Solidärer – avsnitt 8

Gävle, fortfarande vinter.

Klara eldade och värmen fyllde fyrspisrummet, Hellgren kom stånkande med ved. Fru Holmström kom efter med en korg. Klara tog snabbt över den då hon såg svetten i Maj Holmströms magra ansikte, men Hellgren var blixtsnabbt där och lyfte korgen till spisen. Han såg argt på Klara och på magen, sedan log han.

När ska bröllopet stånda? frågade Holmström med den mildhet i blicken som hon bara fick när hon tittade på Hellgren.

Vi har inte bestämt dag ännu, sa han och blinkade mot Klara.

Men ni är väl förlovade?

Ja, ljög Klara, och Hellgren kom till undsättning: Självklart. Inte skulle jag ha flyttat in här annars. Holmström måste hålla hårt på reglerna, inte sant, hur skulle det annars bli?

Och när ni gift er då hittar ni något annat, mer lämpligt boende?

Givetvis, sa Hellgren. Vi tänker inte ligga någon till last. Det är skönt att det finns någon som förstår reglers värde, sa Holmström nöjt. Men jag ser inga ringar.

Jag slår på kaffe, sa Klara, nu när värmen är så fin.

Hon drog fram en stol till Holmström.

Nej, absolut inte, de få kaffebönor som finns ska ni ha för er själva.

Klara gick förbi henne för att hämta kaffekvarnen, ville envisas, men Holmström stoppade henne med handen, och handen kom åt Klaras mage, blev kvar. Hon ville gå därifrån men handen ville inte flytta sig.

Det är viktigt för barnet att ni gifter er så snart som möjligt. Det kan inte vara långt kvar.

Mindre än en månad, sa Hellgren. För Klara kunde inget säga alls. Hon ville bara att handen som börjat smeka magen skulle lämna hennes kropp.

Då blir det snart bröllop, sa Holmström bestämt. Och sen blir det dop. Har ni tänkt ut ett namn åt gossen?

Gossen?

Klara har en pojkmage, den är spetsig och syns inte bakifrån. Å, nu känner jag den lille gossen sparka!

Den vill sparka din hand ifrån sig, tänkte Klara.

Jag har själv aldrig, fortsatte Holmström, det blev inte på det viset, jag är bara en halv kvinna.

Sa hon verkligen så?

Handen lyftes. Holmström reste sig från stolen. Klockan tickade.

Ni har det varmare än jag, sa hon. Det är för att ni bor högt. Och för att ni eldar för mycket. När det är vinter är det meningen att man ska frysa.

Vem berättade det för henne först? Hon förstod inte varför han inte sagt något till henne. Men han hade inte berättat för någon, inte ens för Larsa. När hon gått till Norra Skeppargatan för att fråga hade Eken sagt att Ingemar stuckit alldeles efter Holms begravning. Att han rest till Spanien konstaterades slutligen av smilfinken Fritz Lindquist av alla människor. Hon tog om magen då, för det krampade. Om barnet vände sig kanske, det var tid för det – lägga sig i position, invänta rätt tillfälle.

Hon låg hela den dagen. Hellgren hade petat på henne, undrat, och när hon berättat hade han gått ut, när han kom hem var han skamsen. Svartsjuk. Det var i januari och nu var det mars. Efter att hon varit på fabriken och sedan runt till charkuteriet, mjölkhandeln och bryggeriet, värmde hon kaffepannan på spisen och satte sig vid bordet med tidningen. Hon borde ha dammat, hon borde ha bakat.

Noninterventionssystemet, läste hon, var en   rökridå »som de fega sätta upp mellan sig själva och sitt samvete« (hon klippte ut). Spanienäventyret – att Hitler skickade tyska soldater till Franco – väckte förbittring hos tyska folket. Mödrarna miste tålamodet: Skicka hem våra pojkar! En folkmassa hade samlats i Berlin och polisen häktade demonstranterna. Tyskarna, läste hon, hade hållits i fullkomlig okunnighet om vad som försiggick och »de sörjande anhöriga ha förbjudits att bära sorgdräkt«. Stora delar av Valenciavägen låg under eld (var fanns Ingemar?). Förstärkningar till Madrid kom över vägar som regnet gjort så gott som oframkomliga. Samma svårigheter med att transportera civilbefolkningen från huvudstaden. Soldaterna tillbringade natten i gropar med vatten upp till knäna (var Ingemar en av dem?). Mängder av döda i Malaga, där fascisternas intagande av staden hade firats. »Det dominerande språket i Malaga är nu italienska.«

Hon reste sig, höll händerna runt kannan, blev varm ända in till barnet, hällde upp i koppen som hon fått av mamman när hon flyttade in, en röd kopp med gulddekor. Hon borde ha diskat upp, åtminstone vädrat sängkläderna, men när hon satt med tidningen och koppen mellan händerna, barnet mellan hjärta och utgång – så färdig nu att fotsulan ibland syntes genom huden, hon väntade på att också se en näsa, ett finger – kände hon att det kunde vara lycka, just i den lilla, varma stunden när hon tyckte om att vara hos sig själv. Då kom Hellgren in genom dörren och slängde av sig skorna, hon visste att han varit till Skoglunds och Olsons verkstäder för att söka arbete, det var andra gången.

Jag kom inte ens in genom porten i dag, sa han, det gjorde ingen. Han var blek. Det har varit en olycka där. Har du inte hört om den? Du som läser om allt. Eller är det bara det som händer i Spanien som är intressant? Han drog handen över tidningarna som föll ner från bordet. Tog flaskan med hembränt som Sven, en gammal kompis, kokat (och som han ställt bakom mjölet i skafferiet), tog en klunk, hostade, satte sig tungt i soffan: En på pannavdelningen steg upp på en sikt och fick 380 volt ström i kroppen, han hade fru och barn, Klara, han var som jag, kroppen darrade sönder, darrade ihjäl.

Jag är ledsen, sa hon och plockade upp tidningarna, en efter en, lade dem på hög.

Men det hjälper ju ingen, sa Hellgren, for upp, tog flaskan igen, tre klunkar, fyra – han blev ännu vitare i ansiktet. Han såg trasig ut, som någon man borde hålla om. Det krampade i magen, kändes nytt och skarpt.

Han kom hem på natten mot söndagen med blodig knoge. Vilddjuret i blicken. Innan Klara somnade hade hon läst om två svenskar som stupat vid Guadalajarafronten, den ene tjugo, den andre tjugotre, de hette Rune och Hjalmar. Hon tänkte på dem, att de såg ut lite som Ingemar men förmodligen inte alls. Hon plockade fram en ren kökshandduk – med mammans initialer – som hon vätte och sedan baddade såren med. Väntade på att han skulle säga något. För barnets skull tänkte hon inte bli upprörd, hon var inte upprörd, inte arg, suckade inte, tryckte försiktigt.

Bara för att få bort blodet, sa hon. Och smutsen.

Å renare än den där kan man väl knappast bli, sa Hellgren och grimaserade.

Vad kom ni i bråk om?

Hans fula uppsyn. Hellgren skrattade till och drog efter andan när hon tryckte handduken mot såret. Jag har sett honom flera gånger. Sett honom ihop med Frasse, du vet. Som på konserten, kommer du ihåg? Han kom in på krogen med portföljen fylld av flygblad och jag bara röt i åt honom, att han ska ge fan i den här världen för den är inte hans och kommer aldrig att bli, aldrig i helvete. Han försökte smita och då tog jag tag i honom…

Hur illa slog du honom?

Ner i backen, med hatt och allt. Det var enkelt att få dit honom.

Och sen då? Låg han kvar?

Han låg där de ska ligga – nedslagna och uträknade. Hellgren glodde på sin knoge. Jag drog upp honom och satte honom i en taxi. Till sjukan, sa jag. För han har ramlat rätt svårt den här nassejäveln och jag hoppas doktorn vägrar hjälpa honom.

Det var rätt av dig, sa Klara.

Rätt? Han ställde sig upp och började gå så där igen, runt, runt. Med jämna mellanrum tänker jag att din Ingemar är en jävla hjälte, jag vill inte tänka så, men det är han väl, eller hur?

Det är inte min Ingemar. Och inte mitt barn.

Hon hjälpte honom till sängen. Hon tänkte på vad hon också läst, att det var nödvändigt att stoppa den italienska invasionen och att den bara kunde upphöra om alla utländska styrkor togs hem. Fick hon ens hoppas på det? Fick hon känna att hon ville att kriget skulle ta slut, på vilket sätt som helst, bara han kom hem?

När hon skulle böja sig för att dra filten över honom kände hon hur det sög, nej, drog ihop sig i mellangärdet, en smärta som fick henne att tappa fotfästet. Hon låg på golvet. Det var så typiskt, tänkte hon, att Hellgren… när hon var tvungen att… om det nu var så det var. Men det var i varje fall inte långt till Barnbördshuset. När nästa värk kom hade han somnat, snarkade. När den tredje värken kom, värre än de första, tog hon sin handväska, såg att där låg några kronor, såg till att spisen skruvats av och gick ut i Gävlenatten. För varje värk fick hon hålla sig i räcke och väggar, lägga sig ner i snön men inte bli liggande.

 
***
 

Spanien, tidig vår 1937.

