Staden Mitrovica i Kosovo är delad i två. Bron som leder över floden Ibar binder inte samman såsom broar oftast gör, den fungerar tvärtom – som en barriär mellan de kosovoalbaner som lever på den södra sidan och serberna hundra meter norrut, tvärs över floden.

På båda sidor vaktas ett skört dödläge av lokal polis, italiensk militär och KFOR, den Natoledda fredsbevarande styrkan i Kosovo.

Om vi går över bron och pratar albanska på den serbiska sidan är vi rädda för vad som kan hända.
Kaltrina Kovaci, student i Mitrovica från staden Vushtrri 

Mitt på bron sitter Kaltrina Kovaci och Arena Hyseni, båda 19 år, på en bänk och tittar på solnedgången. De är kosovoalbaner från staden Vushtrri en halvtimme söderut och har flyttat till Mitrovica för att studera på universitetet. Träbänken mitt på floden Ibar är så långt norrut promenaderna i den nya hemstaden sträcker sig.

– Om vi går över bron och pratar albanska på den serbiska sidan är vi rädda för vad som kan hända. Jag har bara varit där en gång och går aldrig dit igen. Jag är rädd för att bli misshandlad, säger Kaltrina Kovaci.

Trots att hela staden Mitrovica officiellt ligger i landet Kosovo utgör Ibarbron en skarp gränsdragning mellan etniciteter, språk och valuta, flaggor längs gatorna och till och med registreringsskyltar på bilarna.

Om Serbiens president Aleksandar Vučić och Kosovos Hashim Thaçi enas om den gränsomdragning som just nu dis­­­­­­­ku­­­teras är det här den region som Koso­­vo antas ge upp i utbyte mot Preševodalen i södra Serbien.

För Kosovos del skulle det administrativt inte betyda allt för mycket – regionen Norra Mitrovica åtnjuter redan självstyre finansierat från Belgrad och tre fjärdedelar av invånarna är serber. Vad som skulle hända med den återstående fjärdedelen är oklart.

Kaltrina Kovaci och Arena Hyseni har inga serbiska vänner. Det finns inga naturliga mötesplatser – i Kosovo är skolor och institutioner uppdelade i dels kosovoalbanska, dels serbiska. Deras rädsla för att besöka den serbiska sidan är inte helt obefogad.

Det är en konflikt som inte har med mig att göra. Men vissa människor, som min pappa som var med i kriget, har en annan åsikt.
Atanas Kostadinov, servitör i Mitrovica

Dödläget i staden bryts sporadiskt av mindre konflikter, enligt 22-årige Atanas Kostadinov som arbetar som servitör på en restaurang några hundra meter norrut i den serbiska delen av Mitrovica.

– Det händer att kosovoalbaner kommer hit och provocerar oss, hänger den albanska flaggan över statyn på torget och så. Då kan det bli bråk. Men jag personligen bryr mig inte, det är en konflikt som inte har med mig att göra. Men vissa människor, som min pappa som var med i kriget, har en annan åsikt. Jag är uppväxt i fred. Åtminstone lite fred.

Atanas Kostadinov arbetar tio timmar om dagen på restaurangen, åker hem och byter om och tillbringar sedan natten på sitt andra jobb på en nattklubb. Som för många unga i forna Jugoslavien består tillvaron mestadels av en kamp att få livet att gå ihop ekonomiskt – och precis som merparten unga drömmer han om att lämna hemlandet i jakt på ett bättre liv längre norrut i Europa. Många kosovoalbaner och serber åker till Tyskland eller Schweiz, andra till Nederländerna eller Skandinavien.

– Jag vet att det kommer att vara tufft där också, men inget kan vara svårare än livet här. Jag behöver ingen lyx eller en dyr bil. Jag drömmer bara om ett normalt liv, en familj och ett bra jobb med en hyfsad inkomst, säger Atanas Kostadinov.

Läget för Kosovos unga är extra utsatt. Trots att det gått tio år sedan självständigheten utropades och att huvudparten av omvärlden i dag erkänt landet, sätter relationen till Serbien och dess bundsförvant Ryssland fortfarande käppar i hjulen.

Att ha ett pass från Kosovo innebär att dess ägare inte får resa visumfritt i stort sett någonstans. För de unga här är drömmarna om Europa en utopi hindrad av politik, byråkrati och dyr, krånglig pap­persexercis.

Varken inom Kosovo eller Serbien tycks det finnas konsensus kring en potentiell ny gränsdragning. I slutet av september lockade en stor manifestation i Kosovos huvudstad Pristina tusentals demonstranter som krävde att landets president slutar förhandla med Serbien om gränserna. I Mitrovica har Agim Bahtiri, borgmästare på den kosovoalbanska sidan staden, markerat skarpt mot pla­nerna.

