Solidärer – avsnitt 8

Gävle, fortfarande vinter.

Klara eldade och värmen fyllde fyrspisrummet, Hellgren kom stånkande med ved. Fru Holmström kom efter med en korg. Klara tog snabbt över den då hon såg svetten i Maj Holmströms magra ansikte, men Hellgren var blixtsnabbt där och lyfte korgen till spisen. Han såg argt på Klara och på magen, sedan log han.

När ska bröllopet stånda? frågade Holmström med den mildhet i blicken som hon bara fick när hon tittade på Hellgren.

Vi har inte bestämt dag ännu, sa han och blinkade mot Klara.

Men ni är väl förlovade?

Ja, ljög Klara, och Hellgren kom till undsättning: Självklart. Inte skulle jag ha flyttat in här annars. Holmström måste hålla hårt på reglerna, inte sant, hur skulle det annars bli?

Och när ni gift er då hittar ni något annat, mer lämpligt boende?

Givetvis, sa Hellgren. Vi tänker inte ligga någon till last. Det är skönt att det finns någon som förstår reglers värde, sa Holmström nöjt. Men jag ser inga ringar.

Jag slår på kaffe, sa Klara, nu när värmen är så fin.

Hon drog fram en stol till Holmström.

Nej, absolut inte, de få kaffebönor som finns ska ni ha för er själva.

Klara gick förbi henne för att hämta kaffekvarnen, ville envisas, men Holmström stoppade henne med handen, och handen kom åt Klaras mage, blev kvar. Hon ville gå därifrån men handen ville inte flytta sig.

Det är viktigt för barnet att ni gifter er så snart som möjligt. Det kan inte vara långt kvar.

Mindre än en månad, sa Hellgren. För Klara kunde inget säga alls. Hon ville bara att handen som börjat smeka magen skulle lämna hennes kropp.

Då blir det snart bröllop, sa Holmström bestämt. Och sen blir det dop. Har ni tänkt ut ett namn åt gossen?

Gossen?

Klara har en pojkmage, den är spetsig och syns inte bakifrån. Å, nu känner jag den lille gossen sparka!

Den vill sparka din hand ifrån sig, tänkte Klara.

Jag har själv aldrig, fortsatte Holmström, det blev inte på det viset, jag är bara en halv kvinna.

Sa hon verkligen så?

Handen lyftes. Holmström reste sig från stolen. Klockan tickade.

Ni har det varmare än jag, sa hon. Det är för att ni bor högt. Och för att ni eldar för mycket. När det är vinter är det meningen att man ska frysa.

Vem berättade det för henne först? Hon förstod inte varför han inte sagt något till henne. Men han hade inte berättat för någon, inte ens för Larsa. När hon gått till Norra Skeppargatan för att fråga hade Eken sagt att Ingemar stuckit alldeles efter Holms begravning. Att han rest till Spanien konstaterades slutligen av smilfinken Fritz Lindquist av alla människor. Hon tog om magen då, för det krampade. Om barnet vände sig kanske, det var tid för det – lägga sig i position, invänta rätt tillfälle.

Hon låg hela den dagen. Hellgren hade petat på henne, undrat, och när hon berättat hade han gått ut, när han kom hem var han skamsen. Svartsjuk. Det var i januari och nu var det mars. Efter att hon varit på fabriken och sedan runt till charkuteriet, mjölkhandeln och bryggeriet, värmde hon kaffepannan på spisen och satte sig vid bordet med tidningen. Hon borde ha dammat, hon borde ha bakat.

Noninterventionssystemet, läste hon, var en   rökridå »som de fega sätta upp mellan sig själva och sitt samvete« (hon klippte ut). Spanienäventyret – att Hitler skickade tyska soldater till Franco – väckte förbittring hos tyska folket. Mödrarna miste tålamodet: Skicka hem våra pojkar! En folkmassa hade samlats i Berlin och polisen häktade demonstranterna. Tyskarna, läste hon, hade hållits i fullkomlig okunnighet om vad som försiggick och »de sörjande anhöriga ha förbjudits att bära sorgdräkt«. Stora delar av Valenciavägen låg under eld (var fanns Ingemar?). Förstärkningar till Madrid kom över vägar som regnet gjort så gott som oframkomliga. Samma svårigheter med att transportera civilbefolkningen från huvudstaden. Soldaterna tillbringade natten i gropar med vatten upp till knäna (var Ingemar en av dem?). Mängder av döda i Malaga, där fascisternas intagande av staden hade firats. »Det dominerande språket i Malaga är nu italienska.«

Hon reste sig, höll händerna runt kannan, blev varm ända in till barnet, hällde upp i koppen som hon fått av mamman när hon flyttade in, en röd kopp med gulddekor. Hon borde ha diskat upp, åtminstone vädrat sängkläderna, men när hon satt med tidningen och koppen mellan händerna, barnet mellan hjärta och utgång – så färdig nu att fotsulan ibland syntes genom huden, hon väntade på att också se en näsa, ett finger – kände hon att det kunde vara lycka, just i den lilla, varma stunden när hon tyckte om att vara hos sig själv. Då kom Hellgren in genom dörren och slängde av sig skorna, hon visste att han varit till Skoglunds och Olsons verkstäder för att söka arbete, det var andra gången.

Jag kom inte ens in genom porten i dag, sa han, det gjorde ingen. Han var blek. Det har varit en olycka där. Har du inte hört om den? Du som läser om allt. Eller är det bara det som händer i Spanien som är intressant? Han drog handen över tidningarna som föll ner från bordet. Tog flaskan med hembränt som Sven, en gammal kompis, kokat (och som han ställt bakom mjölet i skafferiet), tog en klunk, hostade, satte sig tungt i soffan: En på pannavdelningen steg upp på en sikt och fick 380 volt ström i kroppen, han hade fru och barn, Klara, han var som jag, kroppen darrade sönder, darrade ihjäl.

Jag är ledsen, sa hon och plockade upp tidningarna, en efter en, lade dem på hög.

Men det hjälper ju ingen, sa Hellgren, for upp, tog flaskan igen, tre klunkar, fyra – han blev ännu vitare i ansiktet. Han såg trasig ut, som någon man borde hålla om. Det krampade i magen, kändes nytt och skarpt.

Han kom hem på natten mot söndagen med blodig knoge. Vilddjuret i blicken. Innan Klara somnade hade hon läst om två svenskar som stupat vid Guadalajarafronten, den ene tjugo, den andre tjugotre, de hette Rune och Hjalmar. Hon tänkte på dem, att de såg ut lite som Ingemar men förmodligen inte alls. Hon plockade fram en ren kökshandduk – med mammans initialer – som hon vätte och sedan baddade såren med. Väntade på att han skulle säga något. För barnets skull tänkte hon inte bli upprörd, hon var inte upprörd, inte arg, suckade inte, tryckte försiktigt.

Bara för att få bort blodet, sa hon. Och smutsen.

Å renare än den där kan man väl knappast bli, sa Hellgren och grimaserade.

Vad kom ni i bråk om?

Hans fula uppsyn. Hellgren skrattade till och drog efter andan när hon tryckte handduken mot såret. Jag har sett honom flera gånger. Sett honom ihop med Frasse, du vet. Som på konserten, kommer du ihåg? Han kom in på krogen med portföljen fylld av flygblad och jag bara röt i åt honom, att han ska ge fan i den här världen för den är inte hans och kommer aldrig att bli, aldrig i helvete. Han försökte smita och då tog jag tag i honom…

Hur illa slog du honom?

Ner i backen, med hatt och allt. Det var enkelt att få dit honom.

Och sen då? Låg han kvar?

Han låg där de ska ligga – nedslagna och uträknade. Hellgren glodde på sin knoge. Jag drog upp honom och satte honom i en taxi. Till sjukan, sa jag. För han har ramlat rätt svårt den här nassejäveln och jag hoppas doktorn vägrar hjälpa honom.

Det var rätt av dig, sa Klara.

Rätt? Han ställde sig upp och började gå så där igen, runt, runt. Med jämna mellanrum tänker jag att din Ingemar är en jävla hjälte, jag vill inte tänka så, men det är han väl, eller hur?

Det är inte min Ingemar. Och inte mitt barn.

Hon hjälpte honom till sängen. Hon tänkte på vad hon också läst, att det var nödvändigt att stoppa den italienska invasionen och att den bara kunde upphöra om alla utländska styrkor togs hem. Fick hon ens hoppas på det? Fick hon känna att hon ville att kriget skulle ta slut, på vilket sätt som helst, bara han kom hem?

När hon skulle böja sig för att dra filten över honom kände hon hur det sög, nej, drog ihop sig i mellangärdet, en smärta som fick henne att tappa fotfästet. Hon låg på golvet. Det var så typiskt, tänkte hon, att Hellgren… när hon var tvungen att… om det nu var så det var. Men det var i varje fall inte långt till Barnbördshuset. När nästa värk kom hade han somnat, snarkade. När den tredje värken kom, värre än de första, tog hon sin handväska, såg att där låg några kronor, såg till att spisen skruvats av och gick ut i Gävlenatten. För varje värk fick hon hålla sig i räcke och väggar, lägga sig ner i snön men inte bli liggande.

 
***
 

Spanien, tidig vår 1937.

Från Medelhavet kom bomberna. Det var lördagen den femtonde februari och projektilerna som dödade och såra- de var italienska. Det var söndagen den sextonde februari och bombningarna pågick i tolv minuter. Tolv minuter och arton dödsoffer. Efter varje attack sprang Rosa ut och drog skadade kroppar till säkerhet. Conxa stod beredd och tryck- te tyg mot blod, lindade. Hon kunde inte sådant egentligen, men var tvungen. Det är när vi vänder lidandet ryggen som vi förlorar, hade Diana skrivit i ett av sina brev. Det fanns människor som trodde att ord kunde framkalla en annan ordning, eller övertala ett minne – som lika gärna var fantasi – att torna upp sig och utesluta verkligheten. Katalonien har varit ett blomstrande Medelhavsland som med våld infogats i en utarmad spansk militärstat. Hon kom att tänka på en flod och en famn i gult ljus. Också de döda kropparna drog Rosa in i säkerhet.

Conxa hade inte haft möjlighet att besöka Marcos på flera veckor. Miguel sa att klostret var orört, sa att hon inte kunde tänka på att ta sig dit nu, han skakade på huvudet åt hennes längtan. Hon visste att hon inte kunde säga: Du har inga barn, du vet inte. Hon visste att en mammas kärlek bara var en droppe i det stora, blodiga världshavet.

 
*
 

Klara.

Vi är vid silverfloden. Vi slåss om vägen mellan Madrid och Valencia. Vi ska stoppa flödet av fascister på väg mot huvudstaden. Vi springer fram och tillbaka som idioter. Försvar-motattack-reträtt-försvar. De lottar vilka som ska springa först, i tre veckor har vi sprungit så utan någon vila, men tiden är ingenting. Prickskyttarna kan arbeta ostört på slätten. Bara sedan i morse har en kamrat fått sitt ben sön- dersargat och två andra har helt slitits i stycken. En granat exploderade så nära att min hjälm flög av, det var ren tur att jag just då böjde mig ner, varför jag gjorde det har jag glömt.

Det var som den gången på Neptuns när jag såg annonsen. Eller den gången i Godtemplarnas trädgård när jag såg dig. En fjärde kamrat dog i sårfeber. När man kommer till sjukhus tror man dumt nog att man ska överleva, men kriget dödar på många sätt och skadar på ännu fler. En femte kamrat fick båda sina trumhinnor spräckta men det är bara en skitsak. Att ligga medvetslös några minuter är bara en skitsak. Att få näsan intryckt. Att hacka i jorden, med händerna fulla av blåsor, och inte komma någon vart. Vi gräver patetiskt låga bröstvärn. Vi ändrar position, kryper under eldskurar, under mandelträd och över låga berg.

Här som i alla andra byar finns en kyrka och ett torg. I ytterkanterna: vingårdar och kornåkrar. Som i alla andra byar har butikerna tömts. Som alla andra dagar lever vi på anisbrännvin, starka cigaretter och oliver i ättika. I morgon kanske förlusterna blir färre. Att det var stora förluster sa de efteråt, när vi samlades. Om du har sett ett spädbarn med huvudet krossat förstår du. Om du sett en fyraåring som ser ut som hon sover, och man försöker väcka henne med en liten puff, några ord, men ingenting händer, man börjar ruska hårdare. Om du sett en sjuåring springa mot en kvinna som ligger vid ruinen av ett hus, och du hör att han ropar mamma, mamma! Italienska patruller tog sig in i vegetationen och tillintetgjorde en hel pluton. Har du sett trettiotvå perforerade kroppar intill varandra på marken, hur orkade du räkna dem, men du stod fastlåst och kunde inte göra något annat. För du var ovan vid hur ett krig ser ut, och bilden berörde dig på ett sätt som du inte kunde känna igen från någonstans tidigare. Bilden rörde vid en plats i kroppen som du inte ens visste fanns. Om du har sett en kamrat dö, och du inget kunde göra – då förstår du… men vad är det att förstå? Tomhet ropar efter tomhet, rädsla ropar efter att inte vara ensamt rädd, men natten ropar inte efter ljus.

Förmiddagen var lugn men på eftermiddagen ökade eldgivningen, skogen kryllade av marockaner. Ingemar höll skallen under kanten medan han matade kulsprutan. Klas putsade sina glasögon, en blindgångare låg ondskefullt stål- blänkande strax bakom dem. Motangrepp och marockanska lik överallt. Solen sjönk över stenbrotten. Klas pratade om sin lillasyster, att han måste skriva till henne, det kunde omöjligt varit så att dumdumkulan spårade upp ordet lillasyster som en öm punkt – det var väl dessutom en styrka, det ordet – men kulan gick rätt in i Klas bröst och exploderade. Jag tror att han fann det han sökte. Frihet och gemenskap.

Sa Torsten vid den slarviga gravsättningen efteråt. Men det var ju inte sant. Klas hade letat efter Paul, det var därför han rest. Han som hela sitt liv slogs mot mörkrädslan, fortsatte Torsten, lyckades göra det vi många gånger låtit våra tankar kretsa kring: Dö snabbt, och ung, bland goda kamrater. Jävla klichéer. Ord som förlorat sitt värde. Det om något går att sörja. Ord utan mening. Ingemar orkade inte lyssna. En bit bort stod Joe Hill. Det var inget konstigt med det. Många låg begravda där vid vägkanten, de behövde skyddsänglar och hjältar. Men du behöver inte kriga, hörde han en viskning, den kom verkligen med vinden: Lägg ner vapen. Har du ett annat namn så säg det nu, innan alla människor, och namn, tar slut. Våldet fortsätter ändå. Våldet blir värre när det inte finns några människor kvar. Kokonger av stål och hud. Så ser inte människor ut. Det finns fortfarande fjärilar kvar, och längtan. Det var väl för jävla underligt sagt, men Ingemar hörde det.

Klara!

Avståndet mellan att gå till Makaronifabriken och att gå ut i strid är så stort att det inte går att omfatta. Vårvädret här vid Jaramafloden växlar mellan mördande kallt och mördande hett. Mitt på dagen stiger temperaturen och man får för sig att det inte kan bli kallt igen. Kroppen glömmer snabbt om den måste. På fältet står en utbränd T-24, annars finns inget att gömma sig bakom. Fast det heter inte att gömma sig, det heter att ta skydd. Fåglarna kvittrar intensivt och träden vill exponera sin grönska. Våren är ivrig och vi har grävt hela natten, endast avbrutna av en dialog mellan tyska junkers och ryska moscas. Det börjar bli lite väl ryskt det här kriget. Vi har gjort lik av många män. Vår älskade kulspruta har sprängts sönder. Vi har brist på ammunition. Sextio man anföll med tanksen i ryggen och morerna fram- för. Det är något sjukt med hur gärna vi i alla lägen vill fortsätta att leva. Livet vill inte slita sig. Ju fler döda desto mer vill livet.

Stridsvagnen körde breda spår rätt över de unga pin- jeträden. Så föll ytterligare någon med bröstet fyllt av krut och uppsliten ryggrad. På grund av motangreppen blev det omöjligt att hjälpa de sårade. Ingemar såg sitt gevär brinna av. Såg någon falla bakåt.

Det är som teater, sa Torsten efteråt.

Ingemar skrattade men förstod inte att det var hans skratt. Sent på kvällen körde radiobilen fram till fronten för att tala soldaterna på andra sidan till rätta, mana dem att komma över. Svaret kom i form av en skottlossning utan

motstycke: artilleri, minkastare, gevärseld, handgranater.

Klara.

De flesta i den fascistiska linjen här vid Jaramas dalgång är tvångsrekryterade, de ligger i samma kalla, våta hålor som vi men de vet inte vad de slåss för. Kväll efter kväll ropar vi på dem, och några har kommit över. En av dem, en grov pojke som heter Pacho, berättade att han suttit fängslad i Sevilla på grund av upprepade stölder och att han mobiliserades ihop med andra fångar under hot om dödsstraff. Han berättade att de inte får läsa tidningar och inte diskutera politik. Som spanjor får han femtio pesetas vid fronten medan främlings- legionärer endast får tre. Tyskarna och italienarna får mest, de moriska trupperna betalas med tyska tusenmarksedlar som helt förlorat sitt värde.

Jag minns när vi satt i Murcia och inte orkade lyssna på männen som slagits i Las Rozas och nu pratar vi lika tyst om Jarama. Glöm inte att du är en människa som finns, Klara, som kan gå hem efter arbetet, regla dörren, vända dig mot väggen och somna. Och drömma, Klara! Sedan kan du säga att jag valde det här, men då säger jag att människor knappt väljer något alls. Vi lever och dör, och allt däremellan bara händer, det är inte märkvärdigt, inte rättvist, inte förutbestämt.

Det ena gled in i det andra: människa, mark. Gränserna mel- lan städerna var knivskarpa och avgörande på kartan men i verkligheten gick det inte att säga exakt. Det kunde, hela tiden, lika gärna vara det ena som det andra: fiendeområde, säkerhetszon. Ingenting var, i verkligheten, avgränsat och definierat. Träden fortsatte växa. Träden var starkast (för de hade rötter som slingrade sig in i varandra). Blommorna försökte men det var inte alltid de klarade det. En förlupen kula genom trädkronorna och fåglarna tystnade. Infanteriet gjorde en framryckning på vänstra flanken med eld snett bakifrån. Svartskjortorna kastade minor och fick fem män i en fullträff. Därefter order om reträtt för att invänta förstärk- ning. Friska bataljoner skulle spärra vägen.

När de lämnade Jarama var bara två av tolv tunga vapen intakta. Tjugotusen offer, begravda utan stenar och namn. Klas i en jordhög vid vägen, bland kamrater. Det finns inget som heter varför, inget som heter förgäves. Vallmo växte vild vid vägkanterna, till Madrid från Valencia, eller tvärtom. Ur de grunda gravarna såg Ingemar ljusblå skepnader stiga.

Den sjunde mars hade lagen om förbud mot svenska frivilliga till Spanien trätt i kraft. Efter Jarama hade de illegala krigarna – kärlekens armé som någon skitnödigt kallade dem – kommit till Guadalajara. Mitt i natten möttes de av långa tysta tåg av flyktingar på väg åt motsatt håll. I närheten av fronten höll de på att köra in i en mindre grupp flyende milismän som de fick tvinga upp på lastbilsflaket enligt den nya befälhavarens order. En ung spanjor, han kunde inte vara äldre än sexton, knäföll mitt på vägen och sträckte upp händerna i bön men befälhavaren för det nya större kompaniet (i vilket Joe Hill inkorporerats), Vogl, slog undan dem. Vad trodde han att Gud skulle kunna göra? På vems sida stod han egentligen? Torsten var där och fyllde i: Res dig upp för fan. Sa det på svenska men spanjoren tog sig upp på taniga ben, han hade inte vuxit färdigt än. Satte sig bredvid Ingemar på flaket eller blev nedknuffad, de sa inget till varandra.

Den åttonde mars tog italienarna Mirabueno, Alaminos och Castejon. Den nionde mars: Almadrones, Cogollor, Masegoso. I Guadalajara sov fontänerna och snön låg över den övergivna staden som ett stort vitt lakan. Det blev snöblask, hård vintervind, de såg en gråtande kvinna irra omkring på vägen. De orkade inte säga något om det, stannade inte bilen. Alla människor behövde tröst, och hennes smärta kunde innehålla vad som helst. De körde förbi henne, genom ruinerna, hon tittade inte ens efter dem, soldaterna som skulle komma och rädda dem hade för hennes del kommit för sent. Det blev tyst på flaket. Länge. Ingemar frågade, dumt, den unge spanjoren om han kände till Joe Hill, han förstod inte och Ingemar försökte förklara. Pojken ryckte på axlarna, men en annan av de nya, som presenterade sig som Rafal och tydligen behärskade engelska, blev intresserad: Är det en kamrat till dig? Lever han? Ingemar skakade på huvudet. Ville berätta allt han visste, att Joe Hill slagits mot övermakten och kapitalisterna precis som de, och att han – även om han inte överlevt – hade gjort skillnad. Han ville berätta att Joe Hill dött samtidigt som Ingemar föddes. För honom hade det alltid varit stort. Men nu förstod han att den enda som betydde något var den gråtande kvinnan, och henne körde de förbi. Han var bara en helt vanlig hjälte, sa Ingemar och tittade bort.

Spanien? Ett! Spanien? Stort! Spanien? Fritt! Fascisternas talkörer. Francos största stöd kom från kyrkan eftersom den såg kriget som en strid mellan andligt korståg och rysk materialism och Francos soldater bar Jesu hjärta i en kedja runt halsen. Det som anarkosyndikalisterna propagerade för – lagliga skilsmässor och fria aborter – var synd och förfall och kvinnorna som dröjde kvar vid fronten var horor. Falangens kvinnoavdelning hängav sig åt sjukvård och dansskolor. De republikanska kvinnorna i Guadalajara hjälpte till att tvätta milisens kläder och stoppa kulspruteband. I gengäld skötte milismännen om stadens parker. Kokvagnen (och med den: post och tidningar) skulle till staben två gånger per dygn. Vägen dit var mer utsatt än främsta linjen.

Löpgravarna var ofullständiga på grund av bristen på spadar. Mörkret ogenomträngligt på grund av bristen på ficklampor. Kylan outhärdlig på grund av bristen på ylletröjor och vindtygsrockar. En kamrat som kände ett desperat behov av att ta ett bloss fick en kula i pannan när han reste sig upp i skyttegraven för att fråga om tändstickor. Det viktigaste var att hålla huvudet nere. Huka. Göra sig så osynlig som möjligt. Det fanns alltid en överhängande risk att de nyanlända försökte rymma eller skada sig själva, och därför var informationen, och agitationen, fortsatt viktig. Flygblad och talkörer formulerades. Soldaterna behövde få veta vad som hände i världen, med noninterventionspakten, den uteblivna vapenexporten, vad de svenska och tyska och spanska tidningarna sa om kriget och om dem. Vilka regeringar stod bakom republiken, vilka förrådde, vilka förstod ingenting.

Anarkosyndikalismen, sa Torsten, är helt orimlig i ett krig eftersom den bygger så hårt på individualism.

Äh, sa Ingemar. Individen är ju förutsättningen. Om du slukas upp av organisationen har du snart ingen egen vilja.

Äh, sa Torsten. Tror du det fanns några krig om folk inte var sådana ärkeindividualister?

Tror du det fanns några krig om folk fått lära sig att tänka själva?

De blängde på varandra.

Det är väl det som är problemet, sa Torsten, om du tänker själv tänker du på dig själv.

Om du lär dig att tänka växer tanken, sa Ingemar, och kan rymma hur mycket och hur många som helst.

Du förstår väl att fascisterna tänker likadant som vi, sa Torsten. Att de ska rädda Spanien, och världen. De ser det som ett krig mellan ont och gott och att de är goda.

Men vi ser det väl inte som ett krig mellan ont och gott, vi ser det väl som ett krig mellan klasser?

Och vad är skillnaden? Torsten lät igen som Verner Holm. Skillnaden är – började Ingemar. Skillnaden är väl herregud avgörande. För det finns ingen godhet och ingen ondska. Jag trodde ändå att ni kommunister var smartare än så.

Torsten skrattade.

Det går inte att bygga en motståndskraftig och beständig organisation på romantiska filosofier. Om vi ska omfatta och omhulda hela gråskalan behöver vi mer än ett liv på oss att slåss. Det viktigaste är väl ändå att fascismen och nazismen inte segrar.

Men diktaturer, som Stalins, går bra?

Tror du på allvar, Bäckströmmen, att människor kan skapa fred och ordning utan någon som leder dem?

Jag tror att det bara är så, underifrån, som fred och frihet kan bli till. Ingen som sitter på någon annan. Om Stalin sitter på dig, känner du dig fri då?

Ingen kommer att få sätta sig på någon av oss när republiken har segrat. Herregud, Ingemar, vi är ju på samma sida.

Den nya kulsprutan var uppmonterad och klar. Eftermiddagssolen brände. Torstens skägg hade vuxit sig tätt men Ingemar hade klen skäggväxt. De rullade ihop filtarna som torkat i solen. Mot kvällen började det blåsa in moln över himlen. Med vinden kunde det komma vad som helst: bombplan, regn, vidrig sand i ögonen. De låg i den grunda skyttegraven. Lössen jävlades. Och rännskitan, som varenda en av dem led av. Terrängen runt om hade inte tänkt sig besök utan ett långt, fridfullt liv, omsluten av sig själv.

Kriget är fan så mycket värre än jag trodde, sa Torsten. Han åt en dadel. Drack en klunk vin. Sedan sattes filmen på igen, ljudet skruvades upp, de fick order att avancera, och de sprang, vilka hjältar, rätt ut i ingenting och publiken jublade. Syntes inte skräcken i deras ögon eller var det just det som gjorde filmen bra, att den var så realistisk? Guadalajara var Mussolinis offensiv. Det tog inte mer än en halvtimme innan de italienska fascisterna var klarvakna. Långt upp på himlen, som svarta prickar först, kom flygplanen. I horisonten som låg alldeles för nära, störtade dammet upp när tanksen kom närmare. En stålgrå linje, och skogen jämrade sig. Garibaldbataljonen stred mot svartskjortorna. Det var så dåligt med republikanska vapen att de fick vänta på att någon dog för att kunna fortsätta strida. Det syntes inte på filmen att Ingemars tankar inte stämde med kroppens rörelser. I ögonvrån kunde han se två män, nya i kolonnen, frysa fast i skräck. Adelante camarades! ropade Meister och Ingemar såg kulan fara genom luften, såg Meisters kropp vrida sig, bröstet utåt, armarna bakåt, som om han flög, som om något drog honom uppåt, innan han föll. Han var omtyckt av många. Han skulle bli saknad. Men inte för evigt. Ingemar sprang och sprang. Förbi godisautomaten utanför Lundbergs blomsterhandel, davidsstjärnorna som ett mönster i fasaden ovanför hakkorsen i nazisternas partilokal, Polyfotosalongens snirkliga bokstäver på snedden. Han mindes verkligen allting men blev osäker på om han mindes rätt. Stannade upp och såg sig själv stå där: en myra i en skog. Nya ställningar befästes, och de grävde ner sig. Luftvärnet stärktes med nya ryska plan och för första gången hade regeringstrupperna tillräckligt med tanks. Marken vibrerade.

Lille Ingemar, vad gör du där? hörde han Eivors röst. Vad gör du där mitt i alla farligheter? Barn ska bo i slott och ha små guldkronor på sina hjässor. De ska matas med kakor och lindas in i sammet. Hör du det, lille Ingemar?

Men jag är inget barn längre, ser väl mamma? Nej, förstår mamma, jag har blivit en myra i en stor skog.

Återigen var Madrid siktet, staden skulle tas från nordost och italienarna marscherade framåt, inåt fast rebellerna sa till alla som frågade att de italienska styrkorna, och de tyska dödsmaskinerna, inte fanns. Åtminstone inte på spansk mark. Och de som bestämde över världen, de som – med England i spetsen – kallade sig demokratier, satte pannorna i djupa veck, lutade sina veckade pannor mot handflatorna, och armbågarna mot stora blanka skrivbord, de fick verkligen tänka efter och ändå kom de fram till att allt var som det skulle. Neutraliteten bestod. Med undantag för de tusentals galna äventyrare som invaderat Spanien för att slåss på folkfrontens sida, i strid mot neutraliteten, som ett rövarpack.

Ingemar och kamraterna skulle försöka få kontakt med en bataljon längre ut på flanken, men den låg för långt ut och kartorna var värdelösa. De kunde ana sig till deras artilleri. Korta intensiva salvor med långa mellanrum. De ropade åt himlen och demokratierna: Flyg åt Spanien! Nu för fan! Fascisterna gick emellan och anföll bataljonen i ryggen. Det kom ett vulkanliknande granatnedslag och hela skogen fylldes av splitter. Det kom ett skrik: Herregud hela sprutan gick åt helvete! På håll såg Ingemar Peixos, som hållit kulsprutan, försöka väcka den unge spanjoren – som Ingemar glömt att fråga vad han hette, han som inte visste vem Joe Hill var. Peixos grävde i resterna, letade och letade längre in i den massakrerade kroppen.

Ingemar var den som vinkade in ambulansen när den kom och tog med sig Peixos. Blodpölar under Ingemars fötter. Vita tygstycken framför skyttevärnen och med solen kom de sovjetiska jaktplanen och bombade fascisternas ställningar. Samtidigt kom regnet och fyllde skyttegravarna. Fascister- nas flygplatser översvämmades. Ingenting kunde lyfta eller röra sig i den leran.

På morgonen väcktes de av två ryska officerare som ville att de skulle ställa upp sig för inspektion. Ingemar såg hur Einar tvekade och när Ingemar vände sig bort från dem och drog upp filten halvt över ansiktet gjorde Einar detsamma.

Passa er så att ni inte anklagas för myteri. En av officerarna spände blicken i Einar.

Myteri? Nu reste sig också Ingemar, muttrade: Jävla kadaverdisciplin.

Einar drogs upp ur sin bädd, det såg ut som om den ene officeren höll honom i kragen, den andre greppade tag i Ingemars arm. De tog också med sig Rafal, Ingemar hör- de »försök till desertering«. Han tittade sig om i rummet och såg Torsten stå i givakt med ett besynnerligt uttryck i ansiktet, det tycktes glida mellan rädsla och lättnad, fram och tillbaka.

Det var först när den republikanska segern basunerades ut – femtusen döda fascister, resten hade flytt – som Ingemar och Einar släpptes ut ur arresten. Samma officerare som satt dem där delade godmodigt ut bakverk och hällde upp mousserande vin som de kommit över från fascistlägren. För- råden fylldes på. Smör och konserver. De ryska officerarna – direktimporterade från Stalin, som Einar sa – hade med sig uniformer och stövlar som fördelades bland männen. Efteråt skulle det heta att slaget vid Guadalajara var den enda riktigt tydliga republikanska segern, men över ordet seger skramlade en rad av tanks.

Order om uppbrott, upp på lastbilsflaket igen. Vid Tori- ja blommade violer men om nätterna var det fruktansvärt kallt. Italienarna var en halvtimme bakom dem, likadant klädda som de i grågröna uniformer men sämre på att klara kylan. De kom till Brihuega där de väntade in nationalister- na som flydde åt fel håll och togs till fånga i den plötsliga snöstormen. När solen bröt igenom den vita himlen stod de vid en dal fylld av grå olivträd. Längst ner i dalen låg en by där en fascistisk flagga vajade. Det första de gjorde var att ta ner flaggan. Ut ur husen kom kvinnor och barn som varit instängda i veckor. Försiktigt såg de sig omkring men visade ingen tacksamhet, en av dem spottade mot Einars fötter (han var med i gruppen som gått in i de första husen).

Papegojor skränade i kyrktornet. Människorna här måste ha varit rädda, tänkte Ingemar, nu behövde de inte vara rädda mer. Men kastanjeträdet blödde och kyrktaket var skadat; varje tegelsten hade lagts med omsorg, det arbetet blev tydligt när det var ett stort hål rätt igenom. En virvelvind for in över byn. Den äldsta granen miste sin krona. Den skulle inte växa ut igen.

Klara.

Cañizar, mars 1937. Efter Brihuega och Torija kom vi till en vacker liten by avskuren från kriget. Vi sov i tretton timmar. Blev avlusade och fick kläderna tvättade. Khakiuniformer har nu införts överallt. Disciplinen har blivit strängare och vi är beordrade att göra honnör och stå i givakt. Vi är beordrade att putsa våra skor. Jag vet att det finns officerare som betalar en stor del av sina löner till Röda hjälpen, men vad ska vi med rangordningen till? Politiska avdelningen har en svår uppgift att förklara det för oss. De säger att disciplinen behövs för motivationen och segern, att vi stimuleras av att kunna stiga i grad, och vi anarkister är för få och för trötta för att säga emot. Milisen har blivit en regelrätt armé. Jag håller fast vid att det kan förändras. En dag måste vi landa i det rätta. Jag tror inte du skulle känna igen mig om du träffade mig någonstans på vägen mellan Madrid och Valencia, eller också skulle jag inte känna igen dig.

Den fuktiga våren exploderade i blomster. Mandelblom gav vika för körsbär och floderna steg. Vild sparris växte sig yvig som plymer. Det var påsk men inga processioner på Barcelonas eller Madrids gator. Ingen jungfru Maria i sin blå sjal. I slutet av april blommade det som ivrigast i Pyrenéerna. Om Eivor hade levt och skrivit brev till sin son vid fronten, vad skulle hon ha skrivit då? Skulle hon ha skrivit som Peixos mamma gjort, att han skulle vara tapper ända in i döden och att hon hellre sett att han fått leva ett lugnt och lyckligt liv. Men eftersom det nu inte är på det viset måste du vara modig, som du alltid varit.

Hade Ingemar varit modig? Han var inte en av dem som rusade framåt, som Torsten och Ragnar. Han var en av dem som tvekade. Ingen märkte det i tumultet. Han hade, i dröjsmålet, i hemlighet, samlat upp sådant som låg på marken, som blivit tappat under strider och annars skulle ha glömts bort i skyttegravar, i lador, på hotell. Han hade i sina ägor en del av en uniformskrage med röd stjärna, en medlemsbok från Sveriges kommunistiska ungdomsförbund, flera porträttfotografier, ett pantkvitto, ett anställningsbevis och en rekommendation: »Han är rask, energisk och samvetsfull.« Inskrivningssedlar. Ett foto av en skogsdunge. Ett foto av en ung mans rygg med ett skotthål strax under skulderbladet, och solen lyste skarpt på golvets keramikplattor, dess snirkliga mönster – hade Ingemar stått på det golvet? Var det hans rygg? Om Eivor levt kanske han inte hade rest till Spanien. Han kunde inte komma på någonting hon skulle skriva eftersom han inte ens var där, då. Och om han ändå åkt skulle hon inte ha skrivit alls. På sin höjd: Jag vill att du kommer hem.

Det republikanska vilohemmet i Mora Leja skulle göras om till barnhem och det som tidigare varit kompani Joe Hill var med och hjälpte till. De bar sängar och ungar. Barnen klamrade sig fast vid dem. Solen lyste i deras ansikten.

Titta denna, sa Einar och såg förbryllad ut, som om han bar på en apa eller en tigerunge. Höll sitt ansikte en bit ifrån men flickan tryckte sig envist närmare. Hon var kanske sex år och mager som en sticka. Kort rufsigt hår, mörkögd och smutsig.

Jag har burit många stammar och sågar men aldrig ett barn, sa Einar.

Jag har fan bara burit säckar och lådor och vapen, sa Ingemar och kånkade på kappsäckar som sköterskorna packat ihop. Log mot flickan. Frågade vad hon hette. Cómo te llamas? Hon tittade blygt på honom och höll hårt om Einars hals.

Maria Benita, sa hon med låg röst. Tryckte det lortiga ansiktet in mot Einars hals. Einar tittade villrådigt mot Ingemar, men flyttade sedan sitt huvud mot hennes.

Du skulle heta Maria Bonita, sa Einar.

Det var många trappor upp, Maria släppte inte Einars hals, hon somnade i hans famn.

Visste du, viskade Einar, att de sovande kropparna är mycket tyngre än de vakna.

Näe? sa Ingemar. Det hade jag ingen aning om. Han tänk- te att han aldrig burit någon alls. Åtminstone ingen levande människa. Inte ens Klara, fast han kunnat göra det om det hade behövts. De kom in i rummet dit de blivit visade. Det var fullt av hyllor med böcker, men inget rum för barn. Inte ännu. Det hängde spindelnät i dörrkarmen och runt fönstret som Ingemar drog ner.

Det visste inte jag heller, förrän nu, sa Einar och lade för- siktigt ner flickan på en tom brits i rummet.

Här ska vara din plats, sa Einar högtidligt, här ska du sova gott varje natt, tills de hämtar dig.

De lever inte längre, viskade Ingemar.

Ssscchh!

Det kommer att ordna sig för henne, Einar. Hon kommer att få det bra här.

Det fanns ingen filt till bädden. Einar såg sig rådvill omkring innan han tog av sig rocken och lade den över henne. När Ingemar vände sig om för att gå nerför trappan höll han på att snubbla över en pojke som stod där och tittade på honom med allvarlig blick.

Hej, sa Ingemar. Djävul, sa pojken. Ingemar ryckte till.

Vi försöker hjälpa er. Volem ajudar.

Diablo, sa pojken.

Ingemar gick ner för trappan. Einar kom efter.

De döda barnen är nog ännu tyngre, sa han, när de kommit ner och ut på vägen.

 

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
"De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade." Foto: Björn Larsson Rosvall/TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Nu är företagarna på defensiven

Fler och fler arbetsköpare verkar känna sig hotade av att människors arbetstid kan kortas framöver. Det är ett av få goda tecken i tiden. 

I dagarna börjar Almedalsveckan på Gotland. Ofta utskälld för att vara ett enda kindpussande mellan politiker och storföretag, ett spel som bevakas orimligt mycket av stora medier (nej, vi på tidningen Arbetaren prioriterar inte att åka dit i år heller). 

Samtidigt har det under hela Almedalsveckans historia gjorts engagerade försök att skapa något annat, lyfta röster underifrån. Och vad som letar sig in i programmet säger i bästa fall något om vilka frågor folk bryr sig om på riktigt. 

I år är arbetstidsförkortning en sådan het fråga, sammanfattar tidningen Lag och avtal. Till exempel ordnar arbetsköparorganisationen Teknikföretagen ett seminarium med den defensivt ängsliga rubriken ”Välfärd kräver arbete – varför låtsas vi annat?”. 

Livsviktiga frågor

De senaste åren, för att inte säga decennierna, har den från början mycket ojämlika maktbalansen på arbetsmarknaden tippat mer och mer åt ena sidan: arbetsköparnas, företagsägarnas. Samtidigt som den andra sidan, de anställda, har sett anställningsskyddet urvattnas totalt, medan S-regeringar lagstiftat mot facklig kamp och välfärden monterats ner.

Frågor som i praktiken påverkar anställdas hälsa har länge drivits underifrån, av många fackligt aktiva, och faktiskt även officiellt av ett flertal stora fack: generellt kortad arbetstid, slopat karensavdrag. Men i relativ tysthet. 

Så började det hända något under förra årets avtalsrörelse. Ämnet kortare arbetstid kom upp i ljuset, trots att LO valde att utreda i stället för att kräva. Ett utspel från LO om förhandling med Svenskt Näringsliv kom i stället nu i våras, och möttes förstås med ett ”nej”. Men ämnet letade sig ändå in på förskräckta borgerliga ledarsidor.

Öka pressen underifrån

Fler och fler känner det vansinniga arbetstempot i kroppen. Och i hjärnan. Varför ska vissa slita ut sig, och till exempel ofrivilligt gå ner till deltidslön, samtidigt som de arbetslösa skuldbeläggs och straffas?

Nu pressas krav upp till ytan, inte bara till stora medier utan också till valrörelsen. S, V och MP vill alla ta bort karensavdraget (som inte alls är någon självklarhet i många andra länder). Även partier på högerkanten har börjat öppna för en förändring. 

Miljöpartiet har länge haft kortare arbetstid i sitt program. I år väljer högerliberala Dagens industri att propagera mot just detta.

Inom Socialdemokraterna behandlas frågan om arbetstidsförkortning som vanligt med tvekan, otydlighet och utredningar – men trycket underifrån ökar. 

Det måste öka än mer. Överallt, oavsett vad man röstar, eller inte röstar, på. Låt inte politiker och centralorganisationer begrava frågan igen. 

Mer tid för livet skulle gynna alla anställda, och i förlängningen även sjukskrivna och arbetslösa. 

De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade, och samtidigt livrädda för att bli av med jobbet. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad
1 week sedan

Stefan, 70 i Örebro: ”Egoismen är farlig”

Här kommer en liten tillbakablick till tidigare i våras, när Greta och jag gick omkring i centrala Örebro för att träffa väljare. Det första som hände var att vi stötte på lokala representanter för Moderaterna, som stod och bjöd på kaffe på gågatan – och delade ut smörknivar som give aways. 

“Framtiden börjar vid frukostbordet”, stod det på dem.

Vi gick fram och pratade med dem en stund. Högsta prioritet för deras del inför valet var bland annat framkomlighetsfrågor i staden, berättade de. Det var viktigt med cykelvägar och bussar men “bilen har också sin plats” och därför behövdes fler parkeringsplatser.

Det här mötet ägde rum i mars, just efter att Iran hade svarat på Israels och USA:s folkrättsvidriga bombningar av landet genom att attackera andra länder i Mellanöstern. En av representanterna, som inte ville vara med på bild, berättade att “man förstås är medveten om alla krig och allting som händer i världen just nu” och förklarade sedan hur hen själv var berörd:

– Mina föräldrar är fast i Malaysia. De skulle flyga hem via Dubai men flygen går inte.

Vi talade om röda linjer. Har ni några sådana i ert politiska engagemang? Bara en av representanterna hade ett tydligt svar: Hon hade två pappor, berättade hon. Så HBTQI-frågorna var avgörande för henne.

Ingen tyckte att det egna partiet hade passerat några röda linjer dittills.

Vi tackade för samtalet och hann bara en kort bit innan vi passerade en ICA-butik och blev stoppade av en man som presenterade sig som Stefan. Han var 70 år och särskilt intresserad av miljö och klimat, berättade han. Han ställde upp på en intervju men ville inte vara med på bild.

Greta frågade:

 Vad är dina spontana tankar kring inför valrörelsen nu, det politiska läget i Sverige?

Ja, eftersom jag står med dig då… Jag är ju väldigt intresserad av det här med klimatet och sånt. Det är ju något som man ser ut att nedvärdera fullständigt på alla plan. Om man lyssnar på till exempel Johan Rockström eller andra så är det rätt uppenbart vad som sker, sa Stefan.

– Jag är inte jätteengagerad. Men för mig är det viktigt. Jag har barn… Vi kan göra vårt. Alla har ett ansvar. 

Egoismen är ett stort problem, både i politiken och i samhället i stort, menade Stefan.

– Alla tänker på sig, ingen tänker på mig… Det är lite oroande, tycker jag. Det är pengar och pengar och pengar och makt. 

Ser du några ljusglimtar, något hopp någonstans? 

– Ja, det är ju oss, det är vi människor som måste göra någonting. Det finns många som gör. Jag tror ju på människan generellt. Politiken, jag vet inte.

Har du varit engagerad politiskt?

– Nej, inte alls. 

Finns det någon särskild anledning till varför? 

– Nej, det har nog bara inte blivit så. Jag är intresserad, men jag har inte haft någon anledning att… Det har inte blivit av. 

Men om dina vänner sa: “Nu går vi på en demonstration”, så skulle du ha följt med…? 

– Det skulle jag kunna göra och det har jag gjort. Gått i demonstrationer. Men sen att engagera sig politiskt i en kommun eller något sånt där. Om det var så du tänkte… 

Att engagera sig politiskt behöver inte vara att man är i politiska partier eller direkt i politiken.

– Nej, det vet jag. Men jag trodde det var så du menade, sa Stefan.

– Men nog går jag ju och talar om vad jag tycker och skriver vad jag tycker, det gör jag. 

Ja, och det kanske på något sätt är mer värt… 

– Det är väl kanske det som jag jag menar med att människorna… Att man en och en kan påverka.

En reflektion från mig (det är Alexandra som skriver): 

Det här är något som har återkommit i våra intervjuer. Inställningen till politiskt engagemang. Vid sidan av den mycket frekventa kommentaren “jag kan inget om politik” eller “jag är inte insatt” så är det också många som spontant ser på politiskt engagemang som att det per definition innebär att vara partipolitiskt aktiv. På samma sätt verkar många se demokrati som något som man ägnar sig åt vart fjärde år, i samband med allmänna val.

Samtidigt vet vi ju från historien att i princip alla stora samhällsomvandlingar har krävt andra former av demokratiskt engagemang. Ofta i form av civil olydnad. 

För några år sedan stod jag på en motorväg tillsammans med aktivister från Återställ våtmarker. Jag gjorde ett större reportage om dem för Dagens Nyheters Lördagsmagasin och i artikeln intervjuade jag Stellan Vinthagen, professor i fredligt motstånd vid University of Massachusetts Amherst. Han kallade sig ”aktivistforskare” och var själv aktivist men inte i de rörelser han forskade på.

– Jag skulle vilja hävda att nästan varenda fri- och rättighet vi har i den svenska grundlagen är kopplad till historiska folkrörelsers arbete. Man har inte kallat det civil olydnad, men man har utmanat lagar och huvudsakligen fredligt och öppet brutit mot dem. Och sen har makten anpassat sig till detta efterhand – för att undvika någon form av social revolt eller revolution rentav, sa han till mig då.

En utmaning, trodde Stefan utanför ICA i Örebro, är att människor har så lite tid över i sin vardag. Det blir svårt att hinna med motståndet.

– Folk känns så upptagna med sitt. Det är mycket jobb, det ska tjänas pengar och man ska ha det ena och det andra. 

I valet kommer det bli något av partierna han röstat på tidigare, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet, sa han. Men ännu hade han inte bestämt sig. Och det är svårt att känna att det spelar så jättestor roll – det finns ju ingen riktig opposition, menade Stefan.

Den här diskussionen, att inget parti har en politik som svarar mot de massiva utmaningarna vi står inför, har för övrigt just lyfts av SVT, som berättar om Arbetarens satsning och den här bloggen i samband med en intervju med MP:s Amanda Lind.

Sista frågan från Greta till Stefan i Örebro:

Finns det något som skulle kunna få dig att bli mer engagerad?

– Jag har själv en allvarlig sjukdom. Så jag mår inte alltid så bra och har varken ork eller energi. Men övergripande tror jag att det som behövs är starka ledare som kan motivera andra att vara med i kampen, sa han.

Det var allt från Örebro för denna gång. En annan sak: 

Några som inte ger sig är alla människor som kämpar för att Bella Aksoy ska få stanna i Sverige. Efter demonstrationen på förvaret för ett par veckor sedan (som jag skrev om här) har det hållits en massa demonstrationer till stöd för henne och det har skrivits väldigt mycket om hennes fall – både i tidningar och på sociala medier. På savebella.org har över 8 600 personer skrivit på ett upprop.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Malin Sjöberg Högrell och Simona Mohamsson, Liberalerna
Partiprofilen Malin Sjöberg Högrell bildar ett nytt parti där hon hoppas ta besvikna liberala röster från Simona Mohamsson. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Magnus Lejhall/TT

Krisen i Liberalerna: Avhoppare bildar nytt


Krisen i Liberalerna fortsätter att växa. Under måndagen meddelade en tung avhoppare att hon bildar ett nytt parti för att locka Sveriges mittenväljare: Liberalt Initiativ – Folkpartisterna.

Med opinionssiffror under folkölsnivå och med rekordlågt förtroende för partiledare Simona Mohamsson kommer nu nästa smäll för Liberalerna. 

Malin Sjöberg Högrell, tidigare ordförande i Liberalernas kvinnoförbund och regionråd i Uppsala har bestämt sig för att starta ett nytt parti. Det här i spåren av att partiets kontroversiella beslut tidigare i våras där de bestämde sig för att släppa in Sverigedemokraterna i en kommande regering vid valseger för Tidöblocket.

– Vi startade det här partiet för att det finns ett vakuum i svensk politik. Det finns inte ett riktigt mittenalternativ, säger Malin Sjöberg Högrell i en intervju med Sveriges Radio.

Akut läge enligt experter

Simona Mohamsson och partiledningens svängning i SD-frågan gav inte det ökade väljarstöd som Liberalerna hoppats på. Åtminstone inte sett till opinionen. Partiet ligger gång på gång långt under riksdagsspärren i de opinionsmätningar som kommer och läget beskrivs av allt fler politiska experter som akut ju närmare valet i september vi kommer.

I Statistiska centralbyråns stora partisympatiundersökning för maj 2026 hamnade Liberalerna på katastrofsiffran 2,5 procent vilket innebär att de skulle åka ur riksdagen om det vore val i dag.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Svt satsning Nick Alinia Vera Oredsson invandrare för svenskar
Nyheter från TJ möter upp Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Television, för att prata om public service-företagets nyförvärv. Foto: Jessica Gow/TT, Christine Olsson/TT, Ulf Palm/TT

Vera Oredsson klar för SVT:s nya humor­satsning

SVT fortsätter sitt arbete med djärva nyförvärv. I den nya humorprogramserien Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, gör en pigg pensionär tillika invandrare premiär som tv-ankare: Vera Oredsson, 98 år, veterannazist.

– Jag skulle rensa i rabatten där hemma, det var ett sånt elände. Så frös jag plötsligt till och blev stående där på knä med skoffelhackan och utbrast: ”Men hur gjooooorde han? Ingen kunde rensa upp som doktor Goebbels, han fick hela Berlin rensat på bara ett par dagar, men hur gjorde han egentligen? Nu skulle man ha behövt hans nypor!”

De två panelisterna bredvid Vera Oredsson (oberoende nazist, 98 år) i studion kiknar av skratt och andfådda garv hörs från den castade publiken.

– Jag älskar dig, Vera! Jag älskar när en invandrare törs tänka utanför boxen och vara kritisk även mot icke-svenskar, hörs en av medpanelisterna frusta mellan skrattparoxysmerna.

SVT:s nya oberoende, nazisatsning: ”Nu vänder det”

Med det tar klippet slut. Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Televisions, SVT, nya humorprogramserie Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, klickar av mobilen och stoppar den belåtet i byxfickan. TJ och han har stämt träff på parkeringen utanför SVT:s högkvarter på Oxenstiernsgatan 34 i Stockholm.

– Nu vänder det, säger Lind Mickegren, och fortsätter:

– Äntligen har vi hittat nyckeln till hur vi både kan tilltala pensionärerna, vår publikstomme, och nå ut med delbart content som vår nya ungdomsgeneration älskar, samtidigt som vi kan punktera anklagelserna om vänstervridning en gång för alla. Och äntligen en invandrare som kan gå hem i breda lager, låt vara att hon kom hit redan 1945!

SVT har varit under hård press under de senaste åren. Enorma summor måste sparas inom programproduktionen till följd av sviktande kostnadskompensation från Tidöpartierna – massor av tjänster måste bort. Samtidigt fortsätter debattörer som Aron Flams och Jens Gam-Man att elda på de högerradikala kadrerna i kraven att public service helt ska läggas ner. SVT har försökt ta sitt ansvar genom att ta in såväl Flams och Gam-Man som den härligt spjuveraktige högerpopulisten Ching Frack som medverkande i diverse program, men konstigt nog har det inte fungerat – hetsen från höger mot public service-företaget har fortsatt med oförminskad styrka.

Vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia till SVT

SVT såg sig till slut nödgade att överraska kritikerna med en så kallad brutalblidkning och plocka in vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia för att skoja och rasa i studion, men då blev det förargligt nog också tjafs.

Nu räknar man med att kritiken ebbat ut, men om det ändå skulle höras skeptiska röster har Lind Mickegren svar på tal:

– Det är en helt rimlig public service-hållning att vilja upprätthålla åsiktsmångfald. Det finns bevisligen invandrare som är nazister, det är Vera själv ett levande bevis på. Ska inte de få representeras? Varför skulle de inte kunna synas i public service? frågar Lind Mickegren retoriskt, med formuleringar som är närmast identiska med svaren till ETC när det stormade runt Al Nickinia som programmedverkande.

– Det finns inget som blir så älskat som när pensionärer kan bjuda på sig själva, säger Lind Mickegren.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Joe Hill, Gävle
Så här kan målningen av Gävles största kändis, enligt Svt, komma att se ut. Joe Hill emigrerade till USA i början av 1900-talet och blev där en mycket känd agitator för facket IWW, innan han avrättades. Foto: Skärmdump Svt och Johan Apel Röstlund

Joe Hill hyllas i Gävle med jättelik muralmålning

Joe Hills ikoniska ansikte som gigantisk muralmålning? Det kan snart bli verklighet i hans gamla hemstad Gävle. 

Det är Svt Gävleborg som nu rapporterar att Joe Hill Visitor Center i centrala Gävle kontaktat det kommunala bostadsbolaget Gavlegårdarna som gett sitt godkännande till en jättelik målning på en av sina fasader.

– Han var den första personen som använde musik, och nådde ut brett, för att förbättra samhället till det bättre. Och han fortsätter att inspirera människor än i dag – mer än hundra år senare. Jag tycker det är jäkligt häftigt.

Det säger Lasse Nivér på Joe Hill Visitor Center till Svt.

Drar turister till Gävle

Nu återstår endast att söka bygglov samt finansiering. Förhoppningen är att målningen kommer att uppföras på en av fasaderna intill det hus där Joe Hill, då Joel Hägglund, föddes uppe på Söder i Gävle 1879.

Varje år kommer många utländska turister till Gävle för att besöka Joe Hill-gården, som ägs och drivs av SAC Syndikalisterna och Joe Hill-sällskapet. Dessutom öppnades för bara två år sedan Joe Hill Visitor Center i det gamla fängelsemuseet i Gävle som ett komplement. Staden arrangerar även stadsvandringar i den världskända fackliga aktivistens och protestsångarens fotspår.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan

Protest utanför förvaret: ”Free Bella!”

I april träffade jag (Alexandra) Bella Demhat Aksoy, 35. Vi satt i soffan i lägenheten som hon gömde sig i, livrädd för att skickas till hemlandet Turkiet. Jag såg mig över axeln hela vägen dit och hem, precis som hon berättade att hon gjorde på kvällarna när hon och maken Emil ibland smög sig ut efter mörkrets inbrott för att ta en kort promenad. Få lite luft.

Demonstranter med skyltar samlades utanför Migrationsverkets förvar i Märsta utanför Stockholm.
Skyltarna sprayas på plats. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Bella kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet.

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

I torsdags gick Emil och Bella ut igen, en kort stund bara. När de var på väg in genom porten knackade en polis på Bellas axel. Nu sitter hon i Migrationsverkets förvar och ska utvisas. Hennes advokater kommer att lämna in en ansökan om verkställighetshinder men det behövs också människor som kräver att hon ska få stanna, säger Bellas man Emil Jämsén.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, sa han till mig på telefon igår.

Och idag arrangerades den första demonstrationen till stöd för Bella. Flera andra, i olika städer, är under planering.

Bella Aksoys man Emil Jämsén och hans mamma tittar mot fönstret där Bella står. Det går inte att se in, men ut. Foto: Alexandra Urisman Otto.

På sociala medier är det stor uppslutning för att Bella ska få stanna. I skrivande stund har 7188 personer skrivit på ett upprop.

Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara. Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara.

Greta och Alexandra: I dag skulle man vara i Vittangi!

“Välkommen att delta i en båtfärd längs Torneälven, genom ett ännu levande och orört älvlandskap. Syftet med färden är enkelt men viktigt, att låta våra gäster uppleva älven på plats, känna stillheten, se vattnet, dricka vattnet… Och förstå varför så många människor värnar detta område.”

Idag äger detta fina arrangemang rum just där Greta och jag var tidigare i våras. Livspusslet har satt stopp för ytterligare en resa till Vittangi men jag (Alexandra) tänkte dela med mig av vad vi fick höra när vi var där. Då låg snön fortfarande djup och vi pulsade oss fram mot Ulrik “Ulle” Lidströms hus intill älven.

Vi hade fått skjuts dit från Kiruna där vi hade varit i drygt ett dygn och träffat flera fina och intressanta personer. Det blir mer om det i ett annat inlägg men en sak som ringde i öronen när vi var på väg in genom dörren hemma hos Ulle, det var vad Karin Kvarfordt Niia hade sagt till oss i ett samtal dagen före. Hon sitter i styrelsen i Gabna sameby vars marker sträcker sig över Kiruna och Pajala kommun.

– Det är en ganska sorglig syn som jag, och många samer med mig tror jag, har på på det politiska läget. Det är en tydlig känsla av svek. Ett svek gentemot oss som i generationer har förvaltat och använt och levt på markerna här i norra Sverige. Och faktiskt förvaltar dem på ett sätt så att ekosystemen fortfarande fungerar, sa hon. 

– Och så ser man det politiska systemet och de olika partierna som helt faller för lobbyismen från industrin. När vi möter politiker eller när man hör politiker svara i debatter och i diskussioner. Då är det industrins argument som framförs.

För mig (det är Alexandra som skriver) är det här ett väldigt viktigt perspektiv som ofta hamnar i skymundan. Samiska rättigheter handlar just om det, förstås. Om mänskliga rättigheter för ett urfolk, en minoritetsgrupp. Men det handlar också om att samerna, liksom urfolk över hela världen, hjälper oss alla genom att vårda och skydda vår gemensamma natur i ett läge när den akut behöver allt tänkbart skydd den kan få. 

Hemma hos “Ulle” Lidström hade vi utsikt över Torneälven från köksfönstret. Vi drack kaffe ur termos och Ulle och Hanna Råman, som också bor i byn och engagerar sig i gruvmotståndet, fick berätta. 

– Skadorna blir oåterkalleliga, sa Hanna.

Det handlar om det planerade gruvprojektet där det australiensiska bolaget Talga vill utvinna grafit. Tidigare har huvudfokus varit att få fram råvaror till litiumbatterier för elbilar. Men man ser nu även över möjligheterna att kunna använda grafiten till bland annat “försvarsapplikationer”.

Gruvplanerna hotar livsmiljöer, kultur och framtid, menar motståndsnätverket, som Ulle och Hanna båda är en del av, tillsammans med flera samebyar, organisationer, politiker och privatpersoner.

En gruva i Nunasvaara skulle förstöra renarnas betesmarker, störa flyttvägarna, förorena vattnet, försvåra jakt, fiske och bärplockning, menar nätverket. Och det skulle bryta den unika tystnaden i skogarna med sprängningar och tung trafik. 

Vid bordet tillsammans med Ulle och Hanna satt också Mats Sidmalm, kommunalpolitiker för S i Kiruna kommun – som till hösten har bytt parti och kandiderar för V. Också han är en del av motståndet mot gruvan.

– De talar hela tiden om att det ska bli arbetstillfällen med en ny gruva. Men det är enorm brist på arbetskraft i kommunen. Hotell och caféer… De flyger upp personal från Stockholm, sa han.

– Jag var och besiktigade bilen nyligen. De jobbar 7/7-skift. Jobbar sju dagar och är lediga sju. Det är på väg att bli som att jobba på en oljeplattform att jobba i Kiruna. 

Ja, varför ska man bo i en liten by långt ifrån alla bekvämligheter – om naturen på platsen blir förstörd? Vem ska vilja flytta dit för dessa “arbetstillfällen”, frågade de sig kring Ulles köksbord.

I fallet Nunasvaara är inte ens kommunen – Kiruna kommun – för gruvan. Länge vägrade man att utforma en detaljplan för området, något som behövs för att komma vidare i processen. Då valde regeringen att köra över kommunen, genom att tillämpa en befintlig paragraf i lagen – som aldrig tidigare använts.

– Man betraktar oss som en koloni där man bara hämtar resurser utan att ge någonting tillbaka, sa kommunalrådet till Dagens Nyheter i januari förra året.

Efter ytterligare vändor har en detaljplan nu lagts fram – av länsstyrelsen istället för kommunen. Och planen har godkänts av regeringen. Men ännu är det flera steg kvar i processen och motståndet står starkt. 

För att nå framgång behövs många som engagerar sig, tror Hanna Råman. Människor som lever på andra platser som också hotas av liknande projekt, skulle kunna ansluta sig. Den solidariska organiseringen är viktig.

– Om man ska vinna något sånt här så måste man ha strategier där man får med mycket folk. Vi har i vår grupp tre samebyar, lokala grupper och andra. Men vi måste bli ännu fler. Och det kanske måste vara så att Puoltsa måste vara med, Jukkasjärvi måste vara med. Vi måste bli större och större och större och till slut kanske… Hela Norrbotten!

Greta fyller i:

– Ja, och nationellt. Vi behöver folk från hela landet som säger “Sluta exploatera” och vi behöver öka medvetenheten om vad som faktiskt händer. 

En liten reflektion: Det sägs ofta att det finns målkonflikter mellan att skydda miljö och klimat. Man kan få intrycket av att vi “måste” förstöra naturen för att kunna ställa om till ett “klimatsmart” samhälle. Men det här förutsätter att man accepterar en massa premisser som aldrig ens kommer upp i den politiska debatten. Är det till exempel en naturlag att vår konsumtion måste öka? Är det en naturlag att vi måste öka energiproduktionen, energiförbrukningen, resursuttaget? När FN:s klimatpanel IPCC redan år 2018 sa att det krävs “snabba, långtgående och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen” kanske det också var ett medskick till oss att se på samhällsutmaningarna på ett större och mer radikalt vis.

Med en sådan blick är det lätt att se att målkonflikten knappast finns mellan att “rädda miljön” och att “rädda klimatet”, utan mellan att vara redo för verklig transformation – inklusive att ta steg tillbaka, minska, avstå – och att inte vara det. (Här finns förresten en annan hyfsat färsk text om att själva utgångspunkten för det politiska samtalet är upp och ner…)

Hanna Råman pekar mot sitt yngsta barn som leker i rummet intill. Friheten att kunna leva nära naturen, utan de inskränkningar som stadslivet ger. Om hon inte kan ge sina barn det… Då vet hon inte var de ska bo.

– Mina barns pappa man är masai, från Tanzania. Och senast vi var där och hälsade på var det plötsligt jättebra uppkoppling på mobilen. Så har det aldrig varit tidigare, sa hon.

– Efter ett tag förstod jag att uppkopplingen hade kommit samtidigt som den nya grannen; en ny guldgruva som ett kinesiskt börjat anlägga just intill. Jag blev helt stum, var bokstavligen tyst i en hel dag. Tar det aldrig slut?

Läs gärna mer om Nunasvaara, motståndet mot gruvan och helgens manifestation här.

Det var allt för nu, vi hörs snart igen!

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet, säger Silas Aliki som företrätt Bella Demhat Aksoy. Foto: Alexandra Urisman Otto

Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”

”I Turkiet kommer jag att sättas i fängelse av regeringen. Eller bli dödad av min familj”, sa Bella Aksoy till Arbetaren i april. På torsdagskvällen greps hon och sitter nu i förvar i väntan på utvisning.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, säger hennes man Emil Jämsén.

Arbetaren har tidigare berättat om Bella Demhat Aksoy, 35, som gömt sig för gränspolisen för att undvika utvisning. Hon kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet. 

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

Bellas man meddelar att hon gripits

På torsdagskvällen meddelande hennes make sedan sex år, Emil Jämsén, att Bella gripits. På Facebook skriver han

”För några minuter sedan så stoppade polisen mig och Bella när vi var på väg hem. De sa att gränspolisen ville tala med henne. De tog med sig min älskade till Märsta för förvar (…). Jag har ingen aning om vad som kommer att hända nu.

Jag är förkrossad.” 

Han beskriver också hur Bella visade tecken på panikångest vid gripandet och uppmanar människor att skriva under ett upprop för att Bella ska få stanna i Sverige – i skrivande stund har över 5 800 personer skrivit under. 

– Nu brinner det i knutarna och alla som vill hjälpa Bella behövs. Sprid information om hennes fall och andra liknande fall! Prata om det! Och dyk upp på demonstrationen utanför förvaret i Märsta på lördag, säger han när Arbetaren når honom på telefon.

”Jag vet inte vad som händer nu”

På fredagsförmiddagen får Arbetaren ett samtal med Bella, som i förvaret har tillgång till dator för att kunna skriva och ringa. Hon och Emil hade lämnat lägenheten de gömde sig i för en promenad före middagen, berättar hon. Då kom polisen fram och bad om hennes ID-kort. 

– Jag vet inte vad som händer nu. Jag försöker bara greppa allt som sker. Och jag försöker rensa hjärnan och vara stark. Jag är så trött på det… På att vara stark, säger hon genom gråten.

Under natten har hon bara sovit i några minuter. Allt känns overkligt och Arbetaren har svårt att genomföra intervjun, eftersom Bella gråter och har svårt att andas under samtalet.

– Det var så konstigt och obehagligt att vakna på en plats jag inte alls känner till. Personalen kan komma in när som helst i mitt rum. Jag känner ingen människa här.

Under Migrationsverkets långa process uppmärksammades Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot var först med att berätta.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella till Arbetaren i april.

Stora brister i hanteringen av Bellas ärende

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling alls till PKK längre men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

Silas Aliki. Foto: TT

Silas Aliki, som har företrätt Aksoy under processen, har tidigare understrukit att det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. En person som är kurd, transkvinna, medialt uppmärksammad aktivist, och som dessutom redan utsatts för övergrepp i hemlandet, bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet.

Nu kommer Sverige att försöka verkställa utvisningen, säger Silas Aliki till Arbetaren.

– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet.

Fotnot. savebella.org uppdateras det löpande om vad som händer i Bellas fall och vad den som vill engagera sig kan göra för att hjälpa henne. På lördag klockan 15.00 arrangeras en demonstration utanför förvaret i Märsta.

Publicerad
4 weeks sedan
Statsminister Ulf Kristersson (M) och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) besöker Charlottendal bussdepå i Gustavsberg.
Kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Ulf Kristersson i samband med att Tidöregeringen meddelade att biljettpriserna för kollektivtrafiken kapas i ett halvår. Foto: Christine Olsson/ TT

Halva priset i kollektiv­trafiken – kör bara kör!

”Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.” Sara Vestberg och John Nordmark, före detta bussförare, om varför Ulf Kristersson och Ebba Busch måste göra en riktig satsning på kollektivtrafiken.

I 30 års tid har vi fått höra att det inte finns pengar till stora offentliga satsningar. Inga pengar till billigare kollektivtrafik. Inga pengar till bättre löner och arbetsvillkor för de som håller samhället rullande. Inga pengar till satsningar som omfördelar från de rikaste till vanligt folk.

Men plötsligt händer det. Staten har råd att halvera priset i kollektivtrafiken under ett halvår. Bra! Äntligen visar man att det faktiskt går.

Så fortsätt då. Gör satsningen permanent. Dubbla eller tredubbla investeringarna. Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.

Tuff arbetsmiljö för busschaufförer

När Ebba, Ulf och andra politiker får chansen att visa hur “folkliga” de är genom att provköra buss, romantiserar de samtidigt ett yrke vars villkor de själva varit med och försämrat. Politikerna poserar gärna i förarsätet för en dag. Men de som faktiskt kör bussarna varje dag är ofta utlandsfödda arbetare – samma människor som Uffe och Ebba vill utvisa.

Privatiserad kollektivtrafik, stress, osäkra scheman, försämrad strejkrätt och en arbetsmiljö som gör det svårt – särskilt för kvinnor och småbarnsföräldrar – att stanna kvar i yrket.

Vill ni visa respekt för ett samhällsviktigt arbete? Då krävs mer än ett kamerabesök i förarhytten.

En riktig satsning på kollektivtrafiken skulle ge fler resenärer, fler avgångar, fler jobb och bättre villkor för arbetarna. Fler unga skulle kunna söka sig till yrket. Fler skulle kunna kombinera arbete med familjeliv. Kollektivtrafiken är en avgörande del av människors vardag – och den måste fungera.

I klimatkrisen är detta helt nödvändigt.

Samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kollektivtrafiken

I ett Sverige där ojämlikheten är på samma nivå som i Saudiarabien, Sydafrika, Ryssland och Brasilien behövs investeringar som faktiskt förbättrar livet för vanligt folk.

Och i en tid av höjd beredskap behövs robusta offentliga system. Titta på Ukrainas järnväg under Rysslands anfallskrig – fungerande kollektivtrafik och järnväg är samhällsbärande.

Allt detta skulle göra människors liv bättre. Det skulle dessutom vara samhällsekonomiskt lönsamt.

Så vad finns det egentligen att invända mot?

Kör bara kör.

Sara Vestberg, fd bussförare och masterstudent på Försvarshögskolan
John Nordmark, fd bussförare och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad