Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 2

2
Det luktade instängt i lägenheten när Nina kom hem. Tre veckors lagrade soppåsar stod längs skohyllan i hallen. I ett hörn i köket stod lika många till. Hon tog dem allihop och lyfte ut dem till sopnedkastet innan hon ens fått av sig kappan. Sedan tog hon fram dammsugaren.

Hon rusade genom lägenheten med dammsugaren och dammade borden genom att suga dem som om de vore golv. Hon bytte till rena lakan, något som inte fallit henne in på två månader. Hon tog de tidningar som låg slängda runtom i lägenheten och gjorde prydliga högar av dem, dagstidningar för sig och veckotidningar för sig.

Hon badade och kände sig överdådigt frisk och stark och glad. Utanför köksfönstret dånade trafiken över Råsundaleden som vanligt och bortom det ödsliga gärdet tindrade Solna Centrum och Ankdammsgatan.

I snödiset var det stämningsfullt och alldeles märkvärdigt belyst. Varje lampa tecknade sig som en stråle mot mörkret. Kring trafikljusen uppstod röda och gröna ljusfält som kom och gick. Hon såg inte ljuset, bara dess avtryck i yrsnön. De grådaskiga höghusen syntes inte som hus längre, utan enbart som oregelbundna glittrande fält i nyanser av gult och orange.

”Man borde avbilda utsikten härifrån om kvällen när det är mörkt och disigt”, skrev hon överst på Aftonbladet som hon hade tagit med sig från Lao-Tses kontor.

Hon bäddade in sig i en filt i den stora mörkgula lejonfåtöljen framför teven och slog på. Håret låg kallt och vått mot nacken och hon drog filten tätare omkring sig. Allt var fantastiskt.

Igår kväll hade hon inte ens orkat laga mat, allt verkade så hopplöst att hon inte kunde förstå vad det skulle vara för mening med att äta. Hon hade inte vågat hoppas, att hon skulle få det här praktikantjobbet. Hon längtade så vansinnigt efter att få det att hon hade sagt till Marie-Louise att hon gav fullkomligt fan i om hon fick det eller inte.
Ibland innan hon somnade drömde hon om hur han kom och hämtade henne tillbaks till det röda fyrskeppet.
Hon borstade håret med hundrafemtio tag som hon hade läst i skönhetsspalterna att man skulle göra för att få den vackraste glansen. Hon tvinnade en hård knut uppe på huvudet. Den skulle hon sova med.

Lucy Show flimrade förbi i blågrått på den rundade rutan. Lucy var en förfärlig amerikansk dam som skrek och skrattade ikapp med den osynliga publiken. Hon passade hemskt bra i detta vardagsrum som Nina avskytt varje minut, denna smutsgula finhet, denna sammet med blanka fransar i kanterna och tjocka snoddar med tofs. Det drog kallt från balkongdörren bakom hennes rygg.

Allt som inte hade blivit av kom plötsligt störtande över henne och hon började storgråta. Hon hade slutligen lyckats ta sig iväg och söka arbete och hon hade fått det.

Hon hade bott ensam länge nu, det som hon hade drömt om. Rå sig alldeles själv, göra precis vad hon ville. Hon hade inte kunnat räkna ut att hon skulle förlora viljan när hon blev ensam. Det var som om den rann av henne eller ångade bort genom porerna.

Hon ville inte äta, inte väva, inte sy, inte höra på radio. Ingenting verkade viktigt. Hon ville bara stanna i sängen. Hon sov sexton, sjutton timmar varje natt. Hon som annars brukade sy hur länge som helst på nätterna eller ligga och läsa till fyra på morgonen, hon bara somnade. På dagarna var klockan halv två innan hon vaknade riktigt på allvar. Hon levde på te och smörgåsar, den enda näring hon var van hemifrån att inta i ensamhet.

Hon var övergiven. Svein hördes aldrig av. Hon tyckte att han borde höra av sig. Ibland innan hon somnade drömde hon om hur han kom och hämtade henne tillbaks till det röda fyrskeppet. Allt var ett hemskt misstag, sa han, han skulle aldrig kunna älska någon annan, och så tog han henne i sina armar och så flög de tillsammans över Solnas gärden in mot höghusen i City och över Nybrovikens vatten. Som på en tavla av Chagall.

När hon var klarvaken visste hon att det var hon som åkt sin väg och att hon lika gärna kunde höra av sig. Men det skulle hon aldrig göra. Aldrig.

När hon grät, kunde hon längta efter sin mamma. Maj Broman hade ringt några gånger men Nina nekade att tala med henne. ”Du förstår väl att jag är orolig för dig”, sa Maj och Nina svarade: ”Det skiter jag i” och så la hon på luren. Det kom inga mer samtal från Maj. Istället började Marie-Louise ringa konstiga samtal om ingenting och Nina var säker på att hon var spion åt mamma.

Nina ville inte delta i någonting som hade samband med Vietnamgruppen, hon hade för mycket att göra, som hon sa till en häpen Marie-Louise. ”Vad gör du då”, frågade Marie-Louise, men på den punkten fick hon inga närmare besked. Hon ville hälsa på för att se vad Nina hade gjort, hon utgick från att det var något på gång i denna väldiga isolering. Eftersom inget fanns att se måste Nina bestämt avvisa hennes besöksförslag.

I köksfönstret låg en liten hög med brev från Helena i Aylesbury. Helena hade varit på väg hem de senaste två åren. Nina undrade om de någonsin skulle ses igen. Hon orkade inte svara på Helenas brev längre. Förr skrev hon långa, detaljrika brev, men när hon bara sov och grät orkade hon inte skriva.

Det kändes annorlunda idag. Att ha fått ett arbete, det var något att berätta om. Hon skulle skriva i morgon. Hon greps av en längtan efter sin bästa väninna Helena. Även när de höll ihop alla tre, Nina, Marie-Louise och Helena, tyckte hon att Helena var lättare att komma nära.

Marie-Louise hade alltid markerat ett avstånd, som vuxit sig större sedan hon gift sig med Danne. Nu var det Danne hit och Danne dit. Och då sa Danne, och sen for Danne och jag och så tog polisen Danne.

I sin exil i England upprätthöll Helena sin egen ensamhet och sin egen besatthet att bli berömd. Nina kände gemenskap med henne, även när de var långt borta från varandra. Kanske i synnerhet då. Ju mindre kontakt, desto friare spelrum för drömmen om hur den idealiska bästa väninnan var.

Den enda som kom var pappa Gunnar, som klagade på lukten, öppnade fönstren och ställde korsdrag, meddelade att hyran var betald, lade två hundralappar på bordet i köket och påpekade att Nina måste börja arbeta eller söka in till Konstfack, samt att hon inte skulle tro att den här lägenheten var hennes. På detta svarade hon: ”Jag vill väl inte ha den här jävla skitlägenheten”, stängde fönstren och vände ryggen till när han gick.

Hon hade ända sedan hon föddes haft ont i magen, utom några veckor på fyrskeppet hos Svein. Under den ensamma tiden gjorde det ont på ett ogripbart tryckande sätt som knappast kunde upplevas som smärta. På eftermiddagen och kvällen kom perioder av kramper. Hon tänkte aldrig på sig själv som sjuk. Så här hade det alltid varit. Det var ingenting särskilt med det.

Nu hade hon alltså ett arbete. Hon kände att hon skulle trivas. Lao-Tse Svensk Design AB. Vem var egentligen Lao- Tse? Nordisk Familjebok stod i bokhyllan med oxblodsröda ryggar och guldtryck. Hon fann inte Lao-Tse, men väl Lao-Tsi. Det stod inte mycket: ”Lao-Tsi (den gamle mästaren) grundaren av den taoistiska filosofen och författaren till urkunden Tao tö king, var enligt en gammal men föga trovärdig tradition en man vid namn Li Po-yang, 500-talet f. Kr. Om hans liv är intet bekant.”

3

De tre engelska uppköparna tyckte att Stockholm var en kall stad. Marit vred upp värmen på elementen där de frusna gästerna satt. Men kontoret var en gammal lägenhet med fyra och tjugo till taket och det var svårt att få ner värmen till den nedersta metern där människorna satt.

Nina skulle gå mannekäng tillsammans med en professionell fotomodell som hette Pernilla och var huvudet högre och hade tre gånger svartare streck runt ögonen. Dessutom var hon smalare. Pernilla band en stor chiffonsjal runt huvudet varje gång hon bytte kläder. På så vis skyddade hon håret och ansiktet. Håret var tuperat och fastsprejat så att inget skulle kunna rubba ett hårstrå. Men chiffongen fungerade också som skydd för kläderna, mot smink och hårspray.

Pernilla hade en läcker brun färg som slutade precis där den djupaste urringningen slutade, strax under nyckelbenen. Hon hade också sminkade händer. När hon bytte om lyste armarna och kroppen vita mot den målade huden. Hon hade små runda dockbröst.

Pernilla hade lärt sig att gå, det var en svår konst. Men när Pernilla gjorde sin första tur ut till engelsmännen, sa Marit tröstande till Nina:

– Var nu bara som vanligt. Gå långsamt och snurra några varv precis framför dom och gå fram så att dom kan nypa i materialet och titta efter ordentligt hur allt är sytt. Väldigt bra skor du har där. Jag har tagit med några olika strumpbyxor som du ska ha, jag lägger dom här på dom plagg dom hör till.

Annars behövdes det inte så mycket strumpor till Lao-Tses vårkollektion. Den bestod av klänningar som slutade strax ovanför knäna och långbyxor som hörde till. Långa smala byxben i samma mönster eller färger som klänningen.
Kunde man tänka sig modell nummer sju, Havet, The Sea, fast med kragen från modell nummer fyra, Fågeln, The Bird, och färgerna från modell nummer nio, Himlen, The Sky?
Engelsmännen var förtjusta. Allt var mycket bra, utom att kläderna presenterades för sent på säsongen. Egentligen hade de redan gjort alla inköp för våren.

Hanna och Rebecca satt ute i visningsrummet, medan Marit stod och svor inne bland kläderna när Pernilla och Nina kastade av och på sig den ena modellen efter den andra.

– Jag visste att vi var för sent ute, sa Marit. Vi borde ha nästa höstkollektion klar nu. Vi gjorde samma misstag förra gången. Nina, nu när vi har alla provplaggen här, har vi bestämt att kollektionen ska fotograferas i eftermiddag. Pernilla och du är fotomodeller då. Vi har en kompis som är fotograf, han jobbar mest för Industriförbundet som betalar skitbra men åt oss jobbar han gratis. Han heter Mikael Hamilton. Han är med i samma studiecirkel som vi, den om marxism-leninismen.

Nina hann inte höra allt, hon var redan tillbaks ute hos engelsmännen. De diskuterade om de ändå skulle komma med en order, men de kunde inte bestämma sig för någon av de över femtio befintliga modeller och färgsammanställningar som erbjöds. Kunde man tänka sig modell nummer sju, Havet, The Sea, fast med kragen från modell nummer fyra, Fågeln, The Bird, och färgerna från modell nummer nio, Himlen, The Sky?

– Varför inte mönstret från modell nummer två, Blomman, The Flower, väste Marit ute i klädombyteskammaren. Så här beter sig inköpare. Vi har slitit i månader för att få fram en bra kollektion med rik variation, men dom ska liksom rita sin egen kollektion på en kvart.

När Nina kom tillbaks iklädd Vågen, The Wave, i färgställningen plommon-kastanj hörde hon engelsmännen undervisa Hanna och Rebecca om att den engelska marknaden ställde krav på framförallt mer pastell till sommaren, ”more pink and light, light blue and also white and creme”. Skärt och ljusblått och vitt och beige, just så mindes Nina de avskyvärt illa klädda engelskorna om sommaren.

– When I spent a summer in England, everybody loved my Swedish clothes, sa hon. Alla tyckte om kläder i starka färger, dom skulle säkert köpa Lao-Tses kläder om dom fanns i sina rätta färger.

– You think so, sa den äldste och mest grånade engelsmannen misstroget.

– Jag tror absolut det, sa Nina med eftertryck. Ni har faktiskt, jag vill inte vara oartig, men ni har faktiskt hemskt tråkiga kläder i England. På vanliga människor alltså.

Pernilla kom inforsande i en tredelad sommardress i tre nyanser illskärt, cerise och violett. Det var smala byxor och en urringad top. Byxorna var tvärrandiga och toppen hade bara en enda rand, precis över brösten.

Det blev dags för Nina att göra kycklingsallad. Hon benade ur två grillade kycklingar och la upp dem med isbergssallad och gurka i prydliga rader. I mitten en hög gul majs.

Alla var mycket hungriga. Den grånade engelsmannen hette Henry. Han log mot Nina och sa att hon hade talat så vackert för varan att de beslutat sig för att göra ett prov. De tänkte inkomma med en order. De ville ha kompletta provkartor på hela kollektionen som de kunde tänka över i lugn och ro.

– Du är ett verkligt fynd, utropade Rebecca när alla hade gått. Men Nina kände sig bara som en ohyggligt misslyckad mannekäng.

– Jag förstår vad du menar, sa Hanna. Nu är det så här, förstår du. Pernilla är fotomodell. Hon blir jättebra på bild. Det är inte säkert att du blir lika bra på bild. Men i verkliga livet, naturell så att säga, är du hundra gånger bättre. Du är mer lagom tjock och lagom lång och rör dig som en verklig människa. Du skrämmer inte kunderna som Pernilla kan göra ibland. Att du dessutom vågar tala för varan, det är rena dröm- men för oss. Det gör inte Pernilla. Hon kan se riktigt olycklig ut ibland när kunderna surar, som om hon bad om ursäkt för våra kläder.

När Pernilla kom tillbaka hade hon med sig fotografen. Han var en kort man med olivton i hyn och mörka ögon. En man i min längd, tänkte Nina, när hon såg Pernillas huvud sticka upp långt över hans.

– Fotomodell är ett skitjobb som man bara gör för pengar, sa Pernilla. Ja, inte här förstås, här får man inte några pengar, log hon. Här gör man det för sina kompisar.

– Pernilla är väl den första svenska fotomodell som tackat nej till Eileen Ford, förklarade Mikael Hamilton. Hon kunde få chansen i USA och ville inte ta den.

– Det är precis likadant som här, fast värre, och inte känner jag nån där heller, sa Pernilla.
Modellerna gick ut i solskenet men fotografen rynkade pannan.
Mikael ansåg att det var bäst att fotografera ute, trots kylan. På den fallfärdiga bakgården. Den nedfallande rappningen skulle bli en lagom grådaskig bakgrund för att framhäva kläderna. Allt i färg. Det låg fortfarande vit snö på gården.

– Ni kan gå ner först så plåtar jag uppifrån, mot det vita, sa Mikael. Kan ni ligga ner? Tänk vilka bilder, Harper’s Bazaar direkt.

– Jag tror inte våra kläder är i deras stil, sa Rebecca kyligt. Och ta alla liggbilder sist, ifall det är nån skit under snön som ger fläckar.

Det var nio grader kallt ute. Flickorna huttrade med sina vinterkappor om axlarna medan Mikael mätte ljuset och sökte sig fram mellan gårdens otaliga prång efter just den rätta hörnan. Solen tittade fram. Modellerna gick ut i solskenet men fotografen rynkade pannan.

– Det blir för fult ljus. Otur. Det var väldigt fint gråljus nyss. Bra, nu går solen i moln. Om Nina stiger upp på trappsteget, där ja, så ser ni mer jämnlånga ut. Titta i kameran.

– Hur ska man se ut, undrade Nina.

– Som vanligt, sa Pernilla.

– Lyft på hakorna, beordrade Mikael. Lägg tillbaka håret, annars syns inte axeln med volangen. Rör på er, sakta. Hur som helst. Armarna uppåt, utåt, stå tätare ihop, vrid er i profil mot varandra, håll fingrarna raka, släta till den där rynkan på låret, titta mot himlen, titta mot marken, vrid ansiktet mot mig, le, skratta, vänd huvudet fort så att håret rör sig, så ja.

Det gick att uthärda kylan eftersom klädbytena skedde inomhus. Nina la händerna på elementet.

– Det här blir jättebra bilder, det känner jag på mig, sa Pernilla. Mikael gillar dig, märker du det? Han vill att du ska bli jättebra.

– Jag har för korta ben för att vara fotomodell.

– Han plåtar dig nerifrån, för att göra benen längre.

De gick ut på gatan och fotograferade. Folk stannade upp för att titta. Pernilla struntade helt i åskådarna, men Nina kände sig stel inför de främmande ögonen. De gick tillbaka in på gården för att Mikael skulle kunna lägga ut sina modeller på marken. Det fanns några orörda fläckar med ren snö kvar. Mikael gick runt deras huvuden och kammade ut håret över snön och Nina kände en varm hand som smekte henne längs hårfästet i pannan.

– Mikael, du får fan sköta ditt privatliv efter jobbet, jag fryser ihjäl, klagade Pernilla. jag kommer att få blåskatarr om jag måste ligga på marken fem minuter till.

Mikael försvann upp i trappuppgången och kom ut på en piskbalkong på andra våningen.

När fotograferingen var klar var kläderna genomvåta och snön satt fortfarande fast i dem. Nina kastade sig upp till kontorsvärmen. Håret var vått bak i nacken men hon frös inte.

– Pernilla hälsade till dig, Nina. Det var Hanna som kom från pentryt med kaffekannan i handen. Pernilla och Mikael höll ihop rätt länge, men det tog slut i somras. Han kunde inte tåla att hon gick med i vår kvinnogrupp, Grupp Rosa. Hon började ställa krav. Att han skulle diska varannan gång och sånt. Var försiktig. Mikael avskyr kondomer, säger Pernilla.

– Du är bjuden på fest hemma hos mig nästa lördag, sa Marit. Hemma hos mig och Mats alltså. Du ska ha med dig två flaskor torrt vitt vin.

 

4
Det gällde att inte vara alltför olik det arbetande folket, i varje fall till klädseln, tänkte Nina när hon stod i tunnelbanevagnen och tyckte att den orangeröda kappan och de gula lackstövlarna lyste väl häftigt. Hon var arbetsklädd och på hennes arbetsplats väckte nästan inga färger uppseende, där kunde man endast avvika genom att framträda i grått eller beige.

I och med att hon hade börjat arbeta på Lao-Tse hade hon åter dragits in i Vietnamarbetet. Engagemanget för FNL var ständigt närvarande på kontoret. Hon hade följt med Marit till ett möte för Stockholmsregionen. I varje stadsdel fanns nu minst en FNL-grupp. Rörelsen växte fort.

På mötet hade hon lagt märke till en gänglig man med märkvärdigt varm blick. Han rörde sig hela tiden, föreföll vara överallt samtidigt och ta hand om alla. ”Du är ny här”, sa han när han passerade Nina. ”Jag heter Bernhard.” Hon följde honom med blicken och tyckte att han log mot henne era gånger.

Nu slets hon mellan att åka direkt till Vietnammötet för att få en chans att se Bernhard i enrum eller att åka hem och byta till mindre uppseendeväckande kläder. Hon ville se honom, inte mer. Hon tänkte inte säga något.

Vid Fridhemsplan steg hon av och gick backen upp mot Kronobergsparken. Trafiken dånade mellan trafikljusen och stora långtradare fick gatan att vibrera under hennes tunna stövlar. Fötterna kändes lätta och gula. Färgen verkade självlysande mot snön.

– Du har köpt gula stövlar, sa Bernhard. Roligt att du kommer så tidigt. Kan du skriva maskin?

– Bara med pekfingrarna.

– Sätt dig här då. Här ser du en lista över pengar som folk har skänkt oss. Vi måste ska a ett eget postgironummer, här kommer checker och kontanter till alla möjliga privatadresser och enskilda aktivister. Nu måste vi göra en ordentlig lista. Vi måste kunna redovisa våra pengar. Vi kommer att anklagas för att få pengar från utlandet. Folk kan inte föreställa sig den här givmildheten hos vanliga svenskar.

– Vilket utland skulle ge oss pengar?

– Peking tror dom så klart! Särskilt nu, när Kinaresan ska bli av. Vi måste se upp. Jag tror att jag kommer med på Kinaresan. Har du sökt?

– Nej.

– Det var synd.

Hon såg på honom. Annars såg de inte på varandra. De såg på skrivbordet, på pappren och den öppna kassaboken. De var deltagare i kampen.
I Kina kämpade folket för att hålla revolutionen levande, alla gick likadant klädda i enkla bomullsuniformer och privatkapitalismen var utrotad, en gång för alla.
Tore Svärd kom in och med honom ett dussin andra personer. De uppfyllde det lilla kontoret med nya papper och nya banderoller. Bulletinen låg klar i en stor låda, den skulle delas ut och flygblad skulle sorteras och slagord skulle målas på de vita lakan som spändes mellan långa käppar och bars vid demonstrationerna.

Samtalsämnena var två, Kinaresan och den nya demonstrationstekniken. Tore satt med i gruppen som tog ut Kinaresenärerna. De fick bli trettiofyra, men femtioåtta hade anmält sig, trots att de måste betala resan till Kina själva. Kineserna skulle stå för uppehälle och resor inne i Kina. Tore hade redan varit där. Det höjde honom över de andra. Kina var ett slutet land som inte hade tagit emot utländska gäster sedan revolutionen.

Ordförande Mao var den stora förebilden för många i Vietnamgruppen. I Kina kämpade folket för att hålla revolutionen levande, alla gick likadant klädda i enkla bomullsuniformer och privatkapitalismen var utrotad, en gång för alla.

Nina hade hört en del beskriva Kina så levande och detaljerat som om de vore uppvuxna i landet, trots att de aldrig satt sin fot öster om Åland. Hon förstod inte riktigt varför de la ned så mycket pengar på att resa till en plats som de redan var så bekanta med. Då kom Bernhard tillbaka och viskade i hennes öra precis det som hon tänkte men inte sa: ”Tror du att dom kommer att se något av Kina? Tänk om det är helt annorlunda, tror du dom vågar se det?”

Hon nickade. Bernhard litade tydligen på henne. Han visste att de tänkte likadant. Ännu fler aktivister strömmade till och det blev bullrigt och upprörd stämning.

– Ska vi verkligen sitta still och bara ta emot spö av snuten, ropade Sixten Andersson. Jag vill fan ta mig ha en egen batong nästa gång.

– Absolut inte, hördes Tores lågmälda men genomträngande röst. Våldet får polisen stå för, det är absolut grundläggande.

Nina reste sig och försökte undvika att se på Bernhard som stod tätt intill henne. Hon rodnade litet och när hon rodnade litet rodnade hon ännu mer för att hon blev generad över att hon rodnade. Hon började svettas.

– Mår du inte bra, frågade Bernhard oroligt.

– Jag skulle vilja komma ut i friska luften. Det är kvavt här.

– Kom då. Här finns en hel park full med luft.

Han drog henne med ut och de slog sig ner på ett staket nedanför kullen.

– Det finns ingen frisk luft i Stockholm, sa Bernhard och gjorde en gest som om han bad om ursäkt för luften. Man borde flytta till landet, det här är ett osunt ställe att bo på.

– Jag har alltid drömt om att bo i en gammal skola på landet, svarade Nina. Man kunde ha ateljé och teater i de gamla klassrummen.

– Så snart Vietnam är befriat flyttar vi till din skola på landet tillsammans. Vi skulle vara ett kollektiv förstås.

– Men vi känner knappt varandra. Tänk om du inte tycker om mig när du lär känna mig.

– Jag har tyckt om dig sen jag såg dig på Lao-Tse-kontoret.

– Har du varit där? När då? Utan att jag märkte något?

– Du kände inte igen mig. Jag hade uniformen.

Hon blev tvärtyst. Inte nu igen. Inte en soldat till. Det räckte med Derek Laufer som slogs för Storbritannien i Aden.

– Jag kör taxi, förtydligade han.

– Men du jobbar ju här på parkleken?

– Det också. Jag pluggar också. Nationalekonomi, så jag ska kunna begripa hur kapitalismen fungerar och sedan förgöra den inifrån.

– Vad gjorde jag när du var på kontoret?

– Just då sorterade du tidningsklipp och klistrade upp dom. Du klippte sönder en jävla långsmal tarm, en enspaltare som verkade gå över en hel sida i DN. Du var försjunken i ditt arbete. Du såg mig inte.

– Men här har jag sett dig.

– Det gläder mig att höra. Ska jag berätta en hemlighet för dig? Jag tänkte på dig hela eftermiddagen idag. Om jag tänker tillräckligt mycket på henne så kommer hon ikväll, tänkte jag. Det fungerade! Du kom extra tidigt och lyste som en apelsineld med den där halsduken fladdrande kring ansiktet.

– Då ska jag berätta en hemlighet för dig. Jag har tänkt på dig hela dagen.
Jag måste hem, viskade hon och böjde sig fram över knäna och kräktes.
De satt en bit ifrån varandra och begrundade detta. Nina andades djupt. En våg av illamående for genom hennes mage. Först trodde hon att det var inbillning, men vågen kom tillbaka. Hon satt tyst och sammanbiten och trodde att det skulle gå över av sig självt. Men om hon inte höll ihop sina läppar stenhårt skulle hon kräkas, så kändes det.

– Hur mår du?

– Det går nog över.

Då högg det till rejält i magen. Hon mindes. Det var den åttonde. Två dagar för tidigt.

– Jag måste hem, viskade hon och böjde sig fram över knäna och kräktes.

Hon satt där hopfälld och svettades och frös när kylan blåste över hennes fuktiga hud. Hon satt med fötterna brett isär. I den bedövande smärtan mindes hon stövlarna. Tänk om hon skulle kräkas på lackstövlarna.

– Kan du gå till taxin?

Det var Bernhards röst igen. Han tog henne under armen och han hade ringt efter taxi och han hade hämtat hennes väska. De behövde inte gå långt. Taxin kom glidande genom parken ända fram. Hon blev instoppad i baksätet och försökte stänga om sig och tacka för hjälpen.

– Är du galen, skulle du åka ensam i det där tillståndet!

– Är Marit här? Hon kanske kan följa med.

– Det kanske hon kan. Det vet jag inte. Nu åker vi.

Han hade hoppat in från andra sidan. Hon lutade sig mot hans axel och blundade och bet ihop. Vilket pinsamt sätt att lära känna en människa på. Troligen skulle hon kräkas i hans knä innan de nådde avtaget till Solna Centrum.

– Var inte orolig. Jag har varit med om det här förr. Du kan svimma, därför vill jag inte lämna dig ensam.

När de äntligen var framme kastade hon sig in på toaletten. Han kom efter och undersökte toalettskåpet. Det starkaste som fanns var Dispril. Han gick ut i köket med burken och lämnade henne ensam på toaletten. Efter en stund vacklade hon ut och la sig på sängen. Han kom med en fuktig frottéhandduk och torkade hennes ansikte och försökte få henne att dricka en avskyvärd sörja av vatten och Dispril.

– Drick nu, så ja. Blunda nu och låtsas att jag är din mamma, så ska jag klä av dig och stoppa ner dig i sängen. Klänningen är våt av svett. När kommer dina föräldrar hem?

– Jag bor här ensam.

– Är det din lägenhet?

– Nej. Aj. Oh, det gör så ont. Jag måste gråta. Det går över på en timme eller två. Kan du stanna så länge?

– Jag hittar inga bindor i badrummet.

Hon pekade på lådan där de låg, längst bak och längst in.

– Gömmer du dom? Hemma har vi alltid ett jättepaket hängande i badrummet. Med tre tjejer i huset är det alltid någon som har mens. Jag bor i kollektiv.
Snuten fick bära bort varenda en och dom gick lös på några med batongerna.
Han kom med en binda och ett par rena trosor och hon tyckte det var outhärdligt fånigt, men hon tog emot och satte på sig och sträckte ut kroppen i ett nytt anfall.

– Ska jag ringa jourhavande?

– Det går över.

Till slut fastnade tabletterna i magen och smärtanfallen blev kortare och glesare. Den märkvärdiga känslan som nu var välbekant spred sig i kroppen. Den oerhörda lättnaden efter en stark smärta. Lättnaden kändes som en present. Den skulle kommit i vilket fall som helst, men nu var det som om den kom från honom. Han satt fortfarande vid hennes säng, han hade burit dit en fåtölj från vardagsrummet.

– Den nya demonstrationstaktiken, var det att sitta stilla runt polispiketen, frågade hon.

– Ja. Polisen blev ursinnig i lördags. Dom tog ett par utanför US Trade Center och då satte sig alla de andra runt bussen och krokade i varandras armar. Snuten fick bära bort varenda en och dom gick lös på några med batongerna. Dom blev rasande när dom tappade mössorna och inte kunde hitta dom igen i tumultet. Sover du?

– Nej, men nästan.

– Sov nu. Jag lägger mig i den där gula sammetssoffan. Så vet du att du inte är ensam i natt.

Han hade ljust hår med lockar i pannan och vid tinningen. Han satt och läste och lampan lyste upp håret bakifrån. Örsnibbarna var ljusröda under lockarna.

Fortsättning följer…

Publicerad
4 days sedan
”Journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt.” Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC. Foto: Magnus Lejhall / TT /

Dagens ETC: Vi granskar allt och alla

Ninïan Sassarinis-McGowann och Gabriel Kuhn ifrågasatte i en debattartikel i Arbetaren två granskningar av Palestinarörelsen och vänstern som Dagens ETC gjort under våren. Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC, svarar.

Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan, som båda tillhör SAC Syndikalisterna, undrar i Arbetaren (#54/2026) om ”sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap?” Det korta svaret på den lagom insinuanta frågan är att nej, självklart inte. Men däremot tror jag fler inom detta vänsterns medielandskap skulle må bra av en sund populism, i betydelsen att göra avslöjande och undersökande journalistik som vänder sig till många snarare än att jaga inbördes beundran. Det har i alla fall fungerat för Dagens ETC. 

Det är två specifika artiklar som Kuhn och Sassarinis-McGowan riktar sin kritik mot. 

Först ut är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör” som de menar bland annat eldar på ryktesspridning, är otillräckligt anonymiserad och gör tveksamma nedslag i en persons bakgrund. Sedan handlar det om en annan granskning, ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”, som de anser ”blandar två saker som inte ska blandas”, det vill säga både hur en Säpo-resurs rekryteras och vad hon möter i den autonoma miljön.

Kuhn och Sassarinis-McGowan hävdar att Dagens ETC arbetar med ”opålitliga källor” för att istället prioritera ”sensationalism och klickbete”. Nej, klickbete är inte intressant för Dagens ETC. Journalistiken är låst. En klatschig men korrekt rubrik gör förhoppningsvis att en nyfiken beställer prenumeration, men den avslutas sekunder senare om inte journalistiken levererar substans. Självklart bygger dessa granskningar på olika källor, alltifrån domar till en mängd intervjupersoner, inklusive generös möjlighet att bemöta för såväl personen vars motiv att engagera sig i Palestinarörelsen ifrågasätts som de grupper där Säpo-resursen samlade in uppgifter. Researchen är grundlig.

Möjligen är det egentligen inte journalistikens metod som stör?

Kuhn och Sassarinis-McGowan återkommer till att artiklarna ”inte är bra för” och ”skapar betydligt mer oro i Palestinarörelsen och den oberoende vänstern”. Så kan det vara. Men journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt. Oavsett vem eller vilka som för stunden granskas. Vi gör jobbet, sedan publicerar vi. Läsaren drar därefter sina egna slutsatser. 

Jag anar att Kuhn och Sassarinis-McGowan förväntar sig något slags lojalitet, kanske att en dagstidning som Dagens ETC ska väga in konsekvenser när beslut tas om journalistik där fokus ligger på autonoma aktivister och rörelser, kanske till och med att sådan journalistik helt ska lämnas till borgerliga medier. Jag tycker mig i alla fall se detta spöka mellan raderna i de frågor som Kuhn och Sassarinis-McGowan radar upp.

Vem är det som Dagens ETC skriver för? 

Vad betyder det att vara en röd, grön och oberoende tidning? 

Vad är bra journalistik?

Ett försök till korta svar som jag hoppas kan förtydliga för Kuhn och Sassarinis-McGowan och andra hur jag som chefredaktör ser på Dagens ETC:s uppdrag och roll.

Vi skriver för våra läsare som vill bli informerade, överraskade, bekräftade, utmanade – och som kräver att vi granskar allt och alla.

Vi är som sagt en röd, grön och oberoende tidning. Det betyder en annan journalistik än vad du hittar i exempelvis Dagens Nyheter. Det märks på ledarsidan men också i nyhetsbevakningen. Det handlar om perspektiv och urval. Det handlar däremot aldrig om att freda någon eller några. Eller, konkret, om att bromsa granskning för att den kan upplevas obekväm av någon, några eller många till vänster. Eller till höger.

Jag inbillar mig att det är en nödvändig förutsättning för just bra journalistik.

Andreas Gustavsson, Chefredaktör Dagens ETC

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Mats Andersson / TT / Montage: Arbetaren

Veckovers: Sökaren

Jag sökte mig själv på en resa
som gick genom vindlande spår.
Jag sökte i alla jordens hörn
genom dagar, människor och år.

På Borderlandfestivalen
med guldglitter på min kind
byggde vi oss vackra skydd
undan själens isande vind.

Jag dansade ute i skogen,
och jag drogade med min vän.
Jag läste om charmen med tarmen.
Gjorde yoga med Adriene.

Jag gick till psykologen
för en ADHD-utredning.
Jag gick djupt ner i mitt trauma.
Undersökte min anknytning

Att vara ekonomiskt beroende
ville jag gärna sluta
så jag investerade allt jag ägde
i en kryptovaluta.

Jag gjorde en digital detox
för att höra tankarna snacka.
Jag letade tantrisk närhet 
på kursgården Ängsbacka.

Jag är tränad i kontaktimprodans
och utbildad kaospilot.
Om läkaren säger vaccinera dig
så säger jag tvärtemot.

Jag lärde mig renovera
enligt uråldrig metod
och lade min sista ungdom
på att laga en gammal bod.

Jag sökte ljuset och meningen,
efter det som var rent, rätt och sant,
och aldrig såg jag det klarare än
när jag ombord på bussen hjälpte en tant.

Publicerad
7 days sedan
Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser. Susanna Persson Öste / TT. Montage: Arbetaren

Man död efter arbetsplatsolycka i Piteå hamn

Piteå: En man i 60 års-åldern avled natten till måndagen efter att ha kört in i en stenhög med lastbil, polisen utreder det som en arbetsplatsolycka.

Det var klockan 01:06 natten till måndagen som Polisen i Norrbottens län fick larm om singelolycka i Piteå hamn. Föraren, en man i 60-års åldern, ska ha kört in i en stenhög med lätt lastbil. Det är ännu okänt exakt hur olyckan gick till. Mannen fördes med ambulans till sjukhus men hans liv gick inte att rädda.

– Vi utreder det som en arbetsplatsolycka och har samlat in kameraövervakning och hållit förhör på platsen, säger Elis Brännström, RLC-befäl på polisens ledningscentral till svt Norrbotten.

Anhöriga är underrättade.

Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

2 weeks sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad