Den 2 februari i år manifesterade cirka 10 000 personer på Senatstorget i Helsingfors mot regeringens nya arbetsmarknadspolitik. En än mer kraftfull del av protesterna utgjordes av att över 100 000 arbetare genomförde en politisk strejk under en dag. Manifestationen initierades av FFC, Finlands fackförbunds centralorganisation, motsvarande svenska LO, och strejkerna av flera enskilda medlemsförbund.
Kravet var att den aktiveringsmodell för arbetslösa som riksdagen med knapp majoritet beslutat om i december förra året skulle upphävas.
Modellen går i korthet ut på att den som är arbetslös måste motprestera för att få fullt arbetslöshetsunderstöd, antingen genom att förvärvsarbeta i minst 18 timmar per 65 utbetalningsdagar eller genom att delta i till exempel arbetskraftsutbildning. Den som inte lever upp till detta får sitt understöd sänkt med 4,65 procent under 65 dagar, motsvarande en dags ersättning per månad.
Työstäkieltäytyjän käsikirja (på svenska ”Arbetsvägrarens handbok”) är en antologi som utkommer våren 2019, i nuläget endast på finska. Boken ifrågasätter allmänna uppfattningar om arbete och arbetslöshet och visar på vilket sätt arbetsvägran aktivt kan förändra världen: ”Varför tar vi för givet att vi måste tillbringa åtta timmar per dag på en arbetsplats, där vi underkastas att lyda, för att förtjäna att leva? Kan vi uppnå ett gott liv utan lönearbete? Hurdana meningsfulla sysslor håller människor på med utanför lönearbetet?” frågar sig författarna.
– FFC lade i samband med protesterna fram ett eget förslag till aktiveringsmodell med små modifikationer, men som likaså innehåller krav på motprestationer och bestraffningar. Det var knappast det som alla som manifesterade och strejkade var ute efter, säger Johannes Ekholm.
Han är talesperson för det som kommit att bli Arbetsvägrarförbundet, en rörelse som startade som en direkt reaktion på införandet av aktiveringsmodellen och de, i förbundets tycke, alltför tandlösa protesterna mot den.
Den regering som genomdrivit den nya arbetslöshetspolitiken består av Centern, Samlingspartiet (motsvarande Moderaterna) och Blå framtid (ett ungt parti bildat av en utbrytargrupp ur det tidigare regeringspartiet Sannfinländarna).
– Arbetslöshetspolitiken är Samlingspartiets bidrag i finländsk politik just nu och de har sagt att den är av skandinavisk modell. Den här aktiveringsmodellen är en importvara från Sverige och Danmark, säger Johannes Ekholm.
– Samlingspartisten Juhana Vartiainen, som varit projektets primus motor, skrev nyligen i en tweet att de här arbetskraftsutbildningarna inte i huvudsak syftar till att få fler i jobb utan i första hand till att avskräcka människor från att bli arbetslösa. Det är ju förnedrande både för dem som håller i utbildningarna och för dem som deltar.
Arbetsvägrarförbundet har i dag två konkreta mål. För det första vill man ta ställning i debatten och avskaffa skuldbeläggandet av arbetslösa på individnivå.
Arbetsvägrarförbundet om…
Beskattning av kapitalvinster: ”Arbetsvägrarförbundet kräver rättvis omfördelning av världens rikedomar. För tillfället äger världens åtta rikaste människor mer än den fattigare hälften av hela jordens befolkning. Till att börja med kräver vi att 99,9 procent av storföretagens vinster som inbringats genom automatisering av arbetskraft delas ut i form av en universell basinkomst. Detta gäller även den algoritmstyrda finanssektorn, samt jätteföretagen inom datakapitalism.”
Vilka som skulle arbeta i ett samhälle med en basinkomst stor nog att leva på: ”Som det nu är försöker man ’uppfinna’ nya arbetsplatser åt arbetslösa, vilket varken är ekonomiskt eller ekologiskt hållbart. Problemet är inte att folk inte skulle ha tillräckligt att göra redan nu, problemet är fattigdom. Fattiga behöver inte mer sysslor utan mer pengar.
För det första finns det skäl att tro att människor vill göra nyttiga saker och nödvändigt samhälleligt arbete också utan yttre tvång. För det andra skulle till och med en 1 400 euros basinkomst per månad bara räcka till att hålla folk vid den relativa fattigdomsgränsen och många skulle säkert vilja tjäna mer genom arbete. För det tredje skulle lönen, och uppskattningen, för lågbetalt arbete (som ofta just är samhälleligt nödvändigt arbete inom service, hälsovård et cetera) stiga.
I stället för att arbetare tvingas tävla sinsemellan om de få arbetsplatser som finns och därigenom köra ned löner och arbetsvillkor, så skulle arbetsgivarna tvingas tävla om villiga arbetare, det vill säga erbjuda bättre lön och arbetsvillkor.”
– Vi har en omfattande agenda baserad på folkbildning. Det handlar om samma kamp som förts i årtionden, att lyfta frågan om förhållandet mellan arbete och ett värdigt liv. Efter Thatcher, Reagan och de stora nedskärningarna i välfärdsstaterna har det skett en individualisering av problem som egentligen ligger på samhällsnivå. Om du inte ”lyckas” är det ditt eget fel, och enda sättet att vara lyckad är att ha ett jobb.
För det andra vill man lyfta frågan om en basinkomst som är hög nog för att det ska vara lönsamt att vägra arbeta. I nuläget provas basinkomst i Finland under en tvåårsperiod, och en försöksgrupp på 2 000 långtidsarbetslösa har fått 560 euro skattefritt i handen per månad. Projektet har pågått sedan 2017 och får ingen fortsättning efter nyår.
– Basinkomsten har två grenar, som vi ser det. Om det görs på det sätt som man gjort här i Finland blir det bara ett sätt att konstatera att det inte fungerar, eller ett sätt att subventionera arbetskraft åt arbetsgivare. Om basinkomsten vore så hög att den gjorde det möjligt att vägra arbeta, snarare än att endast vara en förutsättning för att kunna arbeta, skulle den i stället bli en förhandlingsfördel för den som arbetar och ett sätt att pressa lönerna uppåt, säger Johannes Ekholm.
– Med ett sådant system skulle man inte behöva kontrollera människor och en stor del av vad byråkratin kring det kostar kunde i stället gå till basinkomsten.
Behovet av basinkomst hänger delvis ihop med den utveckling som gått mot att göra fackförbunden överflödiga, menar han.
– Det har ju varit högerns stora projekt, och det är klart att om alla är privatföretagare finns ingen möjlighet att förhandla villkor och löner centralt. Alltmer värdeproduktion i samhället skapas ju också mellan människor, där avkastningen uppstår genom investering av mänskligt kapital. Man kan inte förhandla om villkoren för sådant arbete på samma sätt som på en fabrik där man tillverkar en vara.
Därför, förklarar Johannes Ekholm, deltar Arbetsvägrarförbundet just nu aktivt i Foodoras matkurirers kamp för bättre arbetsvillkor, tillsammans med Vapaa syndikaatti, Fria syndikatet.
– Plattformsekonomin är ett verktyg för arbetsgivaren att undkomma arbetsgivaravgifter, försäkringar, pensioner, underhåll av arbetsredskap et cetera. Mikroföretagarmodellen där varje arbetare är egenföretagare förändrar grundförutsättningarna för arbetare att organisera sig centralt via fackförbund. Vi ser detta som en oroväckande utveckling som gör behovet av nya sätt att organisera arbetarkampen akut.
En sektor där lönsam arbetsvägran skulle göra stor nytta är vården, enligt Johannes Ekholm.
– En bra poäng, som vi sällan får igenom, är att de mest utsatta finns i den typ av arbeten som det inte går att vägra utföra eller marschera ut från, för att det får konkreta följder i form av att till exempel sjuka och gamla inte skulle klara sig. Om däremot en vd vill ha högre lön kan hen hota med att sluta och förmodligen ha god chans att få igenom sina önskemål på det sättet.
Många som blivit av med arbetslöshetsunderstöd efter det att den nya aktiveringsmodellen införts har hört av sig till Arbetsvägrarförbundet.
– Vi har gett tips om att den som fått avdrag på arbetslöshetsunderstödet kan söka motsvarande summa som utkomststöd hos FPA, Folkpensionsanstalten. Det är en bakväg som många inte känner till, och man måste själv ta kontakten med FPA. Men vi är inte i första hand en telefonservice för arbetslösa, utan ett mer omfattande politiskt projekt.
Arbetsvägrarförbundet består i dag av ett tjugotal aktivister i Helsingforsregionen. De flesta har sin bakgrund i 00-talets prekariatsrörelse och har länge varit engagerade i kampen för bättre villkor för frilansarbetare och snuttjobbare. Det finns ingen formell förening bakom verksamheten, utan Arbetsvägrarförbundet fungerar bara som namn tills vidare.
Intresset för att delta har börjat växa runt om i Finland. Planen är att sätta ihop ett instruktionspaket för hur man kan starta egna grupper på olika orter och sedan etablera ett nätverk för kommunikation sinsemellan, men någon toppstyrning är knappast eftersträvansvärd.
Johannes Ekholm vill se varje grupp som en autonom cell.
– Det viktigaste för oss just nu är att göra arbetsvägran lönsamt. Ett samhälle som prejudicerar att dess invånare jobbar ihjäl sig för att ha ett värde är både oetiskt och bidrar till miljökrisen, säger han.
