Sommarföljetongen: Högspänning – del 17

3.3

Den första tiden ägnade vi åt planering. Vi behövde hitta en lämplig plats som var både så säker som möjligt men också gav störst utdelning. Via en gammal kompis som jobbat för Vattenfall kom Göran över kartor över de stora kraftledningsgator som löper genom landet i nord-sydgående riktning. Görans svepskäl var att han ville kunna säkerställa att kommande sommars vandringsfärd blev så symptomfri som möjligt, en förklaring som lät logisk och bra, åtminstone då.

Vi studerade de invecklade arken, lärde oss dechiffrera symboler och siffror och hittade snart den perfekta punkten, i nordöstra Dalarna. En förvånansvärt känslig nod där merparten av energin från de norrländska verken sammanstrålade ned mot södra och mellersta Sverige. Kapade man försörjningen just där skulle stora delar av landet vara utslaget i timmar, kanske dagar. [123]

Rent praktiskt handlade det om att kortsluta två faser genom att tvinga samman dem. Kortslutningar på elnätet är relativt vanliga [124], ofta handlar det om att en trädgren eller nån fågel har fastnat i ledningen. Systemet är inställt på att slå av och sedan på strömmen igen efter några sekunder, då har föremålet oftast hunnit brinna upp och kretsen fungerar som den ska.

Vi skulle använda oss av en tunn stålvajer att tynga ned ledningen med, mot den andra fasen, vilket skulle orsaka ett mycket mer långvarigt strömavbrott som inte avhjälps förrän man fått dit reparatörer. För att kunna handskas säkert med stålvajern skulle den vara fäst i långa nylonlinor i varje ände, och den ena nylonlinan skulle i sin tur vara fastgjord i en kastsäck, en några hekto tung läderpung fylld med sand.

Kastsäcken skulle kastas högt upp i luften, över den översta fasen, och dra med sig nylonlinan och i sin tur vajern upp i luften tills vajern låg ovanpå fasen medan andra änden av nylonlinan var fastsurrad i ett träd eller liknande. I bästa fall tyngs ledningen ned av sig själv, annars skulle vi få dra den nedåt tills det smällde till. Vi antog att det skulle vara säkert, att de 400 000 volt som går genom ledningen inte skulle gå rakt ned till oss.

Under våren tränade vi. Vi tillverkade ett antal övningssäckar och gick ut till hygget där vi försökte kasta dem så högt men ändå precist vi förmådde. Det var svårt, särskilt för mig som inte hållit i gång ordentligt sedan jag slutade på vattengympan på Kristinedal för fem år sedan. Göran var i lite bättre form efter all skogshuggning, men inte heller han nådde så högt som vi nog borde, vi visste inte exakt hur högt upp fasen skulle ligga, och att ringa Svenska kraftnät och fråga bedömde vi som alltför riskabelt.

Frustrerad över min oförmåga och ivrig att visa sig duglig efter sin inledande tvekan förtog sig Göran i sin vilja att vara bäst. Plötsligt hade han sträckt axeln, och det ordentligt. Riktigt ont hade han, påstod han i alla fall. Hans vänsterkast var mycket sämre, till och med kortare än min höger. Dagarna gick utan att hans skada blev bättre, tvärtom förvärrades den när han väl försökte. Det blev allt tydligare att det var jag som måste kasta, och egentligen var det väl inte mer än rätt. När jag väl kommit till den insikten gick jag in för träningen med en annan mentalitet, ett större allvar, och påminnande mig om mitt gamla DM-rekord i kast med liten boll slängde jag säcken högre och högre varje kväll vi stod där i skymningen.

För att skydda oss mot den oerhörda elexponeringen vi skulle utsättas för experimenterade vi med olika material till mer eller mindre genomtänkta skyddsdräkter. Allt från smidiga ponchos av tillskurna aluminiumfiltar till täta gummidräkter som påminde om de som används vid bakteriologiska utsläpp. Till slut bestämde vi oss för ett par enkla vita overaller som Susanna fixat från Clas Ohlsson, i tron att vi skulle ha dem när vi målade om vår stuga. Dräkterna lät jag stärka invändigt med ett folieinfattat foder, sedan testade vi dem vid olika tidpunkter på dygnet ute vid en mindre kraftledning borta vid Björkebacken.

Dräkterna lät jag stärka invändigt med ett folieinfattat foder, sedan testade vi dem vid olika tidpunkter på dygnet ute vid en mindre kraftledning borta vid Björkebacken.

Klart minst påverkan upplevde vi nattetid, då elkonsumtionen drastiskt minskade. Att slå till nattetid var även att föredra då risken för upptäckt av strövare eller bärplockare minimerades. Problemet som blev uppenbart när vi snavade fram längs med uppstickande rötter och snårig ljung var dock svårigheten att se. Att föra med sig en fotogenlykta uteslöt vi snabbt efter att Göran snavat och varit nära att starta en skogsbrand om jag inte varit där och stampat ned lågorna. En ficklampa kändes övermäktigt men ett par små pannlampor av halogenmodell kunde vi nog klara om vi hade på oss folieinfattade toppluvor. Lamporna var Göran inne i Uddevalla och handlade, ett flagrant brott mot Lagens förbud mot eldrivna föremål [125], och batterier hade han inte vågat be Susanna om, även om hon kanske uppskattat det subversiva i det. Snabbt och smidigt rörde vi oss nu över stock och sten med var sin lysande kägla framför fötterna. Det vita tyget frasade i den mörka kvällningen.

Uppfyllda av det förestående författade vi vårt manifest [126] på Görans solcellsdrivna gamla laptop som isolerats med hjälp av en Liberellåda. Även detta ett solklart brott mot Lagen som Göran rättfärdigat för sig själv med behovet av att skriva Svensk-albanska föreningens historia. Ett projekt som aldrig blev av, men nu kom den till användning.

Vi skrev alldeles för långt och alltför omständligt och strök sedan hälften, kokade ned texten till en hård helhet. Vi skrev om behovet av en omedelbar omställning, om vikten av att sluta prata och börja handla, om att göra skillnad, inte för vår egen skull utan för skillnadens.

Vi skissade också på vår tänkta organisation. Vi som släcker Sverige: självständiga celler som agerade enligt gemensamma principer och kollektiva mål. Ett lika ledarlöst som ansiktslöst motstånd som skulle göra det svårt för Säkerhetspolisen att spåra upp oss. Eller vilka som nu skulle komma efter oss.

De där sista tankarna fick oss att grubbla, sitta i var sitt hörn och föreställa sig det otänkbara. Fanns det elsanerade häktesceller, elfria fängelser? Vi tänkte också på vad som skulle komma efteråt, om vi lyckades och kom undan. Hur skulle vårt andra attentat se ut? Vårt femte, vårt tjugonde? Vi hade varit så fokuserade på denna första, enda händelse att vi trängt bort fortsättningen. Först nu var det som om Göran insåg att han skulle vara tvungen att lämna allt detta: hans bokhyllor, hans favoritfåtölj, hans förgyllda spegel. Men han knorrade inte, sorgset stoiskt började han i stället plocka fram sitt gamla tvåmannatält och se efter så att det var tätt. Kanske hade han slutat vara sentimental redan när gamle Bengt-Åke tog över hans älskade sommarstuga.

Göran spände upp tältet inne i stugan och försökte täta små hål och sprickor med gummispackel. Han visade mig hur man höll en kompass i förhållande till kartan och sedan provlåg vi tältet och älskade inne i det kvava tyget.

Jag minns att jag satt ovanpå Göran och att mitt huvud hela tiden gneds mot tältdukens innertak.

Det var sista gången vi gjorde det, sedan dess har det varken funnits tid eller ork. Jag minns att jag satt ovanpå Göran och att mitt huvud hela tiden gneds mot tältdukens innertak och att mitt hår blev statiskt och stod rätt ut, som på en häxa. Vi skrattade åt det bägge två, sedan började jag rida mer intensivt. När det brast för oss var vi tysta.

Sedan låg vi en lång stund bredvid varandra. Göran konstaterade att tältet var för gammalt och otympligt för att bära längre sträckor, vi behövde ett nytt. Mycket återstod att lösa men tiden började bli knapp.

 

3.3.1

I skuggan av norrmännens mastbygge förändrades Kolonin. Först långsamt, nästan omärkligt, men när bollen väl var satt i rullning gick det desto snabbare. Stormötena förvandlades till evighetslånga manglingar där man vände sig inåt för att hitta styrka i rensningen och reningen. Inget problem var för litet eller profant för att kritiseras, allt skulle synas och bedömas till allmän beskådan. I allt detta framträdde Jayne som något av en grå eminens vid Stinas sida, som den som drog i trådarna när den allt mer trötta och molokna före detta rektorn än en gång kallade till samling.

I mitten av april infördes ett tillägg till Lagens bestämmelser om resor in och ut från Kolonin. Det bestämdes att i den unikt farliga situation som Kolonin befann sig i kunde endast de med tillstånd få lämna området, vilket var lika med den lilla grupp medlemmar, däribland Göran, som deltog i förhandlingarna och överklagan hos länsrätten och mark- och miljödomstolen. Med en enkel handuppräckning hade Kolonin förvandlats från en fristad till ett fängelse, och då var det bara en försmak om vad som skulle komma.

Med en enkel handuppräckning hade Kolonin förvandlats från en fristad till ett fängelse, och då var det bara en försmak om vad som skulle komma.

Runt Jayne samlades en grupp i gruppen, ett par personer som upphöjde avståndstagandet från elsamhället till norm och hela tiden pressade varandra att gå längre och längre. De la bort sina vanliga moderna kläder i form av jeans och jackor i funktionsmaterial till förmån för otympliga saker av jute och vadmal. Håret lät de växa hur som helst och de lät bli att tvätta sig »för att komma närmare naturen«. Kände man en kraftig odör av svett visste man att Jayne och hennes anhang var i antågande.

Ännu längre gick det när de kom på att man borde göra avkall på samtliga moderna ting som även avlägset kunde kopplas till elektromagnetism. Till exempel sågs en pulversläckare som stått i skolsalen i flera år plötsligt som förarglig eftersom den kunde användas till att släcka elbränder. Brandsläckaren var därmed misstänkliggjord och föremål för timslånga diskussioner. Till slut tog Jayne och hennes förtrogna saken i egna händer, släpade ut tingesten på gårdsplanen och attackerade den med stora stenar. Pulversläckaren exploderade och de dränktes i ett vitt moln men de fortsatte attackera det uppslitna, röda plåtkadavret med sten efter sten. Efter det infördes spannar med vatten som brandsäkerhet i alla byggnader i Kolonin. »Vatten är liv, vatten är ursprung«, sa Jayne. »Vi kom ur vattnet och en gång ska vi begravas i vatten.«

Hennes ord blev profetiska. I maj gick gubben Bengt-Åke Forsell bort, vilket blev det första dödsfallet Kolonin tvingades hantera. Under normala omständigheter hade man kontaktat sjukvården och en begravningsentreprenör hade kunnat hämta kroppen borta vid bommen, även sådant fanns faktiskt stipulerat i Lagen, men det här var inte normala omständigheter.

Sent en kväll samlades vi alla vid den lilla sjöns södra strand. Facklor brann och kastade långa, dansande skuggor på träden bakom oss. På en flotte ute i vattnet vilade Bengt-Åkes kropp, täckt av halm och granris. Stina yttrade några korta ord om Bengt-Åkes långa och trogna kamp för de elsjukas sak, innan hon trädde tillbaka. Hon såg trött ut, lutad mot en täljd käpp.

I stället var det Jayne som klev fram och gjorde signal åt ett av Magnussonbarnen. Om det var Emil eller Linus vet jag inte, jag lärde mig aldrig se skillnad på dem. Barnen var klädda i silvriga mantlar och en av dem bar på en liten pilbåge. Nu tog han fram en pil vars spets var inlindad i tyg och förde den mot en av facklorna så att den fattade eld. Sedan sköt han pilen med imponerande precision i en hög kurva över vattnet, ned på flotten där det snart flammade och knastrade. Till rytmen av trummor mässade Jayne och hennes förtrogna ordlösa sånger medan röken från Bengt-Åkes kropp steg mot skyn.

 

3.4

Allt var klart, läget var rätt, planeterna stod i rätt riktning, vi var mer eller mindre redo att slå till när Göran gjorde bort sig.

»Jag frågade Jon om han ville vara med på … Ja, du vet«, sa han när han kom tillbaka från sitt arbetspass i skogen. Jag satt och mekade med det glappande Trangiaköket, den lilla skiftnyckeln föll ur min hand med en skräll. »Du gjorde vad, sa du?« Görans konspiratoriska entusiasm falnade, hans hemliga leende tynade bort. »Han sa att han skulle fundera på saken.«

Särskilt mycket betänketid behövde Jon inte. Några timmar senare löd den lufttrycksdrivna mistluren över skog och mark, den som satt på skolans tak och användes för att varna för elfaror men också kallade till extrainsatta Stormöten. Göran såg på mig och svalde.

Det visade sig att Jon Måne var emot alla former av våldsanvändning, även mot döda ting. »Passivt motstånd och civil olydnad är mer min grej«, sa han när Stina efter en lågmäld, närmast avmätt inledning lämnade över ordet till honom.

Jag ville opponera mig, hur kan man inte se det som vi tänkt göra som civil olydnad, att bryta med elsamhället, att inte ställa upp på dess totalitära krav på anpassning och konsumtion, det om något är väl att vara olydig? Men jag insåg att det var bäst att tiga.

Min blick föll på Göran. Han hade varit tyst ända sedan vi gick till mötet med tunga steg. Nu harklade han sig. Jag höll andan. Vad skulle han säga? Komma med en varm appell för vår sak, fåfängt men modigt försöka få fler med sig? Eller åtminstone stå på sig, ta ansvar och hålla sig till sanningen. Det han i stället sa fick mig bokstavligen att tappa hakan, ja med vidöppen mun satt jag bara och gapade åt hans fräcka lögner.

Göran sa att det var mitt påhitt alltsammans, han hade inget att göra med saken.

Göran sa att det var mitt påhitt alltsammans, han hade inget att göra med saken. Från första början hade han opponerat sig, och när det inte hjälpte hade han spelat med för att kunna hålla mig under uppsikt. Nu insåg han att det var värre än han befarat, jag var en fara inte bara för mig själv och Kolonin utan för alla elsjuka i hela landet. Mina tokiga idéer riskerade att förvärra stigmat de upplevde dagligdags tusenfalt, skulle planerna realiseras var en häxjakt på avvikare att vänta. Jag måste stoppas, och det resolut.

Därför förordade Göran att en obskyr paragraf i Lagen [127] borde tillämpas, som förvånade till och med Jayne och hennes anhang, som snarare förespråkat omedelbar avvisning. Göran menade att jag var för farlig att släppas lös, i stället borde jag interneras på obestämd framtid, åtminstone tills överklagan mot norrmännen var klar. Jayne nickade gillande mot Göran när han satte sig, det här var i hennes smak.

Med handen tvingade jag igen min gapande mun samtidigt som jag sökte Görans blick, men han vägrade se åt mig. Tio minuter senare var beslutet taget, jag skulle låsas in i ett av ödehusen tills man kommit fram till en bättre lösning. Min mun föll ned mot bröstet igen, det gick inte att hejda, jag försökte kämpa emot men starka armar fattade mig bakifrån och släpade ut mig från skolan.

 

3.4.1

I ett kalt och grått rum fick jag sitta. Där fanns inte mycket mer än en säng med gavlar i furu och en ranglig pinnstol. På väggarna med avskavd tapet hängde en enda tavla, ett sådant där kolorerat flygfoto av husen från deras storhetstid någon gång för länge sedan.

Om kvällarna kom någon av kvinnorna förbi med mat och dryck för ett dygn framöver. Vi undvek att se på eller prata med varandra. Hinken med mitt avfall stod emellan oss som en oöverstiglig symbol för det sjuka med hela situationen.

Utanför fönstret strök barnen Magnusson förbi tätt inpå knuten. De låtsades leka, men jag visste att det var mig de vakade över. Vid ett tillfälle kom jag på dem med att trycka sina fräkniga ansikten platta mot den buckliga rutan när jag satt hukad över hinken. Jag väste åt dem och de försvann som fåglar vid ett fröbord.

En av de första dagarna försökte jag fly. Jag krossade fönsterrutan med hjälp av stolen och klättrade ut. Jag hann springa ett hundratal meter över stockar och stenar innan en pil svischade förbi mitt öra och landade mjukt i blåbärsriset framför mig. När jag vände mig om såg jag ett av Magnussonbarnen stå redo att skjuta igen medan den andre plockade fram en blockflöjt ur sitt bälte och blåste gällt.

Snart kom Jayne och några andra kvinnor rusande från skogsbrynet. Jag följde frivilligt med dem tillbaka in i stugan och hjälpte till och med till att spika igen fönstret med en plywoodskiva. På något sätt kändes det tryggt när det blev mörkt och dovt och hammaren slog in spik efter spik. Det var definitivt. Jag hade försökt, nu var det över.

Genom en liten glipa kunde jag ändå se ut. Nästa dag märkte jag att Kenny satt på pass med gevär och kikare på en stenbumling halvvägs bort mot granskogen. När jag frågade kvinnan som kom med maten på kvällen sa hon att han spanade efter ett vildsvin som skrämt upp Marika Myntälää när hon hängt tvätt, men jag hörde på hennes röst att hon ljög.

Två veckor passerade. De kändes som ögonblick och samtidigt oändligt långa, som barndomens plågsamma stunder av att ingenting ha att göra.

Jag kände inget särskilt. Jag sov mycket. Åt när jag var hungrig, men det var jag inte särskilt ofta. En del tänkte jag så klart på Görans svek, men mest som ett teoretiskt faktum, som något som hänt någon annan, inte mig.

Verkligheten utanför stugan kändes allt mer irrelevant, för att inte säga ointressant. Vissa saker sipprade in, men jag brydde mig inte särskilt. En kväll sa en av kvinnorna som kom med mat att Susanna Karlén också röstats ut ur Gemenskapen, efter att hon avslöjats med att gömma undan stora summor pengar. Tydligen hade hon redan lämnat Kolonin och flyttat in till Vänersborg. En annan gång fick jag höra att Jayne inte bara lämnat sin och Stinas gemensamma storstuga utan också utmanat henne om ordförandeposten till nästa Årsmöte. Jag såg sprickorna i fasaden, jag såg putsen falla från taket, singlande ned mot min panna.

Långsamt började saker hända också hos mig.

Långsamt började saker hända också hos mig. Jag tog del av berättelser om människor som levt i huset långt innan det blev övergivet. Skogsbönder och statare, enkelt folk som gick upp mitt i natten för att arbeta för lite eller ingenting. Jag såg och kände alltsammans, så övertygande klart. Jag såg deras spartanska måltider, jag såg kolbullarna med fläsk, jag såg svagdrickan med mjölkskvätten och det svarta brödet som fuktades med vatten. Jag såg hur de bråkade och dansade och älskade. Jag såg barn födas och dö, jag såg tårfyllda avsked och allvarsam tystnad när prästen var på besök, jag såg åldrade människor sitta i total tystnad år efter år tills det kom ett brev från andra sidan havet som fick hjärtat att stanna.

Jag fantiserade ihop hela liv, från början till slut. Människorna var så sanna att jag hade kunnat röra vid dem, tala med dem, men jag försökte aldrig, för då visste jag att det skulle vara över.

Jag såg också hur det gick för dem som stått mig närmast, och dem som stått emot mig. Fantasier, önsketankar och farhågor blandades med rykten och sådant som nästlat sig in i mitt undermedvetna. Öden och avslut så ironiska och överraskande att de inte kunde vara påhittade, åtminstone inte helt och hållet.

Med förväntan och bävan såg jag hur Simon och D-Max vann en stor e-sporttävling som innebar ett års gratis vistelse på en träningsanläggning i Sydkorea. Jag såg min son där, i anonyma baracker i Seouls utkant, lite vilse i träningsoverall och ständigt kånkande på en gigantisk pappmugg med sugrör, som en snuttefilt eller snarare nappflaska. Jag såg hur han drillades i anfall och försvar av de bestämda men korrekta koreanerna, hur enskilda spelmoment bröts ned och nöttes tills de sedan länge upphört vara kul. Jag såg hur han fick gastrit av den starka maten och hur nedbrytande den homosociala miljön var, kontaktlösheten, alienationen och den kväljningsframkallande exalteringen när några av de äldre killarna beställde en rysk eskorttjej till deras sovsal sent en fredagskväll.

Framför allt såg jag hur Simon allt oftare fick avbryta de dagliga träningarna på grund av huvudvärk, yrsel och myrkrypningar i fingrarna. Till en början svävade han i ovisshet, men snart blev det allt mer klart. Min sjukdom hade gått i arv, den oerhörda strålningsdosen bland all apparatur hade slutligen tagit ut sin rätt. Till slut klarade han inte ens att komma i närheten av en dator.

Under långa promenader längs med den smutsiga flod som flöt utanför träningsanläggningen tvingades han omvärdera allt som varit viktigt i hans liv och hur hans framtid varit utstakad. Ingenting gick längre att ta för givet, allt var flytande. Och någonstans kunde han börja förstå sin dumma mamma som bara försvann så där. Halvvägs genom utbildningen bokade han en resa hem, uppgiven men inte besegrad.

Jag såg också hur Karl-Martin tvingades bort från Hvitfeldtska efter upprepade anklagelser om sexuella trakasserier och andra övertramp. Han verkade dock ta det med ro, det gav honom den välbehövliga lucka han behövde för att färdigställa sin bok om Hegels återkomst inom världspolitiken för Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse, en bok som mottogs med entusiasm av såväl nykonservativa som Trumpapologeter. Åsa å sin sida lämnade också Hvitfeldtska, rekryterad som rektor för en nystartad friskola inom Mikael Elias-koncernen där hon kunde fortsätta finslipa sitt cool management-koncept och utveckla spetsutbildningen Grrrl Tech. Och trinda lilla Tanjas ohälsosamma livsstil som till stora delar bestod av sockrad vetedeg och litervis med latte tog slutligen ut sin rätt när hon föll samman i en stroke som tyvärr blev alltför sent åtgärdad, blott trettiotvå år gammal fick hon bestående men på både tal och motorik.

Även Klas älskade Jenni fick smaka på livets hastiga växlingar.

Tanja var inte den enda som råkade illa ut. Även Klas älskade Jenni fick smaka på livets hastiga växlingar. Under ett surfpass i Biarritz vurpade hon på ett grund och landade rakt på nacken. Det blev ambulansflyg hem och ett flertal operationer innan det oundvikliga konstaterades; Jenni var totalförlamad från halsen och ned. Klas höll ut i ett par år, tog hand om både henne och barnen, matade henne, stack in hennes bäcken mellan benen, sköljde rent det efteråt. Till slut tog dock rastlösheten och frihetstörsten överhanden, Klas bestämde att det var dags för hans bolag att expandera till Sydostasien och att han skulle vara platschef där borta. Som tur var drog han in så mycket pengar att han både hade råd att sätta barnen på privatskola och låta ett vårdbolag ta hand om hustrun, som han lite diskret började förvandla till en juridiskt sett före detta, ty Österns pärlor var allt för lockande.

Inte heller Kerstin undgick ödets hand. En nitisk kollega upptäckte felaktigheter och rena plagiat i flera av hennes vetenskapliga artiklar, i vissa fall påstods hon till och med ha stulit partier från forna elever. En utredning inleddes på Universitetet i Oslo, som inte kunde bevisa att Kerstin handlat med uppsåt. Hon fick därmed behålla sin professorstjänst, men hennes anseende i den akademiska världen var för evigt törnat.

Gick det inte bra för någon då? Jo, se, där är ju mamma i höghuset i Högsbo. Men hon är inte i sin egen lägenhet utan i den undertill, dansande med en man till tonerna av en argentinsk tango. Mannen heter Hamid och är nyinflyttad i huset. Blott två år tidigare kom han från Syrien som flykting efter att hans hemstad Aleppo förvandlats till ett blodigt kaos. Hamid är inte bara tjugo år yngre än mamma, han är utbildad skådespelare som en gång stått på Damaskus nationalscen och spelat Estragon i en uppsättning av Becketts I väntan på Godot. Nu låter han sitt grepp om mammas midja bli lite fastare samtidigt som han mumlar ömt att hon är vacker, så väldigt vacker. Mamma, berusad av både arrak [128] och lust, ler strålande mot sin kavaljer medan de svänger runt och sätter vänster fot bak och höger fot fram i en Salida simple i det lilla vardagsrummet.

Jag såg allt detta och mer därtill. Det mesta är sant, annars hade jag inte skrivit ned det här. Det är åtminstone så det hade kunnat gå, och kanske räcker det. För mig där jag satt på pinnstolen eller låg i den obekväma sängen eller vankade av och an på de knirrande golvplankorna räckte det. Det räckte gott och väl.

 

3.4.2

Sent en eftermiddag i slutet på maj drog ett oväder in över nejderna. Lilaskimrande blixtar lyste upp himlen i purpur och guld och åskan föll som bomber från skyn. Jag kikade ut genom glipan i plywooden. Varken barnen Magnusson eller Kenny syntes till genom hällregnet, och timmarna gick utan att någon kom med mat. Invånarna i Kolonin satt förmodligen och tryckte inomhus, stela av urgammal fasa.

Åskan kom allt närmare, snart var den rakt ovanför. Det dånade som om Gud slog sin näve mot jorden. Men det hördes också andra ljud. Släpande, krafsande ljud som gjorde mig rädd. Ljuden kom allt närmare. En kvist som bröts, någon som grymtade. Och så ännu en fruktansvärd smäll från himlavalvet. För första gången sedan de förde mig hit började jag frukta för mitt liv. När ytterdörren slogs upp och en mörk, oformlig gestalt stod där upplyst av vitt och gult skrek jag rakt ut innan jag plötsligt tystnade.

När ytterdörren slogs upp och en mörk, oformlig gestalt stod där upplyst av vitt och gult skrek jag rakt ut innan jag plötsligt tystnade.

Det var Göran.

Han drog igen dörren bakom sig och nästan föll ned på golvet i det att han lösgjorde den stora ryggsäck han hade spänd över magen, och så den han hade på ryggen. Vattnet stänkte om hans regnställ medan han frustande torkade sig i ansiktet med en torr tröjärm. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag bara stod där mitt på golvet och försökte diskret skjuta den stinkande avträdeshinken in i ett hörn medan Göran satte sig på sängen och pustade ut.

Så förklarade han. Han hade fixat det sista, allt var iordningställt. Allt vi behövde för att vara ute i fält en längre tid: ett modernt lättviktstält, rejäla vandringskängor, varma kläder, knivar, eldstål och andra verktyg och så mycket torrproviant det gick att bära. Han hade varit tvungen att köpa sig tid, det var därför han lurade dem alla. När han varit i Trollhättan och ända ned till Göteborg för att överklaga ordnade han allt detta lite diskret.

Nu hade han avslutat sina göranden och låtanden, stängt igen sin stuga och förberett sig på den stora, ovissa framtid som snart skulle bli vår. Under en öronbedövande knall omfamnade vi varandra. Vi sa inte mycket mer, det behövdes inte.

 

 

FOTNOTER:

123) Med el- eller strömavbrott menas ett tillfälligt stopp i elektricitetsförsörjningen. Ett mer långvarigt elavbrott kallas för elnätskollaps. Elnätskollapsen startar som ett allvarligt fel i en kritisk distributionspunkt. Distributören försöker då kringgå den felande punkten genom att distribuera den elektriska energin via redundanta förbindelser, men då dessa så småningom blir överbelastade slås även deras distributionspunkter ut. Följden blir så småningom att enormt stora områden blir helt utan elektricitet när systemet har kollapsat. Några kända historiska elnätskollapser är Northeast blackout i USA 1965 och incidenten i Sverige strax efter julen 1983, då ett fel i ett ställverk i Enköping ledde till att hela landets elnät söder om Dalälven slogs ut.

124) »Leveranssäkerheten i elnäten«, rapport från Energimarknadsinspektionen, 2012.

125) Lagen § 4: »Alla föremål som alstrar elektrisk eller magnetisk strålning är strängt förbjudna inom Kolonins gränser och får beslagtas för omedelbar destruering.«

126) »Det här är ett meddelande från Vi som släcker Sverige. Vi har just genomfört vår första aktion. Det till synes evigt pumpande överflödssamhällets beroende av elektricitet måste få ett stopp, ty vi står inför det stora slutets rand. Vi har ropat, vi har pekat, men ni har hållit för öronen och sett åt annat håll. Genom det pedagogiska exemplet vill vi visa på möjligheten till en annan väg, en annan framtid.«

127) Lagen § 7.3 om allvarliga brott inom Kolonin.

128) Arrak är en alkoholhaltig dryck som härstammar från Levanten, ofta smaksatt med anis. Arrak blandas oftast med vatten och is och blir då precis som sina snarlika kusiner pastis, raki och ouzo grumlig och mjölkaktig i konsistensen, en emulsion som kallas för louche-effekten.

Publicerad
16 hours sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Erik Helgeson är lättad efter Arbetsdomstolens, AD:s, beslut om att upphäva hans uppsägning. Foto: Vendela Engström

AD: Hamnfackets Erik Helgeson får jobba kvar

Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson får jobba kvar trots uppsägningen från den hårt kritiserade Roro-terminalen i Göteborg. Det meddelade Arbetsdomstolen i fredags.

– Det känns skönt och innebär inte minst en ekonomisk trygghet fram tills dess att hela den här processen är klar, säger Erik Helgeson till Arbetaren på måndagsmorgonen.

Det var i fredags eftermiddag som Arbetsdomstolen, i ett så kallat interimistiskt beslut, avslog arbetsköparens begäran att Erik Helgesons anställning ska upphöra när uppsägningstiden löper ut i september. Rätten menar att det inte funnits sakliga skäl för den uppmärksammade uppsägningen, samt att det är av särskild betydelse för den fackliga verksamheten att anställningen består.

Helgeson varslades av arbetsköparen i vintras med hänvisning till bland annat brott mot säkerhetsskyddslagen. Enligt facket har arbetsköparen vägrat säga vad de anser att Helgeson gjort.

Helgeson anställd fram tills fallet avgörs

Beslutet innebär dock inte att Erik Helgeson får återgå till sina normala arbetsuppgifter i hamnen, då det enligt AD inte finns några förutsättningar att upphäva avstängningen.

AD:s beslut innebär dock att Erik Helgeson får ha kvar sin anställning fram tills dess att fallet är avgjort, troligtvis i början av nästa år.

Parallellt fortsätter avtalskonflikten mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar, som bland annat grundar sig i frågan om bättre skydd för förtroendevalda. 

Publicerad
6 days sedan
Svenska hamnarbetarförbundet Avdelning 30 står strejkvakter vid Malmö Hamn ( CMP - Copenhagen Malmö Port AB ) på Terminalgatan i Malmö i maj 2025.
Hamnarbetarförbundet vill ha ett kollektivavtal med bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda.  Foto: Johan Nilsson/ TT

Hamn­konflikten: Låsta positioner i medling om kajavtal

Tisdagens medling mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges hamnar var kort. Det berättar hamnfackets vice ordförande Erik Helgeson, som berättar att medlarna föreslagit ett nytt möte i början av augusti.

Klockan 10 den 8 juli återupptogs medlingen mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar. 

Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, berättar att mötet var väldigt kort och att det inte ledde fram till något nytt i avtalsförhandlingarna mellan parterna.

Erik Helgeson, vice ordförande Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström

– Medlarna föreslog att vi ska prata igen i början av augusti. Om någon part varslar om nya stridsåtgärder dessförinnan blir det medlingssamtal innan dess, säger Helgeson.

Förhandlingar om nytt kajavtal

Kollektivavtalet mellan parterna, kajavtalet, löpte ut den 30 april och sedan dess har förhandlingarna pågått. Två centrala krav för facket är, utöver löneökningar och utökad semester, bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda. 

Efter strandade förhandlingar varslade Hamnarbetarförbundet om strejk den 12 maj. Detta efter att en överväldigande majoritet av fackets medlemmar röstat för arbetsnedläggelse.

Som ett svar på stridsåtgärderna varslade Sveriges Hamnar om en spegellockout, som har gällt samma tider och i samma omfattning som fackets stridsåtgärder. 

En timme innan strejken skulle bryta ut den 21 maj mottog facket en fredspliktsinvändning från Sveriges hamnar, som menade att strejken var olovlig. Detta eftersom de tecknat ett kollektivavtal med Transportarbetarförbundet. 

Arbetsdomstolen: Hamnfacket har rätt att strejka

Arbetaren har rapporterat om att fallet gått till Arbetsdomstolen, där domstolen avfärdade arbetsköparsidans tolkning av strejkrätten och gav Hamnarbetarförbundet rätt att fortsätta strejken

– Det är fullt legitimt att, precis som Hamnarbetarförbundet gör nu, vidta stridsåtgärder för att få till ett eget kollektivavtal. Detta gäller även om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen, säger han, sade Frederick Batzler, som företräder Hamnarbetetarförbundet, i samband med Arbetsdomstolens besked. 

I samband med den förra medlingen, den 2 juni, erbjuds hamnfacket ett bud som var identiskt med det tidigare kajavtalet. Facket tackade därför nej till budet. 

Här kan du läsa Arbetarens rapportering om hamnstrejken.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
anonym minister om anhörig i ifrågasatt organisation
Den anonyma minister vars anonyma anhörige är medlem i en ifrågasatt organisation har under veckan gått djupare in i sin anonymitet. Foto: Christine Olsson/TT. Montage: Arbetaren

Högern sluter upp bakom angripen anonym minister­kollega

Nyheter från TJ: Irene Svängomius (M) anser att det får räcka nu: ”Den anonyma ministern har ju tydligt ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas.”

Högerpolitiker och opinionsbildare runtom i landet stämmer nu i bäcken när det gäller orättfärdiga uthängningen av en anonym ministerkollega.

Justitiemordet på den anonyme ministern, som till följd av det inträffade tvingats gå allt djupare in i sin anonymitet, inleddes i början av månaden, när tidningen Expo avslöjade att en anonym nära anhörig till ministern – vi kan för enkelhetens skull kalla hen ”ministerns om något år myndiga barn” – under det senaste året rekryterat vit makt-aktivister, samarbetat med en framträdande nazistisk profil och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism.

Att Säkerhetspolisen inte haft kännedom om saken och att den anonyme ministern i fråga själv under de senaste åren gjort åtskilliga utspel om att vi måste kunna ställa föräldrarna till ansvar för om deras barn engagerar sig i våldsbejakande miljöer gör förstås det opåkallade medieangreppet på vederbörande ännu mer infamt.

Den moderata riksdagsledamoten Olga-Rina Kattfors var tidigt ute med att protestera mot rättsövergreppet genom att retweeta en förtalsåtalad högerradikal aktivist som kunde intyga att det ju bara handlade om ”en radikalnationalistisk grupp som fokuserar på träning”. Hon fick uppbackning av den erkänt omdömesgilla M-riksdagskollegan Beck Larsman, som delade den respekterade tidningen Bulletins granskning av ”Expos arbetsmetoder” och hur ”den mediala näringskedjan” gör att större medier som borde ha vett att hålla käften om vad som händer i statsapparaten hakar på drevet.

De tvenne M-veteranerna följdes snart av den tidigare moderata regionledaren Irene Svängomius, själv offer för orättfärdiga anklagelser gällande processen runt uppförandet av ett anonymt storsjukhus. Svängomius skrev i sociala medier:

”Den autonoma vänsterorganisationen som inte väjer för att begå brott – och stoltserar med det anonymt – har nu pekat ut ett minderårigt barn som är anhörig till nån minister som tillhörande en ifrågasatt organisation.”

Anonym minister i talar ut anonymt

Kort därpå gick den ifrågasatte ministern själv ut med ett modigt utspel där hen anonymt deklarerade för nyhetsbyrån TT: ”Jag avskyr all form av politisk extremism och tar starkt avstånd från det. Jag har haft långa och uppriktiga samtal med den minderåriga som är både ångerfull och ledsen. Allt umgänge i dessa kretsar är ett avslutat kapitel.”

Efter detta tydliga klarläggande måste saken få bero, säger Irene Svängomius till TJ:

– Den anonyma ministern har ju nu tydligt inför den anhörige ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på särskilt att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas. Svängomius fortsätter:

– Dessutom kan hela medierapporteringen om saken starkt ifrågasättas, och rentav avfärdas som ett vänsterextremistiskt drev, eftersom den initierades av en tidning som ju har som specialitet att ifrågasätta ifrågasatta organisationer.

Terrorexpert stödjer den anonyma ministerns linjer

Terrorexperten Ranus Magnstorp, som själv tidigare i sociala medier deklarerat att han stöder just den anonyme ministerns linje när det gäller föräldrarnas ansvar för barn på glid och att ”det är helt avgörande att man sätter ner foten mot föräldrarna”, tycker också att foten har satts alldeles för långt ner i den anonyme ministerns eget fall.

”Alla som haft tonårsbarn och ungdomar i sin närhet vet att de ibland går vilse. Det får man ha med sig när man gör bedömningen. Det här kan hända nästan vem som helst om man inte har tillräcklig koll. Aktivklubbar och kampsport kan bli en inkörsport i de här kretsarna”, uppgav Ranus Magnstorp för Aftonbladet.

TJ: Är det föräldraansvar som gäller vårdnadshavarna för unga radikala islamister inte aktuellt när det handlar om föräldrarna till unga nazistiska träningsivrare?

– Det är överlag väldigt viktigt att föräldrar uppmuntrar träning, särskilt i vårt osäkra säkerhetsläge. Det är då inte alltid så lätt att veta exakt i vilken port man ska köra in. I det aktuella fallet är det väldigt mycket som tyder på att inkörsporten varit träning i att hålla högerarmen uppsträckt väldigt länge i rakt läge, och det är ju i sig inte ägnat att väcka uppmärksamhet.

Källor inifrån regeringskansliet uppger dock för TJ att alltfler inom regeringen börjat ifrågasätta hur den anonyme ministern själv inte tidigare reagerat på sin anhöriges engagemang.

– Någonting är ju väldigt lurt när man engagerar sig i något utan att få betalt för det. Jag har själv lagt in många lobbyengagemang som jag haft för olika ändamål i cv:t, och några som jag egentligen inte haft, men mina engagemang har det alltid varit någon aktör som pröjsat för. Att så inte är fallet här kan inte handla om någonting annat än någon form av tonårsuppror, säger ett av Liberalernas nya statsråd till TJ.

Hen önskar förbli anonym.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
En skyld där det står Migrationsverket till vänster och ett foto på Migrationsverkets presschef til höger.
Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket, i en replik till Margareta Lundgren med anledning av insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”. Foto: Johan Nilsson/TT, Jonas Holmqvist

Replik: Att sitta i förvar är inget straff

”Att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning”, skriver Jesper Tengroth, Migrationsverkets presschef i en replik på insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”.

I en insändare i Arbetaren (2/7) skriver Margareta Lundgren att en person som är förvarstagen och vistas på något av Migrationsverkets förvar straffas hårdare än en brottsdömd person som sitter i fängelse. ”Stoppa straffet mot de som inte begår något brott”, skriver hon.

Men att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning av Migrationsverket, migrationsdomstolarna eller Migrationsöverdomstolen och vägrar att följa det. Beslut om att ta en person i förvar kan fattas antingen av oss på Migrationsverket eller av Polismyndigheten och får (med nuvarande lagstiftning) inte överstiga 365 dagar.

Margareta Lundgren har rätt i att det inte finns några möjligheter till exempelvis studier på förvaren. Till skillnad mot Kriminalvården har inte Migrationsverket något uppdrag att anpassa den förvarstagne till livet efter muck. Vårt uppdrag är att genom samtal motivera den förvarstagne att frivilligt återvända hem. Men viss typ av sysselsättning finns (utöver möjligheten till fysisk träning). Särskilt avdelad personal är anställd för att skapa olika typer av aktiviteter och den övriga personalen på alla våra sex förvar runt om i landet jobbar också hårt med att göra vistelsen på förvaret dräglig – för det är tufft att vara frihetsberövad.

Utlänningslagen reglerar förvarstagande 

Av Margareta Lundgrens text framstår det som om själva utvisningarna sedan sker plötsligt. Det stämmer inte. I majoriteten av fallen vet personen i god tid om när det är dags att resa hem. I vissa undantagsfall meddelas personen inte i förväg men då beror det på säkerhetsskäl som att det finns indikationer på att personen kommer motsätta sig sin utvisning eller risk för fritagningsförsök på flygplatsen.

Möjligheten att ta en person i förvar regleras i utlänningslagen. Där framgår också vilka kriterierna är för att en person ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Bevisbördan ligger hos den enskilde som måste göra sannolikt att han eller hon är i behov av skydd. Föreligger skyddsbehov kommer personen få uppehållstillstånd i Sverige, annars förväntas man återvända – självmant eller med tvång. Det har riksdagen och – i förlängningen – det svenska folket bestämt. Utlänningslagen gäller, precis som all annan lagstiftning, alltså oavsett om du själv vill det eller inte.

Om Margareta Lundgren, eller någon annan, vill att lagstiftningen kring rätten till uppehållstillstånd eller bestämmelserna kring förvar ska förändras och bli striktare eller generösare, är det till riksdagens partier hon ska vända sig.

Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Sveriges museum om Förintelsen
Arbetaren figurerar på utställningen Svart på vitt på Sveriges museum om Förintelsen. Arbetaren teg inte inte om det nazistiska Tysklands brott. Foto: Robin Bäckman/TT, Josephine Askegård

Svensk press under Nazi­tysklands censurkrav

Sveriges museum om Förintelsen berättar i sin utställning Svart på vitt om hur den svenska pressen agerade under den nazistiska regimen 1933 till sammanbrottet 1945.

Redan före den 30 januari 1933, då Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (NSDAP) vann envälde och dess ledare Adolf Hitler utnämndes till tysk rikskansler, började demoniseringen av judar, andra minoriteter, och motståndare till våldet från de fascistiska strömningarna. Efter valet formerades hatretoriken, inskränkningarna och förföljelserna omedelbart i lag och praktik. Koncentrationsläger inrättades för oppositionella och andra obekväma redan samma år.

Detta var förstås ingenting som undgick tyskarna eller besökare i landet. Tyskland var ett land som Sverige stod nära och svenskar, som läste tyska i skolan, turistade gärna där. I många svenska fotoalbum från tiden finns bilder från semesterveckor med kultur i de gamla fina städerna, härliga bad vid de vackra stränderna, och vandringar i skogar och berg. Men resenärerna fick också med sig minnen av stöveltramp och grupper av män i bruna skjortor och koppel som gav sig på människor öppet på gatan. Utan facit i hand var det förstås lättare att missa det som landet och världen stod inför, trots att Hitler öppet deklarerade sina planer.

Ändå kan man förundras över hur lite utrymme fascismens frammarsch fick i svensk media. Inte minst efter 1939 då land efter land snabbt inordnades i diktaturen, med lagar som institutionaliserade våldet. I många fall minskade i stället den kritiska rapporteringen – fram till att nederlaget var nära.

Från utställningen Svart på vitt på Sveriges museum om Förintelsen. Journalisten Barbro Alving, som rapporterat från Spanska inbördeskriget skrev om vad som skedde i Tyskland, bland annat om olympiaden som hölls i Berlin i augusti 1936 där Sverige deltog. Foto: Ola Myrin, SHM/ Sveriges museum om Förintelsen

Tidningen Arbetaren tillhörde de som tidigt lade ihop enskilda händelser, analyserade dem och varnade för vad de berättade om: En snar och förskräckande framtid. Rapporteringen och distribueringen av tidningen fortsatte envetet under 1930- och 1940-talet, trots den censur och begränsning av spridningen som infördes så småningom.

Sveriges museum om Förintelsen, som tillfälligt huserar i Bonniers konsthallsbyggnad i Stockholm, berättar i sin tillfälliga utställning Svart på vitt, om hur pressen hanterade utvecklingen i Tyskland, och så småningom i de ockuperade länderna. Svensk press följde med i vad som hände, men viljan att se klart på vad som hände varierade stort. De tyska myndigheterna var också noga med censuren, det var belagt med dödsstraff att informera omvärlden om de brott som begicks i landet.

Tog tydlig ställning

Arbetaren, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Trots Allt!, var de tre mest omtalade Svenska publikationerna som redan från början tog tydlig ställning och varnade för Tysklands nationella och internationellt hotande politik. De beskrev den i termer av våld och fascism, och rapporterade om hur judehatet ökade bland landets högerkrafter. 

Det offentliga Tyskland förändrades snabbt. Marginaliseringen av judar var bland det första som hände – bostäder, läkarvård, offentliga platser, affärsrörelser, kultur – i allt blev judar en andra rangens medborgare, och knappt det. Judiska barn avskiljdes från sina kamrater, genom att tvingas till särskilda skolor. Hitlers och andra företrädare för partiets tal innehöll förtal och demonisering av judar som grupp. Icke-judiska tyska barn tvingades in i nazistiska ungdomsrörelser.

Arbetaren teg inte om det nazistiska Tysklands brott, eller om hur även många svenskar sympatiserade med dem. Artikeln är från 1933.

1935 instiftades Nürnbergslagarna, som syftade till ”det judiska folkets politiska och biologiska avskiljande från det tyska folket”. Judar fick inte arbeta på vissa arbetsplatser, och inte arbeta fackligt. Giftermål mellan judar och ickejudiska tyskar blev förbjudet.

Utställningen rör sig kronologiskt både genom de stora händelserna i det offentliga Tyskland, diplomatin mellan landet och Sverige, och hur pressen skrev. Den berättar också om några av de svenska aktörerna inom, politik, media och kultur.

Amelie Posse, grundare av den antinazistiska motståndsorganisationen Tisdagsklubben, var en av dem. Hon hamnade liksom de andra medlemmarna på tyska listor över ”opålitliga svenskar”. Mia Leche var journalist med Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning som huvudorgan till exempel två kvinnor som skrev och agerade, inte minst mot den ökande svenska propagandan mot judar.

Det fanns en starkt kritisk agitation i syndikalistiska kretsar mot Nazityskland, inte minst kring Arbetaren, som saknas här; personer som Albert Jensen, Arbetarens chefredaktör 1928–1950, Karin Boye som besökte Tyskland flera gånger under 1930-talet, och Harry Martinson med flera författare och agiterande skribenter som hade kunnat få plats. Dessa ordnade soaréer och andra agitationsmöten och reste också till det ockuperade Danmark för hemliga möten, och hjälpte också till att sprida texter av författare i de ockuperade länderna, till omvärlden. 

Men i stort är det intressant att just mediernas hantering av Nazityskland och senare världskriget är i totalt fokus. Det blir tydligt hur svårt det faktiskt kunde vara att förstå den stora helhetsbilden i realtid, inte minst med tanke på hur i princip all information måste ske mun till mun eller transporteras på papper eller filmer per tåg. Många av Arbetarens skarpa och agitatoriska artiklar finns bland den stora mängd exempel på vad som skrevs vid tiden. Och här finns också exempel på motsatsen i både stora och mindre publikationer.

Förföljelsen av judar var inte dold

Redan i novenber 1933 rapporterade Arbetaren om nyuppförda koncentrationsläger i Tyskland.

Kristallnatten genomfördes som organiserad manifestation natten mellan den 9 och 10 november 1938, då affärer, bostäder och synagogor slogs sönder eller sattes i brand och människor attackerades öppet, misshandlades, mördades eller skickades till koncentrationsläger.

Från 1939 började tvånget för judar att bära en gul stjärna på bröstet – Reinhard Heydrich, chef för nazitysklands säkerhetsministerium såg det som ett sätt att uppmana hela det tyska folket att delta i identifikation och förföljelse av judar.   

Inget av detta var hemligt för tyska folket. Våldet på gatan och på arbetsplatser, i skolan och i huset där man bodde blev vardag. Sympatiserade man inte höll man tyst, av rädsla.

Efter invasionen av Polen 1939 förlades dödsläger i det ockuperade landets östra delar, där miljoner människor mördades i industriell form och skala: Auschwitz-Birkenau (från 1940), Bełżec (april 1940), Majdanek (oktober 1941), Chełmno (december 1941), Sobibór (mars 1942), och Treblinka (juli 1942) förlades alla i sydöstra Polen.

Efter 1940, då Tyskland ockuperade Norge och Danmark, och trupptransporter tilläts på det svenska järnvägsnätet (en pragmatism som förklarades med att landet ju var neutralt) infördes också censur och begränsningar av hur Nazitysklands våld och annekteringar skulle få beskrivas i svensk press. Tyska nazistledningens klagomål hörsammades ofta. 

Det är faktiskt häpnadsväckande hur till exempel Dagens Nyheter valde att rapportera som om det fanns en rimlighet i vad som hände – så sent som 1941, då Förintelseindustrin var i full gång, citerar tidningen Arthur Greiser, nazistisk riksståthållare i Polen utan att kommentera uttalandet vidare, under rubriken ”Tyskarna ha fått utrymme”, med ingressen ”Planer att sända ytterligare 140 000 familjer till Polen”: ”En av de viktigaste uppgifterna vore, sade Grejer vidare, kampen mot judarna. I Warthegau har man löst judefrågan på annat sätt än på andra stålen: man har icke kört iväg judarna, utan under stram tysk ledning satt dem i produktivt arbete…” 

När insikten kom om att Tyskland var på väg att förlora kriget och makten gick det snabbt för de stora medierna att svänga. Snabbt blev alla antifascister – på ytan.

Utställningen ger också glimtar om hur sympatierna med det nazistiska tankegodset levde vidare, inte så värst långt ner under ytan. Detta, liksom en hel del annat, hade man velat läsa och se mer av, men det snäva ämnesvalet gör att mycket av det saknas här.

Utställningen Svart på vitt är en historielektion över en tid som på många sätt är otäck och svårbegriplig. Inte minst de många jämförelser med dagens ökande extrema krafter och skamlösa gränslöshet vad gäller propaganda och medievalser från politikernas sida väcker känslor och vidare frågor. Men den är inte svår att ta till sig. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I dag har Migrationsverket ungefär 600 förvarsplatser runt om i landet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hellre fången än förvarstagen

Det är inget brott att söka asyl, men i praktiken straffas du hårdare på Migrationsverkets förvar än i ett fängelse. Det skriver Margareta Lundgren, psykolog, i en insändare.

Det kom ett meddelande till mitt Whatsapp-konto i dag. Det kom från en ung man, 22 år, i Somalia, en yngling som en gång sökte skydd i vårt land. Jag lärde känna honom på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Tillvaron där är oändligt enformig. Det är på flera sätt värre att sitta på förvaret än att sitta i fängelse. I fängelse kan man jobba eller plugga, det kan man inte på förvaret. I fängelset vet du när du får komma ut, men på förvaret vet du ingenting om din framtid. I fängelse delar man cell med högst en person, medan det på förvaret kan sova sex i ett rum.

Den här unge mannen ville använda tiden till att förkovra sig, så jag bar böcker till honom i ämnen som intresserade honom, bland annat historia. I motsats till i fängelserna finns det inget bibliotek på förvaret. Kort sagt finns där egentligen bara pingis och gymmaskiner att fördriva tiden med.

På förvaren kan man sitta som längst i 365 dagar, om man inte har begått brott. Sista gången jag träffade den här unge mannen var det tre dar kvar tills han måste släppas. Två dagar senare befann han sig plötsligt i Mogadishu. Det var väldigt märkligt, eftersom Somalia är ett av de länder som det inte går att utvisa till, om inte vederbörande åker frivilligt. Det gjorde inte min vän. Skälet till att min vän sökte asyl var att han var rädd att bli tvingad in i Al Shabaab. Det är en begåvad yngling vi har kastat ut. Under sina tre år i frihet i Sverige gick han i skola och lärde sig svenska.

Det meddelande jag fick har jag inte redigerat. Här kommer det: 

Ett år i Mölndals förvar – och en resa mot osäkerhet (26-10-2023 till 25-10-2024) 

Den 26 oktober 2023 blev jag frihetsberövad och placerad i Mölndals förvar – inte för att jag begått ett brott, utan på grund av ett migrationsärende.

De hade möjligheten att utvisa mig omgående, men i stället höll de mig inspärrad i ett helt år, utan dom, utan frihet. Varje dag var en kamp mot ovissheten. Tiden förlorade sin mening. Dagarna gick långsamt, men ändå försvann månaderna och blev som en dimma. Löften om lösningar kom och gick, men ingenting förändrades. Jag blev kvar. Jag blev som en skugga i systemet.

Den 22 oktober 2024 fick jag ett beslut. Inte om frihet, utan om avvisning. Utan att få packa mina saker ordentligt, utan att kunna säga farväl till någon, blev jag – iklädd handfängsel och midjebälte – transporterad från Mölndal till Stockholm. Jag kände mig som en brottsling, trots att mitt enda “brott” var att söka skydd och en bättre framtid.

I Stockholm mötte jag en annan ung man. Vi båda var tysta, med blicken nedslagen. Vi fördes till en speciell transport – ett privatplan, som om vi var farliga kriminella. Varje rörelse övervakades, varje andetag kontrollerades. Flygresan var tung, full av skam och maktlöshet. När vi landade, insåg jag snabbt den brutala verkligheten: Vi hade blivit deporterade till ett land sargat av konflikter, kaos och ständig osäkerhet. Ett land där liv inte var heligt, där framtiden kändes som en omöjlig dröm. De lämnade oss där – utan skydd, utan stöd, utan en chans.

Det var inte bara ett år som togs ifrån mig i förvaret. Det var min tro på mänskligheten, min känsla av värdighet och säkerhet som krossades. Och allt detta – utan att någonsin ha fått en riktig chans att förklara, att försvara, eller ens att förstå varför.

Till slut trodde jag aldrig att landet jag sökte asyl i skulle kunna utsätta mig för så mycket lidande. Men som ett gammalt somaliskt ordspråk säger: “Förvänta dig allt från både människor och vildmark.” Innan allt detta hände trodde jag att européerna respekterade mänskliga rättigheter, att de skyddade den värdighet varje människa har. Men verkligheten blev något helt annat: Jag blev en människa som flydde från kulor, som sedan kastades in i ett orättvist fängelse, och till slut skickades tillbaka till samma kulregn jag en gång flydde ifrån.

Stoppa straffet mot dem som inte begått något brott. Låt rättvisan segra……

Margareta Lundgren, psykolog

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse”, skriver Sunera Sadicali, Maria Sundström, Maryam Al-Azawi och Lorena Delgado Varas i en debattext. Foto: Privat

Global march to Gaza: En marsch utan återvändo

”Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen”. I mitten av juni reste Sunera Sadicali, Lorena Delgado Varas, Maryam Al-Azawi och Maria Sundström till Egypten för att delta i ”Global march to Gaza”. Här rapporterar de om deras upplevelser från aktionen.

”Ickevåld är en vacker form av politisk teater, när du har en publik.”
– Arundhati Roy

Ett citat som förenade oss fyra, på olika vis, men som fångade våra principer och den idealism vi delar. Fångar citatet pacifistiskt aktivism i väst? Att det enda vi har att tillgå: att använda våra kroppar som ett bälte som markerar en gräns? Kanske fångar citatet hur våra kroppar agerar som barrikader och som ett skrik i protest? 

Vi lämnade våra hektiska liv för drygt en vecka. Vi valde att säga: Nu räcker det. Vårt mål var att resa oss, höja rösten och ge mening åt den ilska som efter snart två år av debatter, aktioner och demonstrationer försökt att väcka våra samhällen.

Därför deltog vi i Global march to Gaza

När vi beslutade oss för att delta i March to Gaza (MTG), gjorde vi det i en önskan att vara en del av en rörelse som ville ta ett steg till, göra barbariet synligt, men den här gången så nära Gaza som möjligt, nära det som nu är världens huvudpulsåder. Gaza slår i oregelbundna, smärtfyllda hjärtslag och förblöder för varje minut som går.

Vi ville marschera dit, känna den pulsen, vi ville genom vår närvaro, tillsammans med tusentals andra, försöka stoppa det folkmord som pågått sedan oktober 2023, och häva den blockad som i 77 år kvävt livet. Vi är inga hjältar, inga frälsare, och vi visste att uppdraget nästintill var omöjligt. På förberedelsemötena varnades vi för att MTG var en högriskaktion, med hänsyn till den egyptiska militären, förhållandena i Sinaiöknen och sionisternas okontrollerade våldsanvändning. Men att stanna hemma kändes svårare än att åka.

Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen. Målet var att använda våra kroppar som en protest mot en passiv och servil omvärld. Bilderna av barn utan armar och ben, kroppar söndertrasade av svält, barns skrik när de säger adjö till sina föräldrar och otänkbara tortyrscener – allt detta fanns i våra tankar, och lämnade inget utrymme för tvekan.

Redan dagen innan den massiva ankomsten av MTG-deltagare, torsdag 12 juni, började egyptiska myndigheter deportera våra kamrater. Gripandena skedde utan förklaring och följdes av beslagtagna pass samt massiv polisnärvaro i hela staden. Över 500 personer skulle deporteras, och 200 gripas. MTG ändrade i sista sekunden planerna och uppmanade oss att ta oss till Ismailia, en bit närmare Al-Arish. Men då var säkerhetsstyrkorna redan uppställda vid tre olika vägspärrar på vägen dit.

Demonstration mot gripanden av aktivister

Vi, från den svenska delegationen, nådde den andra vägspärren innan egyptisk ordningsmakt tvingade oss att vända tillbaka till Kairo. Vi deltog i den spontana demonstration som uppstod efter gripandena och polisvåldet.

Väl tillbaka i Kairo valde vi mellan flera hotell på måfå, varav vi valde att bo på ett av dem. Trots flertalet bokningar blev vi konfronterade när vi anlände. En säkerhetspolis hotade oss med gripanden och förklarade att vi utgjorde ett hot mot Egyptens nationella säkerhet. Under flera dagar blev vi förföljda, våra samtal spelades in, vi tvingades anta roller av turister och säkerhetspolisen flyttade in i ett rum intill våra. Utanför hotellet stod en polisbil 24 timmar om dagen.

Vi var fyra kvinnor i gruppen, bland oss en svensk riksdagsledamot. Under uppdrag att officiellt besöka och representera kunde vi fylla resterande tid med meningsfulla möten och knyta band till organisationer som stödjer överlevande människor på flykt från folkmordet i Gaza.

Vittnesmål från palestinier som flytt folkmordet

Vi besökte en organisation som hjälper palestinska familjer från Gaza. Genom organisationen fick de skydd, logistik och vård. Vi lyssnade till vittnesmål från över 40 personer. Vittnesmålen innehöll berättelser om förlorade familjer, mördade barn, amputationer, cancer, och bland människorna vi fick äran att lyssna till var också ett barn som blivit blind efter ett bombanfall. Varje vittnesmål bar på en smärta som inte går att fånga i ord. Och ändå, mitt i all denna fasa, förvånades vi av den enorma styrka och motståndskraft hos Gazaborna.

Mellan berättelserna fanns skratt, en enorm längtan efter skratt, vardagliga detaljer, generositet och värme, som från en annan verklighet. Vi besökte två kvinnokollektiv, vi träffade cancerpatienter och den sista dagen mötte vi män som suttit över 23 år som politiska fångar utan åtal.

Alla vi pratade med uttryckte samma djupa längtan: att gränsen till Gaza ska öppnas. De vill alla tillbaka. De föredrar att dö i sitt hemland än att fortsätta överleva i något de beskriver som ett limbo.

Ṣumūd – mer än ett ord

I Egypten lever de instängda under ovärdiga förhållanden, beroende av organisationer som knappt ger dem det mest nödvändiga. De är konstant begränsade i sin rörelsefrihet, ovissheten och oron är konstant, och framför allt är deras hjärtan krossade av avståndet till sina familjer, vänner och grannar som fortfarande kämpar i epicentrumet av folkmordet.

En ung man, vars högra ben amputerades efter en bomb som förstörde hans hem, berättade hur olika organisationer tog med sig proteser som inte ens passade, men att de besökte honom för att fotograferas tillsammans med honom. Han berättade om känslan av att vara exploaterad och manipulerad, men samtidigt bortglömd. 

Många delar hans upplevelse. De känner att världen övergett dem. Men trots allt fortsätter de, deras kärlek till livet driver dem att överleva och återvända, återvända till Gaza, återförenas med sina nära och fortsätta kampen för sitt land. Till slutet.

Allt det här har ett ord som används av det palestinska folket, Ṣumūd, uthållighet och motståndskraft, och det genomsyrade alla berättelser. Vi  är djupt tacksamma över att ha fått möta dessa människor. För ṣumūd är inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, det är förmågan att älska sitt land, sin kultur, livet självt, även när allt omkring dem driver mot död. Ṣumūd är det som palestinska folket har praktiserat i över 77 år. Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse. Ett steg närmare att leva med den Ṣumūd som det palestinska folket lär oss.

Må denna låga tändas i hela världen.

Vi vill passa på att lyfta att det finns en plats för alla i revolutionen

  • Demonstrera (eller möjliggör för andra att delta i demonstrationerna, genom att ge ledighet, sitta barnvakt osv)
  • Synliggör och prata om det som pågår
  • Bojkotta
  • Stötta initiativ med din tid eller pengar
  • Mejla eller tagga en riksdagsledamot
  • Skriv ett medborgarförslag till kommunen eller begär info om upphandlingspolicy och aktuella avtal
  • Bär palestinasjal eller en pin när du går på stan eller hämtar barnen i skolan. Andra får syn på dig och vågar, eller känner sig mindre sårbara
  • Begär information från din bank, försäkringsbolag eller fondförvaltare om innehav i israeliska bolag, vapenindustrin och andra som tjänar på förtrycket av palestinier
  • Ordna en föreläsning, filmkväll, loppis, konsert, föredrag, auktion
  • Stöd en organisation, till exempel Palestinagrupperna

Fler tips och brevmallar finns på https://www.palestinagrupperna.se 
Läs på om bojkott https://bdsmovement.net/

Sunera Sadicali, Health Workers for Palestine, Spanien, Sverige
Lorena Delgado Varas, Folkets Röst, Sverige 
Maryam Al-Azawi, Norrköping för Palestina, Sverige 
Maria Sundström, Rättvisa för Alla, Sverige 

Publicerad
3 weeks sedan
De långa väntetiderna bidrar till att rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist. Foto: Jonas Ekströmer / TT /, Privat. Montage: Arbetaren

Sveriges migrationssystem urholkar tilliten

De långa väntetiderna på beslut från Migrationsverket är ovärdiga. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Priset betalar den enskilda människan: i stress, ovisshet, uteblivna möjligheter och liv som står på paus, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist.

I egenskap av migrationsjurist företräder jag Tetiana Konovalenko, en kvinna från Ukraina, som i över ett års tid väntat på beslut från Migrationsverket om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Men det här handlar inte bara om henne. Det handlar om alla människor som söker trygghet och stabilitet i Sverige, och som möts av något helt annat: tystnad, väntan, och ett rättssystem som stannar upp när det borde skydda.

Tetiana har bott i Sverige i flera år. Hon kom hit före kriget i Ukraina och beviljades uppehållstillstånd. När det blev dags att ansöka om förlängning, vilket hon gjorde i god tid, började en väntan som fortfarande pågår. Det har nu gått över ett år sedan hon skickade in sin ansökan, och ett halvt år sedan hon besvarade Migrationsverkets kompletteringsbegäran. Sedan dess – ingenting.

Ovärdig väntan

Det är inte bara långsamt. Det är ovärdigt. Vad som borde vara en enkel förlängning av ett redan beviljat tillstånd har istället blivit en utdragen process, utan slut, utan besked. Det finns ingen konflikt i ärendet, inga särskilda hinder. Bara tystnad.

Det här är inte unikt. Jag möter människor från olika länder och bakgrunder: med arbete, barn, utbildning, etablering, och många av dem har en sak gemensamt: de fastnar i ett system där Migrationsverket tar månader, ibland år, på sig att fatta beslut som avgör hela deras framtid.

Och medan myndigheten väntar, försvinner tiden. När tillståndet väl beviljas, om det beviljas, är ofta större delen redan förbrukad. Människor beviljas tillstånd retroaktivt, vilket innebär att de kanske bara får några månader kvar innan nästa ansökan måste lämnas in. En person kan alltså vänta i ett år och få två månaders uppehållstillstånd. Sedan börjar allt om igen. Det är inte bara ologiskt. Det är förnedrande. Det förvandlar trygghet till en illusion.

Begränsade rättigheter

Under den här väntetiden har många begränsad rättigheter, svårt att resa, svårt att leva. Det blir ett slags rättsligt vakuum, där människan förväntas fortsätta vara “duktig” och tålmodig, medan staten själv tar sig all tid i världen. En väntan som tömmer människor på ork, hopp och ibland tillit.

Justitieombudsmannen har redan riktat skarp kritik mot Migrationsverkets långa handläggningstider. Migrationsverkets hantering är inte bara en administrativ fråga. Det handlar om medmänskligheten. Varje dröjsmål har ett pris. Och det är alltid den enskilda människan som får betala det: i stress, i ovisshet, i uteblivna möjligheter, i liv som står på paus.

Det handlar inte om ett enskilt fel. Det handlar om en myndighetskultur där skyndsamhet har blivit ett undantag, där tystnaden blivit praxis och där rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening.

Människor är inte diarienummer! De är föräldrar, barn, kollegor. De förtjänar bättre. Sverige måste ta ansvar. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Vi måste ha ett migrationssystem som fungerar. Det minsta en människa ska kunna kräva är ett besked i tid.

Laura Abubakarova, Migrationsjurist

Publicerad
3 weeks sedan
Partiordförande Jimmiej Ihågeson: Det vet inte jag Foto: Christine Olsson/TT, Jessica Gow/TT. Montage: Arbetaren

Sverigedemokraternas vitbok blir vikbok

Nyheter från TJ: Sverigedemokraterna släppte under torsdagen den omtalade andra delen av den ”vitbok” som granskat partiets historia och kopplingar till rasistiska och nazistiska grupper. TJ har fått en pratstund i ämnet med några ledande sverigedemokrater.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmiej Ihågeson blev medlem i partiet under den period på 1990-talet när SD bland annat tog hjälp av militanta nazistiska grupper som Vitt ariskt motstånd för skydd och utdelning av material. Det är en av de faktauppgifter som slås fast i den andra delen av partiets vitbok som lanserades under Almedalsveckan.

Men boken släpps ett år efter att partiet fick den i sin hand, och bara på papper, inte i sökbar elektronisk form. Ett medvetet val, enligt Sonny-Fjalar Ulfsson, ombudsman för Sverigedemokraterna i Flundre härad. TJ sökte upp honom utanför huvudtältet vid partiets fältläger i Almedalen i Visby.

Hej, är det Sonny-Fjalar?

– Helg seger.

Vad tycker du om partiets nya vitbok?

– Jag blev väldigt glad när den kom, särskilt färgen ligger mig varmt om hjärtat. Men sedan var det ju lite si och så med innehållet. Nu när vi gärna vill hålla oss väl med Israelhögern och alla som kallar motståndet mot det pågående folkmordet i Gaza för antisemitism känns det ju lite besvärande att all antisemitism i vårt eget parti kommer i öppen dager. Så vi fick hålla på boken ett tag innan vi räknat ut hur vi skulle förhålla oss till det där.

När den förra delen släpptes uttryckte er partisekreterare Matti Ahs-Karlsson att han ”fick ont i magen” av delar av dess innehåll.

– Ja, det där minns jag mycket väl. Det var stycket om hur partiets ekonomisk-politiske talesman Rasse-Oscar berättade historien om hans gamla slaktarkollegor som sparkade på fårkroppar samtidigt som de skrek ”die Juden!”. ”Fy fan, jag skrattar så jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på det”, frustade Matti.

Men den andra delen av boken släpps bara på papper nu?

– Ja, det är lite av en eftergift till partiets veteraner att ge dem första tjing. Faktum är att det inte bara är en vanlig vitbok utan också en vikbok som man med fördel kan ha på kaffebordet. I avsnittet om bokbålet i skånska Höör 1996, till exempel, finns en bild där vår första kommunala ledamot står i führeruniform och håller tal. Det är en förstås en rätt oskyldig bild, men om man vecklar ut hela arket kan man gradvis blottlägga hela hennes utsträckta högerarm. Perfekt vid de sena vickningarna efter punschbjudningen!

TJ når även Sverigedemokraternas ordförande Jimmiej Ihågeson på en skakig telefonlinje.

Hej, talar jag med Sverigedemokraternas partiordförande?

– Det vet inte jag. Det är inte en uppgift som jag känner igen mig i på rak arm.

Men det är Jimmiej jag talar med?

– Ja, jag vet inte… Det är hursomhelst någonting som jag tagit fullt ansvar för. Jag har dragit tydliga gränser och hållit rent.

Du vill be om ursäkt för Sverigedemokraternas förflutna?

– Det vet jag faktiskt inte. Hela vårt förflutna ser jag hur som helst ingen anledning att be om ursäkt för. Till exempel det där att SD-Bulletinen året efter att jag gick med varnade för ”produktionen av små krullhåriga, chokladbruna repatrieringsobjekt” är ingenting som jag har haft anledning att be om ursäkt för, för det är ju ingenting som upprör den övriga svenska borgerligheten numera. Det där med antisemitismen är ju dock en öm tå nu för tiden när man ska hetsa mot araber och muslimer, så jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.

Olika lokala företrädare för SD beslås ju fortfarande med konspirationistiska och nazianstrukna uttalanden var och varannan månad? Kan man inte snarare tala om en sorts obruten kontinuitet där?

– Jag kan inte bekräfta det, det vet faktiskt inte jag. Jag minns egentligen inte tiden innan jag blev vald till obersturmbannfü… partiordförande för det här partiet, så om det föreligger en kontinuitet eller ej är ju ingenting som jag kan veta någonting om.

Vad är nästa steg efter att ni gett ut vitboken?

– Du, det vet inte jag. Men jag vet att vi gärna vänder blad nu för att fokusera mindre på överspelade historiska skandaler och mer på kärnan i vår ideologi. Så partikansliet håller nu tydligen på att ta fram ett standardverk som de kallar för Brunbok. Men det är ingenting som jag vet någonting om.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Podden gästas av Kirunabon och Arbetarenskribenten Alex Olofsson. Avsnittet handlar om den gröna omställningen, rovdriften på malm och mineral och militariseringen av norr. Avsnittet tar också upp rymdbasen Esrange, beredskap och kommunikatörifieringen av samtiden. Alex har bland annat skrivit om DCA-avtalet i Arbetaren under rubriken Ingen nyhet när banan­monarkin blir vasallstat åt USA.
Musik: Folk music Liberation Front – GråtlåtenLaibach – War Hosted on Acast

Skrivarkollektivet Mismar är också aktuella med texten Något inuti som rör sig som bland annat handlar om registermetoden och Lossmen-Ekträsk konflikten (1925-1931) – en av Sveriges längsta lockouter och arbetskonflikter. En förkortad version av texten finns sedan tidigare publicerad i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad