De fyra senaste åren har vi haft världens första feministiska regering. Det gick statsminister Stefan Löfven stolt ut och deklamerade när Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet fick formera den verkställande makten som utgår från Rosenbad efter valet 2014.
Att Sverige haft världens första feministiska regering kan man alls inte tro. Och det gör man inte heller. I varje fall inte om man är kvinna. Världens första feministiska regering har nämligen inte levererat på en enda punkt beträffande de sex jämställdhetsmål den ställt upp – den kom inte ens i närheten den här mandatperioden.
Vi har så klart hunnit en bit i Sverige, det ska förstås tillstås. Det är inte som i Latinamerika, som vi berättade om på nyhetsplats förra veckan, där kvinnorna måste ta fighten för aborträtten och riskerar fängelse eller sitt liv om de gör en. Och årets mest glädjande tillskott vad gäller kvinnors rättigheter är förstås samtyckeslagen – nu återstår bara den lilla detaljen att få se den i effekt.
Vi ska givetvis vara stolta över de segrar vi tillkämpat oss, men smärtsamt medvetna om att de inte är huggna i sten. Ännu är det så att 98 procent av de som misstänks för sexualbrott i Sverige är män, även om en ytterst liten bråkdel av dem någonsin behöver ta ansvar för det.
Och ännu är det så att var tredje svensk kvinna varit med om en traumatisk sexuell handling, och att merparten av dem som utsätts för våldtäkt får posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, enligt experter på området.
Om de som utsätts för sekundärtrauman, först av rättssystemet och sedan i vårdkarusellen, kan ni läsa i det här numret.
Kort och gott, kvinnofrågor är helt enkelt frågor som berör halva mänskligheten och dess barn.
Under mina drygt åtta år på Arbetaren har jag försökt att hålla extra fokus på kvinnofrågor i vår rapportering. Det är inte särskilt svårt eftersom de förekommer överallt – kvinnor som kollektiv utgör drygt hälften av jordens befolkning och är den största delen av arbetarklassen, de utför det mesta betalda och obetalda arbetet, lönediskrimineras konsekvent, får sämre sjukvård och har inte i något land samma tillgång till offentliga rum som män har. Kort och gott, kvinnofrågor är helt enkelt frågor som berör halva mänskligheten och dess barn.
Förra hösten hade vi på Arbetaren glädjen att meddela att vi instiftar Ottarpriset, till den tidiga Arbetaren-journalisten, frihetligt socialistiska agitatorn och sexualupplysaren Elise Ottesen-Jensens minne.
I början av året hade vi den än större glädjen att få dela ut det allra första priset till specialistläkaren och gynekologen Bita Eshraghi vid AMEL-kliniken på Södersjukhuset i Stockholm. Hon viger sitt liv åt att hjälpa kvinnor som fått sina underliv sönderskurna på grund av en sedvänja, vars syfte när man kokar ned det, endast handlar om att kontrollera kvinnor.
Inget land har någonsin haft en feministisk regering.
I det här numret av Arbetaren kan man läsa om hur kvinnor och flickor i Kenya, där könsstympning är utbrett, tagit upp kampen för rätten till sina egna kroppar. Och på fredag kan ni få en inblick i egyptiska kvinnors våldsamma vardag, där könsstympning varit förbjudet i lag sedan ett decennium, men där ändå 91 procent av flickorna och kvinnorna är könsstympade.
Inget land har någonsin haft en feministisk regering. Oavsett under vilka regnbågsparaplyer och etiketter maktmännen gömmer sig kan vi inte lita på deras vilja att förändra samhället och upphäva kvinnors underordning. Kampen måste vi ta själva. Varje dag, valår eller ej.
Nu är det dags att nominera 2019 års mottagare av Arbetarens Ottarpris (se annons här till vänster). Vet du någon som verkligen gör konkret skillnad – person eller grupp – för flickor och kvinnor, som du skulle vilja se som mottagare av priset?
Senast den 16 november vill vi ha ditt förslag.
