Efter en sommar av torka och skogsbränder verkar klimatfrågan äntligen ha slagit igenom i det allmänna medvetandet. För bara något decennium sedan framstod prognoserna om stigande temperaturer, extrema väderhändelser och utdöende djurarter som hot i den avlägsna framtiden – men nu är framtiden här, även om vi bara sett en bråkdel av vad som kan och kommer att hända.

Som samhälle lever vi dock kvar i det förgångna: i fjol slogs nya svenska rekord i antal utlandsflygningar och i juni i år registrerades fler nya personbilar än någonsin förut. Den svenska befolk­ningens konsumtion av livsmedel, kläder och andra varor gör dessutom Sverige till ett av de länder med störst påverkan på naturen per capita.
[BOK] The Progress of this Storm. Nature and Society in a Warming World
Andreas Malm
Verso, 2018
De flesta riksdagspartier har formulerat någon sorts vision om en ”hållbar” framtid, men tycks varken vilja eller vara förmögna att vidta de åtgärder som krävs för att användningen av de fossila bränslen som driver såväl klimatförändringarna som den globala ekonomin ska minska. Sverigedemokraterna, som åter gick fram i årets val, förespråkar å sin sida en direkt klimatförnekande politik, en hållning som delas av växande högernationalististiska partier västvärlden över. Någon bred och militant klimat­rörelse med förmåga att sätta verklig press på beslutsfattare syns ännu inte till.

Läget är med andra ord ganska bedrövligt. Vad göra? För att inte förlamas av ångest och dåligt samvete – eller fastna i debatten om huruvida det är borgerligt att ha dåligt samvete eller inte – kan man försöka sätta sig in i klimatförändringarnas grundläggande förutsättningar.

Inte för att det nödvändigtvis lindrar ångesten eller förser den uppgivne med någon lättvunnen pepp, men för att det stärker övertygelsen om att vi har allt att vinna på att avveckla den fossila ekonomin, och med den kapitalismen.

Det brittiska vänsterförlaget Verso har de senaste åren gett ur flera böcker på temat. Under våren släpptes den svenske forskaren och aktivisten Andreas Malms The Progress of this Storm, uppföljaren till monumentalverket Fossil Capital från 2016.

Malm är ett av de ledande namnen inom ekomarxismen, den teoribildning som analyserar klimatförändringarna utifrån en marxistisk begreppshorisont. Fossil Capital, en bearbetning av Malms avhandling i humanekologi, är en lys­an­de studie i den fossila ekonomins uppkomst och kan rekommenderas till alla som vill få en fördjupad förståelse för hur fossila bränslen kom att få en central roll i den kapitalistiska produktionen.

The Progress of this Storm har udden riktad åt ett annat håll, även om ärendet är detsamma: att förse klimatrörelsen med verktyg i kampen för en fossilfri värld. Boken utgörs till största delen av en kritisk genomgång av två samtida samhällsvetenskapliga/filosofiska idé­strömningar: nymaterialismen och vad Malm kallar ”hybridismen”, akademiska modeteorier med gemensam grund i det postmoderna tänkandet.

Det är precis lika snävt som det låter, men Malm är en så pass skicklig stilist och teoretiker att boken ändå är underhållande och intressant, även för den som liksom jag aldrig har hört talas om de tänkare som ställs vid skampålen. I sin kritik av det filosofiska innehållet i deras texter använder sig Malm genom­gående av noggrant utvalda exempel som syftar till att konkretisera och återföra reso­ne­manget till politiskt relevanta situationer. I centrum för hans framställning står frågan om vår förståelse av relationen mellan samhälle och natur.

Malm tar sin utgångspunkt i ett övertygande och mycket elegant resonemang om klimatförändringarnas temporalitet som även förekommer i Fossil Capital, där i mer utvecklad form. I dagens avancerade kapitalistiska samhällen lever vi i vad som beskrivs som ett postmodernt tillstånd, präglat av såväl historielöshet som en oförmåga att förstå eller relatera till framtiden. Livet utspelar sig i ett evigt utsträckt nu som utmärker sig genom en ständig konsumtion av varor, utan hänsyn till geografiska avstånd eller naturens cyklicitet. Man kan handla mango på Ica i januari eller nätshoppa hem kläder från vilken del av världen som helst.

Klimatförändringarna utgör motsatsen till detta tillstånd: historiens återkomst om man så vill. Det är ju de två senaste seklens förbränning av fossila bränslen som har gett upphov till det ackumule­rade överskottet av koldioxid i atmosfären – och även om utsläppen av växt­husgaser upphörde i morgon skulle den mängd koldioxid som ansamlats ge upp­hov till en temperaturökning, sannolikt på 1,5 till 2 grader. ”The air is heavy with time”, luften är tung av tid, som Malm skriver. Vi har fyllt atmosfären med spår av vårt förflutna och nu hotar det att förändra livsbetingelserna på planeten för överskådlig tid.
Vi får mer natur och mindre samhälle, tills samhället riskerar att utplånas helt av en urspårad natur.
Klimatet är naturligtvis djupt integrerat i jordens fysikaliska system: den ökade mängden koldioxidpartiklar får långtgående konsekvenser då den riskerar att utlösa en kaskad av effekter med inverkan på jordens istäcke, havsnivåer, vindar, strömmar och så vidare i en lång och skräckinjagande lista. Malm kallar detta för den historiserade naturens paradox: ju mer påverkan våra samhällen har på naturen, desto häftigare blir naturens svar. Vi får mer natur och mindre samhälle, tills samhället riskerar att utplånas helt av en urspårad natur.

Det teoretiska korrelatet till vår histo­rielösa livsstil finner Malm hos ett antal samtida filosofer och antropologer som bekänner sig till ”hybridismen” eller nymaterialismen. Samtliga är i olika utsträckning influerade av den franske filosofen Bruno Latour, som utgör den huvudsakliga måltavlan för Malms kritik.

Latour och hans lärjungar ägnar sig åt olika teoretiska projekt som går ut på att destabilisera eller helt upplösa de begreppsliga gränserna mellan natur och samhälle. Att ifrågasätta gränsdrag­ningen mellan sådana fundamentala begreppspar är vanligt inom postmodern teori och ter sig ofta radikalt i sitt ifråga­sättande av förgivettagna sanningar.

Kan man tala om en natur som är fristående från mänsklig aktivitet och därmed även från samhälleligt infly­tande? Och omvänt – går det att separera människan från den natur som omger henne? Är inte naturen minst lika förmögen att påverka sin omgivning som människan är? Varför är det bara människan som tilldelas agens?

Sådana frågor väcks av Latour & Co, och Malm plockar skickligt isär argumenten, med drypande sarkasm. Det finns en lång tradition av grälsjuka inom marxismen, som går hela vägen tillbaka till Marx själv, vars texter är strösslade med bitande förolämpningar. Malm verkar med andra ord i god marxistisk anda när han tar heder och ära av stackars Latour. Denne verkar visserligen förtjäna den kritik han får, men man kan inte låta bli att tycka lite synd om honom efter Malms frontalangrepp. En hel radda postmoderna teoretiker stryker med av bara farten, vilket förmodligen är rätt åt de flesta, men, vill man invända, visst finns det väl ändå fall där gränsen mellan samhälle och natur är vansklig och svår att dra, som i studiet av den mänskliga sexualiteten, könsidentiteten eller psykets struktur och innehåll?

Jag tror visserligen inte att Malm skulle invända mot detta, men det hade kanske varit värdefullt att dröja lite vid frågan. En oinsatt läsare som jag undrar också hur pass inflytelserika Latour och hans anhängare egentligen är, men samtidigt som Malm utvecklar sin kritik av dem förklarar och försvarar han sin egen analytiska metod, något som gör boken intressant alldeles oavsett Latours relevans.

Andreas Malms text ekar alltså av Karl Marx och han hämtar flera viktiga begrepp från denne, till exempel definitionen av ett samhälle som ledigt fiskas fram ur Grundrisse. Malm förespråkar en bibehållen uppdelning mellan begreppen natur och samhälle: annars går det inte att fånga den komplexa dynamiken mellan å ena sidan mänsklig påverkan, å andra sidan de naturliga processer som påverkas.

Malm kallar sin metod för dialektisk och historiematerialistisk, och tar därmed två av marxismens allra mest missförstådda och numera utskällda begrepp i bruk, på ett sätt som verkar fungera alldeles utmärkt. Det är endast genom att ta hänsyn till samspelet mellan samhälle och natur, som inte går att förstå i termer av enkla orsak/verkan-samband utan i stället utvecklas ojämnt och genom motsättningar, som man kan förstå klimatförändringarna som fenomen.
Socialistisk och marxistisk teori har ägnat sig åt att förstå olika aspekter av livet under kapitalismen i över 150 år och därför är det inte konstigt att just ekomarxismen visat sig vara så fruktbar när det gäller att analysera den värsta kris kapitalismen har skapat.
Malm och hans ekomarxistkamrater, där John Bellamy Foster och Kate Soper är de mest namnkunniga, har varit mycket inflytelserika inom sitt fält. De förenar en icke-dogmatisk hållning till Marx med ett brett anslag i sina analyser med närläsningar av källtexter som Kapitalet och Grundrisse. Socialistisk och marxistisk teori har ägnat sig åt att förstå olika aspekter av livet under kapitalismen i över 150 år och därför är det inte konstigt att just ekomarxismen visat sig vara så fruktbar när det gäller att analysera den värsta kris kapitalismen har skapat.

För att jorden ska förbli beboelig inte bara för oss människor utan även de många arter som nu försvinner i svindlande takt, måste vi ta kontroll över och planera ekonomin. Det är långt ifrån givet att det kommer att gå till på ett socialistiskt och demokratiskt vis eller att det slutar väl. Malm har hämtat titeln på sin bok från dysterkvisten Walter Benjamins Historiefilosofiska teser, skrivna under det fascistiska 1930-talets mörkaste tid.

Även då stod vänstern inför hotet om undergång – men det gamla slagordet ”socialism eller barbari” har kanske aldrig varit mer träffande än nu.