Författaren Moa Martinson (1890–1964) har blivit en stark kärleksgestalt för många. En kämpande människa och så mycket kvinna med alla sina barn. I ikoniseringen ingår misshandel och våldtäkt av en brutal och alkoholiserad make som tog sitt liv med en dynamitgubbe, och därefter stor kärlek med luffaren Harry Martinson som hon formade till författare innan han lämnade henne för grabbarna och galanta kvinnor på den parnass han hellre ville tillhöra. Moa – ständigt detta “Moa” – som offer.
[FILM] Moa Martinson – Landsmodern
Regi: Maj Wechselmann
Manus: Maj Wechselmann och Ebba Witt-Brattström
Läser man Moa Martinsons böcker och sätter sig in i hennes liv finns så många fler bottnar. Till exempel var hon en orädd agitator som ofta vann diskussioner med hjälp av humor och slagfärdighet. Hon var empatisk och seg, visste att det fanns tillfällen då man bara inte kunde ge upp även om hon gick in i väggen när två av hennes barn drunknade och maken avled. Hon hade sin beskärda del av personliga sorger och ekonomiska nödperioder – men kunde sätta in sina bekymmer i den klassmässiga kontext som hon alltid sökte förmedla i sina texter.

En stor del av bakgrunden till den drivkraften var moderns liv som dottern från tidig ålder studerade, ömkade men också imponerades av. Hon skriver också om statare som fick stryk av sina herrar, fattigfolk som förnedrades, kvinnor som utnyttjades sexuellt av makar och andra män. Snålhet och övermakt som missbrukades.

Moa Martinson valde själv sitt namn (från början en pseudonym) men inte alltid sitt öde, även om hon ständigt kämpade för att barnen inte skulle lida av familjens status.
Ebba Witt-Brattström berättar intressant om Moa Martinson – men en del av berättelserna känns mer som föreställningar utifrån romanerna.
Filmaren Maj Wechselmann och författaren Ebba Witt-Brattström har till viss del tagit avstamp i den redan etablerade myten om Moa Martinson, och satt samman ett bildspel om hennes liv, med hjälp av ett ganska tunt bildmaterial. Ebba Witt-Brattström berättar intressant om Moa Martinson – men en del av berättelserna känns mer som föreställningar utifrån romanerna.

Ebba Witt-Brattström tar också upp sin egen forskning av männen kring Martinson, vilket inte alltid känns helt förankrat. Männen blir skurkar, vilket en del av dem verkligen var, men särskilt demoniseringen av Harry Martinson är lite svårsmält – visst gjorde det nog rejält ont när han lämnade henne ensam för nya äventyr, men det är en historia som läggs på Moa Martinsons politiska biografi som sylt på smörgåsen. Inte ens här läggs bevis fram för att han var inblandad i biografin som Witt-Brattström harmas över – med stöd av Svenska Akademien, som hon säger.
Sammanblandningen av hennes eget liv och verket blir man lite äcklad av.
Moa Martinson – Landsmodern är en påminnelse om Moa Martinsons betydelse i fråga om att föra upp de fattigaste i litteraturen, ur eget perspektiv, men tillför ingenting nytt. Sammanblandningen av hennes eget liv och verket blir man lite äcklad av, den är så typisk just när det gäller kvinnligt skapande, och här går den in i det allra mest intima. Våldtäkter och barnafödande som hon beskrivit i sina romaner kalkeras på hennes personliga liv. Hennes egna gestaltningar av plågorna hade kanske fått räcka, och filmen hade hellre fått koncentrera sig på hennes litterära verk och arv.