Under uppväxten i Sverige fick Maria-Pia Boëthius ofta höra berättelser om mammans släkt i Finland. Om de många hjältedåden under 1900-talets tre krig. Om enorma uppoffringar och styrkan att stå emot de röda. Vare sig det handlade om Sovjetunionen under Stalin eller 1918 års revolution där morföräldrarna spelade en betydande roll på den borgerliga och segrande vita sidan i kampen mot socialisterna.
– Finland var som Narnia för mig, som landet i fjärran. Fullt av hjältar och med den där elaka riddar Kato som ständigt hotade. Och mormor och morfar var två av hjältarna i den historien. Men när man växer upp och börjar rota lite upptäcker man ju snart att ”nej, så där var det ju inte riktigt” säger Maria-Pia Boëthius på kaféet i centrala Stockholm där vi mötts för att prata om nya boken.
Maria-Pia Boëthius bok Vitt och rött. Billies första krig är en brutal uppgörelse med den egna släkten. Samtidigt en smärtsam kärleksförklaring till mamma Brita, eller Billie som hon kallades, som trots fakta livet ut fortsatte att förneka de ohyggliga övergrepp som den vita sidan begick under och efter kriget.
– Jag skulle nog kunna kalla henne vilseledd. För henne hette det aldrig något annat än ”frihetskriget”, då Finland stod emot bolsjevikerna. Hon blev indoktrinerad redan som liten, det var hennes skapelseberättelse. Hon trodde på det där, att den röda sidan bestod av ryssar. Men det var ju finländska arbetare, socialdemokrater och andra socialister som gjorde revolution. Det handlade inte om någon rysk ockupation, tvärtom hade Finland fått betydligt större friheter sedan revolutionen i Sovjet året innan.
– Men det är ju alltid så att det är segraren som skriver historien och i Finlands fall var nog sanningen många gånger så fruktansvärd att folk inte stod ut med vad de gjort. Vissa saker var helt enkelt för outhärdliga att minnas.
Plötsligt började jag läsa mer och mer om Finlands historia och kände att jag måste skriva något själv.
Kriget var oerhört brutalt. Grannar vände sig mot varandra. Byar och samhällen delades upp i vita och röda. Alla blev tvungna att ta ställning och misstänksamheten, oron och det uppblossade hatet ledde till massakrer och tusentals utomrättsliga avrättningar.
I dag står det klart att den vita sidan begick betydligt fler övergrepp än den röda. Efter kriget fängslades 80 000 utpekade socialister i hastigt upprättade fångläger under fruktansvärda förhållanden. Svält och sjukdomar dödade många. 10 000 misstänkta upprorsmakare avrättades i strid med internationella konventioner, tusentals barn blev föräldralösa.
Sörjande förbjöds i årtionden att sätta upp minnesmärken över sina dödade släktingar på den röda sidan. Historien tystades ned, samtidigt som bitterheten växte. Det finländska samhället präglades länge av de djupa sår som kriget skapat.
När Maria-Pia Boëthius, strax innan mamman försvinner in i dimman av Alzheimers sjukdom, beslutar sig för att forska i släktens historia väcks ändå minnen till liv. En berättelse tar form och sanningar kommer så småningom upp till ytan. En berättelse som inte alltid är lätt att handskas med när den kommer från någon man älskar.
– Sedan dog min mamma och jag lät de där banden med intervjuerna ligga i tio, tolv år. Så plötsligt började jag läsa mer och mer om Finlands historia och kände att jag måste skriva något själv. Det har gått 100 år men det finns fortfarande saker som folk inte vill veta. Därför känns det viktigt att den här boken kommer ut nu.
FAKTA Maria-Pia Boëthius
Maria-Pia Boëthius är journalist, författare och debattör. Hennes nya bok Vitt och rött. Billies första krig är utgiven på Leopard förlag.
Hon har tidigare skrivit uppmärksammade böcker som Skylla sig själv (1976), Svensson, Svensson (1979) och Mediernas svarta bok (2001) och har varit en tongivande feministisk röst i den svenska samhällsdebatten sedan 1970-talet.
Maria Pia Boëthius har besökt många konfliktområden och länder som drabbats av fruktansvärda krig. Men hon säger att hon aldrig mött ett land med sådan tystnad kring den egna historien som Finland. Ämnet, förklarar hon, är fortfarande otroligt känsligt även högt upp i de akademiska korridorerna.
– När jag började skriva fick jag ett mejl från en vänlig man långt uppe i norra Sverige. Han berättade om sin bästa vän som var från Finland. Trots 30 års vänskap så teg bara vännen när han fick en fråga om inbördeskriget. Det är verkligen ett öppet sår hos många.
Hur har din egen släkts historia, de som deltog på den vita sidan, påverkat dig?
– Jag växte upp med tankar om att Mannerheim var en gud och fick nästan en chock när jag upptäckte att han var en man av kött och blod. Men jag har alltid varit väldigt historieintresserad och särskilt av andra världskriget. Därifrån började jag ju upptäcka vad som hänt i Finland några decennier tidigare.
Och vad kände du då, när du fick en annan bild av det som dina morföräldrar deltagit i?
– Det var fruktansvärt sorgligt men också befriande på något sätt. För någonstans har man ju ändå alltid vetat.
Det låter som att bli omkullkastad…
– Ja, så var det nog också. Hur ljuvliga och djupt anständiga människor som min mamma kunde fortsätta att förneka. Det är väl det boken handlar om, den söker sanningen.
Efter det att Finland drogs in i krig med Sovjet, inte bara en utan två gånger under andra världskriget, lyckades Maria-Pias mamma, som aktivt deltagit vid fronten, fly till Sverige. Här förändrades hon politiskt. Även om bilden av inbördeskriget och de finska arbetarnas uppror aldrig rubbades.
– När hon kom till Sverige var hon finsk nationalist som röstade på högern, men så småningom gick hon över till den svenska socialdemokratin. Hon blev häpen när hon såg hur arbetarna var beredda att betala världens högsta skatt för att alla skulle få vara med. Hennes tidigare bild av arbetare var nog att de var förskräckliga. Plötsligt hade hon inget emot vänsterrörelser i andra länder och hon stödde de folk som kämpade för sin frihet. Men hon fortsatte att hata Sovjet resten av sitt liv.
Finland var ett fruktansvärt klassamhälle där makten i århundraden hållit folk i okunskap för att kunna utnyttja dem.
Boken beskriver hemska händelser, ofta utförda av den vita sidan. Vad hade din mamma sagt om hon läst det du skrivit?
Maria-Pia blir tyst en stund och tittar ut genom fönstret.
– Det är en svår fråga, säger hon och tystnar igen.
– Men om jag hade haft lika mycket tid som jag lagt ned på den här boken att tala med henne om det som skett, så kanske det är möjligt att hon gett med sig om historien, men jag vet inte. När man väl fått reda på att ens hjältar egentligen är bödlar, då tar det nog tid att acceptera och komma över. Men jag tror att Finland sett annorlunda ut i dag, och varit ett lyckligare land, om de hade gjort upp med sin egen historia.
Övergreppen och det som skedde är nästan ofattbart att ta in. Men har du någonsin lekt med tanken på att den röda sidan skulle ha vunnit. Hur skulle Finland sett ut då?
– Jag förstår den röda sidan mer ju mer jag läser och jag stödjer dem på alla sätt. Men jag är glad att de inte vann. Deras uppror var helt rättfärdigat, för Finland var ett fruktansvärt klassamhälle där makten i århundraden hållit folk i okunskap för att kunna utnyttja dem.
– Efter Storbritannien brukade Finland beskrivas som Europas proletärtätaste land och att inte göra revolution då hade varit obegripligt. Men ingen visste nog egentligen vad revolutionen kunde leda till. Det var ju rätt att göra revolution även i Ryssland, men det ledde samtidigt till ett av de största helvetena på jorden. Däremot gjorde de här två revolutionerna mycket för oss i Sverige. Reformerna vi fick är tack vare den rädsla som spreds för att något liknande kunde hända här.
I boken, som varvar mormor Evas dagboksanteckningar från de dramatiska månaderna före, under och efter kriget, med mamma Billies egna berättelser, vävs släkten samman. Tragedierna som utspelade sig 1918 har påverkat både barn och barnbarn och är en stor del av Finlands historia. Liknande berättelser finns i varje släkt som drabbats av det blodiga 1900-talet.
Innan vi skiljs berättar Maria-Pia Boëthius om sitt kommande projekt. Hon ska skriva klart sin mammas berättelse. Om vinter- och fortsättningskriget mot Sovjet och om flykten och etableringen i Sverige.
– Ibland tänker jag att jag borde blivit historiker, men sedan slår det mig att det borde jag inte. Jag vill inte skriva ”så här förhåller det sig” utan i stället ”det här är min bild av vad som verkligen hände”.
