dygnet ute vid en mindre kraftledning borta vid Björkebacken.

Klart minst påverkan upplevde vi nattetid, då elkonsumtionen drastiskt minskade. Att slå till nattetid var även att föredra då risken för upptäckt av strövare eller bärplockare minimerades. Problemet som blev uppenbart när vi snavade fram längs med uppstickande rötter och snårig ljung var dock svårigheten att se. Att föra med sig en fotogenlykta uteslöt vi snabbt efter att Göran snavat och varit nära att starta en skogsbrand om jag inte varit där och stampat ned lågorna. En ficklampa kändes övermäktigt men ett par små pannlampor av halogenmodell kunde vi nog klara om vi hade på oss folieinfattade toppluvor. Lamporna var Göran inne i Uddevalla och handlade, ett flagrant brott mot Lagens förbud mot eldrivna föremål [125], och batterier hade han inte vågat be Susanna om, även om hon kanske uppskattat det subversiva i det. Snabbt och smidigt rörde vi oss nu över stock och sten med var sin lysande kägla framför fötterna. Det vita tyget frasade i den mörka kvällningen.

Uppfyllda av det förestående författade vi vårt manifest [126] på Görans solcellsdrivna gamla laptop som isolerats med hjälp av en Liberellåda. Även detta ett solklart brott mot Lagen som Göran rättfärdigat för sig själv med behovet av att skriva Svensk-albanska föreningens historia. Ett projekt som aldrig blev av, men nu kom den till användning.

Vi skrev alldeles för långt och alltför omständligt och strök sedan hälften, kokade ned texten till en hård helhet. Vi skrev om behovet av en omedelbar omställning, om vikten av att sluta prata och börja handla, om att göra skillnad, inte för vår egen skull utan för skillnadens.

Vi skissade också på vår tänkta organisation. Vi som släcker Sverige: självständiga celler som agerade enligt gemensamma principer och kollektiva mål. Ett lika ledarlöst som ansiktslöst motstånd som skulle göra det svårt för Säkerhetspolisen att spåra upp oss. Eller vilka som nu skulle komma efter oss.

De där sista tankarna fick oss att grubbla, sitta i var sitt hörn och föreställa sig det otänkbara. Fanns det elsanerade häktesceller, elfria fängelser? Vi tänkte också på vad som skulle komma efteråt, om vi lyckades och kom undan. Hur skulle vårt andra attentat se ut? Vårt femte, vårt tjugonde? Vi hade varit så fokuserade på denna första, enda händelse att vi trängt bort fortsättningen. Först nu var det som om Göran insåg att han skulle vara tvungen att lämna allt detta: hans bokhyllor, hans favoritfåtölj, hans förgyllda spegel. Men han knorrade inte, sorgset stoiskt började han i stället plocka fram sitt gamla tvåmannatält och se efter så att det var tätt. Kanske hade han slutat vara sentimental redan när gamle Bengt-Åke tog över hans älskade sommarstuga.

Göran spände upp tältet inne i stugan och försökte täta små hål och sprickor med gummispackel. Han visade mig hur man höll en kompass i förhållande till kartan och sedan provlåg vi tältet och älskade inne i det kvava tyget.

Jag minns att jag satt ovanpå Göran och att mitt huvud hela tiden gneds mot tältdukens innertak.

Det var sista gången vi gjorde det, sedan dess har det varken funnits tid eller ork. Jag minns att jag satt ovanpå Göran och att mitt huvud hela tiden gneds mot tältdukens innertak och att mitt hår blev statiskt och stod rätt ut, som på en häxa. Vi skrattade åt det bägge två, sedan började jag rida mer intensivt. När det brast för oss var vi tysta.

Sedan låg vi en lång stund bredvid varandra. Göran konstaterade att tältet var för gammalt och otympligt för att bära längre sträckor, vi behövde ett nytt. Mycket återstod att lösa men tiden började bli knapp.

 

3.3.1

I skuggan av norrmännens mastbygge förändrades Kolonin. Först långsamt, nästan omärkligt, men när bollen väl var satt i rullning gick det desto snabbare. Stormötena förvandlades till evighetslånga manglingar där man vände sig inåt för att hitta styrka i rensningen och reningen. Inget problem var för litet eller profant för att kritiseras, allt skulle synas och bedömas till allmän beskådan. I allt detta framträdde Jayne som något av en grå eminens vid Stinas sida, som den som drog i trådarna när den allt mer trötta och molokna före detta rektorn än en gång kallade till samling.

I mitten av april infördes ett tillägg till Lagens bestämmelser om resor in och ut från Kolonin. Det bestämdes att i den unikt farliga situation som Kolonin befann sig i kunde endast de med tillstånd få lämna området, vilket var lika med den lilla grupp medlemmar, däribland Göran, som deltog i förhandlingarna och överklagan hos länsrätten och mark- och miljödomstolen. Med en enkel handuppräckning hade Kolonin förvandlats från en fristad till ett fängelse, och då var det bara en försmak om vad som skulle komma.

Med en enkel handuppräckning hade Kolonin förvandlats från en fristad till ett fängelse, och då var det bara en försmak om vad som skulle komma.

Runt Jayne samlades en grupp i gruppen, ett par personer som upphöjde avståndstagandet från elsamhället till norm och hela tiden pressade varandra att gå längre och längre. De la bort sina vanliga moderna kläder i form av jeans och jackor i funktionsmaterial till förmån för otympliga saker av jute och vadmal. Håret lät de växa hur som helst och de lät bli att tvätta sig »för att komma närmare naturen«. Kände man en kraftig odör av svett visste man att Jayne och hennes anhang var i antågande.

