[BOK] Historien om Bodri
Hédi Fried och Stina Wirsén
Natur och kultur, 2019
Att prata med barn om Förintelsen – nej hur skulle man kunna göra det? Vid vilken ålder skulle det vara möjligt att ta till sig en verklighet där barn och deras syskon och föräldrar och far- och morföräldrar mördas industriellt, och i statens arrangemang?
Vi duckar för existentiella skräckscenarier som krigets verklighet, det vekliga hotet kring klimatförstörelse och atombomber, självmord, incest och lust till droger. Där lämnas barnen åt löpsedlar och en snabbt avstängd glimt av nyhetssändningar i tv. Eftersom vi inte har förklaringar kan man tänka att man kastar in barnet i ett mörker utan att ge dem en väg ut.
Förintelseöverlevaren Hédi Fried fördes bort som barn och överlevde flera koncentrationsläger under andra världskriget. Hon kom till Sverige 1945 via Röda korset och har ägnat mycket tid och energi åt att berätta, inte minst för barn och unga, om sitt liv och om förintelsen. Hon har också skrivit flera självbiografiska böcker.
I Hédi Frieds Historien om Bodri, med bilder av Stina Wirsén, som utkommer till Förintelsens minnesdag den 27 januari, berättar hon för de ganska små barnen om en period av ett barns liv då leken och det trygga familjelivet förbytts mot hot och skräck, bortförande av familjen, en tid i koncentrationsläger och så småningom hemkomsten. För en vuxen är det förstås en outhärdlig historia – till att börja med. Men titeln är vald med omsorg, huvudrollen här har hunden Bodri, och den sviker inte. Det finns flera kärlekar och de är de viktiga, lillasyster, bästa kompisen Marika, mamma och pappa förstås. De sistnämnda överlever nog inte men det slipper vi se. Vad vi ser är en liten flicka som har en mjuk och snäll kamrat att komma hem till efter den hemska tiden i lägret.
Historien om Bodri gestaltar skräckens alla sidor, också i Stina Wirséns underbara bilder, men lägger tyngden på överlevnad, tröst och kärlek. Det måste vara det rätta sättet att berätta. Det enda möjliga.
