– Du kommer få en historia när vi går runt – jag lovar dig!

Det var Owe Hedin som sade det, och det stämmer. Om jag stänger ögonen efter ett besök på Uppsala industriminnesmuseum fortsätter en mental vandring mellan varje monter och vrå. Olika bilder rullar förbi med människor, varor, fabriker, logotyper och det rör sig på alla bredder och ledder: bakåt i tiden, framåt på cykel, runt som en svarv, tegel till ugnar och ugnar med limpor och industrilågor och cylindern med hemlig blandning av kryddor till Slotts senap.

Intrycken har varit många och det var bra att ha en guide som följde mig runt utställningen och berättade om Uppsala industristaden.

På Salagatan i Uppsala, bakom en av många dörrar på plan tre i en lång intetsägande korridor, finns en guldgruva för den som vill veta mer om industriepoken i Uppsala 1860–1970. När jag kommer dit en onsdag är produktionsgruppen på plats, fem män som med ideella krafter bygger till och ändrar om i utställningarna.

För även om det funnits flera kvinnodominerade industrier i Uppsala så är majoriteten i industriminnesföreningen män. De delar med sig erfarenheter av tidigare arbeten i olika industriyrken.

– Det är viktigt att vi kommer från olika yrkesgrupper. Det finns förstås en massa kunskap i det här gänget, säger Owe Hedin.

Uppsala industriminnesförenings ordförande Björn Lööv och vice ordförande Owe Hedin svarar tåligt på mina frågor om vad det är de vill bevara.

– Det är otroligt viktigt och kul att visa upp det som varit. De flesta människor som kommer hit utifrån har inte en aning om det, de hamnar oftast på universitetet. Jag menar, det är ju ändå så, Uppsala kan inte fungera utan näringsliv, säger Björn Lööv.

– Uppsala är känt för att vara en akademins och kyrkans stad, industridelen är bortglömd, säger Owe Hedin och fortsätter:

– Och man möter ju människor, en del av dem till och med från Uppsala, som säger att de inte visste att det här har funnits. Och sedan blir de oerhört intresserade.

Det hamrar inifrån montrarna och jag skymtar plank som bärs från hörnan som handlar om lervaruindustrin och bort till Gahns tvålar. Det finns något som återkommer i männens berättelser; tanken om hantverk och tillverkning, att allt går utveckla, bygga och uppfinna själv. Gör-det-själv-andan är påtaglig, och som de säger, ”man måste få något gjort också”.

– Min pappa jobbade på tegelbruket och blev tidigt sjukpensionär, för det var ett tufft jobb, och tyckte att jag skulle bidra till försörjningen, säger Owe Hedin.

Så han åkte in till Uppsala, 14 år gammal och fick jobb att leverera kontorsmaterial. Det var sommaren 1955 som Owe kallar Tage Erlander, lång och torr. Samma år lämnade Björn Lööv verkstadsskolan och började som reparatör på S:t Eriks Lervarufabriker. Så de båda är uppvuxna i industrin, från arbete som springgrabbar till i Owes fall ombudsman för facket Sif och i Björns fall vd på det företag han jobbade för i över fyra decennier.

– Det har varit otroligt värdefullt, att jag har varit på alla nivåer, säger Björn Lööv och fortsätter:

– Man vet hur det känns att vara på golvet och om någon slår en huvudet med något som inte är bra. Det är det jag tycker om, och det är en erfarenhet som är värdefull.

Under sina visningar talar Owe Hedin om sin tid på på AB Hjalmar Söderbergs konfektionsindustri, och det har gett respons. Människor har hört av sig och donerat kläder och galgar från firman, och när Röda Korset ville ha en föreläsning i industrihistoria bad Owe dem betala med två skyltdockor. Nu bygger produktionsgruppen en ny monter i form av ett skyltfönster inne i utställningen. Där ska dockorna samsas med ett porträtt av själva Hjalmar Söderberg som en person ringt och frågat om museet ville ha?

Även när industrin blomstrade var den en skillnad på östra och västra Uppsala, på vilket jobb och vilka pengar ens föräldrar hade, vilket avgjorde om man kunde läsa vidare eller inte. Gallringen var ekonomisk, men också kulturell.

Björn Lööv berättar om danserna i ungdomen, han och kompisarna fick inte komma till läroverken eller nationerna och dansa, och de som gick på läroverket eller i flickskolan fick inte dansa på Folkan, för då blev de utkastade från skolan.

– Så man började ju med att separera ungdomen på den nivån och det gjorde oss vansinniga, det var mycket diskussion om det, säger Björn Lööv.

Owe Hedin blev med tiden erbjuden arbete som ombudsman hos Sif, och besökte en rad industrier och förhandlade för sina medlemmar. Han höll även kurser i retorik och uppmuntrade medlemmarna att höja sin röst. Det märks i guidningen, att han gillar att berätta och få med sig åhörarna. Apropå vikten av praktisk kunskap berättar Owe Hedin om när han som 60-åring tackade ja till ett pensionserbjudande.

– Man skulle ha in högskolestuderande i stället, och nästan alla Sif-ombudsmän tog erbjudandet. Men så kom de där nya ombudsmännen. Och jag fick fem återanställningserbjudanden för att de hade gått in i väggen, 25–26 år gamla.

– Det går inte bara med teoretiska kunskaper, du måste ha den praktiska delen och kännedomen, va, säger Owe Hedin.