Zygmunt Bauman. Det går att helt sonika sätta punkt efter hans namn. Inte bara för att han dog för drygt två år sedan, utan också som en emfatisk punkt för att indikera respekt. Den polske tänkaren (född 1925) som slog sig ned i Storbritannien 1971 och blev professor vid universitet i Leeds efterlämnar en imponerande produktion och ett digert värv som offentlig intellektuell.

Zygmunt Bauman har i grunden utforskat intensifieringen av det som Karl Marx redan i sitt manifest tillsammans med Engels definierade som alltings förflyktigande i den moderna världen, en värld där inga sanningar varar för evigt. Baumans term för detta var den ”flytande” (liquid) moderniteten. Ett tillstånd som tvingade den desorienterade individen till en reträtt inåt – som inte ens den hjälpte, då även våra mest intima förhållanden skapats under upplösandes stjärna.

När jag är färdig tar jag upp den igen och läser den ännu en gång. Min desperation stiger.

Jag läser Zygmunt Baumans sista lilla bok, Retrotopia, nyligen utkommen i svensk översättning av Ola Nilsson. När jag är färdig tar jag upp den igen och läser den ännu en gång. Min desperation stiger. Jag märker sidor och passager med färgglada plastmarkörer och skriver krampaktigt spindellika anteckningar i marginalerna. Vrider och vänder på vad Bauman skisserar.

Huvudargumentet i boken är att vi genomlever en rad ”återvändanden”. Vi regredierar till allt från renässanstänkaren Thomas Hobbes och allas krig mot alla, till en önskan att återvända till livmodern. Vad vi tvingas till blandas med vad vi önskar, och att önska sig att inte varit född i Hobbes brutala värld är inte så konstigt.

Att återvända till en bok som en recenserar och läsa den igen är helt och hållet normalt. I vanliga fall är den andra omgången ett tillfälle för att bekräfta den första läsningen och hitta fler nyanser i argumentationen. Nu läser jag igen i den naiva tron att verket ska leva upp till de förväntningar som grusades. Det händer inte. Zygmunt Bauman, som en gång definierade tidsandan, verkar nu med andan i halsen försöka springa ikapp den. Vad han lägger fram är bekant, slarvigt och ostrukturerat. Hur mycket jag än skulle vilja läsa boken så som den förelåg i mina förväntningar innan jag verkligen läste den, kan jag inte. Jag skulle kunna krama ur den här boken med mina armars samlade kraft, rama in den och sätta den på väggen, använda den som kastrullunderlägg. Samtidigt vore det lönlöst. Inget nytt skulle hända.

Bauman underbygger sin tes med att vi verkar oförmögna att längre sätta vårt hopp morgondagen och därmed har framtiden bakom oss, för att parafrasera en utställning på Moderna museet i Stockholm nyligen. Själv bidrar han onekligen till den känslan, men mer på grund av hur boken är skriven än utifrån dess innehåll.

I en sociologi som annars mest tedde sig som en vetenskap för uppenbara sanningar tänkte Bauman, till skillnad från kollegorna, med sällsynt precision.

I ungdomsåren, då jag studerade på universitet i Storbritannien och läste Zygmunt Bauman i dragiga lägenheter hopkurad framför gaselement som griljerade ansiktet samtidigt som ryggen förblev iskall, hade hans prosa ett slags förlösande och avslappnande klarhet. I en sociologi som annars mest tedde sig som en vetenskap för uppenbara sanningar tänkte Bauman, till skillnad från kollegorna, med sällsynt precision.

Med kamrater som läst Zygmunt Bauman var det enkelt att på krogen i ett nästan outtalat samförstånd väva in hans tankar i våra diskussioner om samtiden, och framtiden. Det verkar länge sedan nu, och inte bara eftersom vi alla blivit äldre.

Det är lätt, för lätt, att ge Zygmunt Bauman rätt i sin övergripande tes. Visst är det som han skriver att framtiden inte är vad den en gång var och att demagoger använder nostalgiska illusioner om fornstora dagar för att styra massorna. Men det räcker inte som slutsats. Bauman skulle ha kunnat historicera, det vill säga sätta rekordårens framtidstro i sin specifika historiska kontext. Hur skiljde sig den moderna framtiden mot andra, till exempel? I den frågan skulle vi också kunna finna ingångar för att förstå samtidens nostalgi; hur den inte är samma som forna tiders.

Om diskussionen gäller utopier i mer allmän mening, så är deras mest centrala gemensamma nämnare (kanske förutom under just efterkrigstiden) att de har definierats genom önskedrömmande bilder av det förflutna. I västerlandet har vi som regel använt det förflutna för att formulera visioner om framtiden. Det har inte tidigare inneburit att vi förlorat hopp vad gäller det som komma skall.

Till och med Marx ser tillbaka-men-framåt i en av sina få meningar om den kommunistiska framtiden i Den tyska ideologin (skriven 1845, tre år innan Kommunistiska manifestet). Där pratar han om en utopi där det är möjligt att ”jaga, fiska och sköta kreatur” för att sedan kunna filosofera efter kvällsvarden. En högst pastoral bild av livet efter arbetsdelningens slut, ett tillstånd som alltså, teoretiskt, också hör samman med tiden efter industrialismens fullbordande. Zygmunt Bauman har givetvis rätt när han hävdar att samtidens nostalgi är hopplös, men det kanske inte främst beror på att den är nostalgisk.

