Vad är egentligen ett samhälle? Ur filosofisk synvinkel är den frågan troligen knepig att besvara. Den allmänna tankefiguren om ett samhälle är enklare att beskriva: samhälle är gemensam nytta.
Den som arbetar med sådant som är viktigt för oss alla borde inte behöva oroa sig för fattigdom och elände. Det uppfattar många vara en av huvudpunkterna i det av den politiska retoriken så trådslitna samhällskontraktet. Föreställningen om det där samhällskontraktet manifesteras hela tiden i vår vardag, till exempel i tilltron till makthavarna.
Vi saboterar inte våra arbetsplatser, vi bränner inte bildäck utanför Svenskt Näringsliv, vi driver inte månglarna ur riksdagstemplet.
De flesta av oss lägger trots allt vår röst i god ordning vart fjärde år, betalar våra skatter och avgifter och går till våra jobb som förväntat. Vi saboterar inte våra arbetsplatser, vi bränner inte bildäck utanför Svenskt Näringsliv, vi driver inte månglarna ur riksdagstemplet. Det finns – och tur är väl det – en viss tillit.
Särhället är en skiss på samhällets motsats.
Förra veckan hörde jag ett bra ord. Särhälle. Särhället är en skiss på samhällets motsats. I särhället finns inga förpliktelser, där liknar medborgarkontraktet mer ett påhugg inom gig-ekonomin än en fast heltid.
De besked om fattigpensioner som just nu landar i 245 000 svenska brevlådor är brev från särhället. Den som får lite är ofta den som har bidragit mycket till den gemensamma nyttan: Kvinnor som arbetat inom livsviktiga yrken inom vård och servicebranscherna, kvinnor som tagit ut föräldraledighet och jobbat deltid när barnen var små. Majoriteten av alla pensionärer som lever under EU:s fattigdomsgräns i Sverige är kvinnor och i genomsnitt får kvinnor en tredjedel mindre i pension än män.
Kvinnor har högre utbildningsnivå än män men lägre lön, lägre inkomst och lägre pension.
Det pratas mycket om medborgarlön. Varför inte börja i andra ändan, med medborgarpensioner? Det vore en satsning på både jämlikhet och jämställdhet. Kvinnor har högre utbildningsnivå än män men lägre lön, lägre inkomst och lägre pension.
Varje torsdag står aktivisterna i Tantpatrullen vid Mynttorget intill riksdagen och protesterar mot fattigpensionerna. De förtjänar vårt stöd. För även vi som har långt kvar till pensionen har mycket att vinna på dra på den röda hatten eller gula västen och börja arbetet med att störta särhället redan nu.
Stockholms tantpatrull demonsterar för ett nytt pensionssystem på Mynttorget, utanför riksdagen i Stockholm. Foto: Jacob Stephenson/TT
Två filmer om kvinnoliv har premiär i helgen. Berättelserna är till synes helt olika, men gemensamt är en oförutsägbarhet utan filmiska standardgrepp. Det ger starkt berörande och angelägna resultat som ger hopp om ett gott nytt filmår.
Många av de filmer som dök upp under 2025 och prisades på de stora festivalerna har arbetat med en blandning av professionella skådespelare och amatörer. Den gamla ”sanningen” att det är hopplöst att ha med barn eller hundar i filmarbetet, som tillskrivits alla möjliga ikoniska (manliga) filmregissörer, gäller inte heller längre. Tvärtom har flera hyllade filmer som nu har premiär i Sverige uppnått fantastiskt djup och dynamik när barn och vuxna som aldrig stått framför en filmkamera förut släpps in.
Film som sorgearbete
Mascha Schilinskis handlag med det stora teamet i Sound of falling har resulterat i en film som håller ihop en spretig och associativ historia som öppnar sig med nya överraskningar fram till sista scenen. Lugn och tillit präglar det två och en halv timme långa verket som tar nya grepp på det mesta. Filmen utspelar sig på samma plats, en gård i östra Tyskland, men under olika tidsepoker; tidigt 1900-tal strax före första världskriget, under 1940-talet i skuggan av andra världskrigets slut, under 1980-talet strax innan muren faller, samt vårt nutida 2020-tal. Föräldrar, barn och barnbarn förändras genom de olika decennierna. Vi känner igen en pojke som fått ett ben amputerat som långt senare återkommer som vuxen man. Pusselbitarna trillar ner en efter en och skapar historia och kontinuitet.
Greta Krämer(Lia) i Sound of Falling. Foto: Fabian Gamper/StudioZentral
Traditionerna dominerar och håller samman släkten och filmen – och det är traditioner som genom åren inbegriper kvinnors instängdhet, övergrepp, incest, och död. En livsglad storasyster förbereds för arbetet som piga genom att snöpas av en läkare – i jobbet ingår underförstått att vara tillgänglig för gårdens manliga invånare och arbetare även på nätterna.
Genomgående – och grymmast av allt – är acceptansen och stumheten som kvinnorna tvingas till. Minsta antydan till revolt kväses på ett tidigt stadium, i gemensam konsensus. Det finns inte heller någon ambition att förklara eller försvara kränkningarna och våldet. Det är helt genom stumma och storögda personer, som lärt sig hålla mun, som vi följer de hypnotiserande bilderna.
Epilog i vår tid
Den fjärde tidsperioden, vår egen tid, blir ett slags epilog. Familjen som håller på att flytta ut ur sitt sommarställe tillhör inte släkten och är ovetande om gårdens tidigare historia. Mamman i familjen slår med en slägga sönder en gammal kakelugn som om den bara vore ett dött föremål. Men vi vet bättre nu: Allt vi lever med bygger på det som varit.
Lena Urzendowsky (Angelika) i Sound of Falling. Foto: Fabian Gamper/StudioZentral
Här finns vinkar till livet i Östtyskland, men knappt en antydan till i nazitysk vardag eller terror, förutom skräcken för ryska soldaters systematiska våldtäktsexerciser efter kriget.
Premisserna som Mascha Schilinski arbetar utifrån, med till exempel uteslutandet av mer än ett decennier av mördande av miljoner judar, romer, dissidenter, sjuka, homosexuella och andra oönskade i just i detta område, provocerar stundtals ordentligt. Men en sak kan man konstatera: som i de bästa av berättelser är det mottagaren som tvingas göra det stora jobbet. Bland ledtrådarna finns dessa flickors och kvinnors ansikten som ser rakt på oss. Det är ett omtumlade och storartat verk.
Komma ut i glädje och lust
Franska Hafsia Herzis The Little sister om tonåriga Fatimas komma ut-resa är till synes en helt annan berättelse om kvinnolivet. Med mer lust än smärta ger regissören kraft åt en resa i gemenskap.
Nadia Melliti som Fatima i The Little sister. Foto: Rio
Också här har regissören arbetat med amatörer, starkast av dem är den helt oförberedda huvudrollsinnehavaren Nadia Melliti, som hon hittade av en slump på stan. Hafsia Herzi började själv arbeta som ung barnskådespelare och har nu orsakat viss uppståndelse med sin sprakande tonårsskildring. Med flera oväntade grepp berättas historien om den yngsta dottern av tre i en muslimsk familj som försöker hitta strategier för att leva ut sin lesbiska identitet. Fatimas vardag, från skollektioner och raster till familjens middagsprat, signalerar de heterosexuella normer flickor förväntas leva efter. Men hon har inga planer på att lyssna på systrarna som tycker att hon borde klä sig mer feminint, eller på skolkamraterna som retar varandra med sexistiska och homofobiska uttryck.
Fatima söker seriöst efter sin egen väg att få och förstå. När hon ”frågar åt en kompis” och moskéns andliga rådgivare informerar om att homosexualitet är förbjudet är det bara en av aspekterna på frågan hon ställer sig kring vad som är viktigt i livet.
Det känslomässiga tonårslivet
Konflikten är planterad, men det är inte den lesbiska längtan som är Fatimas egentliga problem utan hur hon ska få ihop den med sin egen starka religiösa tro som hon inte heller har lust att släppa. När hon börjar på universitetet och ramlar rakt ner i ett roligt gaygäng blir allt lättare för ett tag. Fatima hittar styrkan i sin egen väg och följer den ut i glädje och lek. Det är sexigt och kul och lättbegripligt som motvikt till en tråkig vardag med familjens förväntningar.
Nadia Melliti och Ji-Na Kim i The little sister. Foto: Rio
Allt detta känns så självklart som i tonårslivet, och det är väl där frågan borde landa – inte, som så ofta, i klichéer i hur en muslimsk pappa reagerar eller ens vad en slöja innebär för den som bär den.
När en kärlekshistoria byggs upp eller går i backen är det inte första hand våra föreställningar om hur en lesbisk relation ser ut, utan en titt in i hjärtat på en som brottas med frågor som svek, längtan och mognad.
Både Mascha Schilinski och Hafsia Herzi förnyar filmberättandet genom sin tillit till publikens förmåga att följa ett spår utan färdiga mallar – det ger lust att ge sig in i ett nytt filmår.
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson
Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?
Elände Elände Elände Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.
2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?
Johan – Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!
Amalthea – Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.
Josephine – Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.
Vendela – Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!
Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?
Håkan – Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.
– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.
Alva – Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året.
Johan – Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.
Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?
Johan – Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.
Josephine – Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.
Amalthea – Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.
På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?
Josephine – Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.
Håkan – Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.
Vendela – Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.
Amalthea – I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera.
Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?
Alva – Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.
Vendela – ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”
Josephine – Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”
Johan – ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”
Amalthea – ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”
Håkan – ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.
Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.
– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.
I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.
Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.
Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala
Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.
”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala
– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.
– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.
Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.
Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.
En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.
Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.
Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.
Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.
I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren.
Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren?
– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza.
– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.
Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.
– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.
Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?
– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.
Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren
Amalthea Frantz: Vem ska städa efter den svenska modellen?
Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.
”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom.
EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger.
Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen?
Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU.
Priset för att ”komma överens”
”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.
Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande?
Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.
Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.
Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner
Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund.
En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn.
Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”
Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu.
Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram.
Meningslösa kollektivavtal
De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.
Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.
I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.
Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare?
– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.
Hur ser du på rollen som generalsekreterare?
– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter.
Är det något speciellt du ser fram emot?
– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.
Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?
– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.
