Följetong #65/2019

Sommarföljetongen: Högspänning – del 17

Foto: Pxhere/CC

Henrik Bromander är författare, serieteckare och krönikör i Arbetaren. I sommar publicerar vi hans bok Högspänning som följetong i tidningen. Här är sjuttonde delen.

3.3

Den första tiden ägnade vi åt planering. Vi behövde hitta en lämplig plats som var både så säker som möjligt men också gav störst utdelning. Via en gammal kompis som jobbat för Vattenfall kom Göran över kartor över de stora kraftledningsgator som löper genom landet i nord-sydgående riktning. Görans svepskäl var att han ville kunna säkerställa att kommande sommars vandringsfärd blev så symptomfri som möjligt, en förklaring som lät logisk och bra, åtminstone då.

Vi studerade de invecklade arken, lärde oss dechiffrera symboler och siffror och hittade snart den perfekta punkten, i nordöstra Dalarna. En förvånansvärt känslig nod där merparten av energin från de norrländska verken sammanstrålade ned mot södra och mellersta Sverige. Kapade man försörjningen just där skulle stora delar av landet vara utslaget i timmar, kanske dagar. [123]

Rent praktiskt handlade det om att kortsluta två faser genom att tvinga samman dem. Kortslutningar på elnätet är relativt vanliga [124], ofta handlar det om att en trädgren eller nån fågel har fastnat i ledningen. Systemet är inställt på att slå av och sedan på strömmen igen efter några sekunder, då har föremålet oftast hunnit brinna upp och kretsen fungerar som den ska.

Vi skulle använda oss av en tunn stålvajer att tynga ned ledningen med, mot den andra fasen, vilket skulle orsaka ett mycket mer långvarigt strömavbrott som inte avhjälps förrän man fått dit reparatörer. För att kunna handskas säkert med stålvajern skulle den vara fäst i långa nylonlinor i varje ände, och den ena nylonlinan skulle i sin tur vara fastgjord i en kastsäck, en några hekto tung läderpung fylld med sand.

Kastsäcken skulle kastas högt upp i luften, över den översta fasen, och dra med sig nylonlinan och i sin tur vajern upp i luften tills vajern låg ovanpå fasen medan andra änden av nylonlinan var fastsurrad i ett träd eller liknande. I bästa fall tyngs ledningen ned av sig själv, annars skulle vi få dra den nedåt tills det smällde till. Vi antog att det skulle vara säkert, att de 400 000 volt som går genom ledningen inte skulle gå rakt ned till oss.

Under våren tränade vi. Vi tillverkade ett antal övningssäckar och gick ut till hygget där vi försökte kasta dem så högt men ändå precist vi förmådde. Det var svårt, särskilt för mig som inte hållit i gång ordentligt sedan jag slutade på vattengympan på Kristinedal för fem år sedan. Göran var i lite bättre form efter all skogshuggning, men inte heller han nådde så högt som vi nog borde, vi visste inte exakt hur högt upp fasen skulle ligga, och att ringa Svenska kraftnät och fråga bedömde vi som alltför riskabelt.

Frustrerad över min oförmåga och ivrig att visa sig duglig efter sin inledande tvekan förtog sig Göran i sin vilja att vara bäst. Plötsligt hade han sträckt axeln, och det ordentligt. Riktigt ont hade han, påstod han i alla fall. Hans vänsterkast var mycket sämre, till och med kortare än min höger. Dagarna gick utan att hans skada blev bättre, tvärtom förvärrades den när han väl försökte. Det blev allt tydligare att det var jag som måste kasta, och egentligen var det väl inte mer än rätt. När jag väl kommit till den insikten gick jag in för träningen med en annan mentalitet, ett större allvar, och påminnande mig om mitt gamla DM-rekord i kast med liten boll slängde jag säcken högre och högre varje kväll vi stod där i skymningen.

För att skydda oss mot den oerhörda elexponeringen vi skulle utsättas för experimenterade vi med olika material till mer eller mindre genomtänkta skyddsdräkter. Allt från smidiga ponchos av tillskurna aluminiumfiltar till täta gummidräkter som påminde om de som används vid bakteriologiska utsläpp. Till slut bestämde vi oss för ett par enkla vita overaller som Susanna fixat från Clas Ohlsson, i tron att vi skulle ha dem när vi målade om vår stuga. Dräkterna lät jag stärka invändigt med ett folieinfattat foder, sedan testade vi dem vid olika tidpunkter på dygnet ute vid en mindre kraftledning borta vid Björkebacken.

Dräkterna lät jag stärka invändigt med ett folieinfattat foder, sedan testade vi dem vid olika tidpunkter på dygnet ute vid en mindre kraftledning borta vid Björkebacken.

Klart minst påverkan upplevde vi nattetid, då elkonsumtionen drastiskt minskade. Att slå till nattetid var även att föredra då risken för upptäckt av strövare eller bärplockare minimerades. Problemet som blev uppenbart när vi snavade fram längs med uppstickande rötter och snårig ljung var dock svårigheten att se. Att föra med sig en fotogenlykta uteslöt vi snabbt efter att Göran snavat och varit nära att starta en skogsbrand om jag inte varit där och stampat ned lågorna. En ficklampa kändes övermäktigt men ett par små pannlampor av halogenmodell kunde vi nog klara om vi hade på oss folieinfattade toppluvor. Lamporna var Göran inne i Uddevalla och handlade, ett flagrant brott mot Lagens förbud mot eldrivna föremål [125], och batterier hade han inte vågat be Susanna om, även om hon kanske uppskattat det subversiva i det. Snabbt och smidigt rörde vi oss nu över stock och sten med var sin lysande kägla framför fötterna. Det vita tyget frasade i den mörka kvällningen.

Uppfyllda av det förestående författade vi vårt manifest [126] på Görans solcellsdrivna gamla laptop som isolerats med hjälp av en Liberellåda. Även detta ett solklart brott mot Lagen som Göran rättfärdigat för sig själv med behovet av att skriva Svensk-albanska föreningens historia. Ett projekt som aldrig blev av, men nu kom den till användning.

Vi skrev alldeles för långt och alltför omständligt och strök sedan hälften, kokade ned texten till en hård helhet. Vi skrev om behovet av en omedelbar omställning, om vikten av att sluta prata och börja handla, om att göra skillnad, inte för vår egen skull utan för skillnadens.

Vi skissade också på vår tänkta organisation. Vi som släcker Sverige: självständiga celler som agerade enligt gemensamma principer och kollektiva mål. Ett lika ledarlöst som ansiktslöst motstånd som skulle göra det svårt för Säkerhetspolisen att spåra upp oss. Eller vilka som nu skulle komma efter oss.

De där sista tankarna fick oss att grubbla, sitta i var sitt hörn och föreställa sig det otänkbara. Fanns det elsanerade häktesceller, elfria fängelser? Vi tänkte också på vad som skulle komma efteråt, om vi lyckades och kom undan. Hur skulle vårt andra attentat se ut? Vårt femte, vårt tjugonde? Vi hade varit så fokuserade på denna första, enda händelse att vi trängt bort fortsättningen. Först nu var det som om Göran insåg att han skulle vara tvungen att lämna allt detta: hans bokhyllor, hans favoritfåtölj, hans förgyllda spegel. Men han knorrade inte, sorgset stoiskt började han i stället plocka fram sitt gamla tvåmannatält och se efter så att det var tätt. Kanske hade han slutat vara sentimental redan när gamle Bengt-Åke tog över hans älskade sommarstuga.

Göran spände upp tältet inne i stugan och försökte täta små hål och sprickor med gummispackel. Han visade mig hur man höll en kompass i förhållande till kartan och sedan provlåg vi tältet och älskade inne i det kvava tyget.

Jag minns att jag satt ovanpå Göran och att mitt huvud hela tiden gneds mot tältdukens innertak.

Det var sista gången vi gjorde det, sedan dess har det varken funnits tid eller ork. Jag minns att jag satt ovanpå Göran och att mitt huvud hela tiden gneds mot tältdukens innertak och att mitt hår blev statiskt och stod rätt ut, som på en häxa. Vi skrattade åt det bägge två, sedan började jag rida mer intensivt. När det brast för oss var vi tysta.

Sedan låg vi en lång stund bredvid varandra. Göran konstaterade att tältet var för gammalt och otympligt för att bära längre sträckor, vi behövde ett nytt. Mycket återstod att lösa men tiden började bli knapp.

 

3.3.1

I skuggan av norrmännens mastbygge förändrades Kolonin. Först långsamt, nästan omärkligt, men när bollen väl var satt i rullning gick det desto snabbare. Stormötena förvandlades till evighetslånga manglingar där man vände sig inåt för att hitta styrka i rensningen och reningen. Inget problem var för litet eller profant för att kritiseras, allt skulle synas och bedömas till allmän beskådan. I allt detta framträdde Jayne som något av en grå eminens vid Stinas sida, som den som drog i trådarna när den allt mer trötta och molokna före detta rektorn än en gång kallade till samling.

I mitten av april infördes ett tillägg till Lagens bestämmelser om resor in och ut från Kolonin. Det bestämdes att i den unikt farliga situation som Kolonin befann sig i kunde endast de med tillstånd få lämna området, vilket var lika med den lilla grupp medlemmar, däribland Göran, som deltog i förhandlingarna och överklagan hos länsrätten och mark- och miljödomstolen. Med en enkel handuppräckning hade Kolonin förvandlats från en fristad till ett fängelse, och då var det bara en försmak om vad som skulle komma.

Med en enkel handuppräckning hade Kolonin förvandlats från en fristad till ett fängelse, och då var det bara en försmak om vad som skulle komma.

Runt Jayne samlades en grupp i gruppen, ett par personer som upphöjde avståndstagandet från elsamhället till norm och hela tiden pressade varandra att gå längre och längre. De la bort sina vanliga moderna kläder i form av jeans och jackor i funktionsmaterial till förmån för otympliga saker av jute och vadmal. Håret lät de växa hur som helst och de lät bli att tvätta sig »för att komma närmare naturen«. Kände man en kraftig odör av svett visste man att Jayne och hennes anhang var i antågande.

Ännu längre gick det när de kom på att man borde göra avkall på samtliga moderna ting som även avlägset kunde kopplas till elektromagnetism. Till exempel sågs en pulversläckare som stått i skolsalen i flera år plötsligt som förarglig eftersom den kunde användas till att släcka elbränder. Brandsläckaren var därmed misstänkliggjord och föremål för timslånga diskussioner. Till slut tog Jayne och hennes förtrogna saken i egna händer, släpade ut tingesten på gårdsplanen och attackerade den med stora stenar. Pulversläckaren exploderade och de dränktes i ett vitt moln men de fortsatte attackera det uppslitna, röda plåtkadavret med sten efter sten. Efter det infördes spannar med vatten som brandsäkerhet i alla byggnader i Kolonin. »Vatten är liv, vatten är ursprung«, sa Jayne. »Vi kom ur vattnet och en gång ska vi begravas i vatten.«

Hennes ord blev profetiska. I maj gick gubben Bengt-Åke Forsell bort, vilket blev det första dödsfallet Kolonin tvingades hantera. Under normala omständigheter hade man kontaktat sjukvården och en begravningsentreprenör hade kunnat hämta kroppen borta vid bommen, även sådant fanns faktiskt stipulerat i Lagen, men det här var inte normala omständigheter.

Sent en kväll samlades vi alla vid den lilla sjöns södra strand. Facklor brann och kastade långa, dansande skuggor på träden bakom oss. På en flotte ute i vattnet vilade Bengt-Åkes kropp, täckt av halm och granris. Stina yttrade några korta ord om Bengt-Åkes långa och trogna kamp för de elsjukas sak, innan hon trädde tillbaka. Hon såg trött ut, lutad mot en täljd käpp.

I stället var det Jayne som klev fram och gjorde signal åt ett av Magnussonbarnen. Om det var Emil eller Linus vet jag inte, jag lärde mig aldrig se skillnad på dem. Barnen var klädda i silvriga mantlar och en av dem bar på en liten pilbåge. Nu tog han fram en pil vars spets var inlindad i tyg och förde den mot en av facklorna så att den fattade eld. Sedan sköt han pilen med imponerande precision i en hög kurva över vattnet, ned på flotten där det snart flammade och knastrade. Till rytmen av trummor mässade Jayne och hennes förtrogna ordlösa sånger medan röken från Bengt-Åkes kropp steg mot skyn.

 

3.4

Allt var klart, läget var rätt, planeterna stod i rätt riktning, vi var mer eller mindre redo att slå till när Göran gjorde bort sig.

»Jag frågade Jon om han ville vara med på … Ja, du vet«, sa han när han kom tillbaka från sitt arbetspass i skogen. Jag satt och mekade med det glappande Trangiaköket, den lilla skiftnyckeln föll ur min hand med en skräll. »Du gjorde vad, sa du?« Görans konspiratoriska entusiasm falnade, hans hemliga leende tynade bort. »Han sa att han skulle fundera på saken.«

Särskilt mycket betänketid behövde Jon inte. Några timmar senare löd den lufttrycksdrivna mistluren över skog och mark, den som satt på skolans tak och användes för att varna för elfaror men också kallade till extrainsatta Stormöten. Göran såg på mig och svalde.

Det visade sig att Jon Måne var emot alla former av våldsanvändning, även mot döda ting. »Passivt motstånd och civil olydnad är mer min grej«, sa han när Stina efter en lågmäld, närmast avmätt inledning lämnade över ordet till honom.

Jag ville opponera mig, hur kan man inte se det som vi tänkt göra som civil olydnad, att bryta med elsamhället, att inte ställa upp på dess totalitära krav på anpassning och konsumtion, det om något är väl att vara olydig? Men jag insåg att det var bäst att tiga.

Min blick föll på Göran. Han hade varit tyst ända sedan vi gick till mötet med tunga steg. Nu harklade han sig. Jag höll andan. Vad skulle han säga? Komma med en varm appell för vår sak, fåfängt men modigt försöka få fler med sig? Eller åtminstone stå på sig, ta ansvar och hålla sig till sanningen. Det han i stället sa fick mig bokstavligen att tappa hakan, ja med vidöppen mun satt jag bara och gapade åt hans fräcka lögner.

Göran sa att det var mitt påhitt alltsammans, han hade inget att göra med saken.

Göran sa att det var mitt påhitt alltsammans, han hade inget att göra med saken. Från första början hade han opponerat sig, och när det inte hjälpte hade han spelat med för att kunna hålla mig under uppsikt. Nu insåg han att det var värre än han befarat, jag var en fara inte bara för mig själv och Kolonin utan för alla elsjuka i hela landet. Mina tokiga idéer riskerade att förvärra stigmat de upplevde dagligdags tusenfalt, skulle planerna realiseras var en häxjakt på avvikare att vänta. Jag måste stoppas, och det resolut.

Därför förordade Göran att en obskyr paragraf i Lagen [127] borde tillämpas, som förvånade till och med Jayne och hennes anhang, som snarare förespråkat omedelbar avvisning. Göran menade att jag var för farlig att släppas lös, i stället borde jag interneras på obestämd framtid, åtminstone tills överklagan mot norrmännen var klar. Jayne nickade gillande mot Göran när han satte sig, det här var i hennes smak.

Med handen tvingade jag igen min gapande mun samtidigt som jag sökte Görans blick, men han vägrade se åt mig. Tio minuter senare var beslutet taget, jag skulle låsas in i ett av ödehusen tills man kommit fram till en bättre lösning. Min mun föll ned mot bröstet igen, det gick inte att hejda, jag försökte kämpa emot men starka armar fattade mig bakifrån och släpade ut mig från skolan.

 

3.4.1

I ett kalt och grått rum fick jag sitta. Där fanns inte mycket mer än en säng med gavlar i furu och en ranglig pinnstol. På väggarna med avskavd tapet hängde en enda tavla, ett sådant där kolorerat flygfoto av husen från deras storhetstid någon gång för länge sedan.

Om kvällarna kom någon av kvinnorna förbi med mat och dryck för ett dygn framöver. Vi undvek att se på eller prata med varandra. Hinken med mitt avfall stod emellan oss som en oöverstiglig symbol för det sjuka med hela situationen.

Utanför fönstret strök barnen Magnusson förbi tätt inpå knuten. De låtsades leka, men jag visste att det var mig de vakade över. Vid ett tillfälle kom jag på dem med att trycka sina fräkniga ansikten platta mot den buckliga rutan när jag satt hukad över hinken. Jag väste åt dem och de försvann som fåglar vid ett fröbord.

En av de första dagarna försökte jag fly. Jag krossade fönsterrutan med hjälp av stolen och klättrade ut. Jag hann springa ett hundratal meter över stockar och stenar innan en pil svischade förbi mitt öra och landade mjukt i blåbärsriset framför mig. När jag vände mig om såg jag ett av Magnussonbarnen stå redo att skjuta igen medan den andre plockade fram en blockflöjt ur sitt bälte och blåste gällt.

Snart kom Jayne och några andra kvinnor rusande från skogsbrynet. Jag följde frivilligt med dem tillbaka in i stugan och hjälpte till och med till att spika igen fönstret med en plywoodskiva. På något sätt kändes det tryggt när det blev mörkt och dovt och hammaren slog in spik efter spik. Det var definitivt. Jag hade försökt, nu var det över.

Genom en liten glipa kunde jag ändå se ut. Nästa dag märkte jag att Kenny satt på pass med gevär och kikare på en stenbumling halvvägs bort mot granskogen. När jag frågade kvinnan som kom med maten på kvällen sa hon att han spanade efter ett vildsvin som skrämt upp Marika Myntälää när hon hängt tvätt, men jag hörde på hennes röst att hon ljög.

Två veckor passerade. De kändes som ögonblick och samtidigt oändligt långa, som barndomens plågsamma stunder av att ingenting ha att göra.

Jag kände inget särskilt. Jag sov mycket. Åt när jag var hungrig, men det var jag inte särskilt ofta. En del tänkte jag så klart på Görans svek, men mest som ett teoretiskt faktum, som något som hänt någon annan, inte mig.

Verkligheten utanför stugan kändes allt mer irrelevant, för att inte säga ointressant. Vissa saker sipprade in, men jag brydde mig inte särskilt. En kväll sa en av kvinnorna som kom med mat att Susanna Karlén också röstats ut ur Gemenskapen, efter att hon avslöjats med att gömma undan stora summor pengar. Tydligen hade hon redan lämnat Kolonin och flyttat in till Vänersborg. En annan gång fick jag höra att Jayne inte bara lämnat sin och Stinas gemensamma storstuga utan också utmanat henne om ordförandeposten till nästa Årsmöte. Jag såg sprickorna i fasaden, jag såg putsen falla från taket, singlande ned mot min panna.

Långsamt började saker hända också hos mig.

Långsamt började saker hända också hos mig. Jag tog del av berättelser om människor som levt i huset långt innan det blev övergivet. Skogsbönder och statare, enkelt folk som gick upp mitt i natten för att arbeta för lite eller ingenting. Jag såg och kände alltsammans, så övertygande klart. Jag såg deras spartanska måltider, jag såg kolbullarna med fläsk, jag såg svagdrickan med mjölkskvätten och det svarta brödet som fuktades med vatten. Jag såg hur de bråkade och dansade och älskade. Jag såg barn födas och dö, jag såg tårfyllda avsked och allvarsam tystnad när prästen var på besök, jag såg åldrade människor sitta i total tystnad år efter år tills det kom ett brev från andra sidan havet som fick hjärtat att stanna.

Jag fantiserade ihop hela liv, från början till slut. Människorna var så sanna att jag hade kunnat röra vid dem, tala med dem, men jag försökte aldrig, för då visste jag att det skulle vara över.

Jag såg också hur det gick för dem som stått mig närmast, och dem som stått emot mig. Fantasier, önsketankar och farhågor blandades med rykten och sådant som nästlat sig in i mitt undermedvetna. Öden och avslut så ironiska och överraskande att de inte kunde vara påhittade, åtminstone inte helt och hållet.

Med förväntan och bävan såg jag hur Simon och D-Max vann en stor e-sporttävling som innebar ett års gratis vistelse på en träningsanläggning i Sydkorea. Jag såg min son där, i anonyma baracker i Seouls utkant, lite vilse i träningsoverall och ständigt kånkande på en gigantisk pappmugg med sugrör, som en snuttefilt eller snarare nappflaska. Jag såg hur han drillades i anfall och försvar av de bestämda men korrekta koreanerna, hur enskilda spelmoment bröts ned och nöttes tills de sedan länge upphört vara kul. Jag såg hur han fick gastrit av den starka maten och hur nedbrytande den homosociala miljön var, kontaktlösheten, alienationen och den kväljningsframkallande exalteringen när några av de äldre killarna beställde en rysk eskorttjej till deras sovsal sent en fredagskväll.

Framför allt såg jag hur Simon allt oftare fick avbryta de dagliga träningarna på grund av huvudvärk, yrsel och myrkrypningar i fingrarna. Till en början svävade han i ovisshet, men snart blev det allt mer klart. Min sjukdom hade gått i arv, den oerhörda strålningsdosen bland all apparatur hade slutligen tagit ut sin rätt. Till slut klarade han inte ens att komma i närheten av en dator.

Under långa promenader längs med den smutsiga flod som flöt utanför träningsanläggningen tvingades han omvärdera allt som varit viktigt i hans liv och hur hans framtid varit utstakad. Ingenting gick längre att ta för givet, allt var flytande. Och någonstans kunde han börja förstå sin dumma mamma som bara försvann så där. Halvvägs genom utbildningen bokade han en resa hem, uppgiven men inte besegrad.

Jag såg också hur Karl-Martin tvingades bort från Hvitfeldtska efter upprepade anklagelser om sexuella trakasserier och andra övertramp. Han verkade dock ta det med ro, det gav honom den välbehövliga lucka han behövde för att färdigställa sin bok om Hegels återkomst inom världspolitiken för Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse, en bok som mottogs med entusiasm av såväl nykonservativa som Trumpapologeter. Åsa å sin sida lämnade också Hvitfeldtska, rekryterad som rektor för en nystartad friskola inom Mikael Elias-koncernen där hon kunde fortsätta finslipa sitt cool management-koncept och utveckla spetsutbildningen Grrrl Tech. Och trinda lilla Tanjas ohälsosamma livsstil som till stora delar bestod av sockrad vetedeg och litervis med latte tog slutligen ut sin rätt när hon föll samman i en stroke som tyvärr blev alltför sent åtgärdad, blott trettiotvå år gammal fick hon bestående men på både tal och motorik.

Även Klas älskade Jenni fick smaka på livets hastiga växlingar.

Tanja var inte den enda som råkade illa ut. Även Klas älskade Jenni fick smaka på livets hastiga växlingar. Under ett surfpass i Biarritz vurpade hon på ett grund och landade rakt på nacken. Det blev ambulansflyg hem och ett flertal operationer innan det oundvikliga konstaterades; Jenni var totalförlamad från halsen och ned. Klas höll ut i ett par år, tog hand om både henne och barnen, matade henne, stack in hennes bäcken mellan benen, sköljde rent det efteråt. Till slut tog dock rastlösheten och frihetstörsten överhanden, Klas bestämde att det var dags för hans bolag att expandera till Sydostasien och att han skulle vara platschef där borta. Som tur var drog han in så mycket pengar att han både hade råd att sätta barnen på privatskola och låta ett vårdbolag ta hand om hustrun, som han lite diskret började förvandla till en juridiskt sett före detta, ty Österns pärlor var allt för lockande.

Inte heller Kerstin undgick ödets hand. En nitisk kollega upptäckte felaktigheter och rena plagiat i flera av hennes vetenskapliga artiklar, i vissa fall påstods hon till och med ha stulit partier från forna elever. En utredning inleddes på Universitetet i Oslo, som inte kunde bevisa att Kerstin handlat med uppsåt. Hon fick därmed behålla sin professorstjänst, men hennes anseende i den akademiska världen var för evigt törnat.

Gick det inte bra för någon då? Jo, se, där är ju mamma i höghuset i Högsbo. Men hon är inte i sin egen lägenhet utan i den undertill, dansande med en man till tonerna av en argentinsk tango. Mannen heter Hamid och är nyinflyttad i huset. Blott två år tidigare kom han från Syrien som flykting efter att hans hemstad Aleppo förvandlats till ett blodigt kaos. Hamid är inte bara tjugo år yngre än mamma, han är utbildad skådespelare som en gång stått på Damaskus nationalscen och spelat Estragon i en uppsättning av Becketts I väntan på Godot. Nu låter han sitt grepp om mammas midja bli lite fastare samtidigt som han mumlar ömt att hon är vacker, så väldigt vacker. Mamma, berusad av både arrak [128] och lust, ler strålande mot sin kavaljer medan de svänger runt och sätter vänster fot bak och höger fot fram i en Salida simple i det lilla vardagsrummet.

Jag såg allt detta och mer därtill. Det mesta är sant, annars hade jag inte skrivit ned det här. Det är åtminstone så det hade kunnat gå, och kanske räcker det. För mig där jag satt på pinnstolen eller låg i den obekväma sängen eller vankade av och an på de knirrande golvplankorna räckte det. Det räckte gott och väl.

 

3.4.2

Sent en eftermiddag i slutet på maj drog ett oväder in över nejderna. Lilaskimrande blixtar lyste upp himlen i purpur och guld och åskan föll som bomber från skyn. Jag kikade ut genom glipan i plywooden. Varken barnen Magnusson eller Kenny syntes till genom hällregnet, och timmarna gick utan att någon kom med mat. Invånarna i Kolonin satt förmodligen och tryckte inomhus, stela av urgammal fasa.

Åskan kom allt närmare, snart var den rakt ovanför. Det dånade som om Gud slog sin näve mot jorden. Men det hördes också andra ljud. Släpande, krafsande ljud som gjorde mig rädd. Ljuden kom allt närmare. En kvist som bröts, någon som grymtade. Och så ännu en fruktansvärd smäll från himlavalvet. För första gången sedan de förde mig hit började jag frukta för mitt liv. När ytterdörren slogs upp och en mörk, oformlig gestalt stod där upplyst av vitt och gult skrek jag rakt ut innan jag plötsligt tystnade.

När ytterdörren slogs upp och en mörk, oformlig gestalt stod där upplyst av vitt och gult skrek jag rakt ut innan jag plötsligt tystnade.

Det var Göran.

Han drog igen dörren bakom sig och nästan föll ned på golvet i det att han lösgjorde den stora ryggsäck han hade spänd över magen, och så den han hade på ryggen. Vattnet stänkte om hans regnställ medan han frustande torkade sig i ansiktet med en torr tröjärm. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag bara stod där mitt på golvet och försökte diskret skjuta den stinkande avträdeshinken in i ett hörn medan Göran satte sig på sängen och pustade ut.

Så förklarade han. Han hade fixat det sista, allt var iordningställt. Allt vi behövde för att vara ute i fält en längre tid: ett modernt lättviktstält, rejäla vandringskängor, varma kläder, knivar, eldstål och andra verktyg och så mycket torrproviant det gick att bära. Han hade varit tvungen att köpa sig tid, det var därför han lurade dem alla. När han varit i Trollhättan och ända ned till Göteborg för att överklaga ordnade han allt detta lite diskret.

Nu hade han avslutat sina göranden och låtanden, stängt igen sin stuga och förberett sig på den stora, ovissa framtid som snart skulle bli vår. Under en öronbedövande knall omfamnade vi varandra. Vi sa inte mycket mer, det behövdes inte.

 

 

FOTNOTER:

123) Med el- eller strömavbrott menas ett tillfälligt stopp i elektricitetsförsörjningen. Ett mer långvarigt elavbrott kallas för elnätskollaps. Elnätskollapsen startar som ett allvarligt fel i en kritisk distributionspunkt. Distributören försöker då kringgå den felande punkten genom att distribuera den elektriska energin via redundanta förbindelser, men då dessa så småningom blir överbelastade slås även deras distributionspunkter ut. Följden blir så småningom att enormt stora områden blir helt utan elektricitet när systemet har kollapsat. Några kända historiska elnätskollapser är Northeast blackout i USA 1965 och incidenten i Sverige strax efter julen 1983, då ett fel i ett ställverk i Enköping ledde till att hela landets elnät söder om Dalälven slogs ut.

124) »Leveranssäkerheten i elnäten«, rapport från Energimarknadsinspektionen, 2012.

125) Lagen § 4: »Alla föremål som alstrar elektrisk eller magnetisk strålning är strängt förbjudna inom Kolonins gränser och får beslagtas för omedelbar destruering.«

126) »Det här är ett meddelande från Vi som släcker Sverige. Vi har just genomfört vår första aktion. Det till synes evigt pumpande överflödssamhällets beroende av elektricitet måste få ett stopp, ty vi står inför det stora slutets rand. Vi har ropat, vi har pekat, men ni har hållit för öronen och sett åt annat håll. Genom det pedagogiska exemplet vill vi visa på möjligheten till en annan väg, en annan framtid.«

127) Lagen § 7.3 om allvarliga brott inom Kolonin.

128) Arrak är en alkoholhaltig dryck som härstammar från Levanten, ofta smaksatt med anis. Arrak blandas oftast med vatten och is och blir då precis som sina snarlika kusiner pastis, raki och ouzo grumlig och mjölkaktig i konsistensen, en emulsion som kallas för louche-effekten.

Publicerad
2 dagar sedan

Reportage #42/2023

Ett val under hot och hat

Foto: Emrah Gurel/TT

Valet i Turkiet är över. Den sittande presidenten Recep Tayyip Erdoğan har än en gång utropat sig till segrare. Men under valdagarna trakasserades människor som begett sig till vallokalerna för att rösta av regeringspartiet AKP:s partimedlemmar.

En kvinna i 20-årsåldern skriker inne i vallokalens korridor på en skola i Sariyer, Istanbul. Ett tiotal storväxta män har omringat henne. En av dem drar henne i håret och en annan slår henne. Folk försöker avbryta bråket. Det råder kalabalik i lokalen. Valsedlarna singlar från lådan ned på golvet.

Burcu Goknar var på plats för att rösta när allt detta hände. Hon hade sin dotter med sig, som blev rädd och började att gråta. Burcu ville hjälpa tjejen och komma till undsättning, men hon blev orolig för barnet och lämnade lokalen.

Burcu är en journalist och fotograf som bor i Sariyer och stöttar oppositionen. Hon har upplevt hot under valet på grund av sitt politiska engagemang. När hon ville skriva om trakasserierna kunde hon inte hitta någon tidning som ville ge utrymme åt berättelsen. Hon undrade varför och pratade med sina kollegor. Då insåg hon att alla var rädda för att publiceringen kunde leda till ännu större konflikter i landet, där polariseringen redan är stor.

– Man är rädd för att reagera. Alla är nervösa och rädda. Det finns en lynchkultur i det här samhället. Ingen vill bli stämplad, säger Burcu till Arbetaren.

Blev slagen i vallokalen

Den misshandlade kvinnan kallar vi i det här reportaget ”Merve”. Hon är 26 år gammal. Merve var röstkontrollant under valet i vallokalen Sariyer Grundskola. Under valdagen den 28:e maj ville hon säga till en man som gick runt i korridorerna med några män intill sig och pratade med väljare med hög röst. 

Merve märkte att han gick ut och in i varenda klassrum, visade upp sig och skapade en känsla av otrygghet. 

– Jag gick fram till honom och sade till honom att det är olagligt att gå runt sådär i vallokalerna. Han frågade mig om jag visste vem han var. Han heter Adem Yildirim och är parlamentariker i Recep Tayyip Erdoğans parti AKP. Sedan frågade han mig om vem jag var. Och jag sa till honom att jag är kontrollant från Turkiska arbetarpartiet TIP. Han sade att det här partiet inte får vara här och försökte kasta ut mig från lokalen, berättar Merve.

TIP är ett av de vänsterpartier som Erdoğan kallar för terroristorganisationer. Många av medlemmarna är kurder och kommunister. Enligt journalisten Mehmet Güç som är expert på frågor som rör kurdisk politik i landet, är detta Erdoğans valstrategi sedan 2015.

– På det här sättet kan han skrämma bort oppositionen och marginalisera den, säger Mehmet Güç.

Det var när Merve vägrade att lämna vallokalen som Yildirim och hans partimedlemmar började slå henne. 

Inom kort stund befann sig polisen och en advokat i lokalen. Merve ville anmäla Ahmet Yildirim men polisen övertalade henne att inte göra det.

Film från misshandeln i vallokalen. Foto: Privat

När Arbetaren intervjuar Merve sitter hon på ett kafé i Sariyer. Ett kafé som numera blivit en mötesplats för de människor som utsätts för hat och hot av det styrande partiet under valperioden. 

Arbetaren ville ha en bild infrån kaféet men fick ett blankt nej från Merve. Människor är livrädda att stämplas och bli måltavlor för nya förföljelser.

Partimedlemmar patrullerar vallokaler

Sariyer är ett distrikt i Istanbul där oppositionen har störst inflytande bland folk. Förra valet röstade nära 60 procent av befolkningen för oppositionspartiet CHP. 

Aras Bayraktar är medlem i oppositionspartiet CHP. Han berättar om gruppen som patrullerade runt vallokalerna i Sariyer.

– De var ungefär 50 till 60 personer och jobbade för AKP. De fanns överallt i området. De besökte vallokalerna och pratar med folk. De säger inte till dem direkt att de ska rösta för AKP, men alla vet vem de är och deras närvaro skapar en viss otrygghet och stress.

Det är numera ganska vanligt i Turkiet att politiker försöker påverka valprocessen genom att befinna sig fysiskt på plats i vallokalerna.  

Människor går längs med Galatabron, där ett turkiskt krigsskepp ligger förankrat i storstaden Istanbul. Foto: Emrah Gurel/TT

De patrullerade korridorerna i skolan där omröstningen hölls hela dagen. Gång på gång gick de in i klassrummen av logistiska skäl.

Tansu Yesilkir, student och volontär från Oy ve Ötesi

Tansu Yesilkir är student och volontär från Oy ve Ötesi, en förening som observerar valprocessen i Turkiet. Enligt henne var AKP:s närvaro i vallokalerna mycket framträdande under valet. Hon har själv varit valobservatör  i Kagithane, en förort i Istanbul, och berättar om männen i kostym som fanns där på plats.

 – De hade orange kulspetspennor som stack upp ur skjortornas fickor, och kände igen varandra på det sättet. De patrullerade korridorerna i skolan där omröstningen hölls hela dagen. Gång på gång gick de in i klassrummen av logistiska skäl. De skulle ständigt bära te, kaffe, vatten, smörgåsar, mat och byta vakt sinsemellan. Detta gjorde det mycket svårt för tjänstemännen som fanns på plats att utföra sitt jobb, berättar Tansi Yesilkir.

Erdoğan har en total dominans över medierna i Turkiet. På den statliga tv-kanalen fick Kilicdaroglu som exempel 32 minuter medan Erdoğan fick 32 timmar inför den första valomgången. Foto: Emrah Gurel/TT

Retoriken präglas av hat

Nu är det turkiska presidentvalet över. Erdoğan får sitta kvar som president i ytterligare fem år. Han är, enligt egen utsago, Turkiets enda vinnare. 

Sanam Ozturk, sociolog och aktivist Foto: Privat
Sanem Ozturk, sociolog och aktivist Foto: Privat

I Turkiet växer polariseringen och särskilt utsatta blir kvinnor, migranter och minoriteter. Det är inte bara det styrande partiet som använder en retorik som präglas av hat, utan även oppositionen.

Under valet var oppositionens största löfte att skicka hem de syriska flyktingarna, medan Erdoğan kallade det kurdiska vänsterpartiet HDP för en terroristorganisation. Politiska strategier som stärker segregationen och delar upp samhället.

Sanem Öztürk är sociolog och projektledare på ett kvinnocenter i Istanbul, som hjälper migranter i Turkiet. Hon tycker att Turkiets politik är mycket problematisk.

– På grund av den ekonomiska krisen har situationen för de syriska flyktingarna förvärrats. Folk skyller krisen på dem och säger att de kostar för mycket för samhället. Å andra sidan är Erdoğan inte lika kritisk till de syriska flyktingarna som oppositionen, men han använder dem istället som en spelbricka gentemot Europa. Erdoğan hotar att öppna gränserna mot Europa om han inte får som han vill.

Öztürk säger att många i oppositionen upplever flyktingarna som en effekt av Erdoğans politik, vilket skapar ilska. Flyktingarna är utsatta för hat och hot. Något som också blev tydligt under jordbävningen i Turkiet, då flera människorättsorganisationer larmade om ökade rasistiska attacker mot migranter. Erdoğan har i sin tur genomfört sin politik på ett auktoritärt och fientligt sätt gentemot kurder. 

En man går förbi förstörda byggnader I Kahramanmaras i sydöstra Turkiet den 23 maj 2023. Foto: Metin Yoksu/TT

HDP:s kontor utsatt för nya hatattacker

Erdoğans hatretorik i valet har fått hans hejaklack att gå ut på gatorna och kasta stenar på det kurdiska vänsterpartiet HDP:s lokaler. En HDP-medlem i Sariyer berättar för Arbetaren att människor försökte bränna ned partiets kontor i Istanbul. Erdoğan har i samband med valsegern gjort flera uttalanden där han säger att partiets tidigare ledare Selahattin Demirtas, som han kallar för ”terrorist”, inte kommer att frisläppas under hans regeringstid.

Journalisten Mehmet Güç säger att det inte är ett nytt fenomen, utan att HDP nästan vant sig vid den här typen av attacker. Under en tvåårsperiod har mer än 400 attacker mot kurder anmälts.

– Erdoğan använder alltid en hotfull retorik gentemot kurderna under valperioden, men han brukar tona ned den något efter att han blivit vald. Men det är första gången som Erdoğan fortsatt med den hårda retoriken även efter valresultatet. Jag tycker att det är väldigt oroväckande.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan

Ledare #42/2023

Kvinnorna utvisas, männen får stanna

Emil Boss, facklig aktivist och författare. Foto: Axel Green

Regeringens panikåtgärd med ett plötsligt lönekrav på 26 500 kronor i månaden för arbetskraftsinvandrare får en enda tydlig konsekvens.

Arbetskraftsinvandring har varit en viktig del av Sveriges ekonomi i sekler. Arbetare från andra länder slet här under stormaktstiden, de deltog i bygget av välfärdslandet och de jobbar här i vår förvirrande samtid som fortfarande söker sitt namn. 

I modern tid har det sett ut såhär: Fram till år 2008 reglerades arbetskraftsinvandringen av brist på arbetare. De branscher där det saknades folk hjälptes helt enkelt upp genom invandring. Detta system, den så kallade behovsprövningen, revs upp av en borgerlig regering och ersattes av ett nytt system, ett som byggde på den svenska modellen. 2008 blev det fritt fram för alla företag att anställa arbetare till vilket jobb som helst, så länge villkoren inte var sämre än villkoren i svenska kollektivavtal.  

Det uppstod snabbt ett litet problem: Företagen i arbetaryrkena struntade blankt i de kollektivavtalsenliga villkoren och skapade i stället en massiv våg av social dumpning. Ingen samhällsaktör klarade av att rå på företagens fusk, inte facken, inte myndigheterna. Ett nytt ord skapades: Arbetslivskriminalitet. Svenska folket gillar inte arbetslivskriminalitet. 

Man vill att politikerna agerar och det har nu den borgerliga regeringen gjort. Å ena sidan vill man förstås försvara 2008 års modell, men pressas ändå att göra någonting nytt, inte minst av deras nya samarbetspartner SD, som ju helst vill att så många som möjligt ska utvisas. Så vad gör man? Bildligt talat kan man säga att Regeringen har tagit fram ett trubbigt verktyg och börjat banka på 2008 års modell för att se om maskineriet kan vakna till liv och fungera. 

Märkligt svar på arbetslivskriminalitet

Alla arbetstillstånd i Sverige i dag utlovar på pappret kollektivavtalsenliga villkor. Men villkoren i LO-yrkena är könade. En byggnadsarbetare tjänar oftast över 30 000 kronor i månaden, en städerska oftast mindre än 25 000 kronor. I enlighet med kollektivavtalen. Jamen, behöver vi inte fler byggare än städare då? Tja, ingen vet, behovsprövningen togs ju bort. 

