Gävle, fortfarande vinter. Klara eldade och värmen fyllde fyrspisrummet, Hellgren kom stånkande med ved. Fru Holmström kom efter med en korg. Klara tog snabbt över den då hon såg svetten i Maj Holmströms magra ansikte, men Hellgren var blixtsnabbt där och lyfte korgen till spisen. Han såg argt på Klara och på magen, sedan log […]
Gävle, fortfarande vinter.
Klara eldade och värmen fyllde fyrspisrummet, Hellgren kom stånkande med ved. Fru Holmström kom efter med en korg. Klara tog snabbt över den då hon såg svetten i Maj Holmströms magra ansikte, men Hellgren var blixtsnabbt där och lyfte korgen till spisen. Han såg argt på Klara och på magen, sedan log han.
När ska bröllopet stånda? frågade Holmström med den mildhet i blicken som hon bara fick när hon tittade på Hellgren.
Vi har inte bestämt dag ännu, sa han och blinkade mot Klara.
Men ni är väl förlovade?
Ja, ljög Klara, och Hellgren kom till undsättning: Självklart. Inte skulle jag ha flyttat in här annars. Holmström måste hålla hårt på reglerna, inte sant, hur skulle det annars bli?
Och när ni gift er då hittar ni något annat, mer lämpligt boende?
Givetvis, sa Hellgren. Vi tänker inte ligga någon till last. Det är skönt att det finns någon som förstår reglers värde, sa Holmström nöjt. Men jag ser inga ringar.
Jag slår på kaffe, sa Klara, nu när värmen är så fin.
Hon drog fram en stol till Holmström.
Nej, absolut inte, de få kaffebönor som finns ska ni ha för er själva.
Klara gick förbi henne för att hämta kaffekvarnen, ville envisas, men Holmström stoppade henne med handen, och handen kom åt Klaras mage, blev kvar. Hon ville gå därifrån men handen ville inte flytta sig.
Det är viktigt för barnet att ni gifter er så snart som möjligt. Det kan inte vara långt kvar.
Mindre än en månad, sa Hellgren. För Klara kunde inget säga alls. Hon ville bara att handen som börjat smeka magen skulle lämna hennes kropp.
Då blir det snart bröllop, sa Holmström bestämt. Och sen blir det dop. Har ni tänkt ut ett namn åt gossen?
Gossen?
Klara har en pojkmage, den är spetsig och syns inte bakifrån. Å, nu känner jag den lille gossen sparka!
Den vill sparka din hand ifrån sig, tänkte Klara.
Jag har själv aldrig, fortsatte Holmström, det blev inte på det viset, jag är bara en halv kvinna.
Sa hon verkligen så?
Handen lyftes. Holmström reste sig från stolen. Klockan tickade.
Ni har det varmare än jag, sa hon. Det är för att ni bor högt. Och för att ni eldar för mycket. När det är vinter är det meningen att man ska frysa.
Vem berättade det för henne först? Hon förstod inte varför han inte sagt något till henne. Men han hade inte berättat för någon, inte ens för Larsa. När hon gått till Norra Skeppargatan för att fråga hade Eken sagt att Ingemar stuckit alldeles efter Holms begravning. Att han rest till Spanien konstaterades slutligen av smilfinken Fritz Lindquist av alla människor. Hon tog om magen då, för det krampade. Om barnet vände sig kanske, det var tid för det – lägga sig i position, invänta rätt tillfälle.
Hon låg hela den dagen. Hellgren hade petat på henne, undrat, och när hon berättat hade han gått ut, när han kom hem var han skamsen. Svartsjuk. Det var i januari och nu var det mars. Efter att hon varit på fabriken och sedan runt till charkuteriet, mjölkhandeln och bryggeriet, värmde hon kaffepannan på spisen och satte sig vid bordet med tidningen. Hon borde ha dammat, hon borde ha bakat.
Noninterventionssystemet, läste hon, var en rökridå »som de fega sätta upp mellan sig själva och sitt samvete« (hon klippte ut). Spanienäventyret – att Hitler skickade tyska soldater till Franco – väckte förbittring hos tyska folket. Mödrarna miste tålamodet: Skicka hem våra pojkar! En folkmassa hade samlats i Berlin och polisen häktade demonstranterna. Tyskarna, läste hon, hade hållits i fullkomlig okunnighet om vad som försiggick och »de sörjande anhöriga ha förbjudits att bära sorgdräkt«. Stora delar av Valenciavägen låg under eld (var fanns Ingemar?). Förstärkningar till Madrid kom över vägar som regnet gjort så gott som oframkomliga. Samma svårigheter med att transportera civilbefolkningen från huvudstaden. Soldaterna tillbringade natten i gropar med vatten upp till knäna (var Ingemar en av dem?). Mängder av döda i Malaga, där fascisternas intagande av staden hade firats. »Det dominerande språket i Malaga är nu italienska.«
Hon reste sig, höll händerna runt kannan, blev varm ända in till barnet, hällde upp i koppen som hon fått av mamman när hon flyttade in, en röd kopp med gulddekor. Hon borde ha diskat upp, åtminstone vädrat sängkläderna, men när hon satt med tidningen och koppen mellan händerna, barnet mellan hjärta och utgång – så färdig nu att fotsulan ibland syntes genom huden, hon väntade på att också se en näsa, ett finger – kände hon att det kunde vara lycka, just i den lilla, varma stunden när hon tyckte om att vara hos sig själv. Då kom Hellgren in genom dörren och slängde av sig skorna, hon visste att han varit till Skoglunds och Olsons verkstäder för att söka arbete, det var andra gången.
Jag kom inte ens in genom porten i dag, sa han, det gjorde ingen. Han var blek. Det har varit en olycka där. Har du inte hört om den? Du som läser om allt. Eller är det bara det som händer i Spanien som är intressant? Han drog handen över tidningarna som föll ner från bordet. Tog flaskan med hembränt som Sven, en gammal kompis, kokat (och som han ställt bakom mjölet i skafferiet), tog en klunk, hostade, satte sig tungt i soffan: En på pannavdelningen steg upp på en sikt och fick 380 volt ström i kroppen, han hade fru och barn, Klara, han var som jag, kroppen darrade sönder, darrade ihjäl.
Jag är ledsen, sa hon och plockade upp tidningarna, en efter en, lade dem på hög.
Men det hjälper ju ingen, sa Hellgren, for upp, tog flaskan igen, tre klunkar, fyra – han blev ännu vitare i ansiktet. Han såg trasig ut, som någon man borde hålla om. Det krampade i magen, kändes nytt och skarpt.
Han kom hem på natten mot söndagen med blodig knoge. Vilddjuret i blicken. Innan Klara somnade hade hon läst om två svenskar som stupat vid Guadalajarafronten, den ene tjugo, den andre tjugotre, de hette Rune och Hjalmar. Hon tänkte på dem, att de såg ut lite som Ingemar men förmodligen inte alls. Hon plockade fram en ren kökshandduk – med mammans initialer – som hon vätte och sedan baddade såren med. Väntade på att han skulle säga något. För barnets skull tänkte hon inte bli upprörd, hon var inte upprörd, inte arg, suckade inte, tryckte försiktigt.
Bara för att få bort blodet, sa hon. Och smutsen.
Å renare än den där kan man väl knappast bli, sa Hellgren och grimaserade.
Vad kom ni i bråk om?
Hans fula uppsyn. Hellgren skrattade till och drog efter andan när hon tryckte handduken mot såret. Jag har sett honom flera gånger. Sett honom ihop med Frasse, du vet. Som på konserten, kommer du ihåg? Han kom in på krogen med portföljen fylld av flygblad och jag bara röt i åt honom, att han ska ge fan i den här världen för den är inte hans och kommer aldrig att bli, aldrig i helvete. Han försökte smita och då tog jag tag i honom…
Hur illa slog du honom?
Ner i backen, med hatt och allt. Det var enkelt att få dit honom.
Och sen då? Låg han kvar?
Han låg där de ska ligga – nedslagna och uträknade. Hellgren glodde på sin knoge. Jag drog upp honom och satte honom i en taxi. Till sjukan, sa jag. För han har ramlat rätt svårt den här nassejäveln och jag hoppas doktorn vägrar hjälpa honom.
Det var rätt av dig, sa Klara.
Rätt? Han ställde sig upp och började gå så där igen, runt, runt. Med jämna mellanrum tänker jag att din Ingemar är en jävla hjälte, jag vill inte tänka så, men det är han väl, eller hur?
Det är inte min Ingemar. Och inte mitt barn.
Hon hjälpte honom till sängen. Hon tänkte på vad hon också läst, att det var nödvändigt att stoppa den italienska invasionen och att den bara kunde upphöra om alla utländska styrkor togs hem. Fick hon ens hoppas på det? Fick hon känna att hon ville att kriget skulle ta slut, på vilket sätt som helst, bara han kom hem?
När hon skulle böja sig för att dra filten över honom kände hon hur det sög, nej, drog ihop sig i mellangärdet, en smärta som fick henne att tappa fotfästet. Hon låg på golvet. Det var så typiskt, tänkte hon, att Hellgren… när hon var tvungen att… om det nu var så det var. Men det var i varje fall inte långt till Barnbördshuset. När nästa värk kom hade han somnat, snarkade. När den tredje värken kom, värre än de första, tog hon sin handväska, såg att där låg några kronor, såg till att spisen skruvats av och gick ut i Gävlenatten. För varje värk fick hon hålla sig i räcke och väggar, lägga sig ner i snön men inte bli liggande.
***
Spanien, tidig vår 1937.
Från Medelhavet kom bomberna. Det var lördagen den femtonde februari och projektilerna som dödade och såra- de var italienska. Det var söndagen den sextonde februari och bombningarna pågick i tolv minuter. Tolv minuter och arton dödsoffer. Efter varje attack sprang Rosa ut och drog skadade kroppar till säkerhet. Conxa stod beredd och tryck- te tyg mot blod, lindade. Hon kunde inte sådant egentligen, men var tvungen. Det är när vi vänder lidandet ryggen som vi förlorar, hade Diana skrivit i ett av sina brev. Det fanns människor som trodde att ord kunde framkalla en annan ordning, eller övertala ett minne – som lika gärna var fantasi – att torna upp sig och utesluta verkligheten. Katalonien har varit ett blomstrande Medelhavsland som med våld infogats i en utarmad spansk militärstat. Hon kom att tänka på en flod och en famn i gult ljus. Också de döda kropparna drog Rosa in i säkerhet.
Conxa hade inte haft möjlighet att besöka Marcos på flera veckor. Miguel sa att klostret var orört, sa att hon inte kunde tänka på att ta sig dit nu, han skakade på huvudet åt hennes längtan. Hon visste att hon inte kunde säga: Du har inga barn, du vet inte. Hon visste att en mammas kärlek bara var en droppe i det stora, blodiga världshavet.
*
Klara.
Vi är vid silverfloden. Vi slåss om vägen mellan Madrid och Valencia. Vi ska stoppa flödet av fascister på väg mot huvudstaden. Vi springer fram och tillbaka som idioter. Försvar-motattack-reträtt-försvar. De lottar vilka som ska springa först, i tre veckor har vi sprungit så utan någon vila, men tiden är ingenting. Prickskyttarna kan arbeta ostört på slätten. Bara sedan i morse har en kamrat fått sitt ben sön- dersargat och två andra har helt slitits i stycken. En granat exploderade så nära att min hjälm flög av, det var ren tur att jag just då böjde mig ner, varför jag gjorde det har jag glömt.
Det var som den gången på Neptuns när jag såg annonsen. Eller den gången i Godtemplarnas trädgård när jag såg dig. En fjärde kamrat dog i sårfeber. När man kommer till sjukhus tror man dumt nog att man ska överleva, men kriget dödar på många sätt och skadar på ännu fler. En femte kamrat fick båda sina trumhinnor spräckta men det är bara en skitsak. Att ligga medvetslös några minuter är bara en skitsak. Att få näsan intryckt. Att hacka i jorden, med händerna fulla av blåsor, och inte komma någon vart. Vi gräver patetiskt låga bröstvärn. Vi ändrar position, kryper under eldskurar, under mandelträd och över låga berg.
Här som i alla andra byar finns en kyrka och ett torg. I ytterkanterna: vingårdar och kornåkrar. Som i alla andra byar har butikerna tömts. Som alla andra dagar lever vi på anisbrännvin, starka cigaretter och oliver i ättika. I morgon kanske förlusterna blir färre. Att det var stora förluster sa de efteråt, när vi samlades. Om du har sett ett spädbarn med huvudet krossat förstår du. Om du sett en fyraåring som ser ut som hon sover, och man försöker väcka henne med en liten puff, några ord, men ingenting händer, man börjar ruska hårdare. Om du sett en sjuåring springa mot en kvinna som ligger vid ruinen av ett hus, och du hör att han ropar mamma, mamma! Italienska patruller tog sig in i vegetationen och tillintetgjorde en hel pluton. Har du sett trettiotvå perforerade kroppar intill varandra på marken, hur orkade du räkna dem, men du stod fastlåst och kunde inte göra något annat. För du var ovan vid hur ett krig ser ut, och bilden berörde dig på ett sätt som du inte kunde känna igen från någonstans tidigare. Bilden rörde vid en plats i kroppen som du inte ens visste fanns. Om du har sett en kamrat dö, och du inget kunde göra – då förstår du… men vad är det att förstå? Tomhet ropar efter tomhet, rädsla ropar efter att inte vara ensamt rädd, men natten ropar inte efter ljus.
Förmiddagen var lugn men på eftermiddagen ökade eldgivningen, skogen kryllade av marockaner. Ingemar höll skallen under kanten medan han matade kulsprutan. Klas putsade sina glasögon, en blindgångare låg ondskefullt stål- blänkande strax bakom dem. Motangrepp och marockanska lik överallt. Solen sjönk över stenbrotten. Klas pratade om sin lillasyster, att han måste skriva till henne, det kunde omöjligt varit så att dumdumkulan spårade upp ordet lillasyster som en öm punkt – det var väl dessutom en styrka, det ordet – men kulan gick rätt in i Klas bröst och exploderade. Jag tror att han fann det han sökte. Frihet och gemenskap.
Sa Torsten vid den slarviga gravsättningen efteråt. Men det var ju inte sant. Klas hade letat efter Paul, det var därför han rest. Han som hela sitt liv slogs mot mörkrädslan, fortsatte Torsten, lyckades göra det vi många gånger låtit våra tankar kretsa kring: Dö snabbt, och ung, bland goda kamrater. Jävla klichéer. Ord som förlorat sitt värde. Det om något går att sörja. Ord utan mening. Ingemar orkade inte lyssna. En bit bort stod Joe Hill. Det var inget konstigt med det. Många låg begravda där vid vägkanten, de behövde skyddsänglar och hjältar. Men du behöver inte kriga, hörde han en viskning, den kom verkligen med vinden: Lägg ner vapen. Har du ett annat namn så säg det nu, innan alla människor, och namn, tar slut. Våldet fortsätter ändå. Våldet blir värre när det inte finns några människor kvar. Kokonger av stål och hud. Så ser inte människor ut. Det finns fortfarande fjärilar kvar, och längtan. Det var väl för jävla underligt sagt, men Ingemar hörde det.
Klara!
Avståndet mellan att gå till Makaronifabriken och att gå ut i strid är så stort att det inte går att omfatta. Vårvädret här vid Jaramafloden växlar mellan mördande kallt och mördande hett. Mitt på dagen stiger temperaturen och man får för sig att det inte kan bli kallt igen. Kroppen glömmer snabbt om den måste. På fältet står en utbränd T-24, annars finns inget att gömma sig bakom. Fast det heter inte att gömma sig, det heter att ta skydd. Fåglarna kvittrar intensivt och träden vill exponera sin grönska. Våren är ivrig och vi har grävt hela natten, endast avbrutna av en dialog mellan tyska junkers och ryska moscas. Det börjar bli lite väl ryskt det här kriget. Vi har gjort lik av många män. Vår älskade kulspruta har sprängts sönder. Vi har brist på ammunition. Sextio man anföll med tanksen i ryggen och morerna fram- för. Det är något sjukt med hur gärna vi i alla lägen vill fortsätta att leva. Livet vill inte slita sig. Ju fler döda desto mer vill livet.
Stridsvagnen körde breda spår rätt över de unga pin- jeträden. Så föll ytterligare någon med bröstet fyllt av krut och uppsliten ryggrad. På grund av motangreppen blev det omöjligt att hjälpa de sårade. Ingemar såg sitt gevär brinna av. Såg någon falla bakåt.
Det är som teater, sa Torsten efteråt.
Ingemar skrattade men förstod inte att det var hans skratt. Sent på kvällen körde radiobilen fram till fronten för att tala soldaterna på andra sidan till rätta, mana dem att komma över. Svaret kom i form av en skottlossning utan
motstycke: artilleri, minkastare, gevärseld, handgranater.
Klara.
De flesta i den fascistiska linjen här vid Jaramas dalgång är tvångsrekryterade, de ligger i samma kalla, våta hålor som vi men de vet inte vad de slåss för. Kväll efter kväll ropar vi på dem, och några har kommit över. En av dem, en grov pojke som heter Pacho, berättade att han suttit fängslad i Sevilla på grund av upprepade stölder och att han mobiliserades ihop med andra fångar under hot om dödsstraff. Han berättade att de inte får läsa tidningar och inte diskutera politik. Som spanjor får han femtio pesetas vid fronten medan främlings- legionärer endast får tre. Tyskarna och italienarna får mest, de moriska trupperna betalas med tyska tusenmarksedlar som helt förlorat sitt värde.
Jag minns när vi satt i Murcia och inte orkade lyssna på männen som slagits i Las Rozas och nu pratar vi lika tyst om Jarama. Glöm inte att du är en människa som finns, Klara, som kan gå hem efter arbetet, regla dörren, vända dig mot väggen och somna. Och drömma, Klara! Sedan kan du säga att jag valde det här, men då säger jag att människor knappt väljer något alls. Vi lever och dör, och allt däremellan bara händer, det är inte märkvärdigt, inte rättvist, inte förutbestämt.
Det ena gled in i det andra: människa, mark. Gränserna mel- lan städerna var knivskarpa och avgörande på kartan men i verkligheten gick det inte att säga exakt. Det kunde, hela tiden, lika gärna vara det ena som det andra: fiendeområde, säkerhetszon. Ingenting var, i verkligheten, avgränsat och definierat. Träden fortsatte växa. Träden var starkast (för de hade rötter som slingrade sig in i varandra). Blommorna försökte men det var inte alltid de klarade det. En förlupen kula genom trädkronorna och fåglarna tystnade. Infanteriet gjorde en framryckning på vänstra flanken med eld snett bakifrån. Svartskjortorna kastade minor och fick fem män i en fullträff. Därefter order om reträtt för att invänta förstärk- ning. Friska bataljoner skulle spärra vägen.
När de lämnade Jarama var bara två av tolv tunga vapen intakta. Tjugotusen offer, begravda utan stenar och namn. Klas i en jordhög vid vägen, bland kamrater. Det finns inget som heter varför, inget som heter förgäves. Vallmo växte vild vid vägkanterna, till Madrid från Valencia, eller tvärtom. Ur de grunda gravarna såg Ingemar ljusblå skepnader stiga.
Den sjunde mars hade lagen om förbud mot svenska frivilliga till Spanien trätt i kraft. Efter Jarama hade de illegala krigarna – kärlekens armé som någon skitnödigt kallade dem – kommit till Guadalajara. Mitt i natten möttes de av långa tysta tåg av flyktingar på väg åt motsatt håll. I närheten av fronten höll de på att köra in i en mindre grupp flyende milismän som de fick tvinga upp på lastbilsflaket enligt den nya befälhavarens order. En ung spanjor, han kunde inte vara äldre än sexton, knäföll mitt på vägen och sträckte upp händerna i bön men befälhavaren för det nya större kompaniet (i vilket Joe Hill inkorporerats), Vogl, slog undan dem. Vad trodde han att Gud skulle kunna göra? På vems sida stod han egentligen? Torsten var där och fyllde i: Res dig upp för fan. Sa det på svenska men spanjoren tog sig upp på taniga ben, han hade inte vuxit färdigt än. Satte sig bredvid Ingemar på flaket eller blev nedknuffad, de sa inget till varandra.
Den åttonde mars tog italienarna Mirabueno, Alaminos och Castejon. Den nionde mars: Almadrones, Cogollor, Masegoso. I Guadalajara sov fontänerna och snön låg över den övergivna staden som ett stort vitt lakan. Det blev snöblask, hård vintervind, de såg en gråtande kvinna irra omkring på vägen. De orkade inte säga något om det, stannade inte bilen. Alla människor behövde tröst, och hennes smärta kunde innehålla vad som helst. De körde förbi henne, genom ruinerna, hon tittade inte ens efter dem, soldaterna som skulle komma och rädda dem hade för hennes del kommit för sent. Det blev tyst på flaket. Länge. Ingemar frågade, dumt, den unge spanjoren om han kände till Joe Hill, han förstod inte och Ingemar försökte förklara. Pojken ryckte på axlarna, men en annan av de nya, som presenterade sig som Rafal och tydligen behärskade engelska, blev intresserad: Är det en kamrat till dig? Lever han? Ingemar skakade på huvudet. Ville berätta allt han visste, att Joe Hill slagits mot övermakten och kapitalisterna precis som de, och att han – även om han inte överlevt – hade gjort skillnad. Han ville berätta att Joe Hill dött samtidigt som Ingemar föddes. För honom hade det alltid varit stort. Men nu förstod han att den enda som betydde något var den gråtande kvinnan, och henne körde de förbi. Han var bara en helt vanlig hjälte, sa Ingemar och tittade bort.
Spanien? Ett! Spanien? Stort! Spanien? Fritt! Fascisternas talkörer. Francos största stöd kom från kyrkan eftersom den såg kriget som en strid mellan andligt korståg och rysk materialism och Francos soldater bar Jesu hjärta i en kedja runt halsen. Det som anarkosyndikalisterna propagerade för – lagliga skilsmässor och fria aborter – var synd och förfall och kvinnorna som dröjde kvar vid fronten var horor. Falangens kvinnoavdelning hängav sig åt sjukvård och dansskolor. De republikanska kvinnorna i Guadalajara hjälpte till att tvätta milisens kläder och stoppa kulspruteband. I gengäld skötte milismännen om stadens parker. Kokvagnen (och med den: post och tidningar) skulle till staben två gånger per dygn. Vägen dit var mer utsatt än främsta linjen.
Löpgravarna var ofullständiga på grund av bristen på spadar. Mörkret ogenomträngligt på grund av bristen på ficklampor. Kylan outhärdlig på grund av bristen på ylletröjor och vindtygsrockar. En kamrat som kände ett desperat behov av att ta ett bloss fick en kula i pannan när han reste sig upp i skyttegraven för att fråga om tändstickor. Det viktigaste var att hålla huvudet nere. Huka. Göra sig så osynlig som möjligt. Det fanns alltid en överhängande risk att de nyanlända försökte rymma eller skada sig själva, och därför var informationen, och agitationen, fortsatt viktig. Flygblad och talkörer formulerades. Soldaterna behövde få veta vad som hände i världen, med noninterventionspakten, den uteblivna vapenexporten, vad de svenska och tyska och spanska tidningarna sa om kriget och om dem. Vilka regeringar stod bakom republiken, vilka förrådde, vilka förstod ingenting.
Anarkosyndikalismen, sa Torsten, är helt orimlig i ett krig eftersom den bygger så hårt på individualism.
Äh, sa Ingemar. Individen är ju förutsättningen. Om du slukas upp av organisationen har du snart ingen egen vilja.
Äh, sa Torsten. Tror du det fanns några krig om folk inte var sådana ärkeindividualister?
Tror du det fanns några krig om folk fått lära sig att tänka själva?
De blängde på varandra.
Det är väl det som är problemet, sa Torsten, om du tänker själv tänker du på dig själv.
Om du lär dig att tänka växer tanken, sa Ingemar, och kan rymma hur mycket och hur många som helst.
Du förstår väl att fascisterna tänker likadant som vi, sa Torsten. Att de ska rädda Spanien, och världen. De ser det som ett krig mellan ont och gott och att de är goda.
Men vi ser det väl inte som ett krig mellan ont och gott, vi ser det väl som ett krig mellan klasser?
Och vad är skillnaden? Torsten lät igen som Verner Holm. Skillnaden är – började Ingemar. Skillnaden är väl herregud avgörande. För det finns ingen godhet och ingen ondska. Jag trodde ändå att ni kommunister var smartare än så.
Torsten skrattade.
Det går inte att bygga en motståndskraftig och beständig organisation på romantiska filosofier. Om vi ska omfatta och omhulda hela gråskalan behöver vi mer än ett liv på oss att slåss. Det viktigaste är väl ändå att fascismen och nazismen inte segrar.
Men diktaturer, som Stalins, går bra?
Tror du på allvar, Bäckströmmen, att människor kan skapa fred och ordning utan någon som leder dem?
Jag tror att det bara är så, underifrån, som fred och frihet kan bli till. Ingen som sitter på någon annan. Om Stalin sitter på dig, känner du dig fri då?
Ingen kommer att få sätta sig på någon av oss när republiken har segrat. Herregud, Ingemar, vi är ju på samma sida.
Den nya kulsprutan var uppmonterad och klar. Eftermiddagssolen brände. Torstens skägg hade vuxit sig tätt men Ingemar hade klen skäggväxt. De rullade ihop filtarna som torkat i solen. Mot kvällen började det blåsa in moln över himlen. Med vinden kunde det komma vad som helst: bombplan, regn, vidrig sand i ögonen. De låg i den grunda skyttegraven. Lössen jävlades. Och rännskitan, som varenda en av dem led av. Terrängen runt om hade inte tänkt sig besök utan ett långt, fridfullt liv, omsluten av sig själv.
Kriget är fan så mycket värre än jag trodde, sa Torsten. Han åt en dadel. Drack en klunk vin. Sedan sattes filmen på igen, ljudet skruvades upp, de fick order att avancera, och de sprang, vilka hjältar, rätt ut i ingenting och publiken jublade. Syntes inte skräcken i deras ögon eller var det just det som gjorde filmen bra, att den var så realistisk? Guadalajara var Mussolinis offensiv. Det tog inte mer än en halvtimme innan de italienska fascisterna var klarvakna. Långt upp på himlen, som svarta prickar först, kom flygplanen. I horisonten som låg alldeles för nära, störtade dammet upp när tanksen kom närmare. En stålgrå linje, och skogen jämrade sig. Garibaldbataljonen stred mot svartskjortorna. Det var så dåligt med republikanska vapen att de fick vänta på att någon dog för att kunna fortsätta strida. Det syntes inte på filmen att Ingemars tankar inte stämde med kroppens rörelser. I ögonvrån kunde han se två män, nya i kolonnen, frysa fast i skräck. Adelante camarades! ropade Meister och Ingemar såg kulan fara genom luften, såg Meisters kropp vrida sig, bröstet utåt, armarna bakåt, som om han flög, som om något drog honom uppåt, innan han föll. Han var omtyckt av många. Han skulle bli saknad. Men inte för evigt. Ingemar sprang och sprang. Förbi godisautomaten utanför Lundbergs blomsterhandel, davidsstjärnorna som ett mönster i fasaden ovanför hakkorsen i nazisternas partilokal, Polyfotosalongens snirkliga bokstäver på snedden. Han mindes verkligen allting men blev osäker på om han mindes rätt. Stannade upp och såg sig själv stå där: en myra i en skog. Nya ställningar befästes, och de grävde ner sig. Luftvärnet stärktes med nya ryska plan och för första gången hade regeringstrupperna tillräckligt med tanks. Marken vibrerade.
Lille Ingemar, vad gör du där? hörde han Eivors röst. Vad gör du där mitt i alla farligheter? Barn ska bo i slott och ha små guldkronor på sina hjässor. De ska matas med kakor och lindas in i sammet. Hör du det, lille Ingemar?
Men jag är inget barn längre, ser väl mamma? Nej, förstår mamma, jag har blivit en myra i en stor skog.
Återigen var Madrid siktet, staden skulle tas från nordost och italienarna marscherade framåt, inåt fast rebellerna sa till alla som frågade att de italienska styrkorna, och de tyska dödsmaskinerna, inte fanns. Åtminstone inte på spansk mark. Och de som bestämde över världen, de som – med England i spetsen – kallade sig demokratier, satte pannorna i djupa veck, lutade sina veckade pannor mot handflatorna, och armbågarna mot stora blanka skrivbord, de fick verkligen tänka efter och ändå kom de fram till att allt var som det skulle. Neutraliteten bestod. Med undantag för de tusentals galna äventyrare som invaderat Spanien för att slåss på folkfrontens sida, i strid mot neutraliteten, som ett rövarpack.
Ingemar och kamraterna skulle försöka få kontakt med en bataljon längre ut på flanken, men den låg för långt ut och kartorna var värdelösa. De kunde ana sig till deras artilleri. Korta intensiva salvor med långa mellanrum. De ropade åt himlen och demokratierna: Flyg åt Spanien! Nu för fan! Fascisterna gick emellan och anföll bataljonen i ryggen. Det kom ett vulkanliknande granatnedslag och hela skogen fylldes av splitter. Det kom ett skrik: Herregud hela sprutan gick åt helvete! På håll såg Ingemar Peixos, som hållit kulsprutan, försöka väcka den unge spanjoren – som Ingemar glömt att fråga vad han hette, han som inte visste vem Joe Hill var. Peixos grävde i resterna, letade och letade längre in i den massakrerade kroppen.
Ingemar var den som vinkade in ambulansen när den kom och tog med sig Peixos. Blodpölar under Ingemars fötter. Vita tygstycken framför skyttevärnen och med solen kom de sovjetiska jaktplanen och bombade fascisternas ställningar. Samtidigt kom regnet och fyllde skyttegravarna. Fascister- nas flygplatser översvämmades. Ingenting kunde lyfta eller röra sig i den leran.
På morgonen väcktes de av två ryska officerare som ville att de skulle ställa upp sig för inspektion. Ingemar såg hur Einar tvekade och när Ingemar vände sig bort från dem och drog upp filten halvt över ansiktet gjorde Einar detsamma.
Passa er så att ni inte anklagas för myteri. En av officerarna spände blicken i Einar.
Myteri? Nu reste sig också Ingemar, muttrade: Jävla kadaverdisciplin.
Einar drogs upp ur sin bädd, det såg ut som om den ene officeren höll honom i kragen, den andre greppade tag i Ingemars arm. De tog också med sig Rafal, Ingemar hör- de »försök till desertering«. Han tittade sig om i rummet och såg Torsten stå i givakt med ett besynnerligt uttryck i ansiktet, det tycktes glida mellan rädsla och lättnad, fram och tillbaka.
Det var först när den republikanska segern basunerades ut – femtusen döda fascister, resten hade flytt – som Ingemar och Einar släpptes ut ur arresten. Samma officerare som satt dem där delade godmodigt ut bakverk och hällde upp mousserande vin som de kommit över från fascistlägren. För- råden fylldes på. Smör och konserver. De ryska officerarna – direktimporterade från Stalin, som Einar sa – hade med sig uniformer och stövlar som fördelades bland männen. Efteråt skulle det heta att slaget vid Guadalajara var den enda riktigt tydliga republikanska segern, men över ordet seger skramlade en rad av tanks.
Order om uppbrott, upp på lastbilsflaket igen. Vid Tori- ja blommade violer men om nätterna var det fruktansvärt kallt. Italienarna var en halvtimme bakom dem, likadant klädda som de i grågröna uniformer men sämre på att klara kylan. De kom till Brihuega där de väntade in nationalister- na som flydde åt fel håll och togs till fånga i den plötsliga snöstormen. När solen bröt igenom den vita himlen stod de vid en dal fylld av grå olivträd. Längst ner i dalen låg en by där en fascistisk flagga vajade. Det första de gjorde var att ta ner flaggan. Ut ur husen kom kvinnor och barn som varit instängda i veckor. Försiktigt såg de sig omkring men visade ingen tacksamhet, en av dem spottade mot Einars fötter (han var med i gruppen som gått in i de första husen).
Papegojor skränade i kyrktornet. Människorna här måste ha varit rädda, tänkte Ingemar, nu behövde de inte vara rädda mer. Men kastanjeträdet blödde och kyrktaket var skadat; varje tegelsten hade lagts med omsorg, det arbetet blev tydligt när det var ett stort hål rätt igenom. En virvelvind for in över byn. Den äldsta granen miste sin krona. Den skulle inte växa ut igen.
Klara.
Cañizar, mars 1937. Efter Brihuega och Torija kom vi till en vacker liten by avskuren från kriget. Vi sov i tretton timmar. Blev avlusade och fick kläderna tvättade. Khakiuniformer har nu införts överallt. Disciplinen har blivit strängare och vi är beordrade att göra honnör och stå i givakt. Vi är beordrade att putsa våra skor. Jag vet att det finns officerare som betalar en stor del av sina löner till Röda hjälpen, men vad ska vi med rangordningen till? Politiska avdelningen har en svår uppgift att förklara det för oss. De säger att disciplinen behövs för motivationen och segern, att vi stimuleras av att kunna stiga i grad, och vi anarkister är för få och för trötta för att säga emot. Milisen har blivit en regelrätt armé. Jag håller fast vid att det kan förändras. En dag måste vi landa i det rätta. Jag tror inte du skulle känna igen mig om du träffade mig någonstans på vägen mellan Madrid och Valencia, eller också skulle jag inte känna igen dig.
Den fuktiga våren exploderade i blomster. Mandelblom gav vika för körsbär och floderna steg. Vild sparris växte sig yvig som plymer. Det var påsk men inga processioner på Barcelonas eller Madrids gator. Ingen jungfru Maria i sin blå sjal. I slutet av april blommade det som ivrigast i Pyrenéerna. Om Eivor hade levt och skrivit brev till sin son vid fronten, vad skulle hon ha skrivit då? Skulle hon ha skrivit som Peixos mamma gjort, att han skulle vara tapper ända in i döden och att hon hellre sett att han fått leva ett lugnt och lyckligt liv. Men eftersom det nu inte är på det viset måste du vara modig, som du alltid varit.
Hade Ingemar varit modig? Han var inte en av dem som rusade framåt, som Torsten och Ragnar. Han var en av dem som tvekade. Ingen märkte det i tumultet. Han hade, i dröjsmålet, i hemlighet, samlat upp sådant som låg på marken, som blivit tappat under strider och annars skulle ha glömts bort i skyttegravar, i lador, på hotell. Han hade i sina ägor en del av en uniformskrage med röd stjärna, en medlemsbok från Sveriges kommunistiska ungdomsförbund, flera porträttfotografier, ett pantkvitto, ett anställningsbevis och en rekommendation: »Han är rask, energisk och samvetsfull.« Inskrivningssedlar. Ett foto av en skogsdunge. Ett foto av en ung mans rygg med ett skotthål strax under skulderbladet, och solen lyste skarpt på golvets keramikplattor, dess snirkliga mönster – hade Ingemar stått på det golvet? Var det hans rygg? Om Eivor levt kanske han inte hade rest till Spanien. Han kunde inte komma på någonting hon skulle skriva eftersom han inte ens var där, då. Och om han ändå åkt skulle hon inte ha skrivit alls. På sin höjd: Jag vill att du kommer hem.
Det republikanska vilohemmet i Mora Leja skulle göras om till barnhem och det som tidigare varit kompani Joe Hill var med och hjälpte till. De bar sängar och ungar. Barnen klamrade sig fast vid dem. Solen lyste i deras ansikten.
Titta denna, sa Einar och såg förbryllad ut, som om han bar på en apa eller en tigerunge. Höll sitt ansikte en bit ifrån men flickan tryckte sig envist närmare. Hon var kanske sex år och mager som en sticka. Kort rufsigt hår, mörkögd och smutsig.
Jag har burit många stammar och sågar men aldrig ett barn, sa Einar.
Jag har fan bara burit säckar och lådor och vapen, sa Ingemar och kånkade på kappsäckar som sköterskorna packat ihop. Log mot flickan. Frågade vad hon hette. Cómo te llamas? Hon tittade blygt på honom och höll hårt om Einars hals.
Maria Benita, sa hon med låg röst. Tryckte det lortiga ansiktet in mot Einars hals. Einar tittade villrådigt mot Ingemar, men flyttade sedan sitt huvud mot hennes.
Du skulle heta Maria Bonita, sa Einar.
Det var många trappor upp, Maria släppte inte Einars hals, hon somnade i hans famn.
Visste du, viskade Einar, att de sovande kropparna är mycket tyngre än de vakna.
Näe? sa Ingemar. Det hade jag ingen aning om. Han tänk- te att han aldrig burit någon alls. Åtminstone ingen levande människa. Inte ens Klara, fast han kunnat göra det om det hade behövts. De kom in i rummet dit de blivit visade. Det var fullt av hyllor med böcker, men inget rum för barn. Inte ännu. Det hängde spindelnät i dörrkarmen och runt fönstret som Ingemar drog ner.
Det visste inte jag heller, förrän nu, sa Einar och lade för- siktigt ner flickan på en tom brits i rummet.
Här ska vara din plats, sa Einar högtidligt, här ska du sova gott varje natt, tills de hämtar dig.
De lever inte längre, viskade Ingemar.
Ssscchh!
Det kommer att ordna sig för henne, Einar. Hon kommer att få det bra här.
Det fanns ingen filt till bädden. Einar såg sig rådvill omkring innan han tog av sig rocken och lade den över henne. När Ingemar vände sig om för att gå nerför trappan höll han på att snubbla över en pojke som stod där och tittade på honom med allvarlig blick.
Hej, sa Ingemar. Djävul, sa pojken. Ingemar ryckte till.
Vi försöker hjