Varför har samhället så ofta överseende med att uppburna män skadar och förgriper sig på kvinnor? Dokumentären ”Älska mig för den jag är” som kom ut på SVT Play härom veckan skildrar artisten Josefin Nilssons liv och död i sviterna av den fysiska och psykiska misshandel hon utsattes för av sin dåvarande partner, en framstående svensk skådespelare.
Mannen dömdes för misshandel, olaga hot och skadegörelse på 90-talet och har sedan dess blivit en av de mest högprofilerade medarbetarna på Dramaten. Josefin Nilsson var i färd med att skriva en bok om relationen och det våld hon utsattes för när hon avled efter att ha överdoserat smärtstillande tabletter i februari 2016.
Under åren hade hon fått genomgå flera operationer av rygg och leder för de skador misshandeln åsamkat henne och hon levde med ångest och konstant smärta. Dokumentären har gett upphov till en intensiv debatt om den acceptans för mäns våld mot kvinnor som tycks finnas i samhället. Varför är misogyni så gångbart och legitimt?
Kate Manne definierar misogyni som en disciplinerande och polisiär samhällsfunktion, som bestraffar kvinnor som undanhåller män kärlek, omsorg och det moraliska stöd som männen anser sig ha rätt till.
Frågan diskuteras av moralfilosofen Kate Manne i den nyutkomna boken ”Down Girl, the Logic of Misogyny”. Jag har skrivit om Kate Mannes arbete tidigare, vars ärende är att blottlägga misogynins sociala drivkrafter och syna dess inneboende logik.
Hon definierar misogyni som en disciplinerande och polisiär samhällsfunktion, som bestraffar kvinnor som undanhåller män kärlek, omsorg och det moraliska stöd som männen anser sig ha rätt till – en övertygelse som delas av samhället i stort.
Tyngdpunkten ligger på det assymetriska i relationen: män extraherar stöd och omsorg från kvinnor utan att förse dem med detsamma i gengäld. Kvinnor som uppvisar en verklig eller av samhället upplevd ovilja att förse män med feminint kodade omsorger och tjänster behöver sättas på plats och detta är misogynins funktion: att tillrättavisa.
I det enskilda fallet av kvinnomisshandel eller mord inom en nära relation finns såklart alltid en rad särskilda omständigheter som spelar in: missbruk, förövarens motiv och så vidare. Men misogyni är ett alldeles för utbrett fenomen för att varje kränkning och våldshandling ska kunna förklaras med hänvisning till just sådana särskilda omständigheter.
Mäns rädsla för att falla nedåt och berövas sina privilegier utlöser aggressioner och hat.
Kate Manne är uppiggande kritisk mot gängse psykologiska förklaringsmodeller som brukar låta något i stil med ”män hatar kvinnor för att de föraktar eller räds (sin egen) svaghet”. Det betyder inte att hennes egna resonemang saknar psykologiska dimensioner, men tyngdpunkten ligger på de sociala relationerna.
Mäns rädsla för att falla nedåt och berövas sina privilegier utlöser aggressioner och hat, framför allt mot kvinnor som inkräktar på klassiskt manligt territorium: dataspelsutveckling, filosofi eller chefskap nämns som exempel. Det som saknas hos Kate Manne är en analys av de specifika förutsättningar kapitalismen skapar för underordningen av kvinnor.
Hon har en uttalad ambition att ta hänsyn till olika typer av förtrycksformer och är skarp och övertygande i sin analys av ”misogynoir”, ett begrepp lånat från teoretikern Moya Bailey för att beskriva den specifika typ av misogyni som drabbar afroamerikanska kvinnor.
En polis och serievåldtäktsman valde fattiga, missbrukande och på andra sätt utsatta afroamerikanska kvinnor som offer då han var övertygad om att ingen skulle tro dem även om de vågade anmäla.
Kate Manne diskuterar bland annat ett uppmärksammat fall i USA där en polis och serievåldtäktsman valde fattiga, missbrukande och på andra sätt utsatta afroamerikanska kvinnor som offer då han var övertygad om att ingen skulle tro dem även om de vågade anmäla, något som visade sig stämma. Han våldtog minst arton kvinnor men åkte till slut fast när han råkade ge sig på en förskolelärare med ett ordnat liv som framstod som trovärdig i rättsväsendets ögon.
Något klassperspektiv bortom förståelsen av klass som en förtryckskategori finns dock inte, vilket om inte annat märks i avsnitten om Hillary Clintons presidentvalskampanj, som är bokens svagaste.
Desto mer intressanta är resonemangen kring högt uppsatta mäns våld mot kvinnor. Donald Trumps seger i presidentvalet 2016 är det kanske mest flagranta exemplet på hur misogyni och övergrepp accepteras och till och med omfamnas av (delar av det amerikanska) samhället.
Trump och hans medarbetare är ökända för sina verbala trakasserier av kvinnor men Kate Manne visar att flera av dem, inklusive presidenten själv, även anklagats för våldshandlingar och övergrepp på sina partners. Inget av dessa fall har skadat männens politiska karriärer nämnvärt.
Det är svårt att dra andra slutsatser än att deras övergrepp och våldshandlingar inte bara tolererats utan aktivt sanktionerats av ledningsgrupper och uppdragsgivare tills det blivit helt ohållbart.
Här kan paralleller dras till Sverige och de män i maktpositioner inom bland annat politiken och kultursektorn som exponerades i samband med #MeToo. Det är svårt att dra andra slutsatser än att deras övergrepp och våldshandlingar inte bara tolererats utan aktivt sanktionerats av ledningsgrupper och uppdragsgivare tills det blivit helt ohållbart.
Fallet med den så kallade kulturprofilen är det allra mest bestickande, där övergreppen pågått i decennier inför öppen ridå. Även om man antar att det funnits något patologiskt i mannens beteende förklarar inte det varför övergreppen tolererades och underlättades av omgivningen under så lång tid. Om man ska spekulera i linje med Kate Mannes analys fanns det kanske ett implicit antagande bland hans uppdragsgivare och vänner om att såväl kulturprofilen själv som andra framstående män har rätt till kvinnors beundran, åtrå och kroppar.
Det bästa med Kate Mannes tänkande kring misogyni är att det fångar fenomenets dynamik. Samma personer som straffar kvinnor som går över gränsen kan belöna och omhulda dem när de håller sig på mattan. Att uppvisa misogynt beteende i vissa situationer går alldeles utmärkt att förena med rollen som kärleksfull förälder, partner eller kollega.
Kampen för kvinnors reproduktiva och sociala rättigheter, mot misogyna trakasserier och våld är global.
Kampen för kvinnors reproduktiva och sociala rättigheter, mot misogyna trakasserier och våld är global. De politiska konfliktlinjerna går inom relationer, familjer och samhällen över hela världen.
Efter brutala övergrepp och mord som det på Jyothi Sing i Delhi 2012 eller Chiaria Paez i Argentina 2015 har frågan om mäns våld mot kvinnor hamnat i fokus för den feministiska kampen, som i
massrörelsen Ni una menos, ungefär ”inte en färre” som är på frammarsch i hela Latinamerika. Kanske kan det som hände Josefin Nilssons fungera som startskott för en liknande rörelse här.
