Fiket på södra Manhattan där jag väntar är trångt, varmt och stökigt. Så kliver Valeria Luiselli in genom dörren, ropar hej genom porslinsslamret och beställer kamomillte medan hon knäpper upp jackan.
Drygt 100 kvarter norrut, i West Harlem, utspelar sig större delen av De tyngdlösa (Los Ingrávidos, 2011), Valeria Luisellis roman som nyss kommit på svenska i översättning av Annakarin Thorburn. Boken handlar om en ung mexikanska vars namn aldrig nämns i texten. Hon är översättare på ett litet förlag som ger ut latinamerikansk litteratur på engelska.
På försättsbladet till den svenska utgåvan står det att ”Boken är översatt från originalspråket spanska men enligt författarens önskemål anpassad efter den engelskspråkiga utgåvan”. Valeria Luiselli, som är tvåspråkig – född i Mexico City, uppvuxen i bland annat Sydafrika och bosatt i New York sedan tio år – frågar mig på vilket språk jag läste De tyngdlösa. Hon kallar inte utgåvorna för översättningar, utan ”versioner”.
– De olika versionerna skiljer sig kraftigt åt. Jag skrev boken på spanska. Sedan översattes den till engelska av Christina MacSweeney. Jag reviderade översättningen kraftigt och jag antar att den svenska versionen ligger någonstans mittemellan den engelska och spanska, säger Luiselli som pratar välformulerat och engagerat, men med låg röst.
De tyngdlösa består av flera narrativ. Liksom översättningar fungerar de som skevande speglingar av varandra. Ibland korsas de. Tillsammans lyser de mot något som aldrig kan skrivas ut, bara glimta till, precis som den döde poeten Gilberto Owens ansikte som översättaren ibland ser i New Yorks tunnelbana.
Texten om översättaren skrivs fram av ett berättarjag i ett stort, knakande hus i Mexico City. Berättaren är översättarens äldre jag, en gift tvåbarnsmor, som skriver sina minnen från New York.
– Ursäkta att jag avbryter, men ser du vad den där killen läser? Vilket sammanträffande, säger Valeria Luiselli och nickar mot bordet bredvid.
Där sitter en man med boken The Poetics of Space av Gaston Bachelard, om hur olika rum i ett hem formar och reflekterar tankar, språk och minnen.
Berättelserna i romanen vecklas fram ur varandra. Så kan man också tänka om översättningar – att de är versioner som vecklas fram ur romanen.
OM VALERIA LUISELLI
Valeria Luiselli föddes 1983 i Mexico City. Eftersom pappan var ambassadör växte hon upp i flera olika länder.
År 2010 debuterade Valeria Luselli med Papeles Falsos (engelsk titel Sidewalks). Sedan dess har ytterligare fyra romaner/essäsamlingar publicerats.
Hon har även skrivit libretton för The New York City Ballet samt undervisat på college. På svenska finns Valeria Luiselli sedan tidigare att läsa i tidskrifterna Revy och Freeman’s.
Hon bor i Bronx med sin make, den kände mexikanske författaren Álvaro Enrigue, och deras barn.
Berättarjaget i Mexico City är gift med en arkitekt. Makarnas yrken tycks likna varandra – berättelserna i De tyngdlösa är som rum som skrivs fram. De blir osäkra eller försvinner när texten påminner om att den är fiktion. Till exempel när maken undrar varför berättaren skriver saker om deras liv som inte är sanna. ”Men det är bara en roman, ingenting av det finns på riktigt”, svarar kvinnan.
– Under skrivprocessen tänkte jag mycket på rum, på inre rum och yttre rum. På hur privat utrymme kan vara publikt och vice versa. I De tyngdlösa är det offentliga rummet intimt – till exempel används tunnelbanan som en spegling av medvetandet och av tiden.
Efter att ha sett Owens ansikte i tunnelbanan blir den unga översättaren (eller hennes äldre jag, berättaren) besatt av honom. Ytterligare ett narrativ uppstår, en parallell historia om den döde poeten.
– Berättelserna i romanen vecklas fram ur varandra. Så kan man också tänka om översättningar – att de är versioner som vecklas fram ur romanen, säger författaren.Är det inte en stor kontrollförlust när det uppstår nya versioner av romanen, som du inte kan läsa?
– Jag vill inte ha kontroll över mina texter. En sak som driver mig i mitt arbete är att inte veta vad som ska hända, att undersöka det. Jag för anteckningar i flera år innan jag börjar skriva en roman, men i de anteckningarna finns det ingen plan för skrivandet, bara observationer och sådant jag vill lära mig mer om.
Valeria Luiselli vill helst arbeta med sådant som kräver att hon ger sig ut på okänd mark. En av hennes romaner, La historia de mis dientes (2013, Mina tänders historia) började som ett uppdrag att göra ett projekt tillsammans med arbetarna på den mexikanska juicefabriken Jumex.
– Det var från början en lek, ett experiment, som sedan utvecklades till en bok.
I boken har karaktärerna fått sina namn efter kända författare, både döda och levande. I De tyngdlösa är författare och poeter karaktärer, som Gilberto Owen. Varför då?
– I nordamerikansk litteratur är romanidealet realism. Men i latinamerikansk litteratur finns inte det kravet. Varje gång en författare får vara karaktär är det som att romanen ropar, hej, jag är litteratur! säger Valeria Luiselli och lägger till:
– Det blir också som att mina verk innehåller sin egen bibliografi, alltså vad jag läst och influerats av under skrivandet.
Här i New York hade jag sett överklasskvinnor på Upper East Side med stickade Pussy Hats och ja… feminism är olika saker för olika kroppar.
Valeria Luisellis senaste bok Tell me how it ends (2017), är essäistisk och mycket olik De tyngdlösa. Den består av frågor som hon översatte när hon arbetade som tolk för ensamkommande centralamerikanska flyktingbarn under asylutredningar. Hon skriver ofta politiska essäer och krönikor.
Särskilt uppmärksammad blev en krönika i spanska dagstidningen El País som publicerades i samband med de feministiska demonstrationerna Women’s March förra året. Valeria Luiselli ler lite trött när jag nämner krönikan.
– Åh, jaså, den. Den skrevs om en amerikansk kontext, men publicerades på spanska och lästes framför allt av en mexikansk publik.
Krönikan är humoristisk och handlar om att Luiselli är trött på hur feminism blivit ett statement, samt att det inte tycks tillåtet att säga emot den rådande bilden av vad som är feminism.
– Jag drev med allt möjligt, även med vänner som jag beundrar. Framför allt mexikanska kvinnor blev arga: hur kunde jag skriva på ett sådant skämtsamt sätt om något som är på liv och död för dem? Jag förstår reaktionen. Men här i New York hade jag sett överklasskvinnor på Upper East Side med stickade Pussy Hats och ja… feminism är olika saker för olika kroppar.
De tyngdlösa kan läsas som feministisk. Den skrivande kvinnan i Mexico City påpekar att romanskrivande sägs kräva långa, djupa andetag. ”Jag har en bebis och ett mellanstort barn. De låter mig inte andas. Allt jag skriver är – måste vara – med korta andetag.” Barnens närvaro påverkar alltså tankarnas längd, textens struktur. Något som sällan skrivits ut i litteratur.
– Visst är det något som skett nu, i vår tid? Att vi kan integrera moderskapet i våra arbeten, inte maskulinisera oss själva som författare för att ha möjlighet att tas på allvar… eller, i alla fall ha en sådan strävan.
Luiselli får plötsligt syn på klockan och måste avbryta. Hon har ett möte till och skyndar ut i vinterkylan.
När hon gått sitter jag kvar med De tyngdlösa. Jag kan föreställa mig ytterligare ett berättarspår vecklas fram ur den, ännu en skevande spegling: om journalisten i New York som läser boken, tar A-linjen till 125:e gatan och promenerar genom Morningside Park. I en bokhandel nära parken köper hon The Poetics of Space.
