Ljudet från tio tusen visselblåsare borde höras bra på förbundskontoren. Arbetsmiljöskandalen som #MeToo visar på är av historiska proportioner. Och upproret liknar på sätt och vis en vild strejkvåg. Frågan är vad som kommer hända nu.
För den som lyssnar efter arbetsmiljöproblem måste #MeToo te sig som ett öronbedövande larm: En mäktig kör dånar ut att sexism, diskriminering och sexuellt våld inte är isolerade branschproblem eller ens kopplade till arbetköparsidan, utan en allmän maktstruktur på svensk arbetsmarknad.
Vittnen lyfter fram tusentals fall där arbetsköpare har misslyckats med att ta sitt ansvar för en god arbetsmiljö. Tusentals fall där fack och skyddsombud har misslyckats med att skydda arbetarna.
Övergreppen har skett trots arbetsrättsliga förbud mot negativ särbehandling, diskriminering och övergrepp. Trots fagra ord om jämställda organisationer, sunda prestationsmiljöer, inkluderande ledarskap och feministiska värdegrunder. Arbetsmiljöskandalen är av historiska proportioner.
De är de utsatta själva som agerar. Tillsammans och utan ombud.
Det är inte Journalistförbundet, Byggnads eller Teaterförbundet som har slagit larm och krävt åtgärder. Det är inte förbundsledningarna som har krävt krafttag mot övergreppen inom de egna facken. De är de utsatta själva som agerar. Tillsammans och utan ombud. Utan att be om lov. Utan att väga in hur visselblåsandet påverkar fackets investeringar i goda partsrelationer.
Kraften kommer underifrån precis som andra gånger i fackens historia då verklig förändring har skett. #MeToo liknar på sätt och vis en vild strejkvåg.
Nu exponeras förövare som förlorar sin makt inom företagen, redaktionerna, partierna och kulturklubbarna. Det kollektiva vittnandet visar sin enorma styrka.
Men vad händer sedan? Vad behöver facken göra för att förebygga nya arbetsmiljöbrott? Vilka reformer ska genomföras för att stoppa behovet av ständigt nya kampanjer mot ständigt nya förövare? Vilka nya fackliga verktyg behövs för att ändra maktförhållandena på jobbet så att människor slutar fara illa? Ingen kan väl längre påstå att de rådande lagarna och avtalen fungerar?
Vittnesmålen visar kopplingen mellan makt och sexuellt våld. Att män utnyttjar sin informella och formella överordning för att begå övergrepp och komma undan med det. Hur ser då situationen ut för de kvinnor som har minst makt? Hur behandlas de av sina manliga chefer?
Rösterna som hörs tydligast i #MeToo, de som lyfts fram i tidningarna, kommer från uppburna miljöer som media, kultur och idrott. Medielogiken skymmer klassperspektivet. Vi vet att sexismen i till exempel restaurangbranschen är överjävlig, men det blir ju liksom inga rubriker av ”kocken Olle förgrep sig på mig”. Naturligtvis är situationen extra jävlig för behovsanställda kvinnor i kök, kassalinjer, på fabriker, på tåg, bakom städvagnar, på event, på telecombolag. För papperslösa kvinnor som riskerar att slängas ur landet om de förargar chefen. Väger man in maktaspekter som klass, etnicitet, hbtq och hälsa är det tydligt att de mest utsatta knappt har synts i spalterna.
Väger man in maktaspekter som klass, etnicitet, hbtq och hälsa är det tydligt att de mest utsatta knappt har synts i spalterna.
#MeToo har slagit in dörren, men kommer facken att gå in? Vi som är medlemmar kan bidra till det genom att ställa krav på förbunden nu. Vilka konkreta satsningar kommer att ske? Vilka nya anställningar kommer att arbeta med frågan? Vilka nya granskningar, sanktioner, utbildningar, infomaterial och arbetsrättsliga reformer blir svaret på samtidens största arbetsmiljöskandal?
Följ oss på Mastodon
Följ oss via rss