”Vi kommer aldrig tillåta att presidenten eller någon annan talar i medborgarnas namn, när det är känt att alla medborgare är emot en uppdelning av Kosovo”, skrev han på sin Facebooksida i samband med protesterna i Pristina.

Goran Rakić, serbisk borgmästare på andra sidan bron, har inte heller visat någon större entusiasm inför möjligheten att ansluta sig till Serbien.

”En uppdelning eller separation betyder ingenting om den inte innebär att man säkrar möjligheten till ett bättre och säkrare liv för de serber som bor här”, sade han i augusti enligt den serbiska nyhetsbyrån Beta.

På en skolgård i Norra Mitrovica spe­­lar barnen basket i eftermiddagssolen ef­­­­ter dagens lektioner. För en utomstående ser det ut som ett helt vanligt skolområde, men politiska budskap och slagord är ständigt närvarande.

Tre studenter på väg hem passerar en plåtdörr där Serbiens statsvapen – dubbel­örnen – breder ut sina vingar bredvid en karta över Kosovo målad i rött, blått och vitt. ”För det serbiska Kosovo” lyder texten ovanför graffitimålningen.

En av studenterna är Jovana Spasićeva, 19 år, som läser på universitetet i den serbiska delen av Mitrovica. Hon hoppas att gränsen kommer att dras om – framför allt eftersom hennes familj bor i Serbien. Samtidigt är hon trött på den latenta konflikt som präglat hela hennes liv.

– Jag tror tyvärr att det alltid kommer att finnas spänningar mellan serber och kosovoalbaner, oavsett gränser. Jag önskar verkligen att det kommer en föränd­ring, men jag ser inte hur. Jag kommer i alla fall att lära mina barn att tänka annorlunda, att bli bättre.

Yngre människor från storstäderna bryr sig inte om man är serb eller kosovoalban – det är framför allt äldre och folk från mindre byar som fortfarande har de här åsikterna.
Filip Adjancic, student i Mitrovica

Kompisen Filip Adjancic håller med. De har båda kosovoalbanska vänner och gör ingen skillnad mellan dem och sina serbiska kompisar.

– Yngre människor från storstäderna bryr sig inte om man är serb eller kosovoalban – det är framför allt äldre och folk från mindre byar som fortfarande har de här åsikterna. De har en längre historia bakom sig.

På en slumrande bakgata i centrala Pristina i Kosovo har organisationen TOKA sitt kontor. Grundaren Jehona Gjurgjeala tar emot i en sal full av fnittriga tonå­ringar som deltar i en workshop om att ta större utrymme i civilsamhället. TOKA har funnits sedan 2015 och arbetar för samhällsbyggnad genom att främja utbildning och ungas egenmakt.

– De unga här kämpar för att ha ett normalt liv i ett väldigt isolerat land. Problemet i Kosovo är inte enbart att det inte finns några jobb – skolorna är dessutom inte tillräckligt bra för att möta den efterfrågan som finns på arbetsmarknaden, säger hon.

För unga i både Kosovo och Serbien är en ny gränsdragning en farlig väg att gå, menar hon.

– Jag personligen tror inte att det kommer sluta väl om gränserna ritas om. Det finns så många unga här som kämpar med att hitta sin väg i livet, men saknar möjligheter. Ge dem ett krig att slåss för. Du behöver inte bra betyg för att kunna kriga, du får en chans att “bli någon” helt gratis.

Restriktionerna kring visum påverkar unga här enormt mycket.
Jehona Gjurgjeala, grundare av TOKA 

Jehona Gjurgjeala har dubbelt medborgarskap, genomförde merparten av sin utbildning utomlands och är gift med en fransman. Jämfört med dagens unga kosovoalbaner som fastnat i det politiska limbot har hon haft en privilegierad uppväxt, säger hon.

– Restriktionerna kring visum påverkar unga här enormt mycket. Att få kulturella referenser och utbyten är det bästa sättet att växa som människa. När du isoleras i ditt land – och dessutom hela tiden matas med att delar av ditt eget land är fiendeterritorium – kan inget bra hända.

Knappt 20 mil sydväst om Mitrovica, i småstaden Bujanovac i serbiska Preševo­dalen, är uteserveringarna fyllda till brädden en vanlig måndag. Det finns inga jobb. Två trappor upp i en grå betongbyggnad bredvid stadens torg knäpper Shaip Kamberi händerna i knät. Han är borgmästare i Bujanovac och en av få som är uttalat för en gränsomdragning. Pre­še­vo hör till Kosovo, menar han. 90 procent av kommunens 35 000 invånare är albaner och enligt honom utsätts de för institutionell rasism och diskriminering i Serbien. Om gränsen korrigerades skulle de få ett bättre liv.

