Henrik Bromander är författare, serieteckare och krönikör i Arbetaren. I sommar publicerar vi hans bok Högspänning som följetong i tidningen. Här är sjuttonde delen.
3.3
Den första tiden ägnade vi åt planering. Vi behövde hitta en lämplig plats som var både så säker som möjligt men också gav störst utdelning. Via en gammal kompis som jobbat för Vattenfall kom Göran över kartor över de stora kraftledningsgator som löper genom landet i nord-sydgående riktning. Görans svepskäl var att han ville kunna säkerställa att kommande sommars vandringsfärd blev så symptomfri som möjligt, en förklaring som lät logisk och bra, åtminstone då.
Vi studerade de invecklade arken, lärde oss dechiffrera symboler och siffror och hittade snart den perfekta punkten, i nordöstra Dalarna. En förvånansvärt känslig nod där merparten av energin från de norrländska verken sammanstrålade ned mot södra och mellersta Sverige. Kapade man försörjningen just där skulle stora delar av landet vara utslaget i timmar, kanske dagar. [123]
Rent praktiskt handlade det om att kortsluta två faser genom att tvinga samman dem. Kortslutningar på elnätet är relativt vanliga [124], ofta handlar det om att en trädgren eller nån fågel har fastnat i ledningen. Systemet är inställt på att slå av och sedan på strömmen igen efter några sekunder, då har föremålet oftast hunnit brinna upp och kretsen fungerar som den ska.
Vi skulle använda oss av en tunn stålvajer att tynga ned ledningen med, mot den andra fasen, vilket skulle orsaka ett mycket mer långvarigt strömavbrott som inte avhjälps förrän man fått dit reparatörer. För att kunna handskas säkert med stålvajern skulle den vara fäst i långa nylonlinor i varje ände, och den ena nylonlinan skulle i sin tur vara fastgjord i en kastsäck, en några hekto tung läderpung fylld med sand.
Kastsäcken skulle kastas högt upp i luften, över den översta fasen, och dra med sig nylonlinan och i sin tur vajern upp i luften tills vajern låg ovanpå fasen medan andra änden av nylonlinan var fastsurrad i ett träd eller liknande. I bästa fall tyngs ledningen ned av sig själv, annars skulle vi få dra den nedåt tills det smällde till. Vi antog att det skulle vara säkert, att de 400 000 volt som går genom ledningen inte skulle gå rakt ned till oss.
Under våren tränade vi. Vi tillverkade ett antal övningssäckar och gick ut till hygget där vi försökte kasta dem så högt men ändå precist vi förmådde. Det var svårt, särskilt för mig som inte hållit i gång ordentligt sedan jag slutade på vattengympan på Kristinedal för fem år sedan. Göran var i lite bättre form efter all skogshuggning, men inte heller han nådde så högt som vi nog borde, vi visste inte exakt hur högt upp fasen skulle ligga, och att ringa Svenska kraftnät och fråga bedömde vi som alltför riskabelt.
Frustrerad över min oförmåga och ivrig att visa sig duglig efter sin inledande tvekan förtog sig Göran i sin vilja att vara bäst. Plötsligt hade han sträckt axeln, och det ordentligt. Riktigt ont hade han, påstod han i alla fall. Hans vänsterkast var mycket sämre, till och med kortare än min höger. Dagarna gick utan att hans skada blev bättre, tvärtom förvärrades den när han väl försökte. Det blev allt tydligare att det var jag som måste kasta, och egentligen var det väl inte mer än rätt. När jag väl kommit till den insikten gick jag in för träningen med en annan mentalitet, ett större allvar, och påminnande mig om mitt gamla DM-rekord i kast med liten boll slängde jag säcken högre och högre varje kväll vi stod där i skymningen.
För att skydda oss mot den oerhörda elexponeringen vi skulle utsättas för experimenterade vi med olika material till mer eller mindre genomtänkta skyddsdräkter. Allt från smidiga ponchos av tillskurna aluminiumfiltar till täta gummidräkter som påminde om de som används vid bakteriologiska utsläpp. Till slut bestämde vi oss för ett par enkla vita overaller som Susanna fixat från Clas Ohlsson, i tron att vi skulle ha dem när vi målade om vår stuga. Dräkterna lät jag stärka invändigt med ett folieinfattat foder, sedan testade vi dem vid olika tidpunkter på dygnet ute vid en mindre kraftledning borta vid Björkebacken.
