I tisdags förra veckan kom beskedet från Migrationsöverdomstolen att den så kallade gymnasielagen får tillämpas. Efter massiv kritik från två av de svenska migrationsdomstolarna pausade Migrationsverket beslut om bifall om tillfälliga uppehållstillstånd genom gymnasiestudier, i väntan på Migrationsöverdomstolens beslut, men kommer nu att återuppta dem.
Anna Maria Saxgård är ny ledarskribent på Arbetaren.
Beslutet är en liten seger för alla de ungdomar som utstått miserabla villkor under svensk migrationspolitik de senaste två och ett halvt åren.
De nyaste delarna av gymnasielagen innebär att ensamkommande barn som sökt asyl i Sverige senast den 24 november 2015 men fått avslag och fyllt 18 år kan beviljas uppehållstillstånd för studier om de ansökt innan den 30 september 2018. Utöver dessa krav är det en mängd andra villkor som ska uppfyllas.
Lagen har kritiserats från vänster till extremhöger, men givetvis på olika grunder. Mycket kritik har dock kommit från juridiskt håll – lagen har kallats både rättsosäker och grundlagsvidrig. När nu Migrationsöverdomstolen glädjande nog slår fast att så inte är fallet, får kritikerna nöja sig med att det i alla fall fastslås att lagen “inte är snygg”, av kammarrättspresidenten i Migrationsöverdomstolen Thomas Rolén.
En ofta yttrad åsikt i diskussionen kring lagen även hos de som förespråkar den.
Det som är verkligt fult i sammanhanget är dock den vettlösa rasism och avhumanisering ensamkommande barn och ungdomar mött i Sverige de senaste åren.
Det som är verkligt fult i sammanhanget är dock den vettlösa rasism och avhumanisering ensamkommande barn och ungdomar mött i Sverige de senaste åren, vilket också har avspeglats politiskt och juridiskt. Det enorma fokus och engagemang kring rättssäkerhet som visats kring gymnasielagen från höger var föga förvånande osynligt när kritiken mot rättssäkerheten kring åldersbedömningarna av ensamkommande barn och ungdomar lades fram av en mängd läkare och experter i början av året (se exempelvis SvD 2018-03-12).
De reella behoven hos en människa såsom mat, bostad, trygghet, omtanke och medmänsklighet förändras givetvis inte över ett datum. Men ålder är avgörande för de rättigheter människor ges i asylprocesser och i samhället överlag. Att en stor majoritet ensamkommande barn på grund av bland annat lång handläggningstid och åldersuppskrivningar blivit 18 år har gjort att de uteslutits från de särskilda skyddsbehov som ges barn.
Fokuset på de ensamkommandes ålder är också starkt knutet till rasistiska diskurser i Sverige. Att benämna ungdomarna som män och därmed vuxna är ett konstant strategi från Sverigedemokrater och andra rasister. De vill positionera dem i ett läge där de fråntas rättigheter och möjligheter som ges minderåriga.
Gymnasielagen är ett försök att ge dem som numera på papperet är 18 år en chans att få tillfälligt uppehållstillstånd och är gissningsvis en av få saker Miljöpartiet vill minnas från de senaste fyra årens regeringsresa. Lagen är en soppa kokad på en spik, men det är det enda lilla skrot som har erbjudits denna utsatta grupp sedan Sveriges migrationspolitik gjorde en kovändning 2015/2016. Ett litet andrum, för att använda en parafras.
Förhoppningsvis kan det innebära en stunds ro för ångesten i magen hos en grupp där självskadebeteende och suicidförsök är betydligt högre än hos inrikesfödda ungdomar.
Frågan är dock hur det känns i magen för den stora grupp som är hemlösa efter att ha hamnat mellan stolarna nu när kylan kommer allt närmare och gör det omöjligt att sova i park och skog om nätterna. Eller hur det känns att tänka på hur det blir när gymnasiet är avslutat och den enda möjligheten till ett permanent uppehållstillstånd är en arbetsmarknad med forskningsbelagd diskriminering av utrikesfödda (Delmi 2015:3) och 15-procentig arbetslöshet för samma grupp (SCB Arbetskraftsundersökningarna, AKU, 2017).
Att klara av att gå till skolan med dessa orosmoln över sig och dessutom bära på de trauman av flykt samt upplevelser i hemlandet som många gör är inget annat än en jäkla bedrift.