Regeringen har nu infört ett allmänt krav på en lägstalön på 26 500 kronor i månaden för arbetstillstånd. Oavsett yrke. Inom de klassiska kvinnoyrkena som vården, lokalvården och handeln är lönerna i allmänhet lägre än dessa nya krav. Inom de klassiska mansyrkena som bygg, transport och logistik är de i allmänhet högre. Reformen motiveras med att ”människor måste klara att försörja sig”. Det sätter fingret på någonting intressant. Regeringen tycker att lönerna i de klassiska kvinnoyrkena i Sverige alltså är så låga att de knappt går att leva av.

Reformen är ett märkligt svar på arbetslivskriminaliteten. Problemet är alltså att tiotusentals företag bryter mot lagar och regler. Att då ställa högre krav på papperet är en underlig åtgärd. Det sägs heller ingenting om vad som ska hända när alla städare, diskare och vårdanställda utvisas. Vilka ska göra jobben? Vilka arbetsmarknadsåtgärder ska möta upp de nya behoven?  

Lönegolvet drabbar människor som byggt sina liv här

Detta vore ändå kanske inte hela världen om reformen bara påverkade människor i andra länder som är intresserade av att jobba i Sverige. Så är inte fallet. Regeringens tilltag innebär att tiotusentals människor som har etablerat sig här, människor som investerat sina liv i Sverige, vars barn har gått flera år i svensk skola, människor som kanske har sparat och köpt bostadsrätter och villor, ja de ska helt plötsligt utvisas, trots att de hela tiden haft samma jobb och samma villkor.

Det enda rimliga vore väl att de arbetare som redan är här ska omfattas av de gamla reglerna.

De kom hit i arbetsför ålder med löften om att få bygga en framtid här. De har betalat lika mycket skatt som alla andra, trots att de inte har kostat en krona för Sverige under uppväxten. 

Nu hörs röster från både höger och vänster om att alla som kritiserar regeringens reform försvarar lönedumpning. Det är en dumhet gränsande till grymhet. Det är fullt möjligt att vara för behovsprövning och samtidigt se att den här reformen är ett populistisk slag i luften, framhetsat av SD. 

Politikerna vågar inte sätta åt de kriminella företagen, men de förväntar sig applåder för utvisningarna, trots att de vet att de troligen inte löser problemen. Det är en skrämmande utveckling.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Inrikes #41/2023

Mörkertalet: De svenska strejkerna som inte syns

Nikolai Olishevskii (t.v.) har strejkat utan fackets inblandning. Emil Boss (t.h.), förhandlingssekreterare på Stockholms LS berättar att de känner till flera fall av strejker utanför offentlighetens radar.

Den svenska arbetsmarknaden brukar beskrivas som väldigt fredlig med få konfliktdagar. Men det strejkas mer än vad som syns i Medlingsinstitutets siffror. Arbetaren går på jakt efter strejkerna utanför konfliktstatistiken.

Sverige anses vara ett fredligt land inom arbetsmarknaden. Enligt Medlingsinstitutet har Sverige lägst siffror i Norden på förlorade arbetsdagar till strejker och lockouter. Men ett mörkertal ökar, där osynliga strejker inte räknas in i statistiken. Arbetaren har intervjuat lettiska arbetare som strejkat på flera håll i Stockholm efter uteblivna löner och bristande arbetsförhållanden inom byggbranschen i Stockholm.

Medlingsinstitutets siffror visar att Sverige i genomsnitt förlorat 8 100 arbetsdagar per år medan våra nordiska grannar förlorat över 110 000 arbetsdagar. Var och en, de senaste tio åren.

Men det är inte hela sanningen. Det finns ett mörkertal, som inte syns i statistiken, då strejkerna sker utanför facken. Inom mörkertalet finns bland annat byggarbetare med rötter i rysktalande länder som strejkat på grund av utebliven lön och plötsliga avskedanden inom flera byggbolag i Stockholm.

På grund av bristande kunskap om det svenska systemet så vet de inte alltid vilka rättigheter de har som arbetare i Sverige. Det har gjort att många migrantarbetare inom byggbranschen arbetar till sämre villkor och lägre lön än vad man kommit överens om.

Nikolai Olishevskii strejkade mot obetalda löner, utan fackets inblandning. Foto: Samantha Aramayo

Nikolai strejkade utan facklig inblandning

Nikolai Olishevskii kommer från Lettland och var anställd inom ett byggbolag när han anordnade en strejk tillsammans med sina dåvarande kollegor. Flera anställda hade fått sen eller utebliven lön i flera månader. Strejken genomfördes med en blockad på flera byggarbetsplatser i bland annat Mörby Centrum och på Lidingö, utan en facklig inblandning i strejken.

– Mina kollegor är missnöjda med sina chefer. Men de undrar vad de ska göra, de vill ju inte bli av med jobbet och förlora en inkomst som är nödvändig. De förstår delvis sina rättigheter, men litar inte på hjälpen de kan få här i Sverige.  

Nikolai berättar att han samma dag efter strejken blev fackmedlem och tog en mängd broschyrer för att dela ut till sina kollegor för att de skulle lära sig om arbetares rättigheter i Sverige.  

– Cheferna sade ingenting under strejken. De flesta av mina kollegor gick tillbaka till arbetet efteråt. Men jag och en annan kollega stannade kvar betydligt längre.  

Dagen efter fick han ut den obetalda lönen, men blev avskedad, tillsammans med fyra andra.  

– De kunde inte förklara varför jag blev avskedad. Förutom att de påstår att de sagt till mig flera månader före att min sista anställningsdag var just den där dagen efter strejken. Vilket jag vet att de inte har sagt och inte stämmer. När facket ringde upp dem och frågade om anledningen till min uppsägning, så sa de att jag inte dykt upp på jobbet under en period, även fast de visste att jag tagit semester den perioden och vi varit överens om det, säger Nikolai Olishevskii.  

Emil Boss är förhandlingssekreterare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

Spontana strejker som sällan uppmärksammas

Den medlemsdrivna fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna menar att ingen vet hur många strejker som sker utanför offentlighetens radar. Det är först nu som de börjar få viss inblick i den rysktalande arbetsvärlden, men hur det ser ut med strejker för arbetare som talar andra språk inom andra arbetsområden vet man inte.  

– Vi känner till ett tiotal fall där rysktalande byggare i Stockholm genomfört korta strejker för att få ut sin lön. Men enbart de strejker vi känner till är fler än fackföreningsrörelsens samlade strejker under ett år, berättar Emil Boss, förhandlingssekreterare på Stockholms LS av SAC. 

– Vi är alltså i en situation på arbetsmarknaden där strejker främst förekommer utan facklig inblandning. Det är intressant. 

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan

Satir #41/2023

Stryp bidragen! Havregryn är bra för magen!

Alla i Sverige har råd med havregryn och äter man gröt kan man inte gå hungrig. Om barn inte kan äta sig mätta handlar det alltså om föräldrars ”vanvård”. Det menar författaren Lena Andersson som skyller problemet på fattiga föräldrar. Tecknaren Nino Come med anledning av hennes havregrynsberäkningar.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Signerat #40/2023

Har vi blivit dummare eller är det bara kapitalismen?

Dumhet beskrivs i debatten som en vällevnadssjukdom. Foto: Axel Green

Under våren blossade en debatt upp om den samtida människans dumhet som en konsekvens av vår tids bekvämlighet. Men är bekvämlighet verkligen en rättvis beskrivning av den tid vi lever i, där vi jobbar allt längre? Och varför förs diskussionen om sjunkande kunskapsnivåer på moralens område, snarare än fördelningens?

Vi människor blir allt dummare, om man får tro Ulf Danielsson, författare och professor i teoretisk fysik. I det första avsnittet av SVT:s nystartade program Idébyrån (26/4) återkommer Danielsson till idén om ”dumhet som en vällevnadssjukdom”, en konsekvens av den bekvämlighet som präglar det moderna samhället där människor inte längre behöver anstränga sig för att överleva.

I programmet refereras Stanfordforskaren Gerald Crabtrees kontroversiella teori om det ”fragila intellektet” till stöd för Danielssons linje. I korthet bygger denna teori på antagandet att den krävande tillvaron som jägare-samlare satte den mänskliga populationen under ett hårt evolutionärt tryck, där egenskaper som intelligens selekterades fram.

Övergången till det mer bekväma livet i bofasta jordbrukssamhällen minskade selektionstrycket för intelligens – det vill säga förändrade urvalskriterierna för överlevnad – och sedan dess har det bara gått utför. Varje gång jag hör någon förklara ett komplext mänskligt fenomen med hänvisningar till livet under jägar-samlartiden tänds en stor röd varningslampa i huvudet: oftast saknas belägg för de påståenden som förs fram.

Crabtrees teorier om intelligens har kritiserats på en rad punkter av såväl genetiker som vetenskapsjournalister för att vara spekulativa. Som Guardianskribenten Andrew Brown påpekat bär föreställningen om den moderna människan som degenererad också på en hel del otrevligt ideologiskt bagage.

Kulturskribenten Greta Schüldt plockar upp Danielssons boll i Dagens Nyheter den 29/4, när hon beskriver den tilltagande fördumningen som en följd av samhällets moraliska förfall. Vi har blivit ”förslöade”, kapitulerat inför skärmarna och outsourcat vår fantasi till den artificiella intelligensen. Schüldt verkar främst syfta på den försämrade läsfärdigheten och läsförståelsen hos barn, som alltså skulle ha sin grund i en bristande moral hos föräldrar och i förlängningen hos hela samhället, som förlorat sina ideal.

Hur bekväm är samtiden?

Gemensamt för Danielsson och Schüldt är att de betraktar vårt nuvarande levnadssätt som alltför bekvämt, en vällevnad som är intellektuellt korrumperande. Det är en föreställning som går stick i stäv mot idén om att befrielse från det tunga och nedbrytande dagliga arbetet kommer att frigöra tid och energi åt var och en av oss att utveckla våra intressen och förmågor, med andra ord, den idé som genomsyrat arbetarrörelsens kamp för uthärdliga arbetsförhållanden, kortare arbetsdagar och på sikt lönearbetets avskaffande.

Den förslappade samtidsmänniska Schüldt ondgör sig över, lönearbetar dock intensivt och långt upp i åldrarna, skickar sina barn till en söndermarknadiserad skola och är ständigt jagad av reklam i sin genomkommersialiserade vardag. Är slöhet verkligen en rättvisande beskrivning av det samtida tillståndet?

Det verkar rimligt att anta att den individuella variationen i de förmågor vi förknippar med intelligens är genetiskt betingad till viss del. Det är dock uppenbart att miljöfaktorer spelar en avgörande roll för hur de förmågorna utvecklas. Intelligens är inte bara en egenskap som man har olika förutsättningar att tillägna sig, utan också en produkt av samhällets resurser och organisering.

Ulf Danielsson lyfter i en DN-artikel på tema fördumning, publicerad 14/2, fram Beethoven, James Watt och Albert Einstein som exempel på det mänskliga kreativitetens höjdpunkter. Det får mig att tänka på den amerikanska evolutionsbiologen Stephen Jays Goulds berömda citat från 1980: ”I am, somehow, less interested in the weight and convolutions of Einstein’s brain, than in the near certainty that people of equal talent have lived and died in cottonfields and sweatshops”.

Vi distraheras ständigt av våra skärmar – eller är det de sociala mediernas innehåll som är problemet? Mobiltelefonen har kommit att fungera som ett bärbart skyltfönster och företagens försäljningsstrategier blir alltmer raffinerade.

Kunskap och fördelning av samhällets resurser

Skildringar av vardagen och den levda erfarenheten har visat sig fungera utmärkt som reklamyta hos influencers. Parallellt med detta har högern blivit alltmer antiintellektuell i sin instrumentalisering av en slags utstuderad dumhet, en strategi som förknippas främst med Donald Trump.

I Sverige har den utstuderade dumheten en av sina starkaste politiska företrädare i Liberalernas partiledare, arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson.

Det är ironiskt med tanke på att Folkpartiet tidigare profilerat sig som ett lärar- och akademikerparti som håller det borgerliga bildningsidealet högt. Pehrson – eller hans sociala mediestab – har de senaste månaderna levererat en rad häpnadsväckande dumma uttalanden.

Ett exempel: följande Twitterkommentar om Kalla faktas avslöjande av att Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson sprider den högerextrema folkutbytesteorin: ”Konstigt. Konspirationsteorier ska man akta sig för. På alla håll och kanter. Alla dagar i veckan”. Ett annat exempel, följande citat ur en intervju i DN 20/4: ”om man kommer till Sverige ska man assimileras till den svenska grundlagen”. Här kan man snacka fördumning.

Folkbildning var en central del av den tidiga vänsterns och arbetarrörelsens politiska tradition. Tillgången till kunskap skulle inte villkoras av klassposition eller inkomst och folkbildning var ett vapen i kampen mot ekonomiskt och socialt förtryck.

Folkbildning var en central del av den tidiga vänsterns och arbetarrörelsens politiska tradition. Tillgången till kunskap skulle inte villkoras av klassposition eller inkomst och folkbildning var ett vapen i kampen mot ekonomiskt och socialt förtryck.

Att bekämpa analfabetismen var ett av den globala arbetarrörelsens viktigaste mål – låt vara att det också kunde missbrukas som maktmedel, som när den sovjetiska ockupationsmakten tvingade afghanska bybor till skolan med våld i framstegets namn.

Dagens debatt om intelligens och AI intresserar sig knappt för frågan om kunskap i relation till fördelningen av samhällets resurser, utan överför symptomatiskt nog diskussionen till moralens område. Att utgå ifrån att alla bara lata och fördummade är knappast en fruktbar position för den som vill förstå kunskapens samhälleliga fördelningsmekanismer.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Inrikes #40/2023

Familjer riskerar slås sönder av nya försörjnings­kravet

Vanessa Fuentes och Jessica Borch vill skaffa barn men har nu fått svårt att planera inför framtiden. Foto: Julia Lindblom

Personer som arbetar i Sverige med arbetstillstånd organiserar sig nu mot det höjda försörjningskravet för arbetskraftsinvandrare. I helgen höll föreningen Work Permit Holders ett första möte. Snarare än att leda till att löner höjs, befarar man att det kommer innebära deportationer av människor som byggt sina liv här.
– Bakom siffrorna finns barn och familjer vars liv riskerar att slås sönder, säger Viktoria Surguladze till Arbetaren. 

– I fem år har jag arbetat inom städbranschen i Sverige och byggt upp ett liv här. Min framtid förstörs om lönegolvet blir verklighet.

Viktoria Surguladze, 30 år, kommer från Tbslisi i Georgien och har bott i Stockholm sedan våren 2018. När Arbetaren intervjuar henne har hon svårt att hålla tillbaka tårarna. 

Hon är en av tiotusentals personer i Sverige som riskerar deportation om den nya lagen om förhöjt försörjningskrav för arbetstillstånd går igenom. När regeringen presenterade förslaget tillsammans med Sverigedemokraterna i maj, kom det för många anställda som en chock.

Föreningen Work Permit Holders organiserar anställda med arbetstillstånd i Sverige. I helgen höll de ett första möte för att förbereda en stor demonstration mot det höjda försörjningskravet. Mötet på Sveavägen i Stockholm har hastigt tillkallats av föreningen.

Det kan tyckas kontraproduktivt att arbetare organiserar sig mot högre löner, men få av de berörda tror att effekten av kravet kommer att bli att lönerna i branscherna där de arbetar höjs. I stället riskerar tusentals personer deportation eller att tvingas återvända till hemlandet mot sin vilja.

Föreningen Work Permit Holders Association höll i helgen ett möte på Sveavägen i Stockholm. SAC Syndikalisterna upplät sina lokaler till föreningen. Foto: Julia Lindblom

Nytt lönegolv riskerar att drabba tusentals

Föreningen Work Permit Holders Association, WPHA, har funnits sedan 2010 och samlar människor från hela världen som fått arbetstillstånd i Sverige. Den här helgen har facket SAC Syndikalisterna lånat ut lokalerna till föreningen. På mötet deltar människor från Bangladesh, Pakistan, Filippinerna, Georgien och flera andra länder.

Det här lönegolvet är diskriminerande. Varför ska det specifikt gälla personer som kommer från länder utanför EU?

Viktoria Surguladze, städare

Lagförslaget “Ett höjt försörjningskrav för arbetskraftsinvandrare” klubbades igenom av riksdagen i november förra året. Nu har regeringen remitterat en promemoria som föreslår att arbetskraftsinvandrare ska ha en lön som uppgår till minst 80 procent av den medianlön som Statistiska centralbyrån publicerar för Sverige. Det innebär ett försörjningskrav på 26 650 kronor. I Tidöavtalet står det att 100 procent av medianlönen ska gälla på sikt, vilket kommer att medföra ytterligare en höjning.

Lagen ska börja gälla redan den oktober i år och omfattar framför allt personer med utomeuropeisk bakgrund. För arbetstillstånd inom EU gäller helt andra regler.

– Det finns fortfarande full möjlighet att ta emot arbetskraftsinvandrare från EU. Det här handlar om de som kommer från länder utanför EU. Jag är övertygad om att det är många i Sverige som kan ta de jobb som finns, säger migrationsminister Maria Malmer Stenegard (M) till Svt.

Men Viktoria menar att lönegolvet är diskriminerande.

– Varför ska det specifikt gälla personer som kommer från länder utanför EU? Det är inte rättvist, säger Viktoria Surguladze.

Precis som många andra som deltar i helgens möte hoppas Viktoria på att så småningom få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Hon ser ingen framtid i Georgien.

– Min pojkvän är svensk och vi har nyss köpt en lägenhet. Vi håller på att planera vårt bröllop nu. Men lagen kom som ett slag i magen, fortsätter hon.

Migrationsminister Maria Malmer Stenergard, Camilla Mårtensen, arbetsmarknadspolitisk talesperson (L), Magnus Persson, arbetsmarknadsutskottets ordförande (SD) och Ingemar Kihlström, migrationspolitisk talesperson (KD) presenterade lagändringen vid en pressträff i regeringskansliet den 4 maj. Foto: Jessica Gow/TT

Viktoria är utbildad inom straffrätt och arbetade tidigare som jurist i Georgien, bland annat inom rättsväsendet. I Sverige ansågs hennes utbildning inte anpassad efter arbetsmarknaden, så Viktoria sökte jobb inom städbranschen istället. 

– Det är ironiskt att regeringen skyller på att de vill få fler högutbildade till Sverige. De kanske kan se sig om i stället? Vet de ens vilka utbildningar många migranter sitter på, men som de nekas användning för i Sverige?

Viktoria flyttade till Sverige för att bygga ett bättre liv. Situationen i Georgien har de senaste åren försämrats och det blev omöjligt för henne att stanna kvar. 

– Jag kommer från en familj som på grund av den svåra politiska situationen i Georgien fått utstå förföljelse och stora problem. Det finns ingen framtid för mig i det landet, säger hon. 

Viktoria Surguladze är utbildad advokat och arbetade tidigare inom rättsväsendet i Georgien, men blev tvungen att lämna landet. Nu arbetar hon inom städbranschen i Sverige. Foto: Julia Lindblom

Hon arbetar i dagsläget 80 procent på ett städföretag i Stockholm. Dessutom barnvaktar hon flera dagar i veckan. Men även om Viktoria arbetade heltid skulle lönen landa på endast 24 500 kronor, 2000 kronor under lönegolvet i regeringens nya lagförslag. 

Det är inte många företag i städbranschen som erbjuder hundraprocentiga anställningar till sina anställda. Samtidigt har Viktoria nu fått extra tid att studera svenska vid sidan av jobbet.

– Nu står vi med arbetstillstånd inför flera problem. Dels handlar det om det omöjliga lönegolvet som regeringen presenterat. Många av de här städföretagen vägrar erbjuda välbetalda heltidsanställningar. Samtidigt blir det på grund av lönekravet svårt att hinna att studera svenska vid sidan av jobbet, då arbetet inom städbranschen är slitsamt och fysiskt krävande, säger Viktoria.

”Den nya lagen är inhuman”

Krisnendu Mahalder kom till Sverige från Bangladesh för fyra år sedan, som student i företagsekonomi. Han tog examen vid universitetet när pandemin nådde sin peak år 2021, men lyckades till sist få arbete inom servicesektorn. 

Idag är han gift och har en dotter på 1,5 år som är född i Sverige och går på förskolan. Hans fru har genomgått flera års SFI-utbildning och är halvvägs igenom undersköterskeprogrammet.

– Den nya lagen är inhuman. Det är omöjligt för oss att skapa en hållbar framtid i Bangladesh i det här skedet i livet. Vi har investerat den viktigaste tiden av livet i Sverige. Vi kan inte tänka oss en framtid någon annanstans, säger han.

Krisnendu Mahalder kom till Sverige från Bangladesh för fyra år sedan. Foto: Julia Lindblom

På mötet deltar andra migrantarbetare från Bangladesh.

– Vi kräver att det nya lönegolvet åtminstone inte ska omfatta de personer som redan kommit hit och byggt upp sina liv här, säger Krisnendu Mahalder.

Får inte byta jobb under en tvåårsperiod

I mötet deltar även Vanessa Fuentes tillsammans med sin flickvän Jessica Borch. Vanessa Fuentes kom från El Salvador till Stockholm för sju år sedan och är i grunden utbildad grafisk designer. 

En av anledningarna till att jag kom till Sverige var just för att kunna skaffa barn och leva med den jag älskar.

Vanessa Fuentes, restaurangbiträde

Hon har de senaste åren arbetat inom restaurangbranschen, och tjänar 19 000 kronor innan skatt. Vanessa och Jessica vill bilda familj, men lagförslaget har fallit som ett mörker över deras framtidsplaner. 

– Jag kan inte ens byta till ett mer välbetalt arbete, eftersom Migrationsverket inte tillåter arbetskraftsinvandrare att byta jobb under en tvåårsperiod. Jag har kämpat hårt för att ta mig in i det svenska samhället och hoppas på att en dag få fast uppehållstillstånd. En av anledningarna till att jag kom till Sverige var just för att kunna skaffa barn och leva med den jag älskar. I mitt land är det inte möjligt att leva fritt om du är queer-person, säger Vanessa Fuentes.

Vanessa Fuentes och Jessica Borch vill skaffa barn men har nu fått svårt att planera inför framtiden. Foto: Julia Lindblom

Den här sommaren har Vanessa och Jessica inte kunnat åka på semester utomlands. Vanessa får inte lämna landet medan beslutsprocessen pågår. Nu hoppas de innerligt på att Vanessa ska få ett fast uppehållstillstånd.

– Det är så tydligt att lönekravet är en attack på arbetarklassen. Människor som betalar skatt och bidrar till samhället, som skapar relationer och bygger sina liv i Sverige anser man inte vilja ha kvar, på grund av att det saknas några tusenlappar i lönekuvertet. Samtidigt undrar man ju vilka som ska arbeta i vården, stå i kassan i mataffären eller städa människors hem? Säger Jessica Borch.

Landsomfattande demonstration väntar i juni

Mötet på Sveavägen pågår i flera timmar. I veckan har föreningen WPHA skickat in ett remissvar på regeringens förslag. Debattartiklar skrivs och en landsomfattande demonstration planeras i juni. 

Det höjda försörjningskravet kan få allvarliga konsekvenser för välfärden, varnar Sveriges kommuner och regioner, SKR. Välutbildad personal inom vården kommer enligt SKR ofta in på en lägre lönenivå innan legitimationen är klar. 

Även flera arbetsköparorganisationer tolkar förslaget som att staten vill blanda sig i lönebildningen. Visita, branschorganisationen för besöksnäringen, påpekar att det redan nu i Sverige råder brist på till exempel kockar, bartendrar och hotellpersonal.

– Det här kan betyda att kompetensbristen förvärras ytterligare, säger organisationens vd Jonas Siljhammar till Dagens Nyheter.

Flera representanter för WPHA planerar att resa till politikerveckan i Almedalen för att skapa opinion mot lagförslaget. Även i Facebookgrupper och på sociala medier pågår mobiliseringen mot lönekravet för fullt.

Föreningen Work Permit Holders har funnits sedan 2010 och samlar migranter från många länder. Foto: Julia Lindblom

Lagändringen riskerar att slå mot kvinnor

Anton Hultberg är aktiv i SAC Syndikalisterna och deltar i planeringsmötet. Även han är bekymrad över utvecklingen.

– Jag tror inte regeringen förstått vilka katastrofala konsekvenser det här lagförslaget får för människor som rotat sig i Sverige. Det är totalt ansvarslöst att Moderaterna först öppnar slussarna för låglönemigranter 2008 för att nu tvärvända för att fjäska för SD. Detta handlar inte om siffror, det handlar om människors liv.

Anton Hultberg, ombud på Stockholms LS. Foto: Privat

Han menar att lönegolvet särskilt kommer att slå hårt mot kvinnor.

– På SAC Syndikalisterna organiserar vi många migrantarbetare. De som jobbar i byggbranschen tjänar bättre, de kommer att få stanna. De kvinnor som jobbar inom städ och restaurang får det svårare, då de tjänar mindre pengar, säger han.

Viktoria Surguladze hoppas på ett stort stöd från allmänheten i kampen mot det nya lönekravet. 

– Jag har kollegor i städbranschen som blir sjuka och måste uppsöka läkare, eftersom de mår så dåligt av lagen och är rädda inför framtiden. Folk förstår inte att bakom siffrorna döljer sig människor med drömmar och framtidsplaner. Barn och familjer vars liv nu riskerar att slås i bitar. Det är allas ansvar att agera nu, säger hon.

Arbetaren har sökt migrationsminister Maria Malmer Stenergard. Pressekreterare Erik Engstrand skriver att de avstår intervju, men tackar för förfrågan.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Inrikes #39/2023

Det står på spel i rättegången mot Anderssons städbolag

– Just nu känns det lugnt, men det kommer bli nervöst när det närmar sig, säger Chilo Martinez som precis fått veta att rättegången mot städbolaget som städade hos Magdalena Andersson, skjuts upp. Foto: Vendela Engström, Pontus Lundahl/TT

Rättegången mot städbolaget som anställde Chilo, som städade hemma hos tidigare statsminister Magdalena Andersson, skjuts upp till den 15 juni. Målet, som kallas unikt, kan komma att bli avgörande för andra papperslösa som arbetar i Sverige.

Den 21 december 2021 frihetsberövades en papperslös städare, Chilo Martinez, i en villa tillhörande dåvarande statsminister Magdalena Andersson (S). Detta efter att hennes kollega av misstag utlöste ett inbrottslarm. Städaren var anlitad av företaget Ahlholm & Partners Städservice AB.

En helikopter och tre polisbilar anlände till platsen och Chilo Martinez fördes till förvaret i Märsta, där hon stannade i 73 dagar innan hon utvisades till Nicaragua, som hon flytt från av politiska skäl.

Lönen? 100 kronor i timmen, svart. 

Magdalena Andersson har förnekat att hon känt till att städfirman anställt papperslösa.

Chilo går med i facket

Efter gripandet vände sig Chilo till facket Stockholms LS av Sac Syndikalisterna. Hans Ahlholm, vd:n för städbolaget, åtalades av facket för brott mot utlänningslagen men friades av tingsrätten i oktober 2022. 

John Nordmark. Foto: Vendela Engström

En förutsättning för fällande dom var att Chilo skulle varit anställd av bolaget. Städbolagets vd menade däremot att hon varit inhyrd från ett bemanningsföretag. Men sms-trafik som Arbetaren tidigare tagit del av mellan vd:n och Chilo visar på att vd:n agerat arbetsledare. 

Våren 2022 stämde Stockholms LS av SAC arbetsköparen för brott mot lag 2013:644, som de kallar för ”papperslösalagen”. 

– Att vi använder oss av den här lagen är en av anledningarna till att den här rättegången är unik. Den andra anledningen är att hon städat hos just statsministern, säger SAC:s jurist John Nordmark, som företräder Chilo.

SAC använder sig av ”papperslösalagen”

Den 24 maj skulle fallet tas upp i Nacka tingsrätt och Chilo är på plats i Sverige igen för att vittna mot sin tidigare arbetsköpare. Dagen innan rättegången meddelade tingsrätten att den skjuts fram till den 15 juni, eftersom att motparten behöver mer tid att förbereda sig. 

”Papperslösalagen” instiftades 2013 och gäller när en arbetsköpare inte vidtagit tillräckliga kontrollåtgärder för att se till att den anställda har rätt att vistas i Sverige. Vid en tvist mellan en papperslös anställd och en arbetsköpare säger lagen att den anställde har rätt till lön i linje med kollektivavtalsvillkoren inom yrket – och då förutsätts att den anställde utfört tre månaders heltidsarbete.

Lagen har bara prövats i tingsrätt två gånger tidigare och ingen av dem har överklagats till Arbetsdomstolen. John Nordmark hoppas på att det här ärendet kommer få ett avgörande i Arbetsdomstolen, som sedan kan användas som prejudikat för andra liknande fall.

Vad är det som står på spel?

– Att lagen ska kunna användas som den är tänkt, att en papperslös som arbetat i Sverige ska ha rätt till tre månaders lön i enlighet med kollektivavtalsvillkor om arbetsköparen inte vidtagit kontrollåtgärder , säger John Nordmark.

Yasra Delpisheh. Foto: Vendela Engström

– I det här fallet säger arbetsköparen även att hon var bemanningsanställd, men här är frågan hur mycket arbetsköparen behöver göra för att visa att det handlar om en bemanningsanställning. Här finns inte heller så mycket praxis, säger juristen Yasra Delpisheh som bisitter John Nordmarks i det här fallet. 

Både John Nordmark och Yasra Delpisheh är säkra på att domstolen kommer döma till Chilos fördel. I höstas, när arbetsköparen friades för brott mot utlänningslagen i tingsrätten, behövde han däremot betala en sanktionsavgift för att inte ha kontrollerat att hon hade rätt att vistas i Sverige.

– Kärnfrågan i det här ärendet och i papperslösalagen handlar om just det, men i det fallet dömdes han inte för något brott för att det inte fanns tillräcklig bevisning. Om de ska betala de här tre månadslönerna måste man göra gällande att företaget inte gjort några kontrollåtgärder. Att tingsrätten redan bedömt att han inte gjort det talar till vår fördel, säger Yasra Delpisheh.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

TV #39/2023

Det nya lönegolvet: ”Riskerar att rasera allt”

Se videoreportaget där anställda från Georgien, Pakistan och El Salvador berättar om hur beslutet påverkar deras framtid.

Föreningen Work Permit Holders organiserar anställda med arbetstillstånd i Sverige. I helgen höll de ett första möte för att förbereda en stor demonstration mot det höjda försörjningskravet för arbetskraftsinvandrare.
– Bakom siffrorna finns barn och familjer vars liv riskerar att slås sönder, säger Viktoria Surguladze till Arbetaren. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Signerat #39/2023

Domstolen ska avgöra om en spade får kallas för en spade

Christian Peterson driver den så kallade Förtalsombudsmannen och ägnar sig att samtidigt åt uthängning av klimat- och vänsteraktivister. Foto: Johan Apel Röstlund, Axel Green

Får en nazist kallas för nazist? Det var frågan som ställdes i Stockholms tingsrätt under förmiddagen. Johan Apel Röstlund gick på förhandling i ett av det högerextrema projektet Förtalsombudsmannens första mål.

Det är lite av en fars, eller åtminstone en dråplig dramakomedi, som utspelar sig längst in till vänster om den välbevakade entrén i Stockholms tingsrätts luftkonditionerade sal den här tisdagsmorgonen i slutet av maj. Ändå ser många ut att svettas. Intensiteten bland de högerradikala uthängningssaktivisterna på plats är stor och med stirriga blickar mot allt och alla som rör sig i korridorerna följer de i minsta detalj det som händer innan rättegångsdörrarna slås upp.

Sladdar och ordningsvakter och kameror med långa objektiv. Sociala medier och uppkopplingar och telefoner med inställt videoläge. Dyr utrusning, det har satsats rejält.

För förväntningarna är minst sagt höga. Mathias Wåg, prisad journalist som bland annat tilldelats den prestigefyllda guldspaden för sin och research-nätverket Researchgruppens kartläggning av den högerextrema rörelsen i Sverige, står åtalad i ett så kallat ”småmål” för förtal.

Han har på Twitter vårvintern 2018 kallat en spade för en spade och själva spaden har nu med hjälp av ett hopkok personer inom den högerradikala så kallade alternativa mediesfären gått till domstol. Kort och gott: Wåg har som journalist och researcher på sociala medier påpekat att en man som under pseudonymen Dan Malmqvist skriver för den högerextrema nättidningen Nya Tider är samma man som egentligen heter Dan Lindberg, tidigare Dan Berner, tidigare mycket aktiv i nazistiska sammanhang, och även i dag är verksam inom, ja vad ska vi kalla det, ytterst tveksamma organisationer och publikationer. Det är helt enkelt en sjujävla soppa av namn och etnonationalistiska sammanslutningar och högerextrema uthängningssajter.

Spaden, Dan Lindberg alltså, sitter med på videolänk i slips och mörkblå klanderfri kavaj och försvaras, också det via länk, av en man som även han har mångårig koppling till vad vi lite förenklat skulle kunna kalla svensk nyfascism.

Det är dock svårt att se allt som utspelar sig de där första tio, femton tumultartade minuterna innan rättegången börjar som något annat än en teater. Det är nämligen inte målet här som är det intressanta, utan tecknet i tiden. Rörelsen bakom de senaste månadernas liknande förtalsanmälningar. Den fascistiska frenesin och dramaturgiska hierarkin.

Syftet är att ”masstämma vänsterfolk”

För högst upp och med trådarna lindade runt varje finger sitter Christian Peterson. 21-åringen och den svenska extremhögerns nya fixstjärna som också kallar sig ”Förtalsombudsmannen” och som via flera konton och sunkiga sajter som alla tycks sluta på något med 24 hänger ut klimataktivister och antirasister och som uppmanar sina följare att orosanmäla politiskt engagerade småbarnsföräldrar till vänster om Sverigedemokraterna. En skickligt spelad clown i vita kläder som ironiskt nog också står åtalad för just förtal.

Den högerextrema uthängningsaktivisten Christian Peterson och hans kamerateam hade en intensiv förmiddag i Stockholms tingsrätt. Foto: Johan Apel Röstlund

Hur som helst. Christian Peterson har uppgett att syftet med twitter-kontot Förtalsombudsmannen är att ”masstämma vänsterfolk”. Där är vi nu i ett virrvarr av kamerasladdar, journalister och rasister.

Utanför tingsrätten på västra Kungsholmen i centrala Stockholm skiner morgonsolen het och det är möjligtvis den värmen som fått Christian att svettas, trots den behagliga svalkan i de stenbelagda lokalerna från början av förra seklet. Eller så är det allt spring. 

Ivrigt tar han nämligen hela tiden små snabba steg med mikrofonen, beordrar med myndig stämma sitt gäng av lydiga kameramän fram och tillbaka i korridoren. Mathias Wåg släntrar in och Christian blir så till sig att en vakt en kort stund får gå emellan och mota bort den ettriga samlingen högerextremister förklädda till journalister. Tillkallad polis håller sig i bakgrunden och ser till att allt är hyfsat under kontroll.

Så öppnas dörrarna till salen och de tre bänkraderna för åhörare strax bakom säkerhetsglaset fylls snabbt till bredden. Christian Peterson och hans fotografer, en av dem stönar och stånkar ljudligt när han klämmer sig ned i stolen, fixar och trixar med datorerna. Christian halsar häftigt ur en flaska mineralvatten och öppnar så snart den är slut en light-läsk. Springer in och ut ur rättegångssalen minst ett par tre gånger och tycks inte överdrivet intresserad av vad som sägs i de pågående förhandlingarna mellan spaden och Mathias Wåg.

En dryg timme går och åklagaren påkallar 20 minuters paus. Gänget med den stönande och stånkande kameramannen vaknar snabbt till. Fort ut i korridorerna igen. Fota, filma, fråga. Påträngande och till och med de luttrade ordningsvakterna ser förvånat på varandra. Vad fan är det som pågår.

Höll tal på Salemmarschen

Kvart i elva och dags för slutplädering från bägge sidor. Wåg försvarar sig själv och berättar sakligt om sitt grävande och varför en spade borde kallas spade. Spaden har i en relativt nyinspelad poddintervju för ett annat högerextremt mediaprojekt pratat om så kallade ”trippelparanteser” vilket i nazistisk översättning betyder ”Judisk maktaktivister”. Det är något om bengaler och radikaliserade svartklädda nationalister under en antivaccin-demonstration i Göteborg också, där spaden deltog och var drivande.

Spadens försvarare, han som en gång i tiden höll tal på den nazistiska Salemmarschen utanför Stockholm, menar att hans klient känt obehag av att få sitt namn ”avslöjat” på sociala medier och att Mathias Wåg därför ska betala 20 000 kronor i skadestånd plus ränta.

Rättegången är över men the show goes on. Redan samma eftermiddag väntar nästa stämning av en komiker som också kallat en spade för spade och allt är väldigt uppenbart iscensatt. Dom mot Mathias Wåg väntas fredagen den 9 juni och kan om den blir fällande få stora konsekvenser för hur rasister och nazister kommer att benämnas i medier framöver.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Inrikes #39/2023

Minderårig klimat­aktivist frikänns av hovrätten

Klimatorganisationen Extinction Rebellions sittprotest i augusti förra året. Foto: Christine Olsson/TT, privat

Svea hovrätt frikänner den minderåriga klimataktivisten som av tingsrätten dömdes till ungdomstjänst för sabotage. Advokat Linus Gardell hoppas på att domen blir en vändpunkt.

Det var i mitten av augusti förra året som klimatorganisationen Extinction Rebellion genomförde ett flertal koordinerade demonstrationer i centrala Stockholm.

På den så kallade Guldbron, som förbinder Gamla stan med Slussen, genomförde en grupp aktivister en fredlig sittprotest i en av vägfilerna under knappt 30 minuter. Något som orsakade störningar i trafiken, men både bilar och cyklister kunde passera och inget utryckningsfordon larmade om om svårigheter att ta sig fram.

Trots detta grep polisen ett flertal aktivister, varav den minderåriga av tingsrätten dömdes till 30 timmars ungdomstjänst för sabotage, för att ha suttit på vägbanan under fem till tio minuter. Hade hon varit över 21 år hade tingsrätten dömt till fängelse.

– Det som tidigare kunde resultera i ett avlägsnande från polisen kan nu ge fängelse. Det här kan skapa hämmande effekter och skrämma folk från att utnyttja sin grundlagsskyddade rättighet att demonstrera. Fortsätter det så här har vi snart politiska fångar i Sverige, sade advokat Linus Gardell som företräder den minderåriga klimataktivisten till Arbetaren i samband med tingsrättens dom.

Svea hovrätt frikänner klimataktivisten

Svea hovrätt, som den 22 maj omprövade domen, menar att en fällande dom för sabotage kräver att brottet leder till en allvarlig störning.

Svea hovrätt menar att begreppet handlar om att någon ”förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för rikets försvar, folkförsörjning, rättskippning eller förvaltning eller för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet i riket, eller – med visst undantag – genom annan åtgärd allvarligt stör eller hindrar användiningen av sådan egendom.”

Hovrätten bedömer att sittprotesten inte ledde till något sådant och frikänner därför den minderåriga för brottet sabotage.

–  Jag är glad att domen ändras, jag tycker det är rätt men att det är fel att hon misstänktes över huvud taget. Jag har argumenterat starkt för frågan om demonstrationsfrihet, men det var inget som hovrätten uttryckligen tog in i sina domskäl, men de sa att det hon gjort inte kan anses vara en allvarlig störning, säger Linus Gardell.

Advokaten hoppas att domen är en vändpunkt

Hovrätten upphäver även tingsrättens beslut om att hon ska betala en avgift till brottsofferfonden. Hennes advokatkostnader ersätts av staten.

Hennes advokat Linus Gardell hoppas på att den här domen blir en vändpunkt.

– Det är första gången som någon blir frikänd från sabotage på den här grunden, att det inte var en allvarlig störning bara för att trafik hindrades under en demonstration. Jag hoppas att det blir en ändring framöver på hur misstankarna byggs upp. Men vi får se, nu har åklagaren fyra veckor på sig att överklaga.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Missa inte 👇
→  Det står på spel i rättegången mot Anderssons städbolag