Dräkterna lät jag stärka invändigt med ett folieinfattat foder, sedan testade vi dem vid olika tidpunkter på dygnet ute vid en mindre kraftledning borta vid Björkebacken.
Klart minst påverkan upplevde vi nattetid, då elkonsumtionen drastiskt minskade. Att slå till nattetid var även att föredra då risken för upptäckt av strövare eller bärplockare minimerades. Problemet som blev uppenbart när vi snavade fram längs med uppstickande rötter och snårig ljung var dock svårigheten att se. Att föra med sig en fotogenlykta uteslöt vi snabbt efter att Göran snavat och varit nära att starta en skogsbrand om jag inte varit där och stampat ned lågorna. En ficklampa kändes övermäktigt men ett par små pannlampor av halogenmodell kunde vi nog klara om vi hade på oss folieinfattade toppluvor. Lamporna var Göran inne i Uddevalla och handlade, ett flagrant brott mot Lagens förbud mot eldrivna föremål [125], och batterier hade han inte vågat be Susanna om, även om hon kanske uppskattat det subversiva i det. Snabbt och smidigt rörde vi oss nu över stock och sten med var sin lysande kägla framför fötterna. Det vita tyget frasade i den mörka kvällningen.
Uppfyllda av det förestående författade vi vårt manifest [126] på Görans solcellsdrivna gamla laptop som isolerats med hjälp av en Liberellåda. Även detta ett solklart brott mot Lagen som Göran rättfärdigat för sig själv med behovet av att skriva Svensk-albanska föreningens historia. Ett projekt som aldrig blev av, men nu kom den till användning.
Vi skrev alldeles för långt och alltför omständligt och strök sedan hälften, kokade ned texten till en hård helhet. Vi skrev om behovet av en omedelbar omställning, om vikten av att sluta prata och börja handla, om att göra skillnad, inte för vår egen skull utan för skillnadens.
Vi skissade också på vår tänkta organisation. Vi som släcker Sverige: självständiga celler som agerade enligt gemensamma principer och kollektiva mål. Ett lika ledarlöst som ansiktslöst motstånd som skulle göra det svårt för Säkerhetspolisen att spåra upp oss. Eller vilka som nu skulle komma efter oss.
De där sista tankarna fick oss att grubbla, sitta i var sitt hörn och föreställa sig det otänkbara. Fanns det elsanerade häktesceller, elfria fängelser? Vi tänkte också på vad som skulle komma efteråt, om vi lyckades och kom undan. Hur skulle vårt andra attentat se ut? Vårt femte, vårt tjugonde? Vi hade varit så fokuserade på denna första, enda händelse att vi trängt bort fortsättningen. Först nu var det som om Göran insåg att han skulle vara tvungen att lämna allt detta: hans bokhyllor, hans favoritfåtölj, hans förgyllda spegel. Men han knorrade inte, sorgset stoiskt började han i stället plocka fram sitt gamla tvåmannatält och se efter så att det var tätt. Kanske hade han slutat vara sentimental redan när gamle Bengt-Åke tog över hans älskade sommarstuga.
Göran spände upp tältet inne i stugan och försökte täta små hål och sprickor med gummispackel. Han visade mig hur man höll en kompass i förhållande till kartan och sedan provlåg vi tältet och älskade inne i det kvava tyget.
Jag minns att jag satt ovanpå Göran och att mitt huvud hela tiden gneds mot tältdukens innertak.
Det var sista gången vi gjorde det, sedan dess har det varken funnits tid eller ork. Jag minns att jag satt ovanpå Göran och att mitt huvud hela tiden gneds mot tältdukens innertak och att mitt hår blev statiskt och stod rätt ut, som på en häxa. Vi skrattade åt det bägge två, sedan började jag rida mer intensivt. När det brast för oss var vi tysta.
Sedan låg vi en lång stund bredvid varandra. Göran konstaterade att tältet var för gammalt och otympligt för att bära längre sträckor, vi behövde ett nytt. Mycket återstod att lösa men tiden började bli knapp.
3.3.1
I skuggan av norrmännens mastbygge förändrades Kolonin. Först långsamt, nästan omärkligt, men när bollen väl var satt i rullning gick det desto snabbare. Stormötena förvandlades till evighetslånga manglingar där man vände sig inåt för att hitta styrka i rensningen och reningen. Inget problem var för litet eller profant för att kritiseras, allt skulle synas och bedömas till allmän beskådan. I allt detta framträdde Jayne som något av en grå eminens vid Stinas sida, som den som drog i trådarna när den allt mer trötta och molokna före detta rektorn än en gång kallade till samling.
I mitten av april infördes ett tillägg till Lagens bestämmelser om resor in och ut från Kolonin. Det bestämdes att i den unikt farliga situation som Kolonin befann sig i kunde endast de med tillstånd få lämna området, vilket var lika med den lilla grupp medlemmar, däribland Göran, som deltog i förhandlingarna och överklagan hos länsrätten och mark- och miljödomstolen. Med en enkel handuppräckning hade Kolonin förvandlats från en fristad till ett fängelse, och då var det bara en försmak om vad som skulle komma.
Med en enkel handuppräckning hade Kolonin förvandlats från en fristad till ett fängelse, och då var det bara en försmak om vad som skulle komma.
Runt Jayne samlades en grupp i gruppen, ett par personer som upphöjde avståndstagandet från elsamhället till norm och hela tiden pressade varandra att gå längre och längre. De la bort sina vanliga moderna kläder i form av jeans och jackor i funktionsmaterial till förmån för otympliga saker av jute och vadmal. Håret lät de växa hur som helst och de lät bli att tvätta sig »för att komma närmare naturen«. Kände man en kraftig odör av svett visste man att Jayne och hennes anhang var i antågande.
Ännu längre gick det när de kom på att man borde göra avkall på samtliga moderna ting som även avlägset kunde kopplas till elektromagnetism. Till exempel sågs en pulversläckare som stått i skolsalen i flera år plötsligt som förarglig eftersom den kunde användas till att släcka elbränder. Brandsläckaren var därmed misstänkliggjord och föremål för timslånga diskussioner. Till slut tog Jayne och hennes förtrogna saken i egna händer, släpade ut tingesten på gårdsplanen och attackerade den med stora stenar. Pulversläckaren exploderade och de dränktes i ett vitt moln men de fortsatte attackera det uppslitna, röda plåtkadavret med sten efter sten. Efter det infördes spannar med vatten som brandsäkerhet i alla byggnader i Kolonin. »Vatten är liv, vatten är ursprung«, sa Jayne. »Vi kom ur vattnet och en gång ska vi begravas i vatten.«
Hennes ord blev profetiska. I maj gick gubben Bengt-Åke Forsell bort, vilket blev det första dödsfallet Kolonin tvingades hantera. Under normala omständigheter hade man kontaktat sjukvården och en begravningsentreprenör hade kunnat hämta kroppen borta vid bommen, även sådant fanns faktiskt stipulerat i Lagen, men det här var inte normala omständigheter.
Sent en kväll samlades vi alla vid den lilla sjöns södra strand. Facklor brann och kastade långa, dansande skuggor på träden bakom oss. På en flotte ute i vattnet vilade Bengt-Åkes kropp, täckt av halm och granris. Stina yttrade några korta ord om Bengt-Åkes långa och trogna kamp för de elsjukas sak, innan hon trädde tillbaka. Hon såg trött ut, lutad mot en täljd käpp.
I stället var det Jayne som klev fram och gjorde signal åt ett av Magnussonbarnen. Om det var Emil eller Linus vet jag inte, jag lärde mig aldrig se skillnad på dem. Barnen var klädda i silvriga mantlar och en av dem bar på en liten pilbåge. Nu tog han fram en pil vars spets var inlindad i tyg och förde den mot en av facklorna så att den fattade eld. Sedan sköt han pilen med imponerande precision i en hög kurva över vattnet, ned på flotten där det snart flammade och knastrade. Till rytmen av trummor mässade Jayne och hennes förtrogna ordlösa sånger medan röken från Bengt-Åkes kropp steg mot skyn.
3.4
Allt var klart, läget var rätt, planeterna stod i rätt riktning, vi var mer eller mindre redo att slå till när Göran gjorde bort sig.