Ännu längre gick det när de kom på att man borde göra avkall på samtliga moderna ting som även avlägset kunde kopplas till elektromagnetism. Till exempel sågs en pulversläckare som stått i skolsalen i flera år plötsligt som förarglig eftersom den kunde användas till att släcka elbränder. Brandsläckaren var därmed misstänkliggjord och föremål för timslånga diskussioner. Till slut tog Jayne och hennes förtrogna saken i egna händer, släpade ut tingesten på gårdsplanen och attackerade den med stora stenar. Pulversläckaren exploderade och de dränktes i ett vitt moln men de fortsatte attackera det uppslitna, röda plåtkadavret med sten efter sten. Efter det infördes spannar med vatten som brandsäkerhet i alla byggnader i Kolonin. »Vatten är liv, vatten är ursprung«, sa Jayne. »Vi kom ur vattnet och en gång ska vi begravas i vatten.«

Hennes ord blev profetiska. I maj gick gubben Bengt-Åke Forsell bort, vilket blev det första dödsfallet Kolonin tvingades hantera. Under normala omständigheter hade man kontaktat sjukvården och en begravningsentreprenör hade kunnat hämta kroppen borta vid bommen, även sådant fanns faktiskt stipulerat i Lagen, men det här var inte normala omständigheter.

Sent en kväll samlades vi alla vid den lilla sjöns södra strand. Facklor brann och kastade långa, dansande skuggor på träden bakom oss. På en flotte ute i vattnet vilade Bengt-Åkes kropp, täckt av halm och granris. Stina yttrade några korta ord om Bengt-Åkes långa och trogna kamp för de elsjukas sak, innan hon trädde tillbaka. Hon såg trött ut, lutad mot en täljd käpp.

I stället var det Jayne som klev fram och gjorde signal åt ett av Magnussonbarnen. Om det var Emil eller Linus vet jag inte, jag lärde mig aldrig se skillnad på dem. Barnen var klädda i silvriga mantlar och en av dem bar på en liten pilbåge. Nu tog han fram en pil vars spets var inlindad i tyg och förde den mot en av facklorna så att den fattade eld. Sedan sköt han pilen med imponerande precision i en hög kurva över vattnet, ned på flotten där det snart flammade och knastrade. Till rytmen av trummor mässade Jayne och hennes förtrogna ordlösa sånger medan röken från Bengt-Åkes kropp steg mot skyn.

 

3.4

Allt var klart, läget var rätt, planeterna stod i rätt riktning, vi var mer eller mindre redo att slå till när Göran gjorde bort sig.

»Jag frågade Jon om han ville vara med på … Ja, du vet«, sa han när han kom tillbaka från sitt arbetspass i skogen. Jag satt och mekade med det glappande Trangiaköket, den lilla skiftnyckeln föll ur min hand med en skräll. »Du gjorde vad, sa du?« Görans konspiratoriska entusiasm falnade, hans hemliga leende tynade bort. »Han sa att han skulle fundera på saken.«

Särskilt mycket betänketid behövde Jon inte. Några timmar senare löd den lufttrycksdrivna mistluren över skog och mark, den som satt på skolans tak och användes för att varna för elfaror men också kallade till extrainsatta Stormöten. Göran såg på mig och svalde.

Det visade sig att Jon Måne var emot alla former av våldsanvändning, även mot döda ting. »Passivt motstånd och civil olydnad är mer min grej«, sa han när Stina efter en lågmäld, närmast avmätt inledning lämnade över ordet till honom.

Jag ville opponera mig, hur kan man inte se det som vi tänkt göra som civil olydnad, att bryta med elsamhället, att inte ställa upp på dess totalitära krav på anpassning och konsumtion, det om något är väl att vara olydig? Men jag insåg att det var bäst att tiga.

Min blick föll på Göran. Han hade varit tyst ända sedan vi gick till mötet med tunga steg. Nu harklade han sig. Jag höll andan. Vad skulle han säga? Komma med en varm appell för vår sak, fåfängt men modigt försöka få fler med sig? Eller åtminstone stå på sig, ta ansvar och hålla sig till sanningen. Det han i stället sa fick mig bokstavligen att tappa hakan, ja med vidöppen mun satt jag bara och gapade åt hans fräcka lögner.

Göran sa att det var mitt påhitt alltsammans, han hade inget att göra med saken.

Göran sa att det var mitt påhitt alltsammans, han hade inget att göra med saken. Från första början hade han opponerat sig, och när det inte hjälpte hade han spelat med för att kunna hålla mig under uppsikt. Nu insåg han att det var värre än han befarat, jag var en fara inte bara för mig själv och Kolonin utan för alla elsjuka i hela landet. Mina tokiga idéer riskerade att förvärra stigmat de upplevde dagligdags tusenfalt, skulle planerna realiseras var en häxjakt på avvikare att vänta. Jag måste stoppas, och det resolut.

Därför förordade Göran att en obskyr paragraf i Lagen [127] borde tillämpas, som förvånade till och med Jayne och hennes anhang, som snarare förespråkat omedelbar avvisning. Göran menade att jag var för farlig att släppas lös, i stället borde jag interneras på obestämd framtid, åtminstone tills överklagan mot norrmännen var klar. Jayne nickade gillande mot Göran när han satte sig, det här var i hennes smak.

Med handen tvingade jag igen min gapande mun samtidigt som jag sökte Görans blick, men han vägrade se åt mig. Tio minuter senare var beslutet taget, jag skulle låsas in i ett av ödehusen tills man kommit fram till en bättre lösning. Min mun föll ned mot bröstet igen, det gick inte att hejda, jag försökte kämpa emot men starka armar fattade mig bakifrån och släpade ut mig från skolan.

 

3.4.1

I ett kalt och grått rum fick jag sitta. Där fanns inte mycket mer än en säng med gavlar i furu och en ranglig pinnstol. På väggarna med avskavd tapet hängde en enda tavla, ett sådant där kolorerat flygfoto av husen från deras storhetstid någon gång för länge sedan.

Om kvällarna kom någon av kvinnorna förbi med mat och dryck för ett dygn framöver. Vi undvek att se på eller prata med varandra. Hinken med mitt avfall stod emellan oss som en oöverstiglig symbol för det sjuka med hela situationen.

Utanför fönstret strök barnen Magnusson förbi tätt inpå knuten. De låtsades leka, men jag visste att det var mig de vakade över. Vid ett tillfälle kom jag på dem med att trycka sina fräkniga ansikten platta mot den buckliga rutan när jag satt hukad över hinken. Jag väste åt dem och de försvann som fåglar vid ett fröbord.

En av de första dagarna försökte jag fly. Jag krossade fönsterrutan med hjälp av stolen och klättrade ut. Jag hann springa ett hundratal meter över stockar och stenar innan en pil svischade förbi mitt öra och landade mjukt i blåbärsriset framför mig. När jag vände mig om såg jag ett av Magnussonbarnen stå redo att skjuta igen medan den andre plockade fram en blockflöjt ur sitt bälte och blåste gällt.

Snart kom Jayne och några andra kvinnor rusande från skogsbrynet. Jag följde frivilligt med dem tillbaka in i stugan och hjälpte till och med till att spika igen fönstret med en plywoodskiva. På något sätt kändes det tryggt när det blev mörkt och dovt och hammaren slog in spik efter spik. Det var definitivt. Jag hade försökt, nu var det över.

Genom en liten glipa kunde jag ändå se ut. Nästa dag märkte jag att Kenny satt på pass med gevär och kikare på en stenbumling halvvägs bort mot granskogen. När jag frågade kvinnan som kom med maten på kvällen sa hon att han spanade efter ett vildsvin som skrämt upp Marika Myntälää när hon hängt tvätt, men jag hörde på hennes röst att hon ljög.

Två veckor passerade. De kändes som ögonblick och samtidigt oändligt långa, som barndomens plågsamma stunder av att ingenting ha att göra.

Jag kände inget särskilt. Jag sov mycket. Åt när jag var hungrig, men det var jag inte särskilt ofta. En del tänkte jag så klart på Görans svek, men mest som ett teoretiskt faktum, som något som hänt någon annan, inte mig.

Verkligheten utanför stugan kändes allt mer irrelevant, för att inte säga ointressant. Vissa saker sipprade in, men jag brydde mig inte särskilt. En kväll sa en av kvinnorna som kom med mat att Susanna Karlén också röstats ut ur Gemenskapen, efter att hon avslöjats med att gömma undan stora summor pengar. Tydligen hade hon redan lämnat Kolonin och flyttat in till Vänersborg. En annan gång fick jag höra att Jayne inte bara lämnat sin och Stinas gemensamma storstuga utan också utmanat henne om ordförandeposten till nästa Årsmöte. Jag såg sprickorna i fasaden, jag såg putsen falla från taket, singlande ned mot min panna.

Långsamt började saker hända också hos mig.

Långsamt började saker hända också hos mig. Jag tog del av berättelser om människor som levt i huset långt innan det blev övergivet. Skogsbönder och statare, enkelt folk som gick upp mitt i natten för att arbeta för lite eller ingenting. Jag såg och kände alltsammans, så övertygande klart. Jag såg deras spartanska måltider, jag såg kolbullarna med fläsk, jag såg svagdrickan med mjölkskvätten och det svarta brödet som fuktades med vatten. Jag såg hur de bråkade och dansade och älskade. Jag såg barn födas och dö, jag såg tårfyllda avsked och allvarsam tystnad när prästen var på besök, jag såg åldrade människor sitta i total tystnad år efter år tills det kom ett brev från andra sidan havet som fick hjärtat att stanna.

Jag fantiserade ihop hela liv, från början till slut. Människorna var så sanna att jag hade kunnat röra vid dem, tala med dem, men jag försökte aldrig, för då visste jag att det skulle vara över.

Jag såg också hur det gick för dem som stått mig närmast, och dem som stått emot mig. Fantasier, önsketankar och farhågor blandades med rykten och sådant som nästlat sig in i mitt undermedvetna. Öden och avslut så ironiska och överraskande att de inte kunde vara påhittade, åtminstone inte helt och hållet.

Med förväntan och bävan såg jag hur Simon och D-Max vann en stor e-sporttävling som innebar ett års gratis vistelse på en träningsanläggning i Sydkorea. Jag såg min son där, i anonyma baracker i Seouls utkant, lite vilse i träningsoverall och ständigt kånkande på en gigantisk pappmugg med sugrör, som en snuttefilt eller snarare nappflaska. Jag såg hur han drillades i anfall och försvar av de bestämda men korrekta koreanerna, hur enskilda spelmoment bröts ned och nöttes tills de sedan länge upphört vara kul. Jag såg hur han fick gastrit av den starka maten och hur nedbrytande den homosociala miljön var, kontaktlösheten, alienationen och den kväljningsframkallande exalteringen när några av de äldre killarna beställde en rysk eskorttjej till deras sovsal sent en fredagskväll.

Framför allt såg jag hur Simon allt oftare fick avbryta de dagliga träningarna på grund av huvudvärk, yrsel och myrkrypningar i fingrarna. Till en början svävade han i ovisshet, men snart blev det allt mer klart. Min sjukdom hade gått i arv, den oerhörda strålningsdosen bland all apparatur hade slutligen tagit ut sin rätt. Till slut klarade han inte ens att komma i närheten av en dator.

Under långa promenader längs med den smutsiga flod som flöt utanför träningsanläggningen tvingades han omvärdera allt som varit viktigt i hans liv och hur hans framtid varit utstakad. Ingenting gick längre att ta för givet, allt var flytande. Och någonstans kunde han börja förstå sin dumma mamma som bara försvann så där. Halvvägs genom utbildningen bokade han en resa hem, uppgiven men inte besegrad.

Jag såg också hur Karl-Martin tvingades bort från Hvitfeldtska efter upprepade anklagelser om sexuella trakasserier och andra övertramp. Han verkade dock ta det med ro, det gav honom den välbehövliga lucka han behövde för att färdigställa sin bok om Hegels återkomst inom världspolitiken för Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse, en bok som mottogs med entusiasm av såväl nykonservativa som Trumpapologeter. Åsa å sin sida lämnade också Hvitfeldtska, rekryterad som rektor för en nystartad friskola inom Mikael Elias-koncernen där hon kunde fortsätta finslipa sitt cool management-koncept och utveckla spetsutbildningen Grrrl Tech. Och trinda lilla Tanjas ohälsosamma livsstil som till stora delar bestod av sockrad vetedeg och litervis med latte tog slutligen ut sin rätt när hon föll samman i en stroke som tyvärr blev alltför sent åtgärdad, blott trettiotvå år gammal fick hon bestående men på både tal och motorik.

Även Klas älskade Jenni fick smaka på livets hastiga växlingar.

Tanja var inte den enda som råkade illa ut. Även Klas älskade Jenni fick smaka på livets hastiga växlingar. Under ett surfpass i Biarritz vurpade hon på ett grund och landade rakt på nacken. Det blev ambulansflyg hem och ett flertal operationer innan det oundvikliga konstaterades; Jenni var totalförlamad från halsen och ned. Klas höll ut i ett par år, tog hand om både henne och barnen, matade henne, stack in hennes bäcken mellan benen, sköljde rent det efteråt. Till slut tog dock rastlösheten och frihetstörsten överhanden, Klas bestämde att det var dags för hans bolag att expandera till Sydostasien och att han skulle vara platschef där borta. Som tur var drog han in så mycket pengar att han både hade råd att sätta barnen på privatskola och låta ett vårdbolag ta hand om hustrun, som han lite diskret började förvandla till en juridiskt sett före detta, ty Österns pärlor var allt för lockande.

Inte heller Kerstin undgick ödets hand. En nitisk kollega upptäckte felaktigheter och rena plagiat i flera av hennes vetenskapliga artiklar, i vissa fall påstods hon till och med ha stulit partier från forna elever. En utredning inleddes på Universitetet i Oslo, som inte kunde bevisa att Kerstin handlat med uppsåt. Hon fick därmed behålla sin professorstjänst, men hennes anseende i den akademiska världen var för evigt törnat.

Gick det inte bra för någon då? Jo, se, där är ju mamma i höghuset i Högsbo. Men hon är inte i sin egen lägenhet utan i den undertill, dansande med en man till tonerna av en argentinsk tango. Mannen heter Hamid och är nyinflyttad i huset. Blott två år tidigare kom han från Syrien som flykting efter att hans hemstad Aleppo förvandlats till ett blodigt kaos. Hamid är inte bara tjugo år yngre än mamma, han är utbildad skådespelare som en gång stått på Damaskus nationalscen och spelat Estragon i en uppsättning av Becketts I väntan på Godot. Nu låter han sitt grepp om mammas midja bli lite fastare samtidigt som han mumlar ömt att hon är vacker, så väldigt vacker. Mamma, berusad av både arrak [128] och lust, ler strålande mot sin kavaljer medan de svänger runt och sätter vänster fot bak och höger fot fram i en Salida simple i det lilla vardagsrummet.

Jag såg allt detta och mer därtill. Det mesta är sant, annars hade jag inte skrivit ned det här. Det är åtminstone så det hade kunnat gå, och kanske räcker det. För mig där jag satt på pinnstolen eller låg i den obekväma sängen eller vankade av och an på de knirrande golvplankorna räckte det. Det räckte gott och väl.

 

3.4.2

Sent en eftermiddag i slutet på maj drog ett oväder in över nejderna. Lilaskimrande blixtar lyste upp himlen i purpur och guld och åskan föll som bomber från skyn. Jag kikade ut genom glipan i plywooden. Varken barnen Magnusson eller Kenny syntes till genom hällregnet, och timmarna gick utan att någon kom med mat. Invånarna i Kolonin satt förmodligen och tryckte inomhus, stela av urgammal fasa.

Åskan kom allt närmare, snart var den rakt ovanför. Det dånade som om Gud slog sin näve mot jorden. Men det hördes också andra ljud. Släpande, krafsande ljud som gjorde mig rädd. Ljuden kom allt närmare. En kvist som bröts, någon som grymtade. Och så ännu en fruktansvärd smäll från himlavalvet. För första gången sedan de förde mig hit började jag frukta för mitt liv. När ytterdörren slogs upp och en mörk, oformlig gestalt stod där upplyst av vitt och gult skrek jag rakt ut innan jag plötsligt tystnade.

När ytterdörren slogs upp och en mörk, oformlig gestalt stod där upplyst av vitt och gult skrek jag rakt ut innan jag plötsligt tystnade.

Det var Göran.

Han drog igen dörren bakom sig och nästan föll ned på golvet i det att han lösgjorde den stora ryggsäck han hade spänd över magen, och så den han hade på ryggen. Vattnet stänkte om hans regnställ medan han frustande torkade sig i ansiktet med en torr tröjärm. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag bara stod där mitt på golvet och försökte diskret skjuta den stinkande avträdeshinken in i ett hörn medan Göran satte sig på sängen och pustade ut.

Så förklarade han. Han hade fixat det sista, allt var iordningställt. Allt vi behövde för att vara ute i fält en längre tid: ett modernt lättviktstält, rejäla vandringskängor, varma kläder, knivar, eldstål och andra verktyg och så mycket torrproviant det gick att bära. Han hade varit tvungen att köpa sig tid, det var därför han lurade dem alla. När han varit i Trollhättan och ända ned till Göteborg för att överklaga ordnade han allt detta lite diskret.

Nu hade han avslutat sina göranden och låtanden, stängt igen sin stuga och förberett sig på den stora, ovissa framtid som snart skulle bli vår. Under en öronbedövande knall omfamnade vi varandra. Vi sa inte mycket mer, det behövdes inte.

 

 

FOTNOTER:

123) Med el- eller strömavbrott menas ett tillfälligt stopp i elektricitetsförsörjningen. Ett mer långvarigt elavbrott kallas för elnätskollaps. Elnätskollapsen startar som ett allvarligt fel i en kritisk distributionspunkt. Distributören försöker då kringgå den felande punkten genom att distribuera den elektriska energin via redundanta förbindelser, men då dessa så småningom blir överbelastade slås även deras distributionspunkter ut. Följden blir så småningom att enormt stora områden blir helt utan elektricitet när systemet har kollapsat. Några kända historiska elnätskollapser är Northeast blackout i USA 1965 och incidenten i Sverige strax efter julen 1983, då ett fel i ett ställverk i Enköping ledde till att hela landets elnät söder om Dalälven slogs ut.

124) »Leveranssäkerheten i elnäten«, rapport från Energimarknadsinspektionen, 2012.

125) Lagen § 4: »Alla föremål som alstrar elektrisk eller magnetisk strålning är strängt förbjudna inom Kolonins gränser och får beslagtas för omedelbar destruering.«

126) »Det här är ett meddelande från Vi som släcker Sverige. Vi har just genomfört vår första aktion. Det till synes evigt pumpande överflödssamhällets beroende av elektricitet måste få ett stopp, ty vi står inför det stora slutets rand. Vi har ropat, vi har pekat, men ni har hållit för öronen och sett åt annat håll. Genom det pedagogiska exemplet vill vi visa på möjligheten till en annan väg, en annan framtid.«

127) Lagen § 7.3 om allvarliga brott inom Kolonin.

128) Arrak är en alkoholhaltig dryck som härstammar från Levanten, ofta smaksatt med anis. Arrak blandas oftast med vatten och is och blir då precis som sina snarlika kusiner pastis, raki och ouzo grumlig och mjölkaktig i konsistensen, en emulsion som kallas för louche-effekten.

Publicerad
1 day sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att sannolikheten för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 
–  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

“För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

“Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Safrir Abayov/TT

Shabane Barot:
Makthavarna – alltmer fiender till det levande

“I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande.” Shabane Barot om att vara förälder i ett alltmer repressivt samhällsklimat.

Påsklovet inleds med en stökig natt. Barnen snurrar runt mig som visare i sängen, snor in sig i lakanen och kräver att få vatten. På morgonen upptäcker vi att TV:n har gått sönder. Ute rasar en storm av nionde november 2016-dignitet (dagen efter Trumps valseger när en halvmeter snö föll över Stockholm och världen hängde löst i sina gängor).

Jag sätter på SVT:s barnprogram Agenterna på min minimala datorskärm och försöker läsa i ett hörn av soffan. En grupp prepubertala barn löser brott i det fiktiva Krimsta city, ”där brottsstatistiken är lika hög som husen”, med okonventionella och – i alla fall i skrivande stund ännu – illegala medel som dataintrång och blodprovstagning på personer som frihetsberövats på oklar grund. ”Titta mamma, där är gärningsmannen!” tjuter min fyraåring förtjust. 

Människans skrymmande historia

Den amerikanska essäisten och författaren Vivian Gornick skildrar i sin bok The romance of American communism (1977) det amerikanska kommunistpartiets uppgång och fall genom intervjuer med tidigare medlemmar. Gornick är särskilt intresserad av hur vardagen och livets intima sfärer trädde i förbindelse med och transformerades av mötet med en global massrörelse som krävde allt av och i slutändan svek sina medlemmar.

Gornick beskriver sitt projekt som ett försök att teckna ”bulky human history”, ungefär människans skrymmande eller otympliga historia. Det finns något oerhört tilltalande i den bilden tycker jag: människans historia som något framvällande, som trotsar alla förenklade scheman men samtidigt struktureras av skeenden långt bortom den enskildes kontroll. 

Agenterna – samhällsklimatet i miniformat

Jag tänker på den där skrymmande och otympliga historien när jag ligger intrasslad i barnens armar och ben i soffan och försöker stänga ute ljuden från Agenterna, där vårt alltmer repressiva samhällsklimat återspeglas i miniformat.

Jag undrar vilka stora och små skeenden som har format och fortsatt kommer att forma mitt eget och barnens liv. Redan står de i förbindelse med så många platser och personer, med de samhällsförändringar som pågår här i Sverige och med händelser i världen i denna tid som ofta känns blytung.

Snart har kriget i Gaza pågått i sex månader. Att hela städer kan jämnas med marken och dess invånare svältas ut känner barnen redan till, precis som fenomenen Palledemo på lördagar och vattenmelonsplakat. Jag har dock varken velat eller kunnat berätta att barn som delar deras intressen, ålder, utseenden och namn, som inte på något väsentligt sätt skiljer sig från dem själva, ligger ihjälklämda under spillrorna av sina egna hus. Att så många av deras jämnåriga nu är sönderbrända, krosskadade, amputerade, i avsaknad av familjer och en sammanhängande värld. Men tids nog kommer de att upptäcka det, de kommer lära sig när de tumlar ut i en värld där de som förnekar människans knöliga, stökiga och vildvuxna historia styr.

Fiender till det levande

I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande. I de ökande utsläppen av fossila bränslen, det pågående folkmordet på befolkningen i Gaza, i mikro- och makroagressionerna som riktas mot invandrare och minoriteter i Sverige i dag kan man skönja en och samma tendens av likgiltighet inför och missaktning av livet.

Rasismens kärna är just förnekandet av det som är mångtydigt, statt i förändring, som inte låter sig kategoriseras. Men det där organiska som Gornick fiskar efter löper som en stark underström genom allas våra liv och trasslar in oss i varandra, skapar förbindelselänkar på ett sätt som aldrig går att förneka, hur framgångsrik och solid vår tids människofientliga politik än framstår som. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm. Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm.

Vegansk lyxkrog på Stureplan utnyttjade migrantarbetare: Nu slår facket tillbaka

Papperslösa migrantarbetare har under lång tid utnyttjats och arbetat under slavliknande villkor på den veganska lyxrestaurangen ChouChou i centrala Stockholm. Bakom restaurangen står bland annat en av Sveriges mest profilerade matinfluencers. I fredags genomförde fackföreningen Stockholms LS av SAC en blockad mot restaurangen.

Med arbetspass på upp till 23 timmar och under extremt pressade förhållanden har de anställda diskarna vid den veganska lyxkrogen ChouChou i kvarteret runt det fashionabla Stureplan i Stockholm jobbat för låga löner. Något som lett till att facket nu reagerat. 

Dock utan någon respons från ägaren och den välkände krogprofilen Robert Hållstrand. Han har bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare” och driver restaurangen tillsammans med en av Sveriges största vegankockar och matinfluencers.

Uteblivna löner och “omänsklig behandling”

– De har inte velat bemöta våra krav och inte återkommit när vi legat på. Totalt rör det sig om löneskulder på över 100 000 kronor var för våra tre medlemmar som arbetat där, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och som var med under fredagskvällens blockad utanför restaurangen.

Blockadvakter utanför restaurangen. Foto: Volodya Vagner

Förutom de långa arbetsdagarna vittnar de anställda även att de jobbat utan anställningsavtal och utsatts för ”omänsklig behandling”.

Skyller på tidigare ekonomichef

Restaurangen profilerar sig som ”ett bohemiskt ställe för alla” och har fått stor medial uppmärksamhet för sin satsning på hållbarhet och helveganska meny.

Foto: Volodya Vagner

Under fredagens blockad, där ett 20-tal personer ställde sig utanför restaurangen med banderoller och flygblad, fick Agnes Lansrot prata med personalchefen på telefon som då skyllde de outbetalda lönerna på en tidigare ekonomichef och lovade ett möte med facket senast imorgon, tisdag.

– Ja, jag ska ha ett möte med restaurangchefen då, säger Agnes Lansrot.

Restaurangchefen återkommer inte

Arbetaren har varit i kontakt med ägaren Robert Hållstrand som inte säger sig ”känna till” vad blockaden handlar om. I stället förklarar han att någon på restaurangen som är mer insatt ska höra av sig. När vi ringer ChouChou och ber att få tala med restaurangchefen säger en av de anställda att chefen sitter i möte. Restaurangchefen lovar dock att återkomma.

Två timmar senare har fortfarande ingen från restaurangen hört av sig.

Stockholms LS har förklarat att så länge löneskulderna för deras medlemmar kvarstår kommer blockaden att fortsätta.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skribenten Catrin Lundström menar att det saknas bitar i pusslet Fröken Snusk - framför allt ur ett klassperspektiv. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

Fröken Snusk – ”för mycket, för vulgärt”

Vem är hon och vad står hon för? Fröken Snusk har blivit en symbol för endera fascination eller det ultimata beviset på en kultur i förfall. Är det den vita arbetarklassfemininiteten som ställer till det, undrar Catrin Lundström.    

Fröken Snusks artisteri sysselsätter kulturskribenter av olika skäl. En del funderar på huruvida Fröken kan betraktas som en feministisk skapelse, eller om hon enkom är en produkt av äldre mäns snuskiga fantasier, som i slutänden håvar in royalties från dem. Andra ser henne som själva sinnebilden för kulturens förfall som, trots dess uppenbara avsaknad av kvalitet, breder ut sig i kvällstidningsträsket.

Fröken Snusks låtmaterial och texter om kvinnor som luder kombinerat med en återkommande centrering av det manliga könsorganet, lämnar sannerligen mycket i övrigt att önska, utifrån ett feministiskt, konstnärligt och musikaliskt perspektiv. Men trots de återkommande skriverierna på kultur- och nöjessidorna, drivna av ömsom fascination och lösnummerförsäljning, ömsom klassorienterad distinktion, saknas, vad jag kan se, flera bitar i pusslet Fröken Snusk. I synnerhet rörande heterosexualitetens villkor och klasstrukturens formationer av femininitet. 

Konstruktioner av klass och kön

Anonymiteten till trots vet vi att Fröken Snusk är kvinna, förmodat vit, och antagligen arbetarklass. Klassbakgrunden härleder jag till själva musiken, som är något av det mest utmärkande kulturella kapitalet, eftersom musikval är så intimt kopplat till vår personliga smak (och miljontals lyssningar gynnar inte alltid klassdistinktionens logik). Musiksmaken bekräftar, enligt sociologen Pierre Bourdieu, mer än något annat ens klasstillhörighet, då den både kan klassificeras som bra eller dålig, och samtidigt är klassificerande på ett sätt som skänker lyssnaren en särskiljande livsstil. Hårdrock och klassisk musik kan förvisso mötas i vår postmoderna tid, och epadunk sägs spelas även på lokalerna kring Östermalm. Men få utpräglade medelklassidentiteter är nog ljudsatta av just Fröken Snusk eller hennes föregångare Eddie Meduza i sina bilar.

Den brittiska sociologen Beverley Skeggs bok Att bli respektabel: konstruktioner av klass och kön från 1997 står sig fortfarande som en självklar klassiker i förståelsen av hur kön, klass och sexualitet förhåller sig till varandra. Arbetarklasskvinnornas framtoning har, i likhet med svarta kvinnors, historiskt sexualiserats som avvikande. För mycket. För vulgärt. I allt från klädstil till språk. Och i kontrast till vita, avsexualiserade, heterosexuella medelklasskvinnor har arbetarklasskvinnor betydligt svårare att läsas som respektabelt feminina.

”Mest provocerande – fortsätta finnas”

Varje person som väljer att exponera sig – maskerad eller ej – måste givetvis förhålla sig till omvärldens bedömningar och anmärkningar. Att det i högre grad gäller kvinnor är det nog få som motsätter sig. Som Madonna har formulerat det är ”det mest provocerande” hon har gjort att ”fortsätta finnas”. Få upprörs över att Bob Dylan eller Bruce Springsteen befinner sig på ändlösa turnéer, men, som vi redan vet, gäller det neutrala förhållningssättet sällan kvinnliga artister eller konstnärer. 

Fröken Snusk Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Hur det står till med Fröken Snusks eventuella skönhet är svårbedömt. Men så länge hon använder kroppen till att röra sig, riskerar den obönhörligen att hamna i det manliga blickfånget för allmän skärskådning.

Det obetalda uppdraget sköter den anonyma tangentstinna manosfären på Flashback. Här finns inga hämningar vad gäller denna ”lönnfeta sak som täcker över sitt svullna ansikte med en rånarluva”, som inte bara är ”tjock” – Gud förbjude – utan dessutom ”white trash”.

White trash, eller vitt skräp, är en nedsättande benämning på en markerad, klassanstruken vithet som inte uppfattas som vare sig neutral eller särskilt feminin – när den förkroppsligas av kvinnor. Termen har cirkulerat i det nordamerikanska språkbruket sedan 1800-talet och appliceras i huvudsak på fattiga vita som ett pejorativt epitet för att markera gruppens låga status. 

Kroppen utgör det yttersta fysiska uttrycket för en sådan klass- och rasdistinktion. Vikt, kläder, men även små sociala tecken, som orakade armhålor, kan tillsammans ge upphov till såväl äckelkänslor som föreställningar om lösaktighet.

Så vad gör då den som inte ser sig ha en chans i kampen om respektabilitet? Ja, ett sätt är att försöka ta kontroll över de tillmälen som redan ristats in i den egna kroppen. 

Snusket blir en protest

I likhet med hur de unga latinamerikanska kvinnorna i min avhandling Svenska latinas, liksom arbetarklasstjejerna i socialantropologen Fanny Ambjörnssons I en klass för sig, hanterade termen hora, som ett nedsättande – men frekvent – begrepp, ikläder sig Fröken Snusk den brist på respektabilitet hon redan tillskrivits. För redan icke-respektabla kvinnor kan en sådan strategi nämligen vara ett sätt att experimentera med skambelagda ord på ett lekfullt sätt, eller att slå tillbaka mot förväntade fördomar, i frånvaron av kulturellt och symboliskt kapital. När jag i början av mitt fältarbete träffade några chilenska tjejer i korridoren på en gymnasieskola och frågade om de ville vara med i min studie, replikerade de vasst och oväntat: ”okej, men vi är inga horor, bara så att du vet”. 

Möjligen har Fröken Snusk dragit det oanständiga och promiskuösa till sin spets. Snarare än att besjunga den heterosexuella kärleken i form av lidande och längtan, är det här mer pang på ”tjackballen”. Som på förhand placerad i vithetens och femininitetens utkanter, kan snusket bli en protest mot ett redan stigmatiserat tilltal. 

Men det är en svår balansgång. Lösögonfransarna och det långa håret under den rosa balaklavan är direkt nödvändiga för att inte falla ur den normativa heterosexuella kategoriseringen.  

Ändå är det tydligt att Fröken Snusk inte helt kan diktera villkoren för sin existens. Och där kommer balaklavan – som alluderar till både gangsterrap och aktivistgruppen Pussy Riot – in. Ett skydd mot den heterosexuella verkligheten, där risken för såväl hat som oönskad intimitet, är överhängande för kvinnor.

Förhoppningsvis kan Fröken Snusk hantera den professionella bundenheten till manliga låtskrivare och producenter i sitt eget arbetsliv. Men vad gör budskapet – det som levereras till kunden – med unga flickor och kvinnor? Vidgar det platsen att leva på eller lägger det till rätta en annan, lika begränsad, heterosexuell position? Kan balaklavan vara en inkörsport till ”tyngre” versioner av kvinnlighet, där snusk övergår till omstörtande fittuppror? Det lär vi snart få veta nu när Fröken Snusk har lanserat sin egen merch, med den karaktäristiska rosa masken som ”en symbol för frihet och självuttryck”. 

Kanske är det lika svårt för offentliga kvinnor att vara totalt ofeministiska, som det är att leva rakt igenom oklanderligt feministiskt? Bara det faktum att Fröken snusk triggar mig och andra att fundera över kvinnors varande kan ju ses som en feministisk handling. Det är i alla fall ett halmstrå jag väljer att hålla mig i.

Catrin Lundström, docent i sociologi och biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Kollage med Arbetsmiljöverket i bakgrunden en polis och Emil Boss, skribenten
Papperslösa får betala priset för arbetslivkriminaliteten. Foto: Axel Green, Johan Nilsson / TT, Naina Helén Jåma / TT

Emil Boss:
Ett nytt och grymt klassamhälle växer och frodas

“Exotifiering och avhumanisering av arbetarklassen är ett bra gödsel för förtryck”. Emil Boss om svenska myndigheters häxjakt på papperslösa och dess blindhet för arbetslivskriminaliteten.

“Du har anmält mig till facket din jävel, jag ska se till att du blir deporterad!” Byggchefens svordomar är grova i telefonen. Qatar? Nej, Stockholm. 1924? Nej, 2024.

En gipsmontör har under flera år arbetat med nyproduktion för en underentreprenör till bland annat Serneke. Bolagets ägare genomför sin tredje konkurs och arbetaren har sökt facklig hjälp för att få sin lagstadgade lönegaranti. Han är papperslös eftersom chefen, i stället för ett arbetstillstånd, valde att ge honom ett förfalskat spanskt pass.

Befogad myndighetsrädsla

“Vi vågade inte prata med er ute på bygget. Ni verkade schyssta, men vi trodde att det var teater, att ni egentligen jagade papperslösa”. De colombianska arbetarna har inte fel. Det finns myndigheter och granskningstjänster som säger sig verka för en bättre arbetsmiljö och höjd säkerhet, men som samtidigt är på jakt efter att fängsla papperslösa arbetare. Hotet om utvisning kommer från många håll. 

Visste du att papperslösa arbetare som tas i förvar inte sällan blir inlåsta i flera månader? De behandlas som grova brottslingar, trots att allt de gjort i Sverige kan exempelvis ha varit att bygga Ersta sjukhus eller renovera Tullverket – för en låg lön. Ofta har de själva ingen skuld i att de saknar arbetstillstånd. Cheferna har inte sällan lovat arbetarna tillstånd som sedan aldrig kommer. 

En medlem i Stockholms LS blev grovt utnyttjad på en restaurang. Gränspolisen grep honom i kontroll och när han suttit inlåst i över en månad satte de honom på ett plan till fel land. Eftersom han saknade visum i det land han kommit till blev han fast på en flygplats, sedan fick han betala sin egen flygbiljett tillbaka till Sverige och satt inlåst här i flera månader igen. Först därefter skickades han till sitt hemland. Sammanlagt satt han inspärrad i över fem månader.

Arbetaren har berättat om hur Gränspolisen lördagen 9 mars hämtade en kvinna på den psykiatriska akutmottagningen på Universitetsjukhuset i Örebro. Läkarnas bedömning var att kvinnan, gravid i fjärde månaden, behövde vara kvar på avdelningen. Det struntade polisen i, man förde henne med våld ut från sjukhuset för att deporteras. Fundera en stund på den händelsen. Polisingripande på en psykiatrisk akutmottagning. Även för andra patienter är detta ett tämligen brutalt tilltag.

Myndigheterna letar papperslösa – inte arbetslivskriminalitet

Jag deltar då och då på seminarium om arbetslivskriminalitet där myndigheter och politiker berättar om sitt arbete. Nuförtiden handlar mycket om att lyfta fram de myndighetsgemensamma inspektionerna. Det låter progressivt. Alla vill ju ha ordning och reda i till exempel byggbranschen. Men i praktiken betyder inspektionerna exakt det som de där rädda colombianerna misstänkte. En inspektör från Arbetsmiljöverket dyker upp och snackar säkerhet samtidigt som en kollega från Gränspolisen hugger tag i arbetarna och låser in dem.

Vid det här laget vet alla som är insatta i problemen kring arbetslivskriminalitet två saker. Ett: Detta förtryck pågår överallt, inte i periferin. Det är inte längre sjaskiga biltvättar som åtnjuter den billiga prislappen. Det är till exempel byggherrar, kommuner, fastighetsbolag och jordbruksproducenter. Två: Papperslösa arbetare exploateras ofta hänsynslöst. Hur kan det då komma sig att papperslösa behandlas så inhumant och grymt av svenska myndigheter? 

Min gissning är att papperslösa arbetare kan behandlas så grymt av svenska myndigheter för att de inte hörs och syns. Facklig organisering av papperslösa behövs inte minst för göra dem synliga. När den svenska modellen exkluderar papperslösa arbetare lämnas dörren vidöppen för ytterligare kränkningar.

Den riktiga boven går fri

Skulle polisen storma in med en patrull på en akutmottagning och slita ut en förtryckande VD? Skulle polisen gripa en byggchef som förtryckt migranter för att denne annars kanske håller sig undan? Nja, min erfarenhet är att det är ganska vanligt att byggchefer i lugn och ro säljer tillgångarna och lämnar landet när myndigheterna får upp ögonen för brotten.

Ta exemplet med bossen för städfirman som lät papperslösa städa hos Magdalena Andersson. I ett år nu har han kunnat skjuta fram rättegången om städerskans lön. Hur? Han meddelade bara gång på gång att han var sjuk. Städerskan däremot, låstes in i flera månader och utvisades.

Med Allan Edwalls ord: Den lilla fisken fångar vi, men hajen får gå fri.

Publicerad Uppdaterad