Reportage #57/2019

Ny arbetarrörelse på frammarsch i Georgien

I mars 2019 gick socialarbetare i Georgien ut i strejk. Strejken, som involverade alla socialarbetare anställda på socialministeriet, pågick i en hel vecka. Foto: Shota Kincha

I Georgien sliter människor under tuffa arbetsvillkor. Lönerna är låga, arbetslösheten hög i landet, och arbetsköparna bryr sig sällan om de anställdas rättigheter. Samtidigt har flera strejker genomförts i landet de senaste åren, organiserade av nybildade fackförbund som söker sig bortom traditionella strukturer. Arbetaren rapporterar från Georgien där en ny arbetarrörelse är på frammarsch.

Rulltrapporna som leder ned i Tbilisis tunnelbana gnisslar precis som de i Jerevan, St Petersburg och Moskva. Alla tunnelbanor i Sovjetunionen byggdes enligt samma modell, och färden ner mot perrongen känns som en utflykt ner till det förgångna. Den svala luften luktar gummi och smörjmedel. Tågen tjuter och viner förbi perrongen i rask takt. Om Sovjetunionen var bra på något, så var det att bygga effektiva tunnelbanor. 

I dagens Georgien är förhållandet till det sovjetiska förflutna och till Ryssland spänt, speciellt sedan kriget mot grannlandet 2008. Den västvänliga neoliberalen Micheil Saakasjvili, som var president 2004 till 2013, förde ett korståg mot allt som luktade Sovjet. Utfallet av hans ambitiösa reformer har varit mångbottnat. Å ena sidan minskades vardagskorruptionen, och landet njuter i dag större politisk frihet än vad deras grannländer gör. Å andra sidan förstördes många sociala skyddsnät. 2006 avskaffade landet arbetsmiljöverket, vilket ledde till en närmast fördubblad arbetsplatsdödlighet. Arbetslösheten ligger enligt officiella siffror kring 12 procent, men kritiker menar att den i verkligheten är mycket högre. 

Men liksom i andra forna Sovjetländer överskuggar geopolitiskt färgade konflikter ofta dessa sociala motsättningar. I slutet av juni upplevde huvudstaden Tbilisi exempelvis en stor antirysk protestvåg, efter att en rysk parlamentsledamot ur en internationell delegation hade hållit ett anförande i det georgiska parlamentet. Sammandrabbningarna mellan demonstranter och polis ledde till att Pride-evenemang som var inplanerade avblåstes av säkerhetsskäl. För samtidigt som majoriteten av georgierna föredrar integration med väst framför Ryssland, så är befolkningen ännu mer konservativ vad gäller värderingsfrågor som homosexualitet och aborträtt än vad ryssarna är. Precis som hbtqi-frågan är landets nya arbetarrörelse något som utspelar sig bortom öst-väst konfliktlinjerna. Ett av dess fästen är Tbilisis tunnelbana.

I dagens Georgien är förhållandet till det sovjetiska förflutna och till Ryssland spänt, speciellt sedan kriget mot grannlandet 2008. Foto: Volodya Vagner

Tbilisismetrons anställda har i dag ett av landets bästa kollektivavtal, med relativt höga löner, OB-tillägg, och extra semesterdagar som kompensation för yrkets hälsorisker. Förmånerna handlar dock inte om något sovjetiskt arv, utan är resultatet av de anställdas fackliga kamp de senaste sex åren. Sovjetsystemets kvarlevor har snarare varit ett hinder för denna kamp. I Georgien, liksom i andra forna sovjetländer, är det fortfarande den sovjetiska fackföreningsstrukturen som förenar majoriteten av landets fackligt organiserade arbetare. I Georgien går denna sedan 1992 under beteckningen Georgiska Fackföreningskonfederationen, GTUC. 

I och med Sovjetunionens självbild som “arbetarparadis” var fackföreningarna främst till för att förmedla fritidsaktiviteter och semesterresor, snarare än att kämpa för bättre villkor för medlemmarna. Fortfarande i dag är sovjetfackens arvtagare knappast någon kamporganisation, utan har nära band till både företag och staten. De betecknas ofta som ”gula” fack. 

När några av oss började driva riktig facklig kamp, så tyckte transportfackets ledning inte om det, och uteslöt oss, säger Kakhaber Gagua, när han och kollegan Zaza Barbakadze möter Arbetaren en solig majdag i Tbilisi.

Kakhaber Gagua och Zaza Barbakadze har arbetat i 10 respektive 20 år som tågförare i Tbilisis tunnelbana. Enligt Kakhaber Gagua är det GTUC-anknutna transportfackets enda mål att hålla de arbetare som tänker ställa krav på cheferna i schack. I dag sitter han tillsammans med Zaza Berbakadze i styrelsen för ”Ertoba2013” (enighet2013). 

Ertoba2013 grundades av rebelliska tågförare när de uteslöts ur det stora transportfacket för sex år sedan. Det var i samband med det oberoende fackets uppkomst som Tbilisis metroarbetare började få bättre villkor. 

Kakhaber Gagua och Zaza Barbakadze har arbetat i tio respektive 20 år som tågförare i Tbilisis tunnelbana. Foto: Volodya Vagner

2018 fick Ertoba2013 en stor, om än dramatisk, framgång. Efter två år av förhalning i löneförhandlingarna fick tågförarna i Tbilisis metro nog; de gick ut i hungerstrejk och skrev historia. Under tre junidagar var metron i Tbilisis stängd, och stora delar av innerstaden lamslogs.

Inte någon annanstans i hela forna Sovjet har en strejk stängt ner ett helt metrosystem, förklarar Kakhaber Gagua stolt.

Han menar att metroförarnas strejk liknade Davids kamp mot Goliat. 

Vi hade inte bara cheferna mot oss, utan även borgmästaren, som angrep oss offentligt. Domstolarna försökte stoppa oss, och landets säkerhetstjänst skickade civilklädda poliser för att hålla koll på oss, säger Zaza Barbakadze.

Även det gula GTUC-facket drog sitt strå till stacken, och gav sig på Ertoba2013:s aktivister genom ett drev i sociala medier. Men mot alla odds blev aktionen en succé. 

Strejken ledde även till att ledningen insåg att vi har makt, och har börjat prata med oss som jämlika i relation till cheferna.
Kakhaber Gagua, arbetare i Tbilisis tunnelbana

Kollektivtrafikföretaget anställda fick en genomsnittlig löneförhöjning på 15 procent. Framgången ledde samtidigt till att fler arbetare anslöt sig till Ertoba2013. Numera är facket öppet för alla företagets anställda, och samlar omkring 700 medlemmar.

– Strejken ledde även till att ledningen insåg att vi har makt, och har börjat prata med oss som jämlika i relation till cheferna, säger Kakhaber Gagua nöjt. 

Arbetarna i Tbilisis metro har nått stora framgångar och det nybildade facket går i spetsen för en offensiv arbetarrörelse i Georgien. Samtidigt är de inte ensamma om att organisera sig bortom de större fackförbundens tröga strukturer. I mars 2019 gick Georgiens socialarbetare ut i strejk. Till skillnad från metrofacket, vars strejk byggde på en rad redan uppnådda framsteg, handlade socialarbetarnas kamp i stället om mer basala behov. Georgiens sociala infrastruktur är extremt underutvecklad, vilket drabbar inte bara brukare utan även socialarbetare som blir tvungna att kompensera för systemets brister.

I mars 2019 gick Georgiens socialarbetare ut i strejk. Foto: Shota Kincha

Zoko Shekhovtseva var en av de socialarbetare som deltog i strejken i våras. Sedan två år arbetar hon i kommunen Gardabani, utanför Tbilisi, där hon tillsammans med två andra socialarbetare har ansvar för över 80 000 invånare.

Jag pluggade till socionom för att jag ville hjälpa människor. Men när jag började jobba mötte jag en katastrofal verklighet, berättar hon.

På grund av den rådande underbemanningen är hon och hennes kollegor runtom i landet tvungna att arbeta mycket mer än vad de får betalt för. Dessutom måste de själva ordna och betala för transporten för att kunna ta sig ut till sina klienter.

Det är omöjligt att göra ett ordentligt jobb. Det enda vi hinner med är de allra mest akuta fallen. Systemet är inte byggt för att hjälpa de behövande, utan endast för att nätt och jämt hålla dem vid liv, säger Zoko Shekhovtseva.

Sedan två år arbetar Zoko Shekhovtseva i kommunen Gardabani, utanför Tbilisi, där hon tillsammans med två andra socialarbetare har ansvar för över 80,000 invånare. Foto: Volodya Vagner

Och ibland misslyckas även det. I ett uppmärksammat fall i januari i år avled ett fyraårigt funktionshindrat barn till följd av misshandel inom familjen. Beslutet om att omhänderta barnet hade inte följts upp av myndigheterna. För socialarbetarna blev tragedin droppen som fick bägaren att rinna över, och gav dem en impuls att prata ihop sig för att försöka förändra systemet. 

 Vi tog fram en lista över ett antal krav, såsom fler kollegor, ett tak för hur många fall vi får i månaden, en egen bilpool, och högre lön. Men när vi märkte att man inte tog oss på allvar bestämde vi oss för att strejka, säger Zoko Shekhovtseva.

Strejken, som alla runt 240 socialarbetare anställda på socialministeriet deltog i, pågick i en hel vecka. Till sist gick socialministern Davit Sergeenko med på ett möte och lovade att uppfylla socialarbetarnas krav. Även om de flesta löften ännu inte infriats har strejken redan lett till en förändring. 

På strejkens sista dag bestämde vi oss för att starta vårt eget fack. Det ger oss trygghet, och vi kommer att kunna försvara våra intressen bättre framöver, förklarar Zoko Shekhovtseva, som i dag sitter i fackets styrelse.

Systemet är inte byggt för att hjälpa de behövande, utan endast för att nätt och jämt hålla dem vid liv, säger Zoko Shekhovtseva. Foto: Volodya Vagner

Strejkerna var inga isolerade händelser, utan kan ses som uttryck för den nya självständiga och offensiva arbetarrörelse som är på frammarsch i Georgien. I slutet av maj gick socialarbetarfacket och Ertoba2013 samman med ytterligare två fackföreningar i en egen fackföreningskonfederation. Den nya konfederationen kommer att ha rätt att delta i kollektivförhandlingar på samma villkor som gammelfacken i landet, och innehar samma rättsliga status. 

En av de grupper som ingår i konfederationen, och som fungerat som en spindel i nätet för organiseringen, är Solidarobis Kseli, solidaritetsnätverket. Gruppen är på samma gång en fackförening för serviceyrken och en politisk aktivistgrupp. För dem är konfederationen bara ett första steg till att skapa verklig politisk förändring i Georgien.

Studenten Revaz Karanadze, som har varit med i Solidarobis Kseli sedan det grundades för två år sedan, menar att det blivit viktigt för gruppen att fokusera på sociala frågor.

Vi är ett politiskt fack, och vill förena klassiskt fackligt arbete med andra frågor, som kvinnokamp, förklarar Revaz Karanadze och fortsätter:

De gamla facken under GTUC:s paraply har ingen aning hur man organiserar folk. Officiellt har de hundratusentals medlemmar, men ändå har de inte nått några nämnvärda framgångar. Det vi försöker göra är att skapa en politiserad arbetarrörelse i Georgien.

Volodya Vagner

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984