– Våra rättigheter respekteras inte här. Vi kan inte använda nationella symboler och möjligheten att använda vårt språk är begränsad, säger Shaip Kamberi och fortsätter:

– De unga som utbildar sig i Kosovo får inte sina diplom erkända i Serbien och får därför inga jobb. Staten Serbien visar ingen som helst vilja att integrera albaner. Om vi i stället blir en del av Kosovo kommer problemen att lösas, och unga kommer att vilja stanna här i stället för att söka lycka i andra länder.

Om vi i stället blir en del av Kosovo kommer problemen att lösas, och unga kommer att vilja stanna här i stället för att söka lycka i andra länder.
Shaip Kamberi, borgmästare i Bujanovac

Diskussionen om en gränsomdragning har mötts av blandade reaktioner från omvärlden. USA:s säkerhetsrådgivare John Bolton och EU:s utrikeschef Federica Mogherini har båda indikerat att man inte skulle motsätta sig en överenskommelse om båda parter är ense.

Det finns mycket att vinna – förhoppningen för Kosovos del är ett erkännande från Serbien och lättnader i de hårda visumrestriktionerna; för Serbiens del det EU-medlemskap som landets behandling av Kosovo hittills omöjliggjort.

Uttalade motståndare till en ny gränsdragning, däribland Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Finland, menar att riskerna är för höga. Att dra nya pennstreck på Balkankartan är att öppna gamla sår, och är ett farligt spel som riskerar att leda till nya etniska konflikter.

“Den territoriella integriteten för staterna på Balkan har etablerats och är okränkbar. Det här måste sägas om och om igen, för än en gång pågår försök att prata om gränser och det är inte acceptabelt”, sade Tysklands förbunds­kansler Angela Merkel så sent som i augusti, enligt nyhetssajten Politico.

Shaip Kamberi rycker på axlarna vid frågan om risken för nya etniska konflikter. Han är inte orolig.

– Serbien har 22 nationella minoriteter inom sin stat. I Kosovo finns bara 30 000 serber i norra Kosovo – 60 000 bor i de centrala och södra delarna. Det betyder att vi oavsett kommer att behålla det multietniska samhälle som vi har i dag. Om Serbien och Kosovo gemensamt kommer överens om en lösning, kan jag inte se några risker, säger han.

Några mil söderut, nära gränsen till Kosovo och Makedonien, ligger staden som gett den omtvistade dalen sitt namn. Under Jugoslavien-eran blomstrade lilla Preševo med flera fabriker. Nu finns bara en kvar – en möbelfabrik där de anställda senast i vintras tvingades gå flera månader utan lön.

Preševo är en av Serbiens fattigaste regioner med en arbetslöshet på runt 70 procent. En månadslön ligger på mellan 100 och 400 euro som allra mest. För människorna jag träffar här är det viktiga att kunna leva i en dräglig tillvaro – prat om politik och gränser spelar mindre roll.

– Oavsett var jag bor kommer jag alltid att vara alban. Men det är inte mycket som är bra på Balkan, alla unga vill åka till andra länder. Jag har jobbat i Schweiz tidigare – utan papper – men det är svårt. Men jag planerar självklart att åka härifrån. Här finns ingen framtid, säger Rasm Raimi.

Han är 21 år och jobbar deltid som mekaniker i Preševo. För Rasm Raimi är förhoppningen att Kosovo kan komma att få ett EU-medlemskap. Får de inte det, ser han inte många fördelar med att dra om gränsen.

– För mig är det bättre att Preševo stannar i Serbien. Jag kan åka var jag vill med ett serbiskt pass, men inte någonstans överhuvudtaget med ett pass från Kosovo.

I en liten träbarack längs med stadens huvudgata driver Fadil Junuzi en friser­salong. En klippning kostar tolv kronor – en bra dag får han in mellan 20 och 30 kronor. 1999 flydde han och frun kriget mellan Serbien och Kosovo och byggde upp ett nytt liv i Norge.

– Fram tills 2004 bodde vi där. Vi hade allt, jobb och ett hem, men en dag kom polisen och vi blev tvungna att återvända hit. Jag älskar inte det här landet. Jag ser mig mer som norsk än alban, eftersom mina barn föddes där.

Fadil Junuzi röker cigarett efter cigarett på kaféet tvärs över vägen medan han håller ett vakande öga på sin salong ifall en sällsynt kund skulle dyka upp. Han vill egentligen inte prata politik, men gör det ändå. Frustration och besvikelse kommer ut mellan blossen.

– Politikerna bryr sig inte om oss människor. De tänker bara på sig själva, och därför vill alla härifrån. Det finns inga jobb, ingen framtid, och politikerna gör ingenting åt det. Jag tror inte att något av det skulle ändras om man ritade om gränserna.

Han fortsätter:

– Om det fortsätter så här, och Serbien inte erkänner Kosovo, vill jag inte leva här. Jag vill till Norge eller Sverige eller vart som helst. Mina barn säger varje dag att de inte vill leva här, att de vill tillbaka. Men tillbaka var?