Det är inte första gången Jonas Gardell visar intresse för kvinnors liv, och då gärna de vuxna, de som fullt ut tagit ansvar för rollen som familjens och samhällets syster duktig. Detta menat helt utan ironi, att säga nej till den karaktären är något nästan övermänskligt och de kvinnor som försöker ställs mer eller mindre utanför all samhällelig gemenskap.
Jonas Gardell
Regi: Simon Kaijser
Senast i höstas kom det kritikerhyllade porträttet av hans egen mamma Ingegärd Rasmussen, Till minne av en villkorslös kärlek. Även de tv- och scenpjäser som skildrar män på äventyr, som genombrottet Pensionat Oskar (1995) och i Torka aldrig tårar utan handskar (2012) finns små starka porträtt av mammor som kämpar med att acceptera att deras med sina drömmar får stå på vänt tills det är för sent. Mammor som låtsas i det längsta att allt är som det ska, ”vita” livslögner som en pendang till pappornas mer öppna svek.
I det tredelade dramat De dagar som blommorna blommar möter vi mammorna som fåfängt jagar män och barn för att skydda dem, vissa närmar sig det nästan löjeväckande när de klamrar sig fast vid den tunna fasaden som enda skydd. Grannarnas prat är lika hotande som en situation där döden obarmhärtigt stirrar en i ögonen, och hanteras på samma sätt – tröst och förnekelse i en bisarr komposition.
Här sliter Jonas Gardell tillsammans med de tre skådespelerskorna ner tabernaklet och avslöjar det kvinnliga martyrskapets fasansfulla pris.
En av mammorna hånas och föraktas av en missbrukande son, en annan vägrar erkänna makens otrohet trots att han skriker ut den vid middagsbordet, och en tredje låser dörren när katastrofen bankar på.
Det är tre arketypiska kvinnoporträtt av Anja Törnqvist, Eva Röse respektive Sofia Pekkari, som dras ut till det tragiska. Här sliter Jonas Gardell tillsammans med de tre skådespelerskorna ner tabernaklet och avslöjar det kvinnliga martyrskapets fasansfulla pris.