Men det hade varit intressant att diskutera hur rekordårens materiella välstånd inte var miljömässigt hållbart.

Vad gäller Zygmunt Baumans dissektion av ökande ojämlikhet och materiellt försämrade livsvillkor som bidragit till samtidens vilsenhet och letande efter auktoritära ledargestalter på diverse sunkiga ideologiska överskottslager är den övertygande. Även om många sagt det bättre, och med heligare vrede. Nästan alla andra än kanske överklassen verkar ha fått det lite sämre i jämförelse med tidigare generation.

Men det hade varit intressant att diskutera hur rekordårens materiella välstånd inte var miljömässigt hållbart. På en materiell nivå kanske vi inte kan få det lika bra. En dröm om framtiden kunde vara att hitta sätt att minska vår påverkan på jorden. Att vi sedan inte vill bli utnyttjade, utslitna och existera i ett evigt prekariat, samtidigt som de styrande klasserna förfinar sina försvarsmekanismer mot moraliska ställningstaganden, säger sig av sig självt.

Zygmunt Bauman anför i boken ett svepande ”vi” som mest gör honom till en uttolkare av samtiden, snarare än en som är med i den själv. Jag har svårt att inordna mig i hans försök att skriva fram sin flock och upplever det som han distraherar mig och de andra fåren samtidigt som han i smyg kastar stenar mot vargen.

Bara denna väldiga och spretiga apparat av källor som stödjer hans argument är svår att veta vad en ska göra med. Tolkningar eller fakta som går emot tesen låtsas författaren inte om, såtillvida de inte är lätta att avfärda. Zygmunt Bauman går till exempel i polemik mot självhjälpsböcker, denna mest banala av prosa. Det bidrar på sätt och vis mer till ett ifrågasättande av hans argumentationsteknik än till innehållet som återfinns i verken som han riktar sin kritiska blick mot.

Alltid jäkta vidare i byggandet av en yvig, och ranglig, teoretisk byggnadsställning. Vi får helt enkelt ta hans ord för att källorna är relevanta och att lösryckta citat här och där tillsammans kan äga ett förklaringsvärde.

Att med hjälp av referenser understödja sina argument är i sig inte konstigt, men Bauman ger sig aldrig tid att utveckla sin läsning av några av dessa källor. Alltid jäkta vidare i byggandet av en yvig, och ranglig, teoretisk byggnadsställning. Vi får helt enkelt ta hans ord för att källorna är relevanta och att lösryckta citat här och där tillsammans kan äga ett förklaringsvärde. Resultatet blir en monolog som inte inbjuder till kritisk reflektion, en text av modell äldre lärd herre som har listat ut hur det ligger till och som gärna berättar till de som är villiga att lyssna men inte ifrågasätta. En modell som är vanlig förekommande bland äldre och yngre, kvinnliga som manliga, idédebattörer på de svenska kultursidorna. Och detta är kanske det mest upprörande i denna situation, just att Bauman framstår som samtida svenskt kultursidématerial.

Narcissistiskt (och självkärleken är ännu ett ämne som Zygmunt Bauman är inne och tassar på) undrar jag över mitt tidigare jag, som läste Bauman så koncentrerat. Jag återvänder till frågan om Zygmunt Bauman verkligen var bättre förr, vilket paradoxalt skulle ge honom rätt nu – på ett sätt. Jag vill skapa mitt egna baumanianska retrotopia med sociologen som ciceron i det förflutnas bild av framtiden. Make Zygmunt Bauman Great Again!

Hela läsningen av Retrotopia, inför den tredje och tusende gången, upplöses i en (mar)drömslik vistelse i teorins lustiga hus där jag med stegrande paranoia undrar om Bauman perfomativt presterar under sin förmåga för att få oss att drömma om hur bra han var förr. Det verkar till exempel omöjligt att han kan hävda att utopier en gång haft en stark förankring till plats. Om de har gjort något är det väl att på olika sätt förnekat platsligheten och hela tiden introducerat en skillnad mellan sig och föreställningen om en existerande miljö. Till och med ordet utopi betyder ”icke-plats” (ou-topos).

Kanske är det så att ett ”vi” som inte behöver skämmas för sig endast kan slipas fram i en kritisk mening när vi:et får vara ärligen motsagt av dem som har en annan idé om vad detta ”vi” kan innefatta. Och här går det inte att dölja sig bakom diagnosticerandet av antigen historien eller framtiden eller sig själv, det handlar om hur vi här och nu tar ansvar för argumentet, för det offentliga utbytet av åsikter vad gäller samhällsanalysen. Det kunde vara ett första steg på att återvinna hoppet om sociologin, varandra och framtiden.

Det smärtar att behöva begrava en idol, men ibland finns det ingen annan utväg. Vad som är viktigt, för framtiden, är att få ett slut på denna slappa typ av argumentation: dåligt definierade termer i teser som aldrig testas mot några egentliga utmaningar.

Vi, och här dristar jag mig till att säga att mitt vi inkluderar mig själv så gott som någon annan, måste tillbaka till kritikens löfte, i allt. Vi måste kunna ifrågasätta premisserna för våra egna slutsatser. Och att gå tillbaka måste vara att samtidigt gå framåt för att också inkludera en kritik av kritikens löfte.