»Jag frågade Jon om han ville vara med på … Ja, du vet«, sa han när han kom tillbaka från sitt arbetspass i skogen. Jag satt och mekade med det glappande Trangiaköket, den lilla skiftnyckeln föll ur min hand med en skräll. »Du gjorde vad, sa du?« Görans konspiratoriska entusiasm falnade, hans hemliga leende tynade bort. »Han sa att han skulle fundera på saken.«
Särskilt mycket betänketid behövde Jon inte. Några timmar senare löd den lufttrycksdrivna mistluren över skog och mark, den som satt på skolans tak och användes för att varna för elfaror men också kallade till extrainsatta Stormöten. Göran såg på mig och svalde.
Det visade sig att Jon Måne var emot alla former av våldsanvändning, även mot döda ting. »Passivt motstånd och civil olydnad är mer min grej«, sa han när Stina efter en lågmäld, närmast avmätt inledning lämnade över ordet till honom.
Jag ville opponera mig, hur kan man inte se det som vi tänkt göra som civil olydnad, att bryta med elsamhället, att inte ställa upp på dess totalitära krav på anpassning och konsumtion, det om något är väl att vara olydig? Men jag insåg att det var bäst att tiga.
Min blick föll på Göran. Han hade varit tyst ända sedan vi gick till mötet med tunga steg. Nu harklade han sig. Jag höll andan. Vad skulle han säga? Komma med en varm appell för vår sak, fåfängt men modigt försöka få fler med sig? Eller åtminstone stå på sig, ta ansvar och hålla sig till sanningen. Det han i stället sa fick mig bokstavligen att tappa hakan, ja med vidöppen mun satt jag bara och gapade åt hans fräcka lögner.
Göran sa att det var mitt påhitt alltsammans, han hade inget att göra med saken.
Göran sa att det var mitt påhitt alltsammans, han hade inget att göra med saken. Från första början hade han opponerat sig, och när det inte hjälpte hade han spelat med för att kunna hålla mig under uppsikt. Nu insåg han att det var värre än han befarat, jag var en fara inte bara för mig själv och Kolonin utan för alla elsjuka i hela landet. Mina tokiga idéer riskerade att förvärra stigmat de upplevde dagligdags tusenfalt, skulle planerna realiseras var en häxjakt på avvikare att vänta. Jag måste stoppas, och det resolut.
Därför förordade Göran att en obskyr paragraf i Lagen [127] borde tillämpas, som förvånade till och med Jayne och hennes anhang, som snarare förespråkat omedelbar avvisning. Göran menade att jag var för farlig att släppas lös, i stället borde jag interneras på obestämd framtid, åtminstone tills överklagan mot norrmännen var klar. Jayne nickade gillande mot Göran när han satte sig, det här var i hennes smak.
Med handen tvingade jag igen min gapande mun samtidigt som jag sökte Görans blick, men han vägrade se åt mig. Tio minuter senare var beslutet taget, jag skulle låsas in i ett av ödehusen tills man kommit fram till en bättre lösning. Min mun föll ned mot bröstet igen, det gick inte att hejda, jag försökte kämpa emot men starka armar fattade mig bakifrån och släpade ut mig från skolan.
3.4.1
I ett kalt och grått rum fick jag sitta. Där fanns inte mycket mer än en säng med gavlar i furu och en ranglig pinnstol. På väggarna med avskavd tapet hängde en enda tavla, ett sådant där kolorerat flygfoto av husen från deras storhetstid någon gång för länge sedan.
Om kvällarna kom någon av kvinnorna förbi med mat och dryck för ett dygn framöver. Vi undvek att se på eller prata med varandra. Hinken med mitt avfall stod emellan oss som en oöverstiglig symbol för det sjuka med hela situationen.
Utanför fönstret strök barnen Magnusson förbi tätt inpå knuten. De låtsades leka, men jag visste att det var mig de vakade över. Vid ett tillfälle kom jag på dem med att trycka sina fräkniga ansikten platta mot den buckliga rutan när jag satt hukad över hinken. Jag väste åt dem och de försvann som fåglar vid ett fröbord.
En av de första dagarna försökte jag fly. Jag krossade fönsterrutan med hjälp av stolen och klättrade ut. Jag hann springa ett hundratal meter över stockar och stenar innan en pil svischade förbi mitt öra och landade mjukt i blåbärsriset framför mig. När jag vände mig om såg jag ett av Magnussonbarnen stå redo att skjuta igen medan den andre plockade fram en blockflöjt ur sitt bälte och blåste gällt.
Snart kom Jayne och några andra kvinnor rusande från skogsbrynet. Jag följde frivilligt med dem tillbaka in i stugan och hjälpte till och med till att spika igen fönstret med en plywoodskiva. På något sätt kändes det tryggt när det blev mörkt och dovt och hammaren slog in spik efter spik. Det var definitivt. Jag hade försökt, nu var det över.
Genom en liten glipa kunde jag ändå se ut. Nästa dag märkte jag att Kenny satt på pass med gevär och kikare på en stenbumling halvvägs bort mot granskogen. När jag frågade kvinnan som kom med maten på kvällen sa hon att han spanade efter ett vildsvin som skrämt upp Marika Myntälää när hon hängt tvätt, men jag hörde på hennes röst att hon ljög.
Två veckor passerade. De kändes som ögonblick och samtidigt oändligt långa, som barndomens plågsamma stunder av att ingenting ha att göra.
Jag kände inget särskilt. Jag sov mycket. Åt när jag var hungrig, men det var jag inte särskilt ofta. En del tänkte jag så klart på Görans svek, men mest som ett teoretiskt faktum, som något som hänt någon annan, inte mig.
Verkligheten utanför stugan kändes allt mer irrelevant, för att inte säga ointressant. Vissa saker sipprade in, men jag brydde mig inte särskilt. En kväll sa en av kvinnorna som kom med mat att Susanna Karlén också röstats ut ur Gemenskapen, efter att hon avslöjats med att gömma undan stora summor pengar. Tydligen hade hon redan lämnat Kolonin och flyttat in till Vänersborg. En annan gång fick jag höra att Jayne inte bara lämnat sin och Stinas gemensamma storstuga utan också utmanat henne om ordförandeposten till nästa Årsmöte. Jag såg sprickorna i fasaden, jag såg putsen falla från taket, singlande ned mot min panna.
Långsamt började saker hända också hos mig.
Långsamt började saker hända också hos mig. Jag tog del av berättelser om människor som levt i huset långt innan det blev övergivet. Skogsbönder och statare, enkelt folk som gick upp mitt i natten för att arbeta för lite eller ingenting. Jag såg och kände alltsammans, så övertygande klart. Jag såg deras spartanska måltider, jag såg kolbullarna med fläsk, jag såg svagdrickan med mjölkskvätten och det svarta brödet som fuktades med vatten. Jag såg hur de bråkade och dansade och älskade. Jag såg barn födas och dö, jag såg tårfyllda avsked och allvarsam tystnad när prästen var på besök, jag såg åldrade människor sitta i total tystnad år efter år tills det kom ett brev från andra sidan havet som fick hjärtat att stanna.
Jag fantiserade ihop hela liv, från början till slut. Människorna var så sanna att jag hade kunnat röra vid dem, tala med dem, men jag försökte aldrig, för då visste jag att det skulle vara över.
Jag såg också hur det gick för dem som stått mig närmast, och dem som stått emot mig. Fantasier, önsketankar och farhågor blandades med rykten och sådant som nästlat sig in i mitt undermedvetna. Öden och avslut så ironiska och överraskande att de inte kunde vara påhittade, åtminstone inte helt och hållet.
Med förväntan och bävan såg jag hur Simon och D-Max vann en stor e-sporttävling som innebar ett års gratis vistelse på en träningsanläggning i Sydkorea. Jag såg min son där, i anonyma baracker i Seouls utkant, lite vilse i träningsoverall och ständigt kånkande på en gigantisk pappmugg med sugrör, som en snuttefilt eller snarare nappflaska. Jag såg hur han drillades i anfall och försvar av de bestämda men korrekta koreanerna, hur enskilda spelmoment bröts ned och nöttes tills de sedan länge upphört vara kul. Jag såg hur han fick gastrit av den starka maten och hur nedbrytande den homosociala miljön var, kontaktlösheten, alienationen och den kväljningsframkallande exalteringen när några av de äldre killarna beställde en rysk eskorttjej till deras sovsal sent en fredagskväll.
Framför allt såg jag hur Simon allt oftare fick avbryta de dagliga träningarna på grund av huvudvärk, yrsel och myrkrypningar i fingrarna. Till en början svävade han i ovisshet, men snart blev det allt mer klart. Min sjukdom hade gått i arv, den oerhörda strålningsdosen bland all apparatur hade slutligen tagit ut sin rätt. Till slut klarade han inte ens att komma i närheten av en dator.
Under långa promenader längs med den smutsiga flod som flöt utanför träningsanläggningen tvingades han omvärdera allt som varit viktigt i hans liv och hur hans framtid varit utstakad. Ingenting gick längre att ta för givet, allt var flytande. Och någonstans kunde han börja förstå sin dumma mamma som bara försvann så där. Halvvägs genom utbildningen bokade han en resa hem, uppgiven men inte besegrad.
Jag såg också hur Karl-Martin tvingades bort från Hvitfeldtska efter upprepade anklagelser om sexuella trakasserier och andra övertramp. Han verkade dock ta det med ro, det gav honom den välbehövliga lucka han behövde för att färdigställa sin bok om Hegels återkomst inom världspolitiken för Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse, en bok som mottogs med entusiasm av såväl nykonservativa som Trumpapologeter. Åsa å sin sida lämnade också Hvitfeldtska, rekryterad som rektor för en nystartad friskola inom Mikael Elias-koncernen där hon kunde fortsätta finslipa sitt cool management-koncept och utveckla spetsutbildningen Grrrl Tech. Och trinda lilla Tanjas ohälsosamma livsstil som till stora delar bestod av sockrad vetedeg och litervis med latte tog slutligen ut sin rätt när hon föll samman i en stroke som tyvärr blev alltför sent åtgärdad, blott trettiotvå år gammal fick hon bestående men på både tal och motorik.
Även Klas älskade Jenni fick smaka på livets hastiga växlingar.
Tanja var inte den enda som råkade illa ut. Även Klas älskade Jenni fick smaka på livets hastiga växlingar. Under ett surfpass i Biarritz vurpade hon på ett grund och landade rakt på nacken. Det blev ambulansflyg hem och ett flertal operationer innan det oundvikliga konstaterades; Jenni var totalförlamad från halsen och ned. Klas höll ut i ett par år, tog hand om både henne och barnen, matade henne, stack in hennes bäcken mellan benen, sköljde rent det efteråt. Till slut tog dock rastlösheten och frihetstörsten överhanden, Klas bestämde att det var dags för hans bolag att expandera till Sydostasien och att han skulle vara platschef där borta. Som tur var drog han in så mycket pengar att han både hade råd att sätta barnen på privatskola och låta ett vårdbolag ta hand om hustrun, som han lite diskret började förvandla till en juridiskt sett före detta, ty Österns pärlor var allt för lockande.
Inte heller Kerstin undgick ödets hand. En nitisk kollega upptäckte felaktigheter och rena plagiat i flera av hennes vetenskapliga artiklar, i vissa fall påstods hon till och med ha stulit partier från forna elever. En utredning inleddes på Universitetet i Oslo, som inte kunde bevisa att Kerstin handlat med uppsåt. Hon fick därmed behålla sin professorstjänst, men hennes anseende i den akademiska världen var för evigt törnat.
Gick det inte bra för någon då? Jo, se, där är ju mamma i höghuset i Högsbo. Men hon är inte i sin egen lägenhet utan i den undertill, dansande med en man till tonerna av en argentinsk tango. Mannen heter Hamid och är nyinflyttad i huset. Blott två år tidigare kom han från Syrien som flykting efter att hans hemstad Aleppo förvandlats till ett blodigt kaos. Hamid är inte bara tjugo år yngre än mamma, han är utbildad skådespelare som en gång stått på Damaskus nationalscen och spelat Estragon i en uppsättning av Becketts I väntan på Godot. Nu låter han sitt grepp om mammas midja bli lite fastare samtidigt som han mumlar ömt att hon är vacker, så väldigt vacker. Mamma, berusad av både arrak [128] och lust, ler strålande mot sin kavaljer medan de svänger runt och sätter vänster fot bak och höger fot fram i en Salida simple i det lilla vardagsrummet.
Jag såg allt detta och mer därtill. Det mesta är sant, annars hade jag inte skrivit ned det här. Det är åtminstone så det hade kunnat gå, och kanske räcker det. För mig där jag satt på pinnstolen eller låg i den obekväma sängen eller vankade av och an på de knirrande golvplankorna räckte det. Det räckte gott och väl.
