Den brittiske psykoanaly­tikern och ”post-work”-­teoretikern Josh Cohen har skrivit en bok om att inte arbeta som fungerar mest som ett bra exempel på arbetskritikens svårigheter. Vad arbete är definieras inte, men väl dess effekter. Boken har fyra delar som diskuterar olika arketypiska förhållningssätt till arbete. De två första är sådana som tyngdkraften tvingar ned mot marken. Det är den utbrände (the burnout) och knölen eller soffpotatisen (the slob). De två senare har problemet att de svävar. De utgörs av dagdrömmaren (the daydreamer) och slackaren (the slacker).

För att förklara sina figurer berättar Cohen om olika analysander, patienter, som han haft. Han skriver också om fyra konstnärer som får illustrera de olika positionerna: Andy Warhol, Orson Welles, Emily Dickinson och David Foster Wallace.

Det finns en ironi här som inte undgår Cohen: alla fyra var extremt produktiva människor. Men Cohen skriver att de hittade sätt att kanalisera sina uppror mot arbetets reglementering. Oklart är om de är modeller för en arbetskritik eller offer för olika syn på arbetet. Cohen svävar någonstans mitt emellan.

Efter att ha läst Not Working går det att konstatera att det är svårt att skriva böcker och essäer om arbete från ett utifrånperspektiv. Skrivandet är del av ett ekonomiskt kretslopp som definierar arbetet. I Lina Rydén Reynols diktsamling Läs mina läppar (2019) har förlaget (Nirstedt/Litteratur) på omslaget meddelat att författaren arvoderats 15 000 kronor, typografen 16 000 och korrekturläsaren 1 750 kronor. Intressant, men för att det till exempel skulle vara verkligt intressant för er att veta hur mycket jag får för denna essä om arbete skulle ni behöva förstå hela min ekonomiska kontext. Viktigare kanske är att veta hur arbetet går till, för att kunna inlemmas i det ekonomiska.

Jag är dagdrömmaren. Cohens bok, eller andra böcker, närmar jag mig som en inre promenad, ofta i loj avslappning på en divan. Jag skriver på samma sätt. När jag strosar i drömmar eller landskap letar jag efter det jag inte vet att jag letar efter. Det brukar anmäla sig. Här! – utbrister något. Då vet jag att jag har gått rätt eller nått någonstans.

Det finns förstås mycket jag först måste vandra förbi. De välformulerade meningarna, med på ytan meningsfulla utsagor, står som prydliga staket längs vägen. Cohen säger att arbetskritik kräver att vi måste tänka på vad som är meningsfullt om vi exkluderar arbetet. Vad meningen är med livet.

Jag vaknar till liv igen när han några gånger och i förbigående hänvisar till den medeltida termen ”acedia”. Det betyder ordagrant att inte ta hand om sig själv. Det drabbade ofta munkar och nunnor som i eremitisk isolering inte mötte Gud utan endast en bottenlös depression som ledde till att de slutade sköta sin mest basala hygien.

Medeltidens klosterfigurer får mig att lägga ned Cohen och leta upp den irländske historikern W. E. H. Leckys stora verk i två volymer om den europeiska moralen från Augustus till Karl den store, publicerad 1869. Det är så det drömmande strövandet fungerar. Lecky skriver att munkar ofta drev sig själva till extrem melankoli och självmord för sin oförmåga att leva upp till de ideal som institutionen odlade. Men han är snabb att påpeka att kloster ändå förmodligen hjälpte fler än de stjälpte. Att de som stod mellan en ohanterlig desperation i världen och en räddning i klostret kunde välja det senare.
Arbetet bryter ned oss. Och inga kloster finns att fly till.
Plus minus noll, jag återvänder till Cohen. Arbetet bryter ned oss. Och inga kloster finns att fly till. Även när vi är lediga arbetar vi, om än bara som fårskalliga bidragsgivare till något orwellskt digitalt system. Kroppsarbetare (Cohen pratar visserligen inte om dem – tyvärr går de sällan i psykoanalys) får sina kroppar nedbrutna. Och servicenäringens knegare utgör det nya proletariatet som sliter i total alienation i yrken som de vet varken är bra för sin nästa eller för samhället.

De få borgerliga yrken, som läkare och lärare, som tidigare kunnat förlita sig på sin relevans drunknar i blanketter, meningslösa omorganiseringar och diffusa förväntningar. Samtidigt automatiseras samhället och allt färre arbeten behöver utföras, vilket tragikomiskt nog är bra då arbetsstyrkan reduceras så radikalt av utbrändhet.

Till slut levererar Cohen de där avgö­rande orden, de som blir snöret till ballongen vilka rymmer mina tankar. Han citerar den tyske filosofen Arthur Schopenhauer om att allt som producerar ett fenomen i världen också måste vara förmöget att inte göra det och förbli inaktivt. Det första fenomenet utgörs av viljan till livet, det senare icke-viljan. Tanken kommer från ”Addendum till läran om bejakandet och förnekandet av viljan att leva” som publicerades i andra volymen av Parega och paralipomena från 1851.

Cohen beskriver på ett flertal ställen hur svår icke-vilja är. Vi kan till exempel inte vilja eller önska en icke-vilja och samtidigt tro att vi skulle kunna nå dit. På samma sätt som vi inte kan tråna efter ett liv utan lockelser, då vi gör bristen på lockelse till en lockelse. Schopenhauer hade visserligen få sådana problem. Han var grundligen överbevisad om tillvarons meningslöshet.

Schopenhauers basala konstaterande understryker den centrala avsaknaden av en demokratidiskussion i Cohens typ av arbetskritik. För allt som vi gör måste vi även kunna att inte göra det. Men då måste också möjligheten finnas. Valet måste existera.

Det är inte omöjligt att den kritiska förmågan och den demokratiska möj­lig­heten är de allra viktigaste formerna av arbetskritik. Och då i synnerhet möjlig­heten att utöva kritiskt tänkande och demokrati på arbetsplatsen.

Detta var inte direkt vad Schopenhauer menade, så klart, men kanske går det att radikalisera honom till att säga att för att något ska kunna göras vettigt måste möjligheten finnas att avstå eller göra det på något annat sätt. Det spelar ingen roll om vi vill lyda order (som i Åke Hodells klassiska ljuddikt ”General Bussig” från 1964), vilket många verkar vilja, eller inte. Huvudsaken är om vi kan göra något annat.

Cohens val att inte skriva om demokrati är givetvis resultatet av hans frihet. I stället viger han en stor del av sin bok åt konsten och konstnärerna och avslutar med några halvhjärtade meningar om basinkomst, även om han med klarhet sagt att hans verk inte syftar till att ge konkreta förslag. Konsten är viktig eftersom det i den finns ett exemplariskt utrymme för möjliga icke-inordningar (det är också därför det är avgörande att konsten inte avkrävs moralitet). På samma gång är det oklart om vi kommer så mycket längre i arbetskritik just med konst och konstnärerna som modeller.

Det är inte bara frapperande att de konstnärer som Cohen skriver om var arbetsnarkomaner, även om de visserligen arbetade hårt – inte genom att lyfta sitt inaktiva varande till ett aktivt, utan att i stället gå ännu längre in det inaktiva. Det är också uppenbart att de levde ganska sorgliga liv. Warhol var paniskt rädd för döden och för allvaret, Welles åt ihjäl sig, Dickinson stängde in sig på sitt rum i princip hela livet, och Wallace hängde sig på verandan. Jag tror heller inte att Cohen vill använda dem som inspirationskällor i en direkt mening.

Problemet med konstnärer är att de sällan upplever valet i sin egen aktivitet. De kan välja att inte inordna sig, men de väljer sällan sina sätt att arbeta, intuitioner eller intressen. Konsten är inte en demokrati. Frågan är om den ens är bra för utförarna. Kanske är det som med klostren i Leckys bok. De kan producera misär, men skyddar förmodligen från en än större fara. Desperationen hos de som söker sig dit kan vara så stor att det inte verkar finnas något annat val. Men vilken typ av arbetskritik är det?

Cohen talar om vikten att odla en ”inre frihet”, vilket också är det som en universell basinkomst skulle producera. Jag tror han har rätt, men kanske inte vad gäller en hel del konstnärer. De drivs helt enkelt inte av frihetstanken, eftersom de är oförmögna att göra något annat – även om de ”bara” är produktiva inom ett visst ”inaktivt” modus, som dagdrömmaren eller slackern.

Faran med (löne)arbetet i dag är att det ofta får oss att må dåligt (det fungerar inte – ”not working”). En del av detta har att göra med att arbetsdagens och arbets­ordningens gränser suddats ut. En än större del kan tillskrivas den klassiska förklaringen att vi sällan äger vårt arbete eller har inflytande över det. Vi har sällan heller möjligheten att chansa på att säga upp oss och ta ett annat jobb i hopp om att det är bättre.

För att återvända till tolkningen av Schopenhauer utsaga. Varje sak som vi vill ska kunna inte viljas. Och i en radikalare tolkning: inte utföras. Så länge detta inte är möjligt är det frågan om vi egentligen är några varelser som producerar fenomen i världen, eller om vi snarare själva är produkten av fenomen. Inte de som skapar, utan de som skapas. Och detta gäller också konsten, kanske i synnerhet konsten. Mot Cohens romantiska bild av konstnären skulle vi också kunna säga att väldigt lite konst skulle bli till om konstnärer kunde välja att inte göra vad de gör när de inte anpassar sig. Det vore kanske bättre för både dem och konsten.

Jag dagdrömmer om en bok om arbetskritik som skriver om vanliga människor som gör en vanlig sak i stället för en annan, bara för att de föredrar det. Framför allt drömmer jag om att inre och yttre frihet skulle kunna bli en och samma sak. Det skulle bli mindre hemlighetsfullt så. Och långt mer avslappnande.