Från Medelhavet kom bomberna. Det var lördagen den femtonde februari och projektilerna som dödade och såra- de var italienska. Det var söndagen den sextonde februari och bombningarna pågick i tolv minuter. Tolv minuter och arton dödsoffer. Efter varje attack sprang Rosa ut och drog skadade kroppar till säkerhet. Conxa stod beredd och tryck- te tyg mot blod, lindade. Hon kunde inte sådant egentligen, men var tvungen. Det är när vi vänder lidandet ryggen som vi förlorar, hade Diana skrivit i ett av sina brev. Det fanns människor som trodde att ord kunde framkalla en annan ordning, eller övertala ett minne – som lika gärna var fantasi – att torna upp sig och utesluta verkligheten. Katalonien har varit ett blomstrande Medelhavsland som med våld infogats i en utarmad spansk militärstat. Hon kom att tänka på en flod och en famn i gult ljus. Också de döda kropparna drog Rosa in i säkerhet.

Conxa hade inte haft möjlighet att besöka Marcos på flera veckor. Miguel sa att klostret var orört, sa att hon inte kunde tänka på att ta sig dit nu, han skakade på huvudet åt hennes längtan. Hon visste att hon inte kunde säga: Du har inga barn, du vet inte. Hon visste att en mammas kärlek bara var en droppe i det stora, blodiga världshavet.

 
*
 

Klara.

Vi är vid silverfloden. Vi slåss om vägen mellan Madrid och Valencia. Vi ska stoppa flödet av fascister på väg mot huvudstaden. Vi springer fram och tillbaka som idioter. Försvar-motattack-reträtt-försvar. De lottar vilka som ska springa först, i tre veckor har vi sprungit så utan någon vila, men tiden är ingenting. Prickskyttarna kan arbeta ostört på slätten. Bara sedan i morse har en kamrat fått sitt ben sön- dersargat och två andra har helt slitits i stycken. En granat exploderade så nära att min hjälm flög av, det var ren tur att jag just då böjde mig ner, varför jag gjorde det har jag glömt.

Det var som den gången på Neptuns när jag såg annonsen. Eller den gången i Godtemplarnas trädgård när jag såg dig. En fjärde kamrat dog i sårfeber. När man kommer till sjukhus tror man dumt nog att man ska överleva, men kriget dödar på många sätt och skadar på ännu fler. En femte kamrat fick båda sina trumhinnor spräckta men det är bara en skitsak. Att ligga medvetslös några minuter är bara en skitsak. Att få näsan intryckt. Att hacka i jorden, med händerna fulla av blåsor, och inte komma någon vart. Vi gräver patetiskt låga bröstvärn. Vi ändrar position, kryper under eldskurar, under mandelträd och över låga berg.

Här som i alla andra byar finns en kyrka och ett torg. I ytterkanterna: vingårdar och kornåkrar. Som i alla andra byar har butikerna tömts. Som alla andra dagar lever vi på anisbrännvin, starka cigaretter och oliver i ättika. I morgon kanske förlusterna blir färre. Att det var stora förluster sa de efteråt, när vi samlades. Om du har sett ett spädbarn med huvudet krossat förstår du. Om du sett en fyraåring som ser ut som hon sover, och man försöker väcka henne med en liten puff, några ord, men ingenting händer, man börjar ruska hårdare. Om du sett en sjuåring springa mot en kvinna som ligger vid ruinen av ett hus, och du hör att han ropar mamma, mamma! Italienska patruller tog sig in i vegetationen och tillintetgjorde en hel pluton. Har du sett trettiotvå perforerade kroppar intill varandra på marken, hur orkade du räkna dem, men du stod fastlåst och kunde inte göra något annat. För du var ovan vid hur ett krig ser ut, och bilden berörde dig på ett sätt som du inte kunde känna igen från någonstans tidigare. Bilden rörde vid en plats i kroppen som du inte ens visste fanns. Om du har sett en kamrat dö, och du inget kunde göra – då förstår du… men vad är det att förstå? Tomhet ropar efter tomhet, rädsla ropar efter att inte vara ensamt rädd, men natten ropar inte efter ljus.

Förmiddagen var lugn men på eftermiddagen ökade eldgivningen, skogen kryllade av marockaner. Ingemar höll skallen under kanten medan han matade kulsprutan. Klas putsade sina glasögon, en blindgångare låg ondskefullt stål- blänkande strax bakom dem. Motangrepp och marockanska lik överallt. Solen sjönk över stenbrotten. Klas pratade om sin lillasyster, att han måste skriva till henne, det kunde omöjligt varit så att dumdumkulan spårade upp ordet lillasyster som en öm punkt – det var väl dessutom en styrka, det ordet – men kulan gick rätt in i Klas bröst och exploderade. Jag tror att han fann det han sökte. Frihet och gemenskap.

Sa Torsten vid den slarviga gravsättningen efteråt. Men det var ju inte sant. Klas hade letat efter Paul, det var därför han rest. Han som hela sitt liv slogs mot mörkrädslan, fortsatte Torsten, lyckades göra det vi många gånger låtit våra tankar kretsa kring: Dö snabbt, och ung, bland goda kamrater. Jävla klichéer. Ord som förlorat sitt värde. Det om något går att sörja. Ord utan mening. Ingemar orkade inte lyssna. En bit bort stod Joe Hill. Det var inget konstigt med det. Många låg begravda där vid vägkanten, de behövde skyddsänglar och hjältar. Men du behöver inte kriga, hörde han en viskning, den kom verkligen med vinden: Lägg ner vapen. Har du ett annat namn så säg det nu, innan alla människor, och namn, tar slut. Våldet fortsätter ändå. Våldet blir värre när det inte finns några människor kvar. Kokonger av stål och hud. Så ser inte människor ut. Det finns fortfarande fjärilar kvar, och längtan. Det var väl för jävla underligt sagt, men Ingemar hörde det.

Klara!

Avståndet mellan att gå till Makaronifabriken och att gå ut i strid är så stort att det inte går att omfatta. Vårvädret här vid Jaramafloden växlar mellan mördande kallt och mördande hett. Mitt på dagen stiger temperaturen och man får för sig att det inte kan bli kallt igen. Kroppen glömmer snabbt om den måste. På fältet står en utbränd T-24, annars finns inget att gömma sig bakom. Fast det heter inte att gömma sig, det heter att ta skydd. Fåglarna kvittrar intensivt och träden vill exponera sin grönska. Våren är ivrig och vi har grävt hela natten, endast avbrutna av en dialog mellan tyska junkers och ryska moscas. Det börjar bli lite väl ryskt det här kriget. Vi har gjort lik av många män. Vår älskade kulspruta har sprängts sönder. Vi har brist på ammunition. Sextio man anföll med tanksen i ryggen och morerna fram- för. Det är något sjukt med hur gärna vi i alla lägen vill fortsätta att leva. Livet vill inte slita sig. Ju fler döda desto mer vill livet.

Stridsvagnen körde breda spår rätt över de unga pin- jeträden. Så föll ytterligare någon med bröstet fyllt av krut och uppsliten ryggrad. På grund av motangreppen blev det omöjligt att hjälpa de sårade. Ingemar såg sitt gevär brinna av. Såg någon falla bakåt.

Det är som teater, sa Torsten efteråt.

Ingemar skrattade men förstod inte att det var hans skratt. Sent på kvällen körde radiobilen fram till fronten för att tala soldaterna på andra sidan till rätta, mana dem att komma över. Svaret kom i form av en skottlossning utan

motstycke: artilleri, minkastare, gevärseld, handgranater.

Klara.

De flesta i den fascistiska linjen här vid Jaramas dalgång är tvångsrekryterade, de ligger i samma kalla, våta hålor som vi men de vet inte vad de slåss för. Kväll efter kväll ropar vi på dem, och några har kommit över. En av dem, en grov pojke som heter Pacho, berättade att han suttit fängslad i Sevilla på grund av upprepade stölder och att han mobiliserades ihop med andra fångar under hot om dödsstraff. Han berättade att de inte får läsa tidningar och inte diskutera politik. Som spanjor får han femtio pesetas vid fronten medan främlings- legionärer endast får tre. Tyskarna och italienarna får mest, de moriska trupperna betalas med tyska tusenmarksedlar som helt förlorat sitt värde.

Jag minns när vi satt i Murcia och inte orkade lyssna på männen som slagits i Las Rozas och nu pratar vi lika tyst om Jarama. Glöm inte att du är en människa som finns, Klara, som kan gå hem efter arbetet, regla dörren, vända dig mot väggen och somna. Och drömma, Klara! Sedan kan du säga att jag valde det här, men då säger jag att människor knappt väljer något alls. Vi lever och dör, och allt däremellan bara händer, det är inte märkvärdigt, inte rättvist, inte förutbestämt.

Det ena gled in i det andra: människa, mark. Gränserna mel- lan städerna var knivskarpa och avgörande på kartan men i verkligheten gick det inte att säga exakt. Det kunde, hela tiden, lika gärna vara det ena som det andra: fiendeområde, säkerhetszon. Ingenting var, i verkligheten, avgränsat och definierat. Träden fortsatte växa. Träden var starkast (för de hade rötter som slingrade sig in i varandra). Blommorna försökte men det var inte alltid de klarade det. En förlupen kula genom trädkronorna och fåglarna tystnade. Infanteriet gjorde en framryckning på vänstra flanken med eld snett bakifrån. Svartskjortorna kastade minor och fick fem män i en fullträff. Därefter order om reträtt för att invänta förstärk- ning. Friska bataljoner skulle spärra vägen.

När de lämnade Jarama var bara två av tolv tunga vapen intakta. Tjugotusen offer, begravda utan stenar och namn. Klas i en jordhög vid vägen, bland kamrater. Det finns inget som heter varför, inget som heter förgäves. Vallmo växte vild vid vägkanterna, till Madrid från Valencia, eller tvärtom. Ur de grunda gravarna såg Ingemar ljusblå skepnader stiga.

Den sjunde mars hade lagen om förbud mot svenska frivilliga till Spanien trätt i kraft. Efter Jarama hade de illegala krigarna – kärlekens armé som någon skitnödigt kallade dem – kommit till Guadalajara. Mitt i natten möttes de av långa tysta tåg av flyktingar på väg åt motsatt håll. I närheten av fronten höll de på att köra in i en mindre grupp flyende milismän som de fick tvinga upp på lastbilsflaket enligt den nya befälhavarens order. En ung spanjor, han kunde inte vara äldre än sexton, knäföll mitt på vägen och sträckte upp händerna i bön men befälhavaren för det nya större kompaniet (i vilket Joe Hill inkorporerats), Vogl, slog undan dem. Vad trodde han att Gud skulle kunna göra? På vems sida stod han egentligen? Torsten var där och fyllde i: Res dig upp för fan. Sa det på svenska men spanjoren tog sig upp på taniga ben, han hade inte vuxit färdigt än. Satte sig bredvid Ingemar på flaket eller blev nedknuffad, de sa inget till varandra.

Den åttonde mars tog italienarna Mirabueno, Alaminos och Castejon. Den nionde mars: Almadrones, Cogollor, Masegoso. I Guadalajara sov fontänerna och snön låg över den övergivna staden som ett stort vitt lakan. Det blev snöblask, hård vintervind, de såg en gråtande kvinna irra omkring på vägen. De orkade inte säga något om det, stannade inte bilen. Alla människor behövde tröst, och hennes smärta kunde innehålla vad som helst. De körde förbi henne, genom ruinerna, hon tittade inte ens efter dem, soldaterna som skulle komma och rädda dem hade för hennes del kommit för sent. Det blev tyst på flaket. Länge. Ingemar frågade, dumt, den unge spanjoren om han kände till Joe Hill, han förstod inte och Ingemar försökte förklara. Pojken ryckte på axlarna, men en annan av de nya, som presenterade sig som Rafal och tydligen behärskade engelska, blev intresserad: Är det en kamrat till dig? Lever han? Ingemar skakade på huvudet. Ville berätta allt han visste, att Joe Hill slagits mot övermakten och kapitalisterna precis som de, och att han – även om han inte överlevt – hade gjort skillnad. Han ville berätta att Joe Hill dött samtidigt som Ingemar föddes. För honom hade det alltid varit stort. Men nu förstod han att den enda som betydde något var den gråtande kvinnan, och henne körde de förbi. Han var bara en helt vanlig hjälte, sa Ingemar och tittade bort.

Spanien? Ett! Spanien? Stort! Spanien? Fritt! Fascisternas talkörer. Francos största stöd kom från kyrkan eftersom den såg kriget som en strid mellan andligt korståg och rysk materialism och Francos soldater bar Jesu hjärta i en kedja runt halsen. Det som anarkosyndikalisterna propagerade för – lagliga skilsmässor och fria aborter – var synd och förfall och kvinnorna som dröjde kvar vid fronten var horor. Falangens kvinnoavdelning hängav sig åt sjukvård och dansskolor. De republikanska kvinnorna i Guadalajara hjälpte till att tvätta milisens kläder och stoppa kulspruteband. I gengäld skötte milismännen om stadens parker. Kokvagnen (och med den: post och tidningar) skulle till staben två gånger per dygn. Vägen dit var mer utsatt än främsta linjen.

Löpgravarna var ofullständiga på grund av bristen på spadar. Mörkret ogenomträngligt på grund av bristen på ficklampor. Kylan outhärdlig på grund av bristen på ylletröjor och vindtygsrockar. En kamrat som kände ett desperat behov av att ta ett bloss fick en kula i pannan när han reste sig upp i skyttegraven för att fråga om tändstickor. Det viktigaste var att hålla huvudet nere. Huka. Göra sig så osynlig som möjligt. Det fanns alltid en överhängande risk att de nyanlända försökte rymma eller skada sig själva, och därför var informationen, och agitationen, fortsatt viktig. Flygblad och talkörer formulerades. Soldaterna behövde få veta vad som hände i världen, med noninterventionspakten, den uteblivna vapenexporten, vad de svenska och tyska och spanska tidningarna sa om kriget och om dem. Vilka regeringar stod bakom republiken, vilka förrådde, vilka förstod ingenting.

Anarkosyndikalismen, sa Torsten, är helt orimlig i ett krig eftersom den bygger så hårt på individualism.

Äh, sa Ingemar. Individen är ju förutsättningen. Om du slukas upp av organisationen har du snart ingen egen vilja.

Äh, sa Torsten. Tror du det fanns några krig om folk inte var sådana ärkeindividualister?

Tror du det fanns några krig om folk fått lära sig att tänka själva?

De blängde på varandra.

Det är väl det som är problemet, sa Torsten, om du tänker själv tänker du på dig själv.

Om du lär dig att tänka växer tanken, sa Ingemar, och kan rymma hur mycket och hur många som helst.

Du förstår väl att fascisterna tänker likadant som vi, sa Torsten. Att de ska rädda Spanien, och världen. De ser det som ett krig mellan ont och gott och att de är goda.

Men vi ser det väl inte som ett krig mellan ont och gott, vi ser det väl som ett krig mellan klasser?

Och vad är skillnaden? Torsten lät igen som Verner Holm. Skillnaden är – började Ingemar. Skillnaden är väl herregud avgörande. För det finns ingen godhet och ingen ondska. Jag trodde ändå att ni kommunister var smartare än så.

Torsten skrattade.

Det går inte att bygga en motståndskraftig och beständig organisation på romantiska filosofier. Om vi ska omfatta och omhulda hela gråskalan behöver vi mer än ett liv på oss att slåss. Det viktigaste är väl ändå att fascismen och nazismen inte segrar.

Men diktaturer, som Stalins, går bra?

Tror du på allvar, Bäckströmmen, att människor kan skapa fred och ordning utan någon som leder dem?

Jag tror att det bara är så, underifrån, som fred och frihet kan bli till. Ingen som sitter på någon annan. Om Stalin sitter på dig, känner du dig fri då?

Ingen kommer att få sätta sig på någon av oss när republiken har segrat. Herregud, Ingemar, vi är ju på samma sida.

Den nya kulsprutan var uppmonterad och klar. Eftermiddagssolen brände. Torstens skägg hade vuxit sig tätt men Ingemar hade klen skäggväxt. De rullade ihop filtarna som torkat i solen. Mot kvällen började det blåsa in moln över himlen. Med vinden kunde det komma vad som helst: bombplan, regn, vidrig sand i ögonen. De låg i den grunda skyttegraven. Lössen jävlades. Och rännskitan, som varenda en av dem led av. Terrängen runt om hade inte tänkt sig besök utan ett långt, fridfullt liv, omsluten av sig själv.

Kriget är fan så mycket värre än jag trodde, sa Torsten. Han åt en dadel. Drack en klunk vin. Sedan sattes filmen på igen, ljudet skruvades upp, de fick order att avancera, och de sprang, vilka hjältar, rätt ut i ingenting och publiken jublade. Syntes inte skräcken i deras ögon eller var det just det som gjorde filmen bra, att den var så realistisk? Guadalajara var Mussolinis offensiv. Det tog inte mer än en halvtimme innan de italienska fascisterna var klarvakna. Långt upp på himlen, som svarta prickar först, kom flygplanen. I horisonten som låg alldeles för nära, störtade dammet upp när tanksen kom närmare. En stålgrå linje, och skogen jämrade sig. Garibaldbataljonen stred mot svartskjortorna. Det var så dåligt med republikanska vapen att de fick vänta på att någon dog för att kunna fortsätta strida. Det syntes inte på filmen att Ingemars tankar inte stämde med kroppens rörelser. I ögonvrån kunde han se två män, nya i kolonnen, frysa fast i skräck. Adelante camarades! ropade Meister och Ingemar såg kulan fara genom luften, såg Meisters kropp vrida sig, bröstet utåt, armarna bakåt, som om han flög, som om något drog honom uppåt, innan han föll. Han var omtyckt av många. Han skulle bli saknad. Men inte för evigt. Ingemar sprang och sprang. Förbi godisautomaten utanför Lundbergs blomsterhandel, davidsstjärnorna som ett mönster i fasaden ovanför hakkorsen i nazisternas partilokal, Polyfotosalongens snirkliga bokstäver på snedden. Han mindes verkligen allting men blev osäker på om han mindes rätt. Stannade upp och såg sig själv stå där: en myra i en skog. Nya ställningar befästes, och de grävde ner sig. Luftvärnet stärktes med nya ryska plan och för första gången hade regeringstrupperna tillräckligt med tanks. Marken vibrerade.

Lille Ingemar, vad gör du där? hörde han Eivors röst. Vad gör du där mitt i alla farligheter? Barn ska bo i slott och ha små guldkronor på sina hjässor. De ska matas med kakor och lindas in i sammet. Hör du det, lille Ingemar?

Men jag är inget barn längre, ser väl mamma? Nej, förstår mamma, jag har blivit en myra i en stor skog.

Återigen var Madrid siktet, staden skulle tas från nordost och italienarna marscherade framåt, inåt fast rebellerna sa till alla som frågade att de italienska styrkorna, och de tyska dödsmaskinerna, inte fanns. Åtminstone inte på spansk mark. Och de som bestämde över världen, de som – med England i spetsen – kallade sig demokratier, satte pannorna i djupa veck, lutade sina veckade pannor mot handflatorna, och armbågarna mot stora blanka skrivbord, de fick verkligen tänka efter och ändå kom de fram till att allt var som det skulle. Neutraliteten bestod. Med undantag för de tusentals galna äventyrare som invaderat Spanien för att slåss på folkfrontens sida, i strid mot neutraliteten, som ett rövarpack.

Ingemar och kamraterna skulle försöka få kontakt med en bataljon längre ut på flanken, men den låg för långt ut och kartorna var värdelösa. De kunde ana sig till deras artilleri. Korta intensiva salvor med långa mellanrum. De ropade åt himlen och demokratierna: Flyg åt Spanien! Nu för fan! Fascisterna gick emellan och anföll bataljonen i ryggen. Det kom ett vulkanliknande granatnedslag och hela skogen fylldes av splitter. Det kom ett skrik: Herregud hela sprutan gick åt helvete! På håll såg Ingemar Peixos, som hållit kulsprutan, försöka väcka den unge spanjoren – som Ingemar glömt att fråga vad han hette, han som inte visste vem Joe Hill var. Peixos grävde i resterna, letade och letade längre in i den massakrerade kroppen.

Ingemar var den som vinkade in ambulansen när den kom och tog med sig Peixos. Blodpölar under Ingemars fötter. Vita tygstycken framför skyttevärnen och med solen kom de sovjetiska jaktplanen och bombade fascisternas ställningar. Samtidigt kom regnet och fyllde skyttegravarna. Fascister- nas flygplatser översvämmades. Ingenting kunde lyfta eller röra sig i den leran.

På morgonen väcktes de av två ryska officerare som ville att de skulle ställa upp sig för inspektion. Ingemar såg hur Einar tvekade och när Ingemar vände sig bort från dem och drog upp filten halvt över ansiktet gjorde Einar detsamma.

Passa er så att ni inte anklagas för myteri. En av officerarna spände blicken i Einar.

Myteri? Nu reste sig också Ingemar, muttrade: Jävla kadaverdisciplin.

Einar drogs upp ur sin bädd, det såg ut som om den ene officeren höll honom i kragen, den andre greppade tag i Ingemars arm. De tog också med sig Rafal, Ingemar hör- de »försök till desertering«. Han tittade sig om i rummet och såg Torsten stå i givakt med ett besynnerligt uttryck i ansiktet, det tycktes glida mellan rädsla och lättnad, fram och tillbaka.

Det var först när den republikanska segern basunerades ut – femtusen döda fascister, resten hade flytt – som Ingemar och Einar släpptes ut ur arresten. Samma officerare som satt dem där delade godmodigt ut bakverk och hällde upp mousserande vin som de kommit över från fascistlägren. För- råden fylldes på. Smör och konserver. De ryska officerarna – direktimporterade från Stalin, som Einar sa – hade med sig uniformer och stövlar som fördelades bland männen. Efteråt skulle det heta att slaget vid Guadalajara var den enda riktigt tydliga republikanska segern, men över ordet seger skramlade en rad av tanks.

Order om uppbrott, upp på lastbilsflaket igen. Vid Tori- ja blommade violer men om nätterna var det fruktansvärt kallt. Italienarna var en halvtimme bakom dem, likadant klädda som de i grågröna uniformer men sämre på att klara kylan. De kom till Brihuega där de väntade in nationalister- na som flydde åt fel håll och togs till fånga i den plötsliga snöstormen. När solen bröt igenom den vita himlen stod de vid en dal fylld av grå olivträd. Längst ner i dalen låg en by där en fascistisk flagga vajade. Det första de gjorde var att ta ner flaggan. Ut ur husen kom kvinnor och barn som varit instängda i veckor. Försiktigt såg de sig omkring men visade ingen tacksamhet, en av dem spottade mot Einars fötter (han var med i gruppen som gått in i de första husen).

Papegojor skränade i kyrktornet. Människorna här måste ha varit rädda, tänkte Ingemar, nu behövde de inte vara rädda mer. Men kastanjeträdet blödde och kyrktaket var skadat; varje tegelsten hade lagts med omsorg, det arbetet blev tydligt när det var ett stort hål rätt igenom. En virvelvind for in över byn. Den äldsta granen miste sin krona. Den skulle inte växa ut igen.

Klara.

Cañizar, mars 1937. Efter Brihuega och Torija kom vi till en vacker liten by avskuren från kriget. Vi sov i tretton timmar. Blev avlusade och fick kläderna tvättade. Khakiuniformer har nu införts överallt. Disciplinen har blivit strängare och vi är beordrade att göra honnör och stå i givakt. Vi är beordrade att putsa våra skor. Jag vet att det finns officerare som betalar en stor del av sina löner till Röda hjälpen, men vad ska vi med rangordningen till? Politiska avdelningen har en svår uppgift att förklara det för oss. De säger att disciplinen behövs för motivationen och segern, att vi stimuleras av att kunna stiga i grad, och vi anarkister är för få och för trötta för att säga emot. Milisen har blivit en regelrätt armé. Jag håller fast vid att det kan förändras. En dag måste vi landa i det rätta. Jag tror inte du skulle känna igen mig om du träffade mig någonstans på vägen mellan Madrid och Valencia, eller också skulle jag inte känna igen dig.

Den fuktiga våren exploderade i blomster. Mandelblom gav vika för körsbär och floderna steg. Vild sparris växte sig yvig som plymer. Det var påsk men inga processioner på Barcelonas eller Madrids gator. Ingen jungfru Maria i sin blå sjal. I slutet av april blommade det som ivrigast i Pyrenéerna. Om Eivor hade levt och skrivit brev till sin son vid fronten, vad skulle hon ha skrivit då? Skulle hon ha skrivit som Peixos mamma gjort, att han skulle vara tapper ända in i döden och att hon hellre sett att han fått leva ett lugnt och lyckligt liv. Men eftersom det nu inte är på det viset måste du vara modig, som du alltid varit.

Hade Ingemar varit modig? Han var inte en av dem som rusade framåt, som Torsten och Ragnar. Han var en av dem som tvekade. Ingen märkte det i tumultet. Han hade, i dröjsmålet, i hemlighet, samlat upp sådant som låg på marken, som blivit tappat under strider och annars skulle ha glömts bort i skyttegravar, i lador, på hotell. Han hade i sina ägor en del av en uniformskrage med röd stjärna, en medlemsbok från Sveriges kommunistiska ungdomsförbund, flera porträttfotografier, ett pantkvitto, ett anställningsbevis och en rekommendation: »Han är rask, energisk och samvetsfull.« Inskrivningssedlar. Ett foto av en skogsdunge. Ett foto av en ung mans rygg med ett skotthål strax under skulderbladet, och solen lyste skarpt på golvets keramikplattor, dess snirkliga mönster – hade Ingemar stått på det golvet? Var det hans rygg? Om Eivor levt kanske han inte hade rest till Spanien. Han kunde inte komma på någonting hon skulle skriva eftersom han inte ens var där, då. Och om han ändå åkt skulle hon inte ha skrivit alls. På sin höjd: Jag vill att du kommer hem.

Det republikanska vilohemmet i Mora Leja skulle göras om till barnhem och det som tidigare varit kompani Joe Hill var med och hjälpte till. De bar sängar och ungar. Barnen klamrade sig fast vid dem. Solen lyste i deras ansikten.

Titta denna, sa Einar och såg förbryllad ut, som om han bar på en apa eller en tigerunge. Höll sitt ansikte en bit ifrån men flickan tryckte sig envist närmare. Hon var kanske sex år och mager som en sticka. Kort rufsigt hår, mörkögd och smutsig.

Jag har burit många stammar och sågar men aldrig ett barn, sa Einar.

Jag har fan bara burit säckar och lådor och vapen, sa Ingemar och kånkade på kappsäckar som sköterskorna packat ihop. Log mot flickan. Frågade vad hon hette. Cómo te llamas? Hon tittade blygt på honom och höll hårt om Einars hals.

Maria Benita, sa hon med låg röst. Tryckte det lortiga ansiktet in mot Einars hals. Einar tittade villrådigt mot Ingemar, men flyttade sedan sitt huvud mot hennes.

Du skulle heta Maria Bonita, sa Einar.

Det var många trappor upp, Maria släppte inte Einars hals, hon somnade i hans famn.

Visste du, viskade Einar, att de sovande kropparna är mycket tyngre än de vakna.

Näe? sa Ingemar. Det hade jag ingen aning om. Han tänk- te att han aldrig burit någon alls. Åtminstone ingen levande människa. Inte ens Klara, fast han kunnat göra det om det hade behövts. De kom in i rummet dit de blivit visade. Det var fullt av hyllor med böcker, men inget rum för barn. Inte ännu. Det hängde spindelnät i dörrkarmen och runt fönstret som Ingemar drog ner.

Det visste inte jag heller, förrän nu, sa Einar och lade för- siktigt ner flickan på en tom brits i rummet.

Här ska vara din plats, sa Einar högtidligt, här ska du sova gott varje natt, tills de hämtar dig.

De lever inte längre, viskade Ingemar.

Ssscchh!

Det kommer att ordna sig för henne, Einar. Hon kommer att få det bra här.

Det fanns ingen filt till bädden. Einar såg sig rådvill omkring innan han tog av sig rocken och lade den över henne. När Ingemar vände sig om för att gå nerför trappan höll han på att snubbla över en pojke som stod där och tittade på honom med allvarlig blick.

Hej, sa Ingemar. Djävul, sa pojken. Ingemar ryckte till.

Vi försöker hjälpa er. Volem ajudar.

Diablo, sa pojken.

Ingemar gick ner för trappan. Einar kom efter.

De döda barnen är nog ännu tyngre, sa han, när de kommit ner och ut på vägen.

 

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
1 timme sedan
Vänsterpartiets partiledare Nooshi och Alexandra Urisman Otto
Alexandra Urisman Otto om regeringsbildningen och behovet av en politisk spelplan som utgår från verkligheten. Foto: Anders Wiklund/TT, Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Behöver vi verkligen ”få saker gjorda” just nu?

”För att kunna driva den politik som ovillkorligen måste till för att bekämpa fascismen och bemöta klimatkrisen krävs ett folkligt stöd som ännu inte existerar i Sverige.” Alexandra Urisman Otto om behovet av politiska ledare som talar klarspråk och politiska förslag som ligger i linje med det vetenskapen säger krävs.

Många är vi som har längtat efter något annat de senaste fyra åren. Vad som helst, har det känts som ibland. Allt som kan ersätta den obehagligt populistiska och ofta rasistiska grundton som genomsyrat Tidöpartiernas tid vid makten. Och nu är det väl snart dags. Så fort Vänsterpartiet har tagit tag i de allvarliga valfusk-anklagelserna och lämnat sin katastrofala krishantering bakom sig. Då kan de bli en del av ett politiskt alternativ som kavlar upp ärmarna, plockar fram sina förslag och får lite saker gjorda.

Ju mer jag tänker på det, desto mer skrämmer det mig. För – missförstå mig rätt – att ”få saker gjorda” är inte vad vi behöver just nu. 

Mandatperioden som ligger framför oss är på många sätt helt avgörande. Ett misslyckande skulle inte bara innebära en försvagning av de enda två enda partier – V och MP – som har potential att driva på för en mer radikal transformation av det svenska samhället till det bättre. Det skulle också bädda för en rekordstark comeback, en Tidö 2.0, där risken är avgörande för att SD:s inflytande leder oss mot en situation som liknar Trumps USA eller Erdoğans Turkiet.

Sju av nio planetära gränser är nu överskridna

I omvärlden råder någon typ av undantagstillstånd, och det tycks råda på obestämd tid. Benjamin Netanyahu, som i snart tre år har lett ett folkmord mot den palestinska civilbefolkningen och är efterlyst för brott mot mänskligheten av den internationella domstolen ICC, talar i FN i New York och reser sedan lugnt tillbaka till Israel igen. Donald Trump monterar bit för bit ner samma ICC med svepande sanktioner. Och så har vi den lilla detaljen med planetens livsuppehållande system:

I veckan har två olika rapporter dominerat mitt flöde. Den ena berättar att det klimatkris-dopade, extrema El Niño-fenomenet som just nu sveper över världen väntas leda till omkring 450 000 dödsfall de kommande fem månaderna. Den andra kommer från forskarteamet som fokuserar på de nio så kallade ”planetära gränserna” som beskriver de sammankopplade processer i jordsystemet som måste hållas inom säkra nivåer för att bevara planetens stabilitet. Sju av nio planetära gränser är nu överskridna – och samtliga sju ligger längre utanför den säkra zonen än vid någon tidigare mätning.

Det vi behöver i det här läget är givetvis att ”få saker gjorda” men för att det ska gå behöver vi först en politisk spelplan som utgår från verkligheten. För att kunna formulera och driva den politik som ovillkorligen måste till för att bekämpa fascismen och bemöta klimatkrisen krävs ett folkligt stöd som ännu inte existerar i Sverige. Att ett sådant skulle gå att skapa utifrån en trängd regeringsposition fylld av urvattnade kompromisser är väldigt svårt att tänka sig. 

Mer än något annat behöver vi nu politiska ledare som talar klarspråk och politiska förslag som ligger i linje med det vetenskapen säger krävs, hur långt ifrån det nuvarande paradigmet de än framstår. FN:s klimatpanel tydliggjorde redan för två hela mandatperioder sedan vad det är som behöver ske: ”Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.” 

Bryt politikernas status quo

Forskare och tänkare över hela världen presenterar gång efter annan förslag på verkliga systemtransformationer, nya ekonomiska system och hur vi kulturellt och politiskt ska kunna röra oss ditåt. En grupp ekonomiska experter, sammankallade av FN, har tagit fram rekommendationer för att mäta resultat bortom BNP – ett steg bort från det konstanta fokuset på evig tillväxt, i riktning mot något som mäter det som människor verkligen värdesätter.

Ändå råder i det svenska medielandskapet ett mer eller mindre uttalat tabu mot att ens andas om verklig systemförändring. Och partiernas politik och kommunikation utgör hittills inga undantag. Trots att Sverige är ett av de länder i världen som har bäst förutsättningar att agera kraftfullt talar vårt mest ”radikala” riksdagsparti fortfarande om ”hållbar tillväxt” och vill att vi ska veta att man kan ”ta en charter till Sunny beach och ändå vara vänsterpartist”. 

Så nej, jag tror tyvärr inte att det här är mandatperioden när vi ska försöka ”få saker gjorda”. Det skulle ta all vår tid och kraft, göra att vårt kollektiva fokus hamnar helt fel och sammantaget med största sannolikhet göra större skada än nytta. Nu är det dags att gemensamt börja tala om rätt saker och att mobilisera ett motstånd mot det status quo som hotar precis allt det som betyder någonting på riktigt.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Johan Apel Röstlund om Vänsterpartiets kriser. Foto: Wikimedia commons och Axel Green

Johan Apel Röstlund:
Var är V-ledningen när det stormar som mest?

”Vänsterns bekymmer i Borlänge kan knappast ha undgått någon. Bakslag och besvär.” Johan Apel Röstlund om krisen i Vänsterpartiet.

Det är svårt att inte ta sig för pannan. Om den inkryssade Mohamed Abdukardir Ali vet vi fortfarande alldeles för lite. Misstankar om valfusk finns. Det måste såklart fortsätta att utredas ordentligt. Precis som att det måste påminnas om att även andra partier vid tidigare val både polisanmälts och anklagats för försök till röstköp och så kallad otillbörlig rösthantering.

Samtidigt ser vi ett lika förutsägbart som fult rasistiskt drev från höger.

Ändå och för att upprepa C.H. Hermansson mest berömda uttalande från sensommaren 1969: Någon jävla ordning måste det väl vara i ett parti.

Hundra års erfarenhet av riksdagen

Den nuvarande ledningens hantering av mediarapporteringen från debaklet i Dalarna har nämligen varit bedrövlig och kan knappast ha rosat marknaden för V att ta en plats i den, vad det nu ser ut, allt mer avlägsna regeringen.

Det är helt enkelt en sorglig soppa på så många plan och ställer en lång rad frågor kring hur saker fungerar.

Vänsterpartiet har suttit i riksdagen sedan 1921. Med över hundra års erfarenhet av Sveriges högsta lagstiftande församling tycker man därför att organisationen borde lärt sig hur det politiska spelet fungerar. 

Det har vänstern uppenbarligen inte gjort. I stället är det kris och katastrof och redan innan valet mängder av strukna kandidater. Och samtidigt en lika nollställd som frånvarande partiledning. 

Från Nooshi Dadgostar och den annars så pratglada vice partiledaren Ida Gabrielsson hörs plötsligt noll och ingenting. Enda livstecknet mitt i krisen är en delfin- och regnbågsbild, lika fin som intetsägande, på instagram men annars är tystnaden total.

Måste kunna ha flera bollar i luften

Det borde gå att hålla flera bollar i luften samtidigt, kan man tycka. För ligger det något i anklagelserna mot de bägge Borlängepolitikerna är det naturligtvis allvarligt. Samtidigt är det partiets uppgift att ha koll på vilka som står på valsedlarna, inte minst till riksdagen.

Det här med personval är långt ifrån problemfritt och har varit starkt ifrågasatt, framför allt just från Vänsterpartiet, sedan systemet började gälla 1998.

När de nu satsat hårdare än kanske någonsin på att få ingå i regeringen känns det därför både underligt och naivt att de inte förberett sig bättre än så här.

Det är som sagt svårt att inte ta sig för pannan.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Hamnarbetarförbundets Erik Helgesson utanför Arbetsdomstolen
Efter att ha fått sparken vägrades Erik Helgeson tillträde till hamnen för att sköta sitt fackliga uppdrag. Foto: Johan Apel Röstlund

Den fackliga följe­tongen fortsätter

Den fackliga följetången kring Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson fortsätter. På tisdagsmorgonen inleddes huvudförhandlingen i ett av de infekterade målen där bolaget APM Terminals i Göteborg vägrat släppa in honom på arbetsplatsen för att utföra sina fackliga uppdrag.

Tisdagens förhandling i Arbetsdomstolen gällde alltså inte den hårt kritiserade uppsägningen av Erik Helgeson i början av 2025. Det var då arbetsgivaren Gothenburg Roro Terminal, GRT, polisanmälde honom för brott mot rikets säkerhet i samband med Hamnarbetarförbundets planerade blockad mot israeliskt krigsmateriel. En anmälan som snabbt lades ned av både Justitiekanslern och polisen och som Arbetaren rapporterat om upprepade gånger.

I stället handlade tisdagens förhandling om hans fackliga roll och frågan om APM Terminals, ett annat bolag verksamma i Göteborgs hamn, agerande när de utestängde Helgeson från hamnen.

Här kräver facket skadestånd både för Helgeson personligen och till förbundet.

APM bestrider anklagelserna

Hamnarbetarförbundets juridiska ombud Frederick Batzler menar att det är helt orimligt att en facklig förtroendeman nekas tillträde till hamnen för att träffa förbundets medlemmar. APM Terminals gick dessutom, enligt facket, enbart på GRT:s linje när de stängde av och avskedade Helgeson från sitt arbete.

– En viktig del i Eriks arbete som vice ordförande och central förtroendeman i facket är just att besöka medlemmarna på deras arbetsplatser för att förbereda förhandlingar och informera om pågående rättstvister. APM hänvisade till Roro-terminalens beslut men de påståendena avfärdades ju snabbt av både JK och polis, sade Frederick Batzler under sin sakframställan i AD.

APM å sin sida bestrider anklagelserna och menar att beslutet om tillträdelseförbud ligger under bolagets eget säkerhetsansvar. Deras juridiska ombud Hanna Björklund var dock noga med att påpeka att de inte ifrågasätter Erik Helgesons ställning inom Hamnarbetarförbundet.

Erik Helgeson själv var lugn inför tisdagens förhandling.

– Känns helt okej just nu. Det här är ju mycket mindre personligt än själva uppsägningsmålet som kommer framöver, säger han till Arbetaren utanför AD.

Dom i dagens mål, med rubriceringen Hindrande av förtroendeman och brott mot tolkningsföreträde, väntas komma inom någon månad.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Fotomontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. I bakgrund bild på Göteborgs Universitet samt en skärmdump från enkät från SOM-institutet
I SOM-institutets enkät klumpas Arbetaren ihop med Riks och Samnytt. Foto: Wikipedia, Johan Apel Röstlund. Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nej, SOM-institutet – Arbetaren är inte ”alternativ­media”

”En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om man ’pekar ut’ medier kopplade till regeringen.”

I veckan skickades en enkätundersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet ut. En av enkätens frågor lyder: ”Vilka av följande informationskällor tog du del av inför riksdagsvalet 2026?” 

Bland svarsalternativen finns ”Traditionella nyhetsmedier (TV, radio, eller tidning).”

Eller: ”Alternativa nyhetsmedier (t.ex. Riks, Flamman, Arbetaren, Samnytt)”. 

Våra läsare och skribenter har blivit förbannade. De vill inte att deras tidning ska klumpas ihop under begreppet ”alternativmedier”. Att vara ”alternativ” är i sig ett märkligt begrepp, som teoretiskt kan täcka nästan vad som helst. Men i det allmänna medvetandet är det sedan något decennium kopplat till rasism, desinformation och konspirationsteorier.

Värre är dock att SOM-institutet lägger in Samnytt som jämförelse – eftersom just Samnytt gått ur det medieetiska systemet.

Tanken med det medieetiska systemet är kort förklarat att medier frivilligt ansluter sig till gemensamma regler för att motverka exempelvis uppenbara sakfel och ogrundade uthängningar av privatpersoner. Genom att ta ansvar för sin egen etik vill mediebranschen minska behovet av politisk inblandning och lagstiftning.

När Samnytt valde att gå ur var motiveringen ungefär att systemet används av ”etablissemanget” för att ”smutskasta konkurrenter”.

Extremt skilda exempel

För sammanhang: Samnytt är en nyhetssajt som grundades 2017, som en efterföljare till bloggen Avpixlat. Sajten har starka kopplingar till Sverigedemokraterna. Samma sak gäller mediekanalen Riks, som lanserades av SD år 2020. 

De andra två exemplen i SOM-institutets enkät är alltså vi på Arbetaren, och Flamman.

Flamman betecknar sig som oberoende socialistisk. Rötterna går tillbaka till 1906, även om dess ägare och inriktning har skiftat betydligt sedan dess. Det är ändå en etablerad tidning som ingår i det medieetiska systemet. Precis som Arbetaren gör.

Tidningen Arbetaren har en stolt och obruten historia sedan 1922. Drivkraften har alltid varit att lyfta människor och rörelser som är långt från maktens korridorer – eftersom tidningens grund är frihetligt socialistisk, aldrig partipolitisk. Vi har på samma gång varit en viktig del av offentligheten. Vi har lyft skribenter och ämnen som fått stort genomslag, vi skrev om såväl hotet från fascismen som klimatkrisen långt innan de större medierna.

Falsk balans – och rädsla för konsekvenser?

Jag förstår att Arbetarens läsare och skribenter reagerar med bestörtning.

Vi söker just nu SOM-institutet för att få svar på hur de ser på begreppet ”alternativa medier” och hur urvalet av exempel skett. Vi undrar förstås också varför inte Arbetaren och Flamman skulle rymmas i svarsalternativet ”traditionella nyhetsmedier”.

På ett sätt kan jag dock förstå hur enkätmakarna antagligen resonerat. Rädsla för kritik kan ha lett till något i stil med det som brukar kallas falsk balans i medier: att olika åsikter ska ges lika mycket utrymme, även om den ena sidan inte har vetenskapligt eller faktamässigt stöd. När man egentligen vill ha svar om högerextrema alternativmedier lägger man därför in några andra, som ses som ”vänster”, för ”balansen”. I sammanhanget, som är medier och riksdagsvalet, kan jag också förstå att just vi fick åka med: vi har bevakat riksdagsvalet med våra i Sverige unika, utomparlamentariska perspektiv. Till exempel har vår satsning där Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto reser runt i Sverige nått hundratusentals tittare och läsare. 

Men den stora frågan är: Varför skulle avsändarna bakom enkäten vara så rädda för kritik?

En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om de ”pekar ut” medier kopplade till regeringen. 

Nu när vi slipper Tidöregeringen får vi hoppas att forskarna kan andas ut vad gäller just det. 

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Malmö Latinskola
Sörjande samlas utanför Malmö Latinskola där två lärare dödes av en elev vid ett skoldåd i mars 2022. Foto: Johan Nilsson/TT

Anmälningar om hot och våld i skolan ökar kraftigt

Antalet anmälningar om hot och våld i skolan har skjutit i höjden. Det visar nya siffror från Arbetsmiljöverket. Främst är det lärare som utsätts.

I skuggan av de senaste årens fruktansvärda skolattacker växer också problemet med hot och våld mot Sveriges lärare. Det visar Arbetsmiljöverkets siffror på antalet anmälningar, som under de senaste tio åren ökat från 638 till förra årets 1 265. Bara i år har hela 800 anmälningar kommit in.

De flesta anmälningarna gäller hot eller våld från elever riktade mot lärare och annan skolpersonal.

– Problembilden skiljer sig åt mellan skolorna, men det alla säger är att det är flera saker som händer samtidigt som gör att situationen blir ohållbar. Det kan vara utagerande elever, en sammanslagen skola och mindre resurser, säger Ilse Hakvoort, forskare vid Göteborgs universitet som studerat lärares utsatthet för våld och hot, till nyhetsbyrån Siren.

”Betydande arbetsmiljörisk”

Arbetsmiljöverket skriver i ett pressmeddelande att över 1 100 grund- och gymnasieskolor runt om i Sverige inspekterats och att hela 75 procent av dessa brister i sitt arbete med att förebygga risker för att personal utsätts.

– Ingen ska behöva bli sjuk eller skadas på grund av sitt jobb, men tyvärr ser vi att arbetsmiljöfrågorna inte prioriteras på det sätt som regelverket kräver och som är nödvändigt för att skolan ska vara trygg och säker, säger Annika Schmidt, projektledare för Arbetsmiljöverkets tillsynsinsats i ett uttalande.

Om den kraftiga ökningen av anmälningar beror på förändringar i rapporteringen eller om hot- och våldshändelserna faktiskt ökat i antal de senaste åren, är ännu inte helt fastslaget enligt Arbetsmiljöverket. Oavsett vilket menar dock myndigheten att händelserna medför en betydande arbetsmiljörisk i landets skolor.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT / Montage: Arbetaren.

Veckovers: Morgonhästen

Morgonen är mulen,
himlen den är grå.
Sömnen är snart stulen.
Alarmet börjar gå.

Koka kaffe, i med bränsle,
ansiktet en säck.
Upp på morgonhästen, gränsle,
sätt igång och väck.

Smöra mackor, kladd och smul
och jaga ungar små.
Förstöra allting jättekul
som de hittar på.

Rösten blir snart inte snäll.
En kropp inställd på strid.
Nu är det ett mirakel
om någon är i tid.

Efter bråk och gråt och skratt,
till slut kom alla ut.
Dagen har just börjat,
mamma är helt slut.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
39-åriga Kristina, i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljar­reaktioner: ”Man får hålla tummarna. De brukar lova mycket i början” 

Arbetaren har besökt Skärholmen för att fråga människor hur deras tankar går, dagen efter valet.
”Hoppas bara på att det blir lite förändring.”

Det är dagen efter valet på torget i Skärholmen i sydvästra Stockholm. Solen strålar starkt, en känsla av högsommar har infunnit sig vid den svagt strilande fontänen. Arbetaren stannar förbipasserande och frågar:

Hur reagerar du på valresultatet, som det ser ut nu?

27-åriga Suraya ber om ursäkt för sina språkkunskaper. Hon har bara varit i Sverige i drygt ett år, sedan hon kom hit från Afghanistan. När hon till sist svarar är det på närmast perfekt svenska:

– Jag har inte sett hur det gick. 

Du har inte sett resultatet? Är du inte nyfiken?

– Jo, jag är nyfiken. Men när jag vaknade gick jag direkt till skolan och gjorde prov. Och sen måste jag lämna in den här boken på biblioteket. Och sen gå till min engelskakurs. Jag ska prata med min man och fråga honom eftersom han var jättenyfiken och kollade varje timme för att se vad resultatet skulle bli.

Hon fortsätter att berätta – om sin önskan att de som hamnar i regeringen ska göra Sverige till ett ”mer utvecklat land”, att man ska ”ta hand om det vackra landet”. Någon oro har hon inte känt, säger hon, när det gäller till exempel Sverigedemokraternas extremt restriktiva migrationslagstiftning. 

– Jag har inte något särskilt att säga om det. Jag har inte varit här så många år, så att jag kan prata om politiken.

Suraya i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Nervös efter prognosen

En kvinna i 30-årsåldern är inte bekväm med att synas med namn och bild i tidningen. Men hon röstade på Vänsterpartiet, berättar hon när hon korsar torget. Och nu är hon nervös.

– Det ser ju tajt ut. Väldigt tajt.

Hon har alltid röstat på vänstern, det är ideologiskt. Och det har inte ändrats i den här valrörelsen, säger hon och understryker samtidigt att det förstås är bekymmersamt att det har funnits personer på listorna som sagt och skrivit oacceptabla saker, ”man borde säkert ha haft bättre koll”. Men det är samtidigt bara Vänsterpartiets listor som har hårdgranskats.

– Jag är inte orolig för antisemitism i Vänsterpartiet. Tvärtom. Det finns betydligt mer av det på andra håll. 

”Tar det som är minst dåligt”

18-årige Emanuel Ene är på väg från tunnelbanan in i Skärholmen centrum när Arbetaren fångar honom. 

Röstade du i valet?

– Ja.

Vill du säga vad du röstade på?

–  Ja, jag röstade på Moderaterna.

Vad avgjorde vilka som fick din röst?

– Alltså jag gillar deras ekonomiska politik, till exempel att skatterna ska sänkas allmänt, att det ska löna sig att kämpa.

Vad tänker du om Moderaternas samarbete med SD? Har det spelat in i ditt beslut?

– Från mitt perspektiv är det något som jag inte gillar, men jag ser inget bättre alternativ just nu så jag tar det som är minst dåligt.

Arbetaren ber att få ta en bild och Emanuel Ene nickar men säger att han vill ta av sig sin ryggsäck.

– Jag kommer direkt från skolan, säger han.

Var går du i skolan?

– På Östra Real. Men jag bor här i Sätra.

Emanuel Ene, 18 år, dagen efter riksdagsvalet 2026, i Skärholmen. Foto: Alexandra Urisman Otto

V starka i Skärholmen

De röda partierna ligger i topp i många av distrikten i Skärholmen. Rösträkningen visar att Vänsterpartiet har gått mycket starkt här. Samtidigt har såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna fortfarande relativt stort stöd i flera valkretsar, även om pilarna pekar nedåt jämfört med förra valet.

39-åriga Kristina är nöjd över hur resultatet ser ut att bli, berättar hon för Arbetaren. Men för henne blev det ingen röst. Hennes 1,5-åriga dotter ramlade och slog i huvudet, så valdagen blev en dag på sjukhus och röstmottagningen hann stänga innan dottern fick komma hem.

Men du har följt nyheterna i dag och sett hur det ser ut?

– Jo, jag är nöjd med Socialdemokraterna.

Hade de fått din röst, om du hade kommit iväg till vallokalen?

– Ja, jag gillar Magdalena. Gillar hur hon tänker och hur hon vill fixa till i Sverige. Och framförallt med vården. Det behövs!

Du var ju i vården i går. Hur upplevde du det?

– Jo, det var… Alltså den där kön du vet. Man väntar så länge. Och så kommer någon efter en stund och så blir det ännu mer väntan …

Så vården är viktig för dig?

– Ja, vården är viktig med läkare och personal.

Det är väldigt jämnt. Och på andra sidan har vi ett parti som har minst sagt skarpa åsikter om invandring och islam. Hur tänker du kring det?

– Jag har inga problem med hur de tänker, alla får tänka sitt. Men jag tänker bara så här: oavsett om man är invandrare eller inte invandrare – så länge alla följer lagar och regler och inte förstör det här landet. Men kommer du hit för att förstöra, då håller jag med dem. Man ska inte vara kriminell. Man lever sitt liv, Sverige ger allt vad man behöver. Man kan inte komma hit och förstöra. Det känns farligt ibland, jag vågar till exempel inte komma hit med barnen. Man vet aldrig vad som kommer hända, säger hon.

– Men ändå är jag glad för hur det ser ut att bli. Att det verkar bli maktskifte. Jag hoppas bara på att det blir lite förändring, att det blir bättre helt enkelt. Man får hålla tummarna och se, för de brukar lova mycket i början. Sen vet man inte, när de vinner. Hur blir det då?

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Fotomontage: I förgrunden Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz till höger. I bakgrunden centerpartiets partiledare Elisabeth Kristin Thand Ringqvist,

Amalthea Frantz:
Ingen vänster­regering i sikte

Texten rullade oupphörligt i SVT:s valvaka: ”Vilka kommer styra Sverige de kommande fyra åren?” Svaret på den frågan visste vi ju på förhand. Staten och kapitalet. Och så någon form av ekonomisk högerpolitik på det. 

Vad mer kan vi veta rätt säkert redan nu? Jo, att de kommande veckorna – eller månaderna – kommer fyllas av utspel och ”förhandlingar”. Kanske kan de till och med konkurrera ut  kvällstidningarnas vanliga krigsrubriker om tv-serier.

Men Tidö verkar dött. Det är ju skönt. 

Att behålla regeringsmakten är ofta svårt, och även förra valet var jämnt.

Motsättningar kan ge oväntade effekter

Väljarna är fortsatt djupt splittrade. Generellt röstar kvinnor och män mer olika än någonsin. Dagens Sverige är fullt av motsättningar, av ”vi och dom”. 

Sådana motsättningar kan vara falska. Ofta är de rasistiska. Men motsättningar i sig är en ovärderlig grund för kamp. De kan även ge oväntade effekter. En sak som säkert har spelat in i valresultatet är att många har reagerat starkt mot utvisningarna av ungdomar och arbetskamrater. Där blev ett helt annat ”vi” synligt: vi som jobbar, som är patienter, skolelever, medmänniskor.

Samtidigt gör Socialdemokraterna, trots att de är störst, ett historiskt dåligt val. Samma sak gäller SD. Många av deras väljare känner sig svikna – med all rätt. Försämringarna av a-kassan, till exempel, är ingen liten fråga för alla som är tvungna att leva av dem. Stödrösterna som räddade Liberalerna lär splittra partiet än mer framöver.

Ekonomisk högerpolitik väntar

Men ett nederlag för Tidö betyder inte att Sverige får en vänsterregering, inte ens i allra vidaste bemärkelse. Mycket sannolikt är att Socialdemokraterna bildar regering med typ alla som vill (utom Vänsterpartiet). 

Som Centerpartiet. C är generellt det parti med mest arbetarfientlig politik. Ingen borde bli förvånad om S fortsätter sin långa resa högerut, och exempelvis struntar helt i både sin uttalade vilja att slopa karensavdraget och sina antydningar om arbetstidsförkortning. De enorma satsningarna på försvaret, och antagligen även på nya fängelseplatser, lär ligga kvar.

Just det, en sak till kan vi veta säkert. Riktig förändring drivs fram av människor utanför riksdagen. Kampen fortsätter.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Fotomontage: Toivo Jokkala i förgrunden till vänster. I bakgrunden Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson
Mobilisering är enda vägen framåt, skriver Toivo Jokkala. Foto: Jonas Ekströmer / TT, Axel Green. Montage: Arbetaren

Toivo Jokkala:
Har vi tur har Tidö fallit – men det här duger inte

I skrivande stund pågår rösträkningen och mandaten står och väger. Kanske kommer vi inte att veta säkert vilken sida som vunnit det svenska riksdagsvalet 2026 förrän senare i veckan. Den otäckaste regeringen i modern tid verkar hur som helst ha fallit – medan Socialdemokraterna visar att de ingenting begripit.

Om resultatet står sig och Tidösidan förlorar är det, i brist på bättre ord, en stor lättnad. Ulf Kristerssons regering, där Sverigedemokraterna formellt har stått utanför men i allt väsentligt hållit i taktpinnen, har varit en katastrof på många plan. Regeringens politik har slagit sönder mängder av människoliv – och normaliserat rasismen, urholkat rättsstaten, ödelagt klimatpolitiken och ytterligare ökat samhällsklyftorna. Den har utgjort ett grundskott mot många av de landvinningar som gjorts i Sverige under det senaste seklet.

En förlust för Tidöregeringen innebär alltså lättnad, en sorts andningspaus. Vi slipper ett läge där en Sverigedemokrat- och moderatdominerad regering måste övertrumfa vad den redan ödelagt, vi slipper Tidö 2.0, vi kan ta ett djupt andetag och samla krafterna. Men det är tyvärr det mesta vi kan hoppas på.

Det här är nämligen, oavsett exakt mandatfördelning i slutändan, ett betydligt sämre resultat för oppositionen än vad som varit rimligt efter denna katastrofregering. Det ledande oppositionspartiet Socialdemokraterna, som ägnat en stor del av mandatperioden åt att triangulera och lägga sig så nära Tidöpartierna det går i dessa partiers profilfrågor, gör ett historiskt dåligt val. Om siffrorna står sig har S inte presterat så här dåligt sedan 1928. Ett smashläge har förvandlats till pyspunka.

Samarbete över blockgränsen en fantasi

Det borde stämma till en rejäl eftertanke, men kommer antagligen inte att göra det, åtminstone inte i Socialdemokraternas ledning. På valnatten sade S-ledaren Magdalena Andersson: ”Givet att det tycks bli så här jämnt igen så finns det all anledning att söka den nya samarbetsanda som jag har talat om. Det vore bra för svensk politik.”

Den samarbetsandan – underförstått: över blockgränserna – finns bara i S-ledningens huvuden, och visar att de ingenting begripit. Precis som när LO-ledningen reagerar på kapitalets bredsida mot fackföreningsrörelsen genom att tala om vikten av handslaget och att stå upp för den svenska modellen framstår Socialdemokraternas reaktion på blåbrunhögerns politiska offensiv som helt verklighetsfrämmande. I ett läge där partiet hade behövt konfrontera den demokratifientliga råhögerpolitiken och lyfta ett progressivt alternativ sitter de fast i en 1900-talsfantasi där de oavsett vart vinden blåser alltid står stadigt i samhällsutvecklingens mitt och håller i taktpinnen. Den fantasin saknar täckning i vår samtida verklighet, och väljarna har visat att de inte heller tror på den.

Om Tidöförlusten nu håller i sig stundar komplicerade regeringsförhandlingar. Socialdemokraterna lär inte få utdelning på sitt flirtande med Kristdemokraterna – en av partiets alla obegripliga och demoraliserande manövrar under valrörelsen – utan vara hänvisade till att göra upp med Centerpartiet och Miljöpartiet, samtidigt som de på ett eller annat sätt säkrar upp Vänsterpartiets stöd.

Mobilisering är enda vägen framåt

När det gäller den kommande politikens innehåll kan alla vi andra som bäst hoppas på en paus i utförslöpan. En socialdemokratiskt ledd regering med centerpartistiska inslag lär inte förverkliga Tidö 2.0:s program – men heller inte rulla tillbaka de ödesdigra förändringar som Tidöregeringen genomfört. Därtill riskerar den att ge utrymme åt flera av Centerns nyliberalt präglade förslag. Det lär bli ytterst impopulärt, och om fyra år kan vi alltså befinna oss i ett läge där SD och Tidö är redo för comeback och kan framställa sig som utmanarna till en stagnerad politik.

Det enda sättet att försöka förhindra det är att använda de här fyra åren till progressiv mobilisering. Som de rekordstora klimatdemonstrationerna i Stockholm och Göteborg veckorna innan valet visade finns det fortfarande ett annat Sverige – ett Sverige där människor tror på rationalitet och solidaritet och på att verklig förändring är möjlig, hur osynligt detta Sverige än varit i valrörelsen. Det är den sortens krafter vi måste bygga på – i de sociala rörelserna, på arbetsplatserna, i opinionsbildningen.

Alltför länge har brunhögern nu fått formulera problembeskrivningarna – det är dags för oss andra att ta över. Vi kommer tyvärr inte att kunna luta oss mot den kommande regeringen, oavsett hur den ser ut.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Nedräkning – Valfeber och planetär hetta

Hallå i slutet av valveckan! 

Hur mår ni? Jag (det är Alexandra som skriver) tycker det är svårt att låtsas som att det här är som vilka dagar som helst, skrev lite mer om det här. Du som läser: Skicka gärna ett mejl och berätta hur tankarna går och – framför allt – vad ditt svar är på frågan: ”Vad fan ska man göra efter söndag?” 

För vad ska hända egentligen, efter det här valet? Vi vet ju att rösträtten är en avgörande del av demokratin. Men den är långt ifrån det enda verktyg som finns för att försöka skapa förändring. 

Är du organiserad? Medlem i några rörelser eller grupper? Ska du bli det? Har du skrivit insändare, gått i demonstrationer, stickat halsdukar för Rebellmammorna eller limmat fast händerna i asfalten? Alla har vi säkert olika uppfattning om vilka metoder som är bra och vilken aktivism som är mest effektiv. Men att förändring kommer vara nödvändig – oavsett valutgången på söndag – det är ett faktum. 

Det räcker som bekant med att titta på klimatkrisen. Augusti var den varmaste månaden som någonsin uppmätts på jorden. Föga förvånande med tanke på att utsläppen av växthusgaser inte störtdyker som de skulle behöva göra – utan ökar. Vi har alltså ett badkar med vatten upp till kanten och istället för att skruva av vattnet så fort vi kan, så står kranen under högre tryck än någonsin.

FN:s miljöorgan har konstaterat att 1,5-gradersgränsen är förlorad och att uppvärmningen i absolut bästa fall kan begränsas till 1,8 grader. Det är ett oerhört besked som visserligen inte är förvånande för någon av oss som följer utvecklingen – men som ändå chockerande nog bara touchade nyhetsflödet innan det sopades bort av den norska kungafamiljens begravningsförberedelser, partipolitisk pajkastning och meningslös ”konsumentjournalistik”.

Några andra goda nyheter (obs: ironi) från den senaste tiden: 

Efterfrågan på kol väntas öka i världen på grund av USA:s krig i Iran. Störningar i transporterna av olja och fossilgas genom Hormuzsundet har drivit upp priserna och bidragit till ökad kolanvändning i länder som har fossilgaseldade kraftverk och ”ledig kolkapacitet”, enligt Internationella energiorganet. Kol är det mest klimatskadliga av alla bränslen.

Världens hav är så fruktansvärt heta att man hoppar till när man ser graferna

Enligt en ny rapport från Världsmeteorologiska organisationen bidrar röken från skogsbränder till minst 100 000 dödsfall om året världen över. Minst 35 000 människor bedöms ha dött i värmerelaterade dödsfall under sommarens långa värmeböljor i Europa.

Och Svenska Naturskyddsföreningen flaggar – efter att ha granskat samtliga partiers valmanifest – för att de flesta visserligen skriver om värdet av den svenska naturen. Men det råder ”stor brist på skarpa förslag” för att skydda den.
”Flera partier lägger till och med fram förslag som skulle förvärra läget”, konstaterar man krasst.

Sverige – ett rikt land med alla tänkbara möjligheter (och skyldigheter) att gå före i en verklig omställning – sviker dramatiskt.

Eftersom de klimatmål som alla partier utom SD har ställt sig bakom bara omfattar omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp, är det lätt att dra slutsatsen att inte heller själva politiken är tillräcklig. För även om målen magiskt skulle nås – är Sverige mycket långt ifrån att göra sin del av det globala klimatarbetet.

Givetvis finns det grader också i helvetet. Flera olika granskningar pekar på att vissa partier är klart mindre dåliga än andra. Men oavsett: dags att förbereda sig inte bara för helgens nervpärs – utan för tiden som kommer därefter.

Några sista minuten-tips för dig som inte har bestämt dig för vad du ska rösta på än. Här finns en ny valkompass framtagen av en matematiker vid Stockholms universitet. Den bygger på hur partierna faktiskt har röstat under mandatperioden och inte på löften eller utfästelser. Jag (Alexandra) skrev om den här. Det finns hur många frågor som helst så man behöver inte göra alla – det går att kolla sitt resultat löpande under tiden man svarar. Här får du också en bild av hur partierna ser på folkmordet i Gaza. 

Vill också tipsa om väljarintervjun med Moaawia Albriki, som överlevde attacken i Fagersta. Det var ett fint och starkt möte.

Okej… Det var allt för nu. Vi hörs på andra sidan!

Publicerad Uppdaterad