3.4.2
Sent en eftermiddag i slutet på maj drog ett oväder in över nejderna. Lilaskimrande blixtar lyste upp himlen i purpur och guld och åskan föll som bomber från skyn. Jag kikade ut genom glipan i plywooden. Varken barnen Magnusson eller Kenny syntes till genom hällregnet, och timmarna gick utan att någon kom med mat. Invånarna i Kolonin satt förmodligen och tryckte inomhus, stela av urgammal fasa.
Åskan kom allt närmare, snart var den rakt ovanför. Det dånade som om Gud slog sin näve mot jorden. Men det hördes också andra ljud. Släpande, krafsande ljud som gjorde mig rädd. Ljuden kom allt närmare. En kvist som bröts, någon som grymtade. Och så ännu en fruktansvärd smäll från himlavalvet. För första gången sedan de förde mig hit började jag frukta för mitt liv. När ytterdörren slogs upp och en mörk, oformlig gestalt stod där upplyst av vitt och gult skrek jag rakt ut innan jag plötsligt tystnade.
När ytterdörren slogs upp och en mörk, oformlig gestalt stod där upplyst av vitt och gult skrek jag rakt ut innan jag plötsligt tystnade.
Det var Göran.
Han drog igen dörren bakom sig och nästan föll ned på golvet i det att han lösgjorde den stora ryggsäck han hade spänd över magen, och så den han hade på ryggen. Vattnet stänkte om hans regnställ medan han frustande torkade sig i ansiktet med en torr tröjärm. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag bara stod där mitt på golvet och försökte diskret skjuta den stinkande avträdeshinken in i ett hörn medan Göran satte sig på sängen och pustade ut.
Så förklarade han. Han hade fixat det sista, allt var iordningställt. Allt vi behövde för att vara ute i fält en längre tid: ett modernt lättviktstält, rejäla vandringskängor, varma kläder, knivar, eldstål och andra verktyg och så mycket torrproviant det gick att bära. Han hade varit tvungen att köpa sig tid, det var därför han lurade dem alla. När han varit i Trollhättan och ända ned till Göteborg för att överklaga ordnade han allt detta lite diskret.
Nu hade han avslutat sina göranden och låtanden, stängt igen sin stuga och förberett sig på den stora, ovissa framtid som snart skulle bli vår. Under en öronbedövande knall omfamnade vi varandra. Vi sa inte mycket mer, det behövdes inte.
FOTNOTER:
123) Med el- eller strömavbrott menas ett tillfälligt stopp i elektricitetsförsörjningen. Ett mer långvarigt elavbrott kallas för elnätskollaps. Elnätskollapsen startar som ett allvarligt fel i en kritisk distributionspunkt. Distributören försöker då kringgå den felande punkten genom att distribuera den elektriska energin via redundanta förbindelser, men då dessa så småningom blir överbelastade slås även deras distributionspunkter ut. Följden blir så småningom att enormt stora områden blir helt utan elektricitet när systemet har kollapsat. Några kända historiska elnätskollapser är Northeast blackout i USA 1965 och incidenten i Sverige strax efter julen 1983, då ett fel i ett ställverk i Enköping ledde till att hela landets elnät söder om Dalälven slogs ut.
124) »Leveranssäkerheten i elnäten«, rapport från Energimarknadsinspektionen, 2012.
125) Lagen § 4: »Alla föremål som alstrar elektrisk eller magnetisk strålning är strängt förbjudna inom Kolonins gränser och får beslagtas för omedelbar destruering.«
126) »Det här är ett meddelande från Vi som släcker Sverige. Vi har just genomfört vår första aktion. Det till synes evigt pumpande överflödssamhällets beroende av elektricitet måste få ett stopp, ty vi står inför det stora slutets rand. Vi har ropat, vi har pekat, men ni har hållit för öronen och sett åt annat håll. Genom det pedagogiska exemplet vill vi visa på möjligheten till en annan väg, en annan framtid.«
127) Lagen § 7.3 om allvarliga brott inom Kolonin.
128) Arrak är en alkoholhaltig dryck som härstammar från Levanten, ofta smaksatt med anis. Arrak blandas oftast med vatten och is och blir då precis som sina snarlika kusiner pastis, raki och ouzo grumlig och mjölkaktig i konsistensen, en emulsion som kallas för louche-effekten.
Följ oss på Mastodon
Följ oss via rss