24
Tore Svärd hade gift sig. Hans hustru Elisabeth var mörk och smal och uppseendeväckande vacker. Hon målade sina stora ögon och arbetade i FNL-lokalen i snäv kjol och högklackade skor. Det var en starkt avvikande klädsel. Elisabeths långa hår svallade också i vågor ner över axlarna och hon liknade mest en stjärngnistrande reklamfilm för Lustre Creme Shampo.

Eftersom Tore var en betydande person i rörelsen, blev även hans privatliv diskuterat. Själva vigselakten var kort och undandrog inte mycket tid från kampen, den kunde inte kritiseras. Det kunde däremot bröllopsresan: en hel vecka i Stockholms skärgård! Ett oursäktligt slöseri med tiden. Vietnams folk mördas medan Tore tar ledigt för bröllopsresa. Antingen var man med i kampen eller också var man inte med.

– Har man inte rätt till något liv alls vid sidan av solidaritetsarbetet, undrade Elisabeth vädjande.

– Varför skulle just du ha den rätten, frågade Sixten Andersson. Alla vi andra ställer upp till tvåhundratio procent! Vi ska skaffa oss ett privatliv när Vietnam är befriat. Vi måste bekämpa tendenser till egoism i gruppen. Enda sättet att hålla kontakten med släktingar och vänner är att se till att dom också engagerar sig i kampen.

Medan kritiserandet ändå var igång, började flera vädra sina vällagrade synpunkter på Tore som ledare.

– Du ger för mycket intervjuer och syns för litet här i basarbetet, Tore. När deltog du senast i postningen av Vietnambulletinen, frågade Bosse Johansson.

– Eftersom Tore skriver halva bulletinen är väl det en tillräcklig arbetsinsats, försökte Jenny Åsgården påpeka.

– Nej, det är ingen orsak att skolka från basarbetet! Alla måste dela på skitjobbet.

– Då kan alla skriva sin del av tidningen också, framhärdade Jenny.

– Igår hörde jag att Tore ska resa till London för att bli intervjuad av David Frost i engelsk TV, sa Sixten surt. Det är ännu ett exempel på hans brister. Han smiter från det grå vardagsarbetet för att vinna personlig berömmelse. Det är ett djupt svek mot alla våra grundläggande tankar om enhet och solidaritet. Vi är inget Tore-Svärd-reklambyrå-aktiebolag.

– På den punkten kan jag lämna besked, sa Tore. Det är sant att David Frost har bett mig att komma till London, men jag sa att jag inte hade tid. Han fick komma hit om han ville ha någon intervju. Det hade inte han tid med, så det blir inget av med den intervjun.

De kritiska lugnades av detta besked. Stämningen blev mildare. Men Nina kunde inte skaka av sig ett visst obehag.

– Kan vi gå över till något annat?

Tore lät trött, men fortsatte. Hans ögon hade en mer blåsvart nyans än tidigare. Egentligen var han en märklig ledargestalt, visserligen nära två meter lång och sportigt vältränad och solbränd, men han såg alldeles för bohemisk ut. Alldeles för ostruken och manchesteraktig. Hans rödlockiga hår hängde och svängde runt huvudet när han talade och skapade en sorts ljussken runt hans panna. Det hade passat bättre hos en dirigent för en symfoniorkester än hos en FNL-ledare.

När hans blå ögon blev mörkare fanns det anledning för hans kritiker att se upp. Det fanns hos Tore Svärd denna förmåga till självständigt tänkande, som Nina beundrade mest av allt. Han hade en egen motor, han tänkte själv även om detta ibland placerade honom bland kantmänniskorna, de som kände sig tryggast i marginalen av samhället, som utrikeskorrespondenterna, som Svein.

Tore tog sats igen.

– Vi i vår grupp fick ansvaret för historiken om dom svenska FNL-grupperna, den som ska sändas till Vietnam. Det är viktigt att vi gör klart för vietnameserna att den svenska regeringen inte står bakom oss, utan tvärtom bekämpar oss. Vi måste acceptera att vietnameserna vill ha förbindelser också med den svenska regeringen, av rent diplomatiska skäl, men vi bör arbeta för utbyggda kontakter mellan våra arbetsgrupper och de vietnamesiska funktionärerna. Var det inte Bernhard som skulle göra ett utkast till historiken?

– Jag har skrivit några sidor, men jag hade inte alla uppgifter som behövdes. Här, låt det cirkulera på mötet, så kan jag notera synpunkter.

– Bra. Sedan vill jag gärna höra synpunkter på det tal jag ska hålla på kongressen. Jag har som ordförande fått i uppgift att hålla invigningstalet. Fast det kanske jag ska avböja, om jag riskerar att synas för mycket?

– Nej, ropade Nina och några till med bestämda röster.

Det hade länge förvånat henne hur lätt det var att få sin vilja igenom på mötena, om man bara var redo att ropa fort och kraftfullt. De flesta visste inte exakt vad de skulle tycka eller också hade de tankarna på annat håll. Medan de orienterade sig, fattades besluten via rop från de snabbaste.

– Tore talar bäst, förtydligade Nina. Han lägger fram vår syn klarast och tydligast, det vore dumt att förbjuda honom att framträda bara för att han är bra på att göra det.

– Jag håller med i just det här fallet, sa Danne. Men det är där risken ligger, att vi blir en vanlig elitorganisation med hierarkisk struktur, om dom bästa alltid får göra det som dom är bäst på. Det är därför det är viktigt att Tore gör sin del av basarbetet.

– I så fall måste han arbeta dubbelt så mycket som vi andra, svarade Nina. Om han både ska göra det som han är bäst på och det som vem som helst kan göra.

– Den där diskussionen ger ingenting, den får ni ta efter mötet, avbröt Tore. Till sakfrågorna. Mitt tal ska ha rubriken ”Vår teori och praktik i Vietnamarbetet”. Jag har några tankar kring det och jag vill höra era åsikter om det. Grunden måste vara att kampen i Vietnam är en revolutionär kamp: ”Eftersom vår kamp bygger på solidaritet med den revolutionära klassen i Vietnam, är den revolutionär. Det är därför med glädje vi måste hälsa det faktum att vår nuvarande regering, våra skol- och universitetsrektorer, polismakten, våra politiska partier och andra instrument i den svenska borgerliga apparaten börjar uppleva oss som en fara och börjar bekämpa oss. Det är inte en dålig sak att polisen är ute efter oss, det är en bra sak. Det är ett gott tecken för det visar att vi är inne på rätt väg.”

Ingen hade något att invända. Han fortsatte.

– ”Ingenting reaktionärt faller av sig självt utan att man blåser på det, petar omkull det eller spränger det i bitar. Därför måste vi slå mot den amerikanska ambassaden, mot Saigons utsända propagandaministrar och mot den svenska statens representanter när de ställer sig på USA-regeringens sida. Denna del av kampen är speciellt viktig att studera, eftersom den är förbjuden i vårt land. Regeringen och polisen i Sverige framträder till president Johnsons försvar och söker på allt sätt stoppa våra aktioner och spionera på vårt arbete. Även detta är till stor hjälp för oss.”

Tore såg sig omkring. Den lilla publiken lyssnade spänt. Han läste vidare i manuskriptet.

– ”Det faktum att polisen hela tiden bara kan lägga sig i och trakassera vårt arbete medan vi hela tiden har initiativet, gör att vi har övertaget i strategiskt avseende. Därtill måste vi se till att också ta initiativet taktiskt. Vi väljer tid, plats och aktionsform så att de bäst passar oss. Förlorar vi initiativet vid någon aktion, bör vi försvinna för att dyka upp senare på ett annat ställe och på nytt är det då vi som har initiativet!”

Tore vek ihop sina papper och gruppen applåderade entusiastiskt. Hanna ville ha med något om Vietnaminsamlingen i talet, något om insamlingens pedagogiska funktion och vikten av att man verkligen nådde målet en miljon kronor till FNL före första maj. Det pedagogiska var viktigt: det var enkelt att be nya aktivister hålla i bössan och på det viset fick de nya en känsla av att de behövdes, att de kunde göra en insats direkt. Då fick de genast en massa frågor om kriget och därav kom en lust att lära sig mer, på det viset kom de med i studiecirklarna och på det viset kom kunskapen från cirklarna effektivt ut på gator och torg.
Jag kan förstå om FNL tycker att en minister och den svenska regeringen är viktigare än våra grupper.
Mötet övergick till diskussion om produktion av nya affischer och nytt studiematerial.

Det hade kommit brev från Den norske solidaritetskomitté for Vietnam i Oslo:

”I anledning av et nylig opprettet demonstrasjonsnett som fortrinnsvis skal anvendes till ulovlige, hurtige och forholdsvis små aksjoner her i Oslo, skriver jeg for å spörre om det var mulig om Deres kontor hadde noen instruktive brosjyrer som omhandler slike aksjoner, å sende oss.”

Nina fick brevet, eftersom hon med sina kunskaper i danska ansågs lämpad att förstå norska. ”Förfrågan om handledning i små, olagliga och snabba aktioner” skrev hon med blyerts i kanten på brevet.

– Jag tycker att Tore borde ha åkt till London, sa Nina till Bernhard när de var på väg hem efter mötet. Vem skulle inte vilja bli intervjuad av David Frost, han som brukar intervjua presidenter och statsministrar? Tänk vilken chans att få tala för Vietnams folk i BBC. Tore som verkligen kan förklara vad det handlar om. Han är bättre än någon annan på det.

– Ja, ja, sa Bernhard. Dom har väl sina egna Tore Svärd i England. Det var nog bra för vår sammanhållning att han tackade nej. Vi har så mycket annat att hålla samman mot. När jag höll på med den här historiken samtidigt som jag gick med i demonstrationen med Palme och Nordvietnams ambassadör i Moskva förra veckan, då blev jag verkligen fundersam. Tänk om Palme och Svenska kommittén för Vietnam lägger beslag på Vietnamfrågan för egen räkning och övertar inte bara våra sympatisörer utan också FNL och Nordvietnam. Det var ett skickligt arrangerat fackeltåg med Palme och ambassadören sida vid sida. Lugnt och värdigt och sextusen personer. Det gick ut på teleprintrarna i hela världen. I USA väckte det stor förbittring. Jag kan förstå om FNL tycker att en minister och den svenska regeringen är viktigare än våra grupper.

– På kontoret säger dom att Palme bara engagerar sig i Vietnam för att splittra den svenska vänstern här hemma och att allt han säger är hyckleri.

– Det är bra hycklat i så fall, sa Bernhard tankfullt. Jag blundade och föreställde mig att Palme hade varit en av oss. Det där han sa om att det är USA och inte FNL som är hotet mot demokratin i Vietnam, det kunde väl Tore eller du och jag också ha sagt?

– Men vi gick med i deras tåg. Fast i protest. Vi måste ha varit fler än gråsossarna för vi är mer vana att ställa upp. Men vad skulle vi ha gjort, menar du? Det hade väl gjort ett konstigt intryck på deras ambassadör om vi inte hade ställt upp?

Nina förstod vad Bernhard menade och ändå inte.

– Du ser hur det är, sa han. Politik är invecklat. Om nu USA tar hem sin ambassadör i Stockholm som dom hotar att göra, då måste man erkänna att Palme ändå satte något på spel, att han inte enbart höll ett riskfritt tal med tomma fraser.

– Det är på tiden att dom tar hem hela sin ambassad, tycker jag. Sverige borde ha brutit förbindelserna med USA helt och hållet för länge sen.

– Hörde du att hamnarbetarna i USA vägrar att lossa Volvo- bilar? Det kan bli dyrt för Sverige. Och vi måste se upp. Politisk taktik är socialdemokraterna inihelvete skickliga på.

 

25
Helena hade börjat arbeta på Eugeniahemmet. Det låg på Lidingö och där vårdades vanskapta barn. Hemmet såg ut som en jättestor gammal herrgård, inte så olik resten av de stora villor som kantade Ninas väg upp från stationen.

Framför den imponerande huvudbyggnaden med sina långa rader av smårutiga fönster, bredde en ödslig gårdsplan ut sig. Över den färdades en sköterska med en rullstol. I rullstolen satt ett barn med uppsvällt päronformat huvud som Nina inte kunde slita blicken ifrån, fast hon insåg att det var oartigt att stirra. Först när rullstolen korsat nästan hela planen såg hon att sköterskan var Helena. Uniformen och den lilla vita mössan gjorde henne oigenkännlig. Hon ropade och Helena ropade tillbaka.

– Kom, vi ska äta lunch!

Nina kämpade emot sin instinktiva önskan att vända genast och ta nästa tåg tillbaka. Eugeniahemmet var hotfullt, mörkt och dystert och hon visste inte vartåt hon skulle titta när hon gick fram mot Helena och rullstolen.

– Hej och välkommen. Jag har sagt att jag får besök, dom har inget emot det. Det är bra för barnen att träffa människor. Det här är Nils. Hälsa på Nina, Nils.

En tunn hand räcktes mot henne och när hon tog i den hängde den slapp inne i hennes. Hon fick en känsla av att hon hälsade på döden och släppte hastigt taget.

Han hörde tydligen bra, så hon kunde inte fråga vad han hade för sjukdom, varför huvudet såg så hemskt ut. När de kom in i huvudbyggnaden blev mängden av egendomliga defekter så stor att Nina började irra med blicken hit och dit, i ett fåfängt försök att inte specialstudera något särskilt uppseendeväckande lyte.

Många satt i rullstol, sneda, vinda förvridna kroppar, hopsjunkna ryggar, långsmala ansikten, förtjockade kroppar, munnar som drogs av och an över ansiktet och försökte forma begripliga ord, munnar med dregel hängande ner över hakan, händer och ben som rörde sig okontrollerat hit och dit, som om dessa förtvinade kroppar övade sig i konsten att flyga med armarna som vingar, ansikten som log så våldsamma leenden att det gjorde ont att se dem, huvuden utan hår, de som gick kom haltande, hasande, somliga med käpp. Barn med käppar i båda händerna.

Det var tydligt att Helena var omtyckt, många av barnen försökte klappa henne och viftade skrattande mot henne när de kände igen henne på avstånd.
Att bli lärare, det är att stå på fel sida i kampen.
I matsalen stod långa bord med plats för alla rullstolarna emellan. De som kunde äta själva spillde med sina darrande, slängande, gungande händer. Helena matade, många kunde inte använda sina armar. En liten flicka hade klänningsärmarna uppfästade vid axlarna. Nina erbjöds att mata eller äta, men förmådde ingetdera. Helena föreslog att hon skulle gå ner på gården en stund, så kunde de talas vid efter måltiden. Nina lydde tacksamt, och väl ute bestämde hon sig för att aldrig mer gå in.

– Det kan vara litet jobbigt första gången, sa Helena när hon kom ut efter maten. Man ser bara lytena. Sen lär man känna människorna, varje barn är en individ och många är underbara människor. Jag trivs jättebra här, jag har aldrig känt mig så uppskattad. Halva problemet för barnen här är omgivningens reaktioner. Folk blir så där dörädda som du. Det skulle inte vara så farligt att vara vanskapt, om inte dom friska irrade så med blicken. Det är skitjobbigt att ta ut barnen på utflykt. Ibland vill jag ha en plog framför mig som plogade undan alla vanliga friska människor. Då kunde dom här barnen få uppleva naturen, luften, vattnet, fåglarna, på sina egna villkor.

– Trivs du verkligen här?

– Jag tycker det är dramatiskt och intressant att arbeta här. Jag lär mig mycket. Det finns en tragedi som grund för livet här, men utifrån den finns det en motsvarande större glädje än i vanliga livet.

– Jag beundrar dig som står ut, suckade Nina och tittade längtansfullt mot vägen som ledde tillbaka till Kyrkvikens station och tåget.

– Jag är tusen gånger hellre här än i vanliga skolor som Marie-Louise. Vikariera som fransklärare, det är väl ändå höjden av brackighet.

– Franska var det enda språk hon lärde sig i Menton.

– Ja men, du. Kommer du ihåg vad man tyckte om sina lärare, gamla råttor som inte haft vett att ordna ett bättre jobb. Och så blir hon sån. Visserligen bara vikarie, visserligen bara korttidsvikariat, visserligen inte behörig. Men är det någon ursäkt? Här kan jag känna att jag är på barnens sida, att vi håller ihop. Inget av barnen föraktar mig för att jag arbetar med dom. Men en vanlig lärare är alltid förtryckare i förhållande till eleverna, det måste du hålla med om? Att bli lärare, det är att stå på fel sida i kampen. Det har jag sagt till Marie-Louise.

– Vad svarade hon då?

– Att hon måste försörja sig.

– Det måste hon väl också.

– Det är ingen ursäkt. Jag ger katten i om nittio procent av dom amerikanska soldaterna i Vietnam säger att dom måste försörja sig. Man måste ta ansvar för vad man gör. Se på dig. Du kan inte försörja dig på din praktikantlön, men nu tänker du ändå inte bli butikschef fast du erbjuds tredubbel lön. Du vill göra något eget, även om du inte kan leva på det.

– Tänk om jag blir butikschef ? Jag har inte gett besked än.

– Det blir du inte.

– Jag har inte bestämt mig än.

– Vi får väl se. Men jag skulle bli hemskt besviken på dig om du sa ja. Bara så du vet det. Oj, nu måste jag gå. Vi ska börja lägga barnen. Butikschef, redan titeln låter som en borgarbracka.

– Vad du är bestämd och har åsikter numera.

– Jag utvecklas som alla andra. Jag har en bok där jag skriver upp saker som jag kan ha användning för senare. Jag kanske blir författare till slut i alla fall.

Barnen på Eugeniahemmet gav Nina ångest. Hon ville hem och sova. Men idag hade hon fått en extra ledig dag för att kunna följa en tjugonde-decemberrättegång på Rådhuset. Hon hade planerat att äta middag med Bernhard på Rendez-Vous efteråt. Sedan skulle de gå på bio och se Bunuels Dagfjärilen på Plaza, med den fantastiska Catherine Deneuve i rollen som Severine.

Nina kom en halvtimme för sent till tingsrätten, men förhandlingarna hade inte börjat. Det gifta paret Niklas och Gunnel Strömgren från Hägersten satt i den stora väntsalen och läste på sina försvarstal. Det rådde ingen tvekan om att de skulle bli dömda. Alla som hittills hade åtalats för någon Vietnamdemonstration hade blivit dömda.

– Men ni har ju inte gjort något, sa Nina, då måste det finnas en liten chans att ni blir frikända?

– Inte vi. Niklas åker alltid fast, polisen verkar inte tro att en demonstration är slut förrän Niklas är gripen. En gång fick vi bekräftat av en kamrat som blev tagen före oss att polisen stod på stationen och sa: ”Är Strömgren här?” När han inte var där åkte dom hem och tog honom i lägenheten. ”Försök inte komma undan”, sa dom, när dom slet upp dörren och störtade in. ”Vi vet nog att du var med.” Vi är ju alltid med på FNL- demonstrationerna, så det stämde.
Den röda banderollen kunde inte visas i rätten. Den hade försvunnit i tumultet.
Nu ropades målet upp. Åklagaren mot Niklas och Gunnel Strömgren, sal fjorton.

Åklagaren var en knastertorr herre av obestämbar ålder mellan femtio och sextiofem. Med sin mässande röst talade han om paret Strömgren som om de var avancerade förbrytare som samhället måste göra allt för att skydda sig mot. Vari bestod då deras brott?

De hade enligt åklagaren på kvällen den tjugonde december nittonhundrasextiosju på Barnhusgatan utanför Folkets Hus ropat ”Mot ambassaden” samt burit en banderoll med texten ”Demonstrera den tjugonde december”. Banderollen skulle ha varit röd. Vid Adolf Fredriks kyrka skulle paret Strömgren enligt åklagaren ha uppviglat och ropat ”Bryt igenom” samt upprepat ”Mot ambassaden”.

Den röda banderollen kunde inte visas i rätten. Den hade försvunnit i tumultet. Tre polismän vittnade samstämmigt om att de hade tagit den i beslag, men den hade sedan försvunnit. De åtalade hävdade att det aldrig funnits någon sådan banderoll. Nina satt på den bakersta bänken av fällbara trästolar och undrade vad en sådan banderoll kunde ha haft för uppgift just på själva kvällen den tjugonde december. Kanske kunde en sådan banderoll ha använts vid tidigare torgmöten. Hon hade inte sett någon banderoll med den texten under hela demonstrationen. Hon hade inte heller sett Strömgrens vid Adolf Fredriks kyrka, men de kunde ha passerat innan hon och Helena kom dit.

Gunnel Strömgren berättade varför hon omöjligt kunde ha varit vid Adolf Fredriks kyrka, som åklagaren påstod:

– Jag hade bråttom hem, för jag var ansvarig för försäljningen före mötet. Jag skötte bokbordet och sålde tidningar och böcker, pennor och märken. Jag hade alla pengarna i väskan, omkring fyrahundra kronor, och ville hem så fort som möjligt. Jag bar också på en tung väska med allt som inte hade blivit sålt, överblivna tidningar, böcker, pennor och märken. Alldeles utanför Folkets Hus grep en civilklädd person, som jag nu antar var en polis, tag i mig och ryckte ifrån mig handväskan med pengarna. Jag ropade: ”Min handväska, min handväska!” Ingenting annat. Då såg jag en polis i uniform som sparkade in väskan under en polisbuss. När jag försökte hämta den kom en annan polis och tog mig i håret och drog med mig in i polisbussen samtidigt som han ropade: ”Det finns väl plats för den här jävla horan också.”

Niklas Strömgren berättade att han kom rusande efter att ha hört sin fru ropa att hon förlorat sin handväska. Han frågade om han kunde få tillbaks den, men då gav en civilklädd polis order om att också han skulle med i bussen: ”In med den jävla hallicken bara.”

Två försvarsvittnen intygade att Gunnel Strömgren verkligen hade förlorat sin handväska. Men åklagaren ansåg att hon bara hade ha en väska full med banderoller som skulle bäras i demonstrationen och att hon tillsammans med maken, Niklas, hade burit den stora röda banderollen med texten ”Demonstrera den tjugonde december”.

De tre poliserna, som var åklagarens enda vittnen, intygade att de hade sett den stora banderollen, men bara en var säker på att han hade hört uppviglande rop just från Gunnel Strömgren. De andra två tyckte inte att det spelade någon roll: ”Man hade säkert kunnat gripa femtio till, men vi tog dom vi såg som mest aktiva.”

Som ytterligare bevis pekade åklagaren på ett fotografi där Niklas Strömgren gick armkrok med Dag Myrenberg utanför Folkets Hus.

– Och sådant gör man väl inte helt utan avsikter, avslutade han.

Nämndemännen nickade som om de instämde helt. Åklagarens slutplädering fick Nina att rysa i sin trästol.

– Paret Strömgren är klart och tydligt yrkesdemonstranter. De är alltid med och de har era gånger tidigare dömts i tings- rätten. Skymfande av utländsk rikssymbol, våldsamt motstånd, ohörsamhet mot ordningsmakten. Det är i stort sett endast uppvigling som fattas. De representerar de värsta pöbelfasoner man kan möta i den politiska opinionsbildning som pågår på gator och torg. De har nu klart och tydligt visat att bötesstraff inte har någon verkan i deras fall. Eftersom det dessutom har kommit till min kännedom att det numera finns en fond för bestridande av yrkesdemonstranters bötesbelopp, ser jag ännu mindre anledning att förorda ett så milt straff som dagsböter. Dagsbotens storlek torde inte kunna få någon avskräckande effekt eller bidra till att avhålla paret Strömgren från fortsatt brottslig verksamhet. Jag yrkar därför frihetsstraff för båda makarna.
Riskerar ni inte att ytterligare öka klyftan mellan de demonstrerande ungdomarna och det etablerade samhället om ni utkräver så hårda straff?

Efter förhandlingarna hörde Nina en journalist från Expressen intervjua åklagaren. Båda två talade med allt högre röster. Åklagaren förklarade hur viktigt det var med frihetsstraff för dessa ovanligt förhärdade brottslingar. Det skulle ha stor effekt, om inte på just dessa personer så rent allmänpreventivt. Det skulle avhålla andra från att begå liknande brott.

– Jämställer ni alltså Gunnel Strömgren och Niklas Strömgren med vilka brottslingar som helst?

– Nu vill jag inte diskutera det här mer, sa åklagaren och viftade med den hand som inte höll i portföljen.

– Riskerar ni inte att ytterligare öka klyftan mellan de demonstrerande ungdomarna och det etablerade samhället om ni utkräver så hårda straff?

– Det är en politisk fråga. Politik vill jag inte diskutera här.

– Men det här är väl en politisk rättegång?

– Inte alls. Åklagaren fortsatte att vifta med händerna för att försöka bereda sig väg genom klungan av intresserade åhörare och när det uppstod en öppning försvann han bort i korridoren.

– Om inte det här är en politisk rättegång, så vet inte jag vad som är en politisk rättegång, sa Bernhard som just anlänt. Jag tror att polisen och domstolen gör ett taktiskt misstag, sett från deras håll alltså. Den här rättsvidriga behandlingen, alla dessa polisövergrepp, det ger oss så fantastiskt mycket sympati från vanligt folk, som vi inte skulle fått annars. Pengarna bara rasar in till bötesfonden. Men tre polismän som får vittna om att allt gick till som dom hela tiden har sagt, ska det verkligen kunna räcka för en fällande dom i ett rättssamhälle?

– Vem har sagt att det här är ett rättssamhälle, sa Niklas Strömgren. Det tror du bara innan du har åkt fast.

– Tage Erlander som inbjuder alla ungdomsorganisationer till konferens för att diskutera klyftan mellan ungdomen och samhället, han kunde ju göra ett studiebesök här på Scheelegatan nån gång, sa Nina. Då fick han se med egna ögon vad det hela handlar om. Ni kan inte få fängelse! Någon liten rest av rättvisa finns det väl kvar, någonstans.

Det skulle meddelas dom om tre veckor.

Fortsättning följer…