Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 2

2 Det luktade instängt i lägenheten när Nina kom hem. Tre veckors lagrade soppåsar stod längs skohyllan i hallen. I ett hörn i köket stod lika många till. Hon tog dem allihop och lyfte ut dem till sopnedkastet innan hon ens fått av sig kappan. Sedan tog hon fram dammsugaren. Hon rusade genom lägenheten med […]

2

Det luktade instängt i lägenheten när Nina kom hem. Tre veckors lagrade soppåsar stod längs skohyllan i hallen. I ett hörn i köket stod lika många till. Hon tog dem allihop och lyfte ut dem till sopnedkastet innan hon ens fått av sig kappan. Sedan tog hon fram dammsugaren.

Hon rusade genom lägenheten med dammsugaren och dammade borden genom att suga dem som om de vore golv. Hon bytte till rena lakan, något som inte fallit henne in på två månader. Hon tog de tidningar som låg slängda runtom i lägenheten och gjorde prydliga högar av dem, dagstidningar för sig och veckotidningar för sig.

Hon badade och kände sig överdådigt frisk och stark och glad. Utanför köksfönstret dånade trafiken över Råsundaleden som vanligt och bortom det ödsliga gärdet tindrade Solna Centrum och Ankdammsgatan.

I snödiset var det stämningsfullt och alldeles märkvärdigt belyst. Varje lampa tecknade sig som en stråle mot mörkret. Kring trafikljusen uppstod röda och gröna ljusfält som kom och gick. Hon såg inte ljuset, bara dess avtryck i yrsnön. De grådaskiga höghusen syntes inte som hus längre, utan enbart som oregelbundna glittrande fält i nyanser av gult och orange.

”Man borde avbilda utsikten härifrån om kvällen när det är mörkt och disigt”, skrev hon överst på Aftonbladet som hon hade tagit med sig från Lao-Tses kontor.

Hon bäddade in sig i en filt i den stora mörkgula lejonfåtöljen framför teven och slog på. Håret låg kallt och vått mot nacken och hon drog filten tätare omkring sig. Allt var fantastiskt.

Igår kväll hade hon inte ens orkat laga mat, allt verkade så hopplöst att hon inte kunde förstå vad det skulle vara för mening med att äta. Hon hade inte vågat hoppas, att hon skulle få det här praktikantjobbet. Hon längtade så vansinnigt efter att få det att hon hade sagt till Marie-Louise att hon gav fullkomligt fan i om hon fick det eller inte.

Ibland innan hon somnade drömde hon om hur han kom och hämtade henne tillbaks till det röda fyrskeppet.

Hon borstade håret med hundrafemtio tag som hon hade läst i skönhetsspalterna att man skulle göra för att få den vackraste glansen. Hon tvinnade en hård knut uppe på huvudet. Den skulle hon sova med.

Lucy Show flimrade förbi i blågrått på den rundade rutan. Lucy var en förfärlig amerikansk dam som skrek och skrattade ikapp med den osynliga publiken. Hon passade hemskt bra i detta vardagsrum som Nina avskytt varje minut, denna smutsgula finhet, denna sammet med blanka fransar i kanterna och tjocka snoddar med tofs. Det drog kallt från balkongdörren bakom hennes rygg.

Allt som inte hade blivit av kom plötsligt störtande över henne och hon började storgråta. Hon hade slutligen lyckats ta sig iväg och söka arbete och hon hade fått det.

Hon hade bott ensam länge nu, det som hon hade drömt om. Rå sig alldeles själv, göra precis vad hon ville. Hon hade inte kunnat räkna ut att hon skulle förlora viljan när hon blev ensam. Det var som om den rann av henne eller ångade bort genom porerna.

Hon ville inte äta, inte väva, inte sy, inte höra på radio. Ingenting verkade viktigt. Hon ville bara stanna i sängen. Hon sov sexton, sjutton timmar varje natt. Hon som annars brukade sy hur länge som helst på nätterna eller ligga och läsa till fyra på morgonen, hon bara somnade. På dagarna var klockan halv två innan hon vaknade riktigt på allvar. Hon levde på te och smörgåsar, den enda näring hon var van hemifrån att inta i ensamhet.

Hon var övergiven. Svein hördes aldrig av. Hon tyckte att han borde höra av sig. Ibland innan hon somnade drömde hon om hur han kom och hämtade henne tillbaks till det röda fyrskeppet. Allt var ett hemskt misstag, sa han, han skulle aldrig kunna älska någon annan, och så tog han henne i sina armar och så flög de tillsammans över Solnas gärden in mot höghusen i City och över Nybrovikens vatten. Som på en tavla av Chagall.

När hon var klarvaken visste hon att det var hon som åkt sin väg och att hon lika gärna kunde höra av sig. Men det skulle hon aldrig göra. Aldrig.

När hon grät, kunde hon längta efter sin mamma. Maj Broman hade ringt några gånger men Nina nekade att tala med henne. ”Du förstår väl att jag är orolig för dig”, sa Maj och Nina svarade: ”Det skiter jag i” och så la hon på luren. Det kom inga mer samtal från Maj. Istället började Marie-Louise ringa konstiga samtal om ingenting och Nina var säker på att hon var spion åt mamma.

Nina ville inte delta i någonting som hade samband med Vietnamgruppen, hon hade för mycket att göra, som hon sa till en häpen Marie-Louise. ”Vad gör du då”, frågade Marie-Louise, men på den punkten fick hon inga närmare besked. Hon ville hälsa på för att se vad Nina hade gjort, hon utgick från att det var något på gång i denna väldiga isolering. Eftersom inget fanns att se måste Nina bestämt avvisa hennes besöksförslag.

I köksfönstret låg en liten hög med brev från Helena i Aylesbury. Helena hade varit på väg hem de senaste två åren. Nina undrade om de någonsin skulle ses igen. Hon orkade inte svara på Helenas brev längre. Förr skrev hon långa, detaljrika brev, men när hon bara sov och grät orkade hon inte skriva.

Det kändes annorlunda idag. Att ha fått ett arbete, det var något att berätta om. Hon skulle skriva i morgon. Hon greps av en längtan efter sin bästa väninna Helena. Även när de höll ihop alla tre, Nina, Marie-Louise och Helena, tyckte hon att Helena var lättare att komma nära.

Marie-Louise hade alltid markerat ett avstånd, som vuxit sig större sedan hon gift sig med Danne. Nu var det Danne hit och Danne dit. Och då sa Danne, och sen for Danne och jag och så tog polisen Danne.

I sin exil i England upprätthöll Helena sin egen ensamhet och sin egen besatthet att bli berömd. Nina kände gemenskap med henne, även när de var långt borta från varandra. Kanske i synnerhet då. Ju mindre kontakt, desto friare spelrum för drömmen om hur den idealiska bästa väninnan var.

Den enda som kom var pappa Gunnar, som klagade på lukten, öppnade fönstren och ställde korsdrag, meddelade att hyran var betald, lade två hundralappar på bordet i köket och påpekade att Nina måste börja arbeta eller söka in till Konstfack, samt att hon inte skulle tro att den här lägenheten var hennes. På detta svarade hon: ”Jag vill väl inte ha den här jävla skitlägenheten”, stängde fönstren och vände ryggen till när han gick.

Hon hade ända sedan hon föddes haft ont i magen, utom några veckor på fyrskeppet hos Svein. Under den ensamma tiden gjorde det ont på ett ogripbart tryckande sätt som knappast kunde upplevas som smärta. På eftermiddagen och kvällen kom perioder av kramper. Hon tänkte aldrig på sig själv som sjuk. Så här hade det alltid varit. Det var ingenting särskilt med det.

Nu hade hon alltså ett arbete. Hon kände att hon skulle trivas. Lao-Tse Svensk Design AB. Vem var egentligen Lao- Tse? Nordisk Familjebok stod i bokhyllan med oxblodsröda ryggar och guldtryck. Hon fann inte Lao-Tse, men väl Lao-Tsi. Det stod inte mycket: ”Lao-Tsi (den gamle mästaren) grundaren av den taoistiska filosofen och författaren till urkunden Tao tö king, var enligt en gammal men föga trovärdig tradition en man vid namn Li Po-yang, 500-talet f. Kr. Om hans liv är intet bekant.”

3

De tre engelska uppköparna tyckte att Stockholm var en kall stad. Marit vred upp värmen på elementen där de frusna gästerna satt. Men kontoret var en gammal lägenhet med fyra och tjugo till taket och det var svårt att få ner värmen till den nedersta metern där människorna satt.

Nina skulle gå mannekäng tillsammans med en professionell fotomodell som hette Pernilla och var huvudet högre och hade tre gånger svartare streck runt ögonen. Dessutom var hon smalare. Pernilla band en stor chiffonsjal runt huvudet varje gång hon bytte kläder. På så vis skyddade hon håret och ansiktet. Håret var tuperat och fastsprejat så att inget skulle kunna rubba ett hårstrå. Men chiffongen fungerade också som skydd för kläderna, mot smink och hårspray.

Pernilla hade en läcker brun färg som slutade precis där den djupaste urringningen slutade, strax under nyckelbenen. Hon hade också sminkade händer. När hon bytte om lyste armarna och kroppen vita mot den målade huden. Hon hade små runda dockbröst.

Pernilla hade lärt sig att gå, det var en svår konst. Men när Pernilla gjorde sin första tur ut till engelsmännen, sa Marit tröstande till Nina:

– Var nu bara som vanligt. Gå långsamt och snurra några varv precis framför dom och gå fram så att dom kan nypa i materialet och titta efter ordentligt hur allt är sytt. Väldigt bra skor du har där. Jag har tagit med några olika strumpbyxor som du ska ha, jag lägger dom här på dom plagg dom hör till.

Annars behövdes det inte så mycket strumpor till Lao-Tses vårkollektion. Den bestod av klänningar som slutade strax ovanför knäna och långbyxor som hörde till. Långa smala byxben i samma mönster eller färger som klänningen.

Kunde man tänka sig modell nummer sju, Havet, The Sea, fast med kragen från modell nummer fyra, Fågeln, The Bird, och färgerna från modell nummer nio, Himlen, The Sky?

Engelsmännen var förtjusta. Allt var mycket bra, utom att kläderna presenterades för sent på säsongen. Egentligen hade de redan gjort alla inköp för våren.

Hanna och Rebecca satt ute i visningsrummet, medan Marit stod och svor inne bland kläderna när Pernilla och Nina kastade av och på sig den ena modellen efter den andra.

– Jag visste att vi var för sent ute, sa Marit. Vi borde ha nästa höstkollektion klar nu. Vi gjorde samma misstag förra gången. Nina, nu när vi har alla provplaggen här, har vi bestämt att kollektionen ska fotograferas i eftermiddag. Pernilla och du är fotomodeller då. Vi har en kompis som är fotograf, han jobbar mest för Industriförbundet som betalar skitbra men åt oss jobbar han gratis. Han heter Mikael Hamilton. Han är med i samma studiecirkel som vi, den om marxism-leninismen.

Nina hann inte höra allt, hon var redan tillbaks ute hos engelsmännen. De diskuterade om de ändå skulle komma med en order, men de kunde inte bestämma sig för någon av de över femtio befintliga modeller och färgsammanställningar som erbjöds. Kunde man tänka sig modell nummer sju, Havet, The Sea, fast med kragen från modell nummer fyra, Fågeln, The Bird, och färgerna från modell nummer nio, Himlen, The Sky?

– Varför inte mönstret från modell nummer två, Blomman, The Flower, väste Marit ute i klädombyteskammaren. Så här beter sig inköpare. Vi har slitit i månader för att få fram en bra kollektion med rik variation, men dom ska liksom rita sin egen kollektion på en kvart.

När Nina kom tillbaks iklädd Vågen, The Wave, i färgställningen plommon-kastanj hörde hon engelsmännen undervisa Hanna och Rebecca om att den engelska marknaden ställde krav på framförallt mer pastell till sommaren, ”more pink and light, light blue and also white and creme”. Skärt och ljusblått och vitt och beige, just så mindes Nina de avskyvärt illa klädda engelskorna om sommaren.

– When I spent a summer in England, everybody loved my Swedish clothes, sa hon. Alla tyckte om kläder i starka färger, dom skulle säkert köpa Lao-Tses kläder om dom fanns i sina rätta färger.

– You think so, sa den äldste och mest grånade engelsmannen misstroget.

– Jag tror absolut det, sa Nina med eftertryck. Ni har faktiskt, jag vill inte vara oartig, men ni har faktiskt hemskt tråkiga kläder i England. På vanliga människor alltså.

Pernilla kom inforsande i en tredelad sommardress i tre nyanser illskärt, cerise och violett. Det var smala byxor och en urringad top. Byxorna var tvärrandiga och toppen hade bara en enda rand, precis över brösten.

Det blev dags för Nina att göra kycklingsallad. Hon benade ur två grillade kycklingar och la upp dem med isbergssallad och gurka i prydliga rader. I mitten en hög gul majs.

Alla var mycket hungriga. Den grånade engelsmannen hette Henry. Han log mot Nina och sa att hon hade talat så vackert för varan att de beslutat sig för att göra ett prov. De tänkte inkomma med en order. De ville ha kompletta provkartor på hela kollektionen som de kunde tänka över i lugn och ro.

– Du är ett verkligt fynd, utropade Rebecca när alla hade gått. Men Nina kände sig bara som en ohyggligt misslyckad mannekäng.

– Jag förstår vad du menar, sa Hanna. Nu är det så här, förstår du. Pernilla är fotomodell. Hon blir jättebra på bild. Det är inte säkert att du blir lika bra på bild. Men i verkliga livet, naturell så att säga, är du hundra gånger bättre. Du är mer lagom tjock och lagom lång och rör dig som en verklig människa. Du skrämmer inte kunderna som Pernilla kan göra ibland. Att du dessutom vågar tala för varan, det är rena dröm- men för oss. Det gör inte Pernilla. Hon kan se riktigt olycklig ut ibland när kunderna surar, som om hon bad om ursäkt för våra kläder.

När Pernilla kom tillbaka hade hon med sig fotografen. Han var en kort man med olivton i hyn och mörka ögon. En man i min längd, tänkte Nina, när hon såg Pernillas huvud sticka upp långt över hans.

– Fotomodell är ett skitjobb som man bara gör för pengar, sa Pernilla. Ja, inte här förstås, här får man inte några pengar, log hon. Här gör man det för sina kompisar.

– Pernilla är väl den första svenska fotomodell som tackat nej till Eileen Ford, förklarade Mikael Hamilton. Hon kunde få chansen i USA och ville inte ta den.

– Det är precis likadant som här, fast värre, och inte känner jag nån där heller, sa Pernilla.

Modellerna gick ut i solskenet men fotografen rynkade pannan.

Mikael ansåg att det var bäst att fotografera ute, trots kylan. På den fallfärdiga bakgården. Den nedfallande rappningen skulle bli en lagom grådaskig bakgrund för att framhäva kläderna. Allt i färg. Det låg fortfarande vit snö på gården.

– Ni kan gå ner först så plåtar jag uppifrån, mot det vita, sa Mikael. Kan ni ligga ner? Tänk vilka bilder, Harper’s Bazaar direkt.

– Jag tror inte våra kläder är i deras stil, sa Rebecca kyligt. Och ta alla liggbilder sist, ifall det är nån skit under snön som ger fläckar.

Det var nio grader kallt ute. Flickorna huttrade med sina vinterkappor om axlarna medan Mikael mätte ljuset och sökte sig fram mellan gårdens otaliga prång efter just den rätta hörnan. Solen tittade fram. Modellerna gick ut i solskenet men fotografen rynkade pannan.

– Det blir för fult ljus. Otur. Det var väldigt fint gråljus nyss. Bra, nu går solen i moln. Om Nina stiger upp på trappsteget, där ja, så ser ni mer jämnlånga ut. Titta i kameran.

– Hur ska man se ut, undrade Nina.

– Som vanligt, sa Pernilla.

– Lyft på hakorna, beordrade Mikael. Lägg tillbaka håret, annars syns inte axeln med volangen. Rör på er, sakta. Hur som helst. Armarna uppåt, utåt, stå tätare ihop, vrid er i profil mot varandra, håll fingrarna raka, släta till den där rynkan på låret, titta mot himlen, titta mot marken, vrid ansiktet mot mig, le, skratta, vänd huvudet fort så att håret rör sig, så ja.

Det gick att uthärda kylan eftersom klädbytena skedde inomhus. Nina la händerna på elementet.

– Det här blir jättebra bilder, det känner jag på mig, sa Pernilla. Mikael gillar dig, märker du det? Han vill att du ska bli jättebra.

– Jag har för korta ben för att vara fotomodell.

– Han plåtar dig nerifrån, för att göra benen längre.

De gick ut på gatan och fotograferade. Folk stannade upp för att titta. Pernilla struntade helt i åskådarna, men Nina kände sig stel inför de främmande ögonen. De gick tillbaka in på gården för att Mikael skulle kunna lägga ut sina modeller på marken. Det fanns några orörda fläckar med ren snö kvar. Mikael gick runt deras huvuden och kammade ut håret över snön och Nina kände en varm hand som smekte henne längs hårfästet i pannan.

– Mikael, du får fan sköta ditt privatliv efter jobbet, jag fryser ihjäl, klagade Pernilla. jag kommer att få blåskatarr om jag måste ligga på marken fem minuter till.

Mikael försvann upp i trappuppgången och kom ut på en piskbalkong på andra våningen.

När fotograferingen var klar var kläderna genomvåta och snön satt fortfarande fast i dem. Nina kastade sig upp till kontorsvärmen. Håret var vått bak i nacken men hon frös inte.

– Pernilla hälsade till dig, Nina. Det var Hanna som kom från pentryt med kaffekannan i handen. Pernilla och Mikael höll ihop rätt länge, men det tog slut i somras. Han kunde inte tåla att hon gick med i vår kvinnogrupp, Grupp Rosa. Hon började ställa krav. Att han skulle diska varannan gång och sånt. Var försiktig. Mikael avskyr kondomer, säger Pernilla.

– Du är bjuden på fest hemma hos mig nästa lördag, sa Marit. Hemma hos mig och Mats alltså. Du ska ha med dig två flaskor torrt vitt vin.

 

4

Det gällde att inte vara alltför olik det arbetande folket, i varje fall till klädseln, tänkte Nina när hon stod i tunnelbanevagnen och tyckte att den orangeröda kappan och de gula lackstövlarna lyste väl häftigt. Hon var arbetsklädd och på hennes arbetsplats väckte nästan inga färger uppseende, där kunde man endast avvika genom att framträda i grått eller beige.

I och med att hon hade börjat arbeta på Lao-Tse hade hon åter dragits in i Vietnamarbetet. Engagemanget för FNL var ständigt närvarande på kontoret. Hon hade följt med Marit till ett möte för Stockholmsregionen. I varje stadsdel fanns nu minst en FNL-grupp. Rörelsen växte fort.

På mötet hade hon lagt märke till en gänglig man med märkvärdigt varm blick. Han rörde sig hela tiden, föreföll vara överallt samtidigt och ta hand om alla. ”Du är ny här”, sa han när han passerade Nina. ”Jag heter Bernhard.” Hon följde honom med blicken och tyckte att han log mot henne era gånger.

Nu slets hon mellan att åka direkt till Vietnammötet för att få en chans att se Bernhard i enrum eller att åka hem och byta till mindre uppseendeväckande kläder. Hon ville se honom, inte mer. Hon tänkte inte säga något.

Vid Fridhemsplan steg hon av och gick backen upp mot Kronobergsparken. Trafiken dånade mellan trafikljusen och stora långtradare fick gatan att vibrera under hennes tunna stövlar. Fötterna kändes lätta och gula. Färgen verkade självlysande mot snön.

– Du har köpt gula stövlar, sa Bernhard. Roligt att du kommer så tidigt. Kan du skriva maskin?

– Bara med pekfingrarna.

– Sätt dig här då. Här ser du en lista över pengar som folk har skänkt oss. Vi måste ska a ett eget postgironummer, här kommer checker och kontanter till alla möjliga privatadresser och enskilda aktivister. Nu måste vi göra en ordentlig lista. Vi måste kunna redovisa våra pengar. Vi kommer att anklagas för att få pengar från utlandet. Folk kan inte föreställa sig den här givmildheten hos vanliga svenskar.

– Vilket utland skulle ge oss pengar?

– Peking tror dom så klart! Särskilt nu, när Kinaresan ska bli av. Vi måste se upp. Jag tror att jag kommer med på Kinaresan. Har du sökt?

– Nej.

– Det var synd.

Hon såg på honom. Annars såg de inte på varandra. De såg på skrivbordet, på pappren och den öppna kassaboken. De var deltagare i kampen.

I Kina kämpade folket för att hålla revolutionen levande, alla gick likadant klädda i enkla bomullsuniformer och privatkapitalismen var utrotad, en gång för alla.

Tore Svärd kom in och med honom ett dussin andra personer. De uppfyllde det lilla kontoret med nya papper och nya banderoller. Bulletinen låg klar i en stor låda, den skulle delas ut och flygblad skulle sorteras och slagord skulle målas på de vita lakan som spändes mellan långa käppar och bars vid demonstrationerna.

Samtalsämnena var två, Kinaresan och den nya demonstrationstekniken. Tore satt med i gruppen som tog ut Kinaresenärerna. De fick bli trettiofyra, men femtioåtta hade anmält sig, trots att de måste betala resan till Kina själva. Kineserna skulle stå för uppehälle och resor inne i Kina. Tore hade redan varit där. Det höjde honom över de andra. Kina var ett slutet land som inte hade tagit emot utländska gäster sedan revolutionen.

Ordförande Mao var den stora förebilden för många i Vietnamgruppen. I Kina kämpade folket för att hålla revolutionen levande, alla gick likadant klädda i enkla bomullsuniformer och privatkapitalismen var utrotad, en gång för alla.

Nina hade hört en del beskriva Kina så levande och detaljerat som om de vore uppvuxna i landet, trots att de aldrig satt sin fot öster om Åland. Hon förstod inte riktigt varför de la ned så mycket pengar på att resa till en plats som de redan var så bekanta med. Då kom Bernhard tillbaka och viskade i hennes öra precis det som hon tänkte men inte sa: ”Tror du att dom kommer att se något av Kina? Tänk om det är helt annorlunda, tror du dom vågar se det?”

Hon nickade. Bernhard litade tydligen på henne. Han visste att de tänkte likadant. Ännu fler aktivister strömmade till och det blev bullrigt och upprörd stämning.

– Ska vi verkligen sitta still och bara ta emot spö av snuten, ropade Sixten Andersson. Jag vill fan ta mig ha en egen batong nästa gång.

– Absolut inte, hördes Tores lågmälda men genomträngande röst. Våldet får polisen stå för, det är absolut grundläggande.

Nina reste sig och försökte undvika att se på Bernhard som stod tätt intill henne. Hon rodnade litet och när hon rodnade litet rodnade hon ännu mer för att hon blev generad över att hon rodnade. Hon började svettas.

– Mår du inte bra, frågade Bernhard oroligt.

– Jag skulle vilja komma ut i friska luften. Det är kvavt här.

– Kom då. Här finns en hel park full med luft.

Han drog henne med ut och de slog sig ner på ett staket nedanför kullen.

– Det finns ingen frisk luft i Stockholm, sa Bernhard och gjorde en gest som om han bad om ursäkt för luften. Man borde flytta till landet, det här är ett osunt ställe att bo på.

– Jag har alltid drömt om att bo i en gammal skola på landet, svarade Nina. Man kunde ha ateljé och teater i de gamla klassrummen.

– Så snart Vietnam är befriat flyttar vi till din skola på landet tillsammans. Vi skulle vara ett kollektiv förstås.

– Men vi känner knappt varandra. Tänk om du inte tycker om mig när du lär känna mig.

– Jag har tyckt om dig sen jag såg dig på Lao-Tse-kontoret.

– Har du varit där? När då? Utan att jag märkte något?

– Du kände inte igen mig. Jag hade uniformen.

Hon blev tvärtyst. Inte nu igen. Inte en soldat till. Det räckte med Derek Laufer som slogs för Storbritannien i Aden.

– Jag kör taxi, förtydligade han.

– Men du jobbar ju här på parkleken?

– Det också. Jag pluggar också. Nationalekonomi, så jag ska kunna begripa hur kapitalismen fungerar och sedan förgöra den inifrån.

– Vad gjorde jag när du var på kontoret?

– Just då sorterade du tidningsklipp och klistrade upp dom. Du klippte sönder en jävla långsmal tarm, en enspaltare som verkade gå över en hel sida i DN. Du var försjunken i ditt arbete. Du såg mig inte.

– Men här har jag sett dig.

– Det gläder mig att höra. Ska jag berätta en hemlighet för dig? Jag tänkte på dig hela eftermiddagen idag. Om jag tänker tillräckligt mycket på henne så kommer hon ikväll, tänkte jag. Det fungerade! Du kom extra tidigt och lyste som en apelsineld med den där halsduken fladdrande kring ansiktet.

– Då ska jag berätta en hemlighet för dig. Jag har tänkt på dig hela dagen.

Jag måste hem, viskade hon och böjde sig fram över knäna och kräktes.

De satt en bit ifrån varandra och begrundade detta. Nina andades djupt. En våg av illamående for genom hennes mage. Först trodde hon att det var inbillning, men vågen kom tillbaka. Hon satt tyst och sammanbiten och trodde att det skulle gå över av sig självt. Men om hon inte höll ihop sina läppar stenhårt skulle hon kräkas, så kändes det.

– Hur mår du?

– Det går nog över.

Då högg det till rejält i magen. Hon mindes. Det var den åttonde. Två dagar för tidigt.

– Jag måste hem, viskade hon och böjde sig fram över knäna och kräktes.

Hon satt där hopfälld och svettades och frös när kylan blåste över hennes fuktiga hud. Hon satt med fötterna brett isär. I den bedövande smärtan mindes hon stövlarna. Tänk om hon skulle kräkas på lackstövlarna.

– Kan du gå till taxin?

Det var Bernhards röst igen. Han tog henne under armen och han hade ringt efter taxi och han hade hämtat hennes väska. De behövde inte gå långt. Taxin kom glidande genom parken ända fram. Hon blev instoppad i baksätet och försökte stänga om sig och tacka för hjälpen.

– Är du galen, skulle du åka ensam i det där tillståndet!

– Är Marit här? Hon kanske kan följa med.

– Det kanske hon kan. Det vet jag inte. Nu åker vi.

Han hade hoppat in från andra sidan. Hon lutade sig mot hans axel och blundade och bet ihop. Vilket pinsamt sätt att lära känna en människa på. Troligen skulle hon kräkas i hans knä innan de nådde avtaget till Solna Centrum.

– Var inte orolig. Jag har varit med om det här förr. Du kan svimma, därför vill jag inte lämna dig ensam.

När de äntligen var framme kastade hon sig in på toaletten. Han kom efter och undersökte toalettskåpet. Det starkaste som fanns var Dispril. Han gick ut i köket med burken och lämnade henne ensam på toaletten. Efter en stund vacklade hon ut och la sig på sängen. Han kom med en fuktig frottéhandduk och torkade hennes ansikte och försökte få henne att dricka en avskyvärd sörja av vatten och Dispril.

– Drick nu, så ja. Blunda nu och låtsas att jag är din mamma, så ska jag klä av dig och stoppa ner dig i sängen. Klänningen är våt av svett. När kommer dina föräldrar hem?

– Jag bor här ensam.

– Är det din lägenhet?

– Nej. Aj. Oh, det gör så ont. Jag måste gråta. Det går över på en timme eller två. Kan du stanna så länge?

– Jag hittar inga bindor i badrummet.

Hon pekade på lådan där de låg, längst bak och längst in.

– Gömmer du dom? Hemma har vi alltid ett jättepaket hängande i badrummet. Med tre tjejer i huset är det alltid någon som har mens. Jag bor i kollektiv.

Snuten fick bära bort varenda en och dom gick lös på några med batongerna.

Han kom med en binda och ett par rena trosor och hon tyckte det var outhärdligt fånigt, men hon tog emot och satte på sig och sträckte ut kroppen i ett nytt anfall.

– Ska jag ringa jourhavande?

– Det går över.

Till slut fastnade tabletterna i magen och smärtanfallen blev kortare och glesare. Den märkvärdiga känslan som nu var välbekant spred sig i kroppen. Den oerhörda lättnaden efter en stark smärta. Lättnaden kändes som en present. Den skulle kommit i vilket fall som helst, men nu var det som om den kom från honom. Han satt fortfarande vid hennes säng, han hade burit dit en fåtölj från vardagsrummet.

– Den nya demonstrationstaktiken, var det att sitta stilla runt polispiketen, frågade hon.

– Ja. Polisen blev ursinnig i lördags. Dom tog ett par utanför US Trade Center och då satte sig alla de andra runt bussen och krokade i varandras armar. Snuten fick bära bort varenda en och dom gick lös på några med batongerna. Dom blev rasande när dom tappade mössorna och inte kunde hitta dom igen i tumultet. Sover du?

– Nej, men nästan.

– Sov nu. Jag lägger mig i den där gula sammetssoffan. Så vet du att du inte är ensam i natt.

Han hade ljust hår med lockar i pannan och vid tinningen. Han satt och läste och lampan lyste upp håret bakifrån. Örsnibbarna var ljusröda under lockarna.

Fortsättning följer…

Publicerad
15 hours sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att sannolikheten för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 
–  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

“För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

“Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Safrir Abayov/TT

Shabane Barot:
Makthavarna – alltmer fiender till det levande

“I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande.” Shabane Barot om att vara förälder i ett alltmer repressivt samhällsklimat.

Påsklovet inleds med en stökig natt. Barnen snurrar runt mig som visare i sängen, snor in sig i lakanen och kräver att få vatten. På morgonen upptäcker vi att TV:n har gått sönder. Ute rasar en storm av nionde november 2016-dignitet (dagen efter Trumps valseger när en halvmeter snö föll över Stockholm och världen hängde löst i sina gängor).

Jag sätter på SVT:s barnprogram Agenterna på min minimala datorskärm och försöker läsa i ett hörn av soffan. En grupp prepubertala barn löser brott i det fiktiva Krimsta city, ”där brottsstatistiken är lika hög som husen”, med okonventionella och – i alla fall i skrivande stund ännu – illegala medel som dataintrång och blodprovstagning på personer som frihetsberövats på oklar grund. ”Titta mamma, där är gärningsmannen!” tjuter min fyraåring förtjust. 

Människans skrymmande historia

Den amerikanska essäisten och författaren Vivian Gornick skildrar i sin bok The romance of American communism (1977) det amerikanska kommunistpartiets uppgång och fall genom intervjuer med tidigare medlemmar. Gornick är särskilt intresserad av hur vardagen och livets intima sfärer trädde i förbindelse med och transformerades av mötet med en global massrörelse som krävde allt av och i slutändan svek sina medlemmar.

Gornick beskriver sitt projekt som ett försök att teckna ”bulky human history”, ungefär människans skrymmande eller otympliga historia. Det finns något oerhört tilltalande i den bilden tycker jag: människans historia som något framvällande, som trotsar alla förenklade scheman men samtidigt struktureras av skeenden långt bortom den enskildes kontroll. 

Agenterna – samhällsklimatet i miniformat

Jag tänker på den där skrymmande och otympliga historien när jag ligger intrasslad i barnens armar och ben i soffan och försöker stänga ute ljuden från Agenterna, där vårt alltmer repressiva samhällsklimat återspeglas i miniformat.

Jag undrar vilka stora och små skeenden som har format och fortsatt kommer att forma mitt eget och barnens liv. Redan står de i förbindelse med så många platser och personer, med de samhällsförändringar som pågår här i Sverige och med händelser i världen i denna tid som ofta känns blytung.

Snart har kriget i Gaza pågått i sex månader. Att hela städer kan jämnas med marken och dess invånare svältas ut känner barnen redan till, precis som fenomenen Palledemo på lördagar och vattenmelonsplakat. Jag har dock varken velat eller kunnat berätta att barn som delar deras intressen, ålder, utseenden och namn, som inte på något väsentligt sätt skiljer sig från dem själva, ligger ihjälklämda under spillrorna av sina egna hus. Att så många av deras jämnåriga nu är sönderbrända, krosskadade, amputerade, i avsaknad av familjer och en sammanhängande värld. Men tids nog kommer de att upptäcka det, de kommer lära sig när de tumlar ut i en värld där de som förnekar människans knöliga, stökiga och vildvuxna historia styr.

Fiender till det levande

I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande. I de ökande utsläppen av fossila bränslen, det pågående folkmordet på befolkningen i Gaza, i mikro- och makroagressionerna som riktas mot invandrare och minoriteter i Sverige i dag kan man skönja en och samma tendens av likgiltighet inför och missaktning av livet.

Rasismens kärna är just förnekandet av det som är mångtydigt, statt i förändring, som inte låter sig kategoriseras. Men det där organiska som Gornick fiskar efter löper som en stark underström genom allas våra liv och trasslar in oss i varandra, skapar förbindelselänkar på ett sätt som aldrig går att förneka, hur framgångsrik och solid vår tids människofientliga politik än framstår som. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm. Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm.

Vegansk lyxkrog på Stureplan utnyttjade migrantarbetare: Nu slår facket tillbaka

Papperslösa migrantarbetare har under lång tid utnyttjats och arbetat under slavliknande villkor på den veganska lyxrestaurangen ChouChou i centrala Stockholm. Bakom restaurangen står bland annat en av Sveriges mest profilerade matinfluencers. I fredags genomförde fackföreningen Stockholms LS av SAC en blockad mot restaurangen.

Med arbetspass på upp till 23 timmar och under extremt pressade förhållanden har de anställda diskarna vid den veganska lyxkrogen ChouChou i kvarteret runt det fashionabla Stureplan i Stockholm jobbat för låga löner. Något som lett till att facket nu reagerat. 

Dock utan någon respons från ägaren och den välkände krogprofilen Robert Hållstrand. Han har bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare” och driver restaurangen tillsammans med en av Sveriges största vegankockar och matinfluencers.

Uteblivna löner och “omänsklig behandling”

– De har inte velat bemöta våra krav och inte återkommit när vi legat på. Totalt rör det sig om löneskulder på över 100 000 kronor var för våra tre medlemmar som arbetat där, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och som var med under fredagskvällens blockad utanför restaurangen.

Blockadvakter utanför restaurangen. Foto: Volodya Vagner

Förutom de långa arbetsdagarna vittnar de anställda även att de jobbat utan anställningsavtal och utsatts för ”omänsklig behandling”.

Skyller på tidigare ekonomichef

Restaurangen profilerar sig som ”ett bohemiskt ställe för alla” och har fått stor medial uppmärksamhet för sin satsning på hållbarhet och helveganska meny.

Foto: Volodya Vagner

Under fredagens blockad, där ett 20-tal personer ställde sig utanför restaurangen med banderoller och flygblad, fick Agnes Lansrot prata med personalchefen på telefon som då skyllde de outbetalda lönerna på en tidigare ekonomichef och lovade ett möte med facket senast imorgon, tisdag.

– Ja, jag ska ha ett möte med restaurangchefen då, säger Agnes Lansrot.

Restaurangchefen återkommer inte

Arbetaren har varit i kontakt med ägaren Robert Hållstrand som inte säger sig ”känna till” vad blockaden handlar om. I stället förklarar han att någon på restaurangen som är mer insatt ska höra av sig. När vi ringer ChouChou och ber att få tala med restaurangchefen säger en av de anställda att chefen sitter i möte. Restaurangchefen lovar dock att återkomma.

Två timmar senare har fortfarande ingen från restaurangen hört av sig.

Stockholms LS har förklarat att så länge löneskulderna för deras medlemmar kvarstår kommer blockaden att fortsätta.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skribenten Catrin Lundström menar att det saknas bitar i pusslet Fröken Snusk - framför allt ur ett klassperspektiv. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

Fröken Snusk – ”för mycket, för vulgärt”

Vem är hon och vad står hon för? Fröken Snusk har blivit en symbol för endera fascination eller det ultimata beviset på en kultur i förfall. Är det den vita arbetarklassfemininiteten som ställer till det, undrar Catrin Lundström.    

Fröken Snusks artisteri sysselsätter kulturskribenter av olika skäl. En del funderar på huruvida Fröken kan betraktas som en feministisk skapelse, eller om hon enkom är en produkt av äldre mäns snuskiga fantasier, som i slutänden håvar in royalties från dem. Andra ser henne som själva sinnebilden för kulturens förfall som, trots dess uppenbara avsaknad av kvalitet, breder ut sig i kvällstidningsträsket.

Fröken Snusks låtmaterial och texter om kvinnor som luder kombinerat med en återkommande centrering av det manliga könsorganet, lämnar sannerligen mycket i övrigt att önska, utifrån ett feministiskt, konstnärligt och musikaliskt perspektiv. Men trots de återkommande skriverierna på kultur- och nöjessidorna, drivna av ömsom fascination och lösnummerförsäljning, ömsom klassorienterad distinktion, saknas, vad jag kan se, flera bitar i pusslet Fröken Snusk. I synnerhet rörande heterosexualitetens villkor och klasstrukturens formationer av femininitet. 

Konstruktioner av klass och kön

Anonymiteten till trots vet vi att Fröken Snusk är kvinna, förmodat vit, och antagligen arbetarklass. Klassbakgrunden härleder jag till själva musiken, som är något av det mest utmärkande kulturella kapitalet, eftersom musikval är så intimt kopplat till vår personliga smak (och miljontals lyssningar gynnar inte alltid klassdistinktionens logik). Musiksmaken bekräftar, enligt sociologen Pierre Bourdieu, mer än något annat ens klasstillhörighet, då den både kan klassificeras som bra eller dålig, och samtidigt är klassificerande på ett sätt som skänker lyssnaren en särskiljande livsstil. Hårdrock och klassisk musik kan förvisso mötas i vår postmoderna tid, och epadunk sägs spelas även på lokalerna kring Östermalm. Men få utpräglade medelklassidentiteter är nog ljudsatta av just Fröken Snusk eller hennes föregångare Eddie Meduza i sina bilar.

Den brittiska sociologen Beverley Skeggs bok Att bli respektabel: konstruktioner av klass och kön från 1997 står sig fortfarande som en självklar klassiker i förståelsen av hur kön, klass och sexualitet förhåller sig till varandra. Arbetarklasskvinnornas framtoning har, i likhet med svarta kvinnors, historiskt sexualiserats som avvikande. För mycket. För vulgärt. I allt från klädstil till språk. Och i kontrast till vita, avsexualiserade, heterosexuella medelklasskvinnor har arbetarklasskvinnor betydligt svårare att läsas som respektabelt feminina.

”Mest provocerande – fortsätta finnas”

Varje person som väljer att exponera sig – maskerad eller ej – måste givetvis förhålla sig till omvärldens bedömningar och anmärkningar. Att det i högre grad gäller kvinnor är det nog få som motsätter sig. Som Madonna har formulerat det är ”det mest provocerande” hon har gjort att ”fortsätta finnas”. Få upprörs över att Bob Dylan eller Bruce Springsteen befinner sig på ändlösa turnéer, men, som vi redan vet, gäller det neutrala förhållningssättet sällan kvinnliga artister eller konstnärer. 

Fröken Snusk Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Hur det står till med Fröken Snusks eventuella skönhet är svårbedömt. Men så länge hon använder kroppen till att röra sig, riskerar den obönhörligen att hamna i det manliga blickfånget för allmän skärskådning.

Det obetalda uppdraget sköter den anonyma tangentstinna manosfären på Flashback. Här finns inga hämningar vad gäller denna ”lönnfeta sak som täcker över sitt svullna ansikte med en rånarluva”, som inte bara är ”tjock” – Gud förbjude – utan dessutom ”white trash”.

White trash, eller vitt skräp, är en nedsättande benämning på en markerad, klassanstruken vithet som inte uppfattas som vare sig neutral eller särskilt feminin – när den förkroppsligas av kvinnor. Termen har cirkulerat i det nordamerikanska språkbruket sedan 1800-talet och appliceras i huvudsak på fattiga vita som ett pejorativt epitet för att markera gruppens låga status. 

Kroppen utgör det yttersta fysiska uttrycket för en sådan klass- och rasdistinktion. Vikt, kläder, men även små sociala tecken, som orakade armhålor, kan tillsammans ge upphov till såväl äckelkänslor som föreställningar om lösaktighet.

Så vad gör då den som inte ser sig ha en chans i kampen om respektabilitet? Ja, ett sätt är att försöka ta kontroll över de tillmälen som redan ristats in i den egna kroppen. 

Snusket blir en protest

I likhet med hur de unga latinamerikanska kvinnorna i min avhandling Svenska latinas, liksom arbetarklasstjejerna i socialantropologen Fanny Ambjörnssons I en klass för sig, hanterade termen hora, som ett nedsättande – men frekvent – begrepp, ikläder sig Fröken Snusk den brist på respektabilitet hon redan tillskrivits. För redan icke-respektabla kvinnor kan en sådan strategi nämligen vara ett sätt att experimentera med skambelagda ord på ett lekfullt sätt, eller att slå tillbaka mot förväntade fördomar, i frånvaron av kulturellt och symboliskt kapital. När jag i början av mitt fältarbete träffade några chilenska tjejer i korridoren på en gymnasieskola och frågade om de ville vara med i min studie, replikerade de vasst och oväntat: ”okej, men vi är inga horor, bara så att du vet”. 

Möjligen har Fröken Snusk dragit det oanständiga och promiskuösa till sin spets. Snarare än att besjunga den heterosexuella kärleken i form av lidande och längtan, är det här mer pang på ”tjackballen”. Som på förhand placerad i vithetens och femininitetens utkanter, kan snusket bli en protest mot ett redan stigmatiserat tilltal. 

Men det är en svår balansgång. Lösögonfransarna och det långa håret under den rosa balaklavan är direkt nödvändiga för att inte falla ur den normativa heterosexuella kategoriseringen.  

Ändå är det tydligt att Fröken Snusk inte helt kan diktera villkoren för sin existens. Och där kommer balaklavan – som alluderar till både gangsterrap och aktivistgruppen Pussy Riot – in. Ett skydd mot den heterosexuella verkligheten, där risken för såväl hat som oönskad intimitet, är överhängande för kvinnor.

Förhoppningsvis kan Fröken Snusk hantera den professionella bundenheten till manliga låtskrivare och producenter i sitt eget arbetsliv. Men vad gör budskapet – det som levereras till kunden – med unga flickor och kvinnor? Vidgar det platsen att leva på eller lägger det till rätta en annan, lika begränsad, heterosexuell position? Kan balaklavan vara en inkörsport till ”tyngre” versioner av kvinnlighet, där snusk övergår till omstörtande fittuppror? Det lär vi snart få veta nu när Fröken Snusk har lanserat sin egen merch, med den karaktäristiska rosa masken som ”en symbol för frihet och självuttryck”. 

Kanske är det lika svårt för offentliga kvinnor att vara totalt ofeministiska, som det är att leva rakt igenom oklanderligt feministiskt? Bara det faktum att Fröken snusk triggar mig och andra att fundera över kvinnors varande kan ju ses som en feministisk handling. Det är i alla fall ett halmstrå jag väljer att hålla mig i.

Catrin Lundström, docent i sociologi och biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Kollage med Arbetsmiljöverket i bakgrunden en polis och Emil Boss, skribenten
Papperslösa får betala priset för arbetslivkriminaliteten. Foto: Axel Green, Johan Nilsson / TT, Naina Helén Jåma / TT

Emil Boss:
Ett nytt och grymt klassamhälle växer och frodas

“Exotifiering och avhumanisering av arbetarklassen är ett bra gödsel för förtryck”. Emil Boss om svenska myndigheters häxjakt på papperslösa och dess blindhet för arbetslivskriminaliteten.

“Du har anmält mig till facket din jävel, jag ska se till att du blir deporterad!” Byggchefens svordomar är grova i telefonen. Qatar? Nej, Stockholm. 1924? Nej, 2024.

En gipsmontör har under flera år arbetat med nyproduktion för en underentreprenör till bland annat Serneke. Bolagets ägare genomför sin tredje konkurs och arbetaren har sökt facklig hjälp för att få sin lagstadgade lönegaranti. Han är papperslös eftersom chefen, i stället för ett arbetstillstånd, valde att ge honom ett förfalskat spanskt pass.

Befogad myndighetsrädsla

“Vi vågade inte prata med er ute på bygget. Ni verkade schyssta, men vi trodde att det var teater, att ni egentligen jagade papperslösa”. De colombianska arbetarna har inte fel. Det finns myndigheter och granskningstjänster som säger sig verka för en bättre arbetsmiljö och höjd säkerhet, men som samtidigt är på jakt efter att fängsla papperslösa arbetare. Hotet om utvisning kommer från många håll. 

Visste du att papperslösa arbetare som tas i förvar inte sällan blir inlåsta i flera månader? De behandlas som grova brottslingar, trots att allt de gjort i Sverige kan exempelvis ha varit att bygga Ersta sjukhus eller renovera Tullverket – för en låg lön. Ofta har de själva ingen skuld i att de saknar arbetstillstånd. Cheferna har inte sällan lovat arbetarna tillstånd som sedan aldrig kommer. 

En medlem i Stockholms LS blev grovt utnyttjad på en restaurang. Gränspolisen grep honom i kontroll och när han suttit inlåst i över en månad satte de honom på ett plan till fel land. Eftersom han saknade visum i det land han kommit till blev han fast på en flygplats, sedan fick han betala sin egen flygbiljett tillbaka till Sverige och satt inlåst här i flera månader igen. Först därefter skickades han till sitt hemland. Sammanlagt satt han inspärrad i över fem månader.

Arbetaren har berättat om hur Gränspolisen lördagen 9 mars hämtade en kvinna på den psykiatriska akutmottagningen på Universitetsjukhuset i Örebro. Läkarnas bedömning var att kvinnan, gravid i fjärde månaden, behövde vara kvar på avdelningen. Det struntade polisen i, man förde henne med våld ut från sjukhuset för att deporteras. Fundera en stund på den händelsen. Polisingripande på en psykiatrisk akutmottagning. Även för andra patienter är detta ett tämligen brutalt tilltag.

Myndigheterna letar papperslösa – inte arbetslivskriminalitet

Jag deltar då och då på seminarium om arbetslivskriminalitet där myndigheter och politiker berättar om sitt arbete. Nuförtiden handlar mycket om att lyfta fram de myndighetsgemensamma inspektionerna. Det låter progressivt. Alla vill ju ha ordning och reda i till exempel byggbranschen. Men i praktiken betyder inspektionerna exakt det som de där rädda colombianerna misstänkte. En inspektör från Arbetsmiljöverket dyker upp och snackar säkerhet samtidigt som en kollega från Gränspolisen hugger tag i arbetarna och låser in dem.

Vid det här laget vet alla som är insatta i problemen kring arbetslivskriminalitet två saker. Ett: Detta förtryck pågår överallt, inte i periferin. Det är inte längre sjaskiga biltvättar som åtnjuter den billiga prislappen. Det är till exempel byggherrar, kommuner, fastighetsbolag och jordbruksproducenter. Två: Papperslösa arbetare exploateras ofta hänsynslöst. Hur kan det då komma sig att papperslösa behandlas så inhumant och grymt av svenska myndigheter? 

Min gissning är att papperslösa arbetare kan behandlas så grymt av svenska myndigheter för att de inte hörs och syns. Facklig organisering av papperslösa behövs inte minst för göra dem synliga. När den svenska modellen exkluderar papperslösa arbetare lämnas dörren vidöppen för ytterligare kränkningar.

Den riktiga boven går fri

Skulle polisen storma in med en patrull på en akutmottagning och slita ut en förtryckande VD? Skulle polisen gripa en byggchef som förtryckt migranter för att denne annars kanske håller sig undan? Nja, min erfarenhet är att det är ganska vanligt att byggchefer i lugn och ro säljer tillgångarna och lämnar landet när myndigheterna får upp ögonen för brotten.

Ta exemplet med bossen för städfirman som lät papperslösa städa hos Magdalena Andersson. I ett år nu har han kunnat skjuta fram rättegången om städerskans lön. Hur? Han meddelade bara gång på gång att han var sjuk. Städerskan däremot, låstes in i flera månader och utvisades.

Med Allan Edwalls ord: Den lilla fisken fångar vi, men hajen får gå fri.

Publicerad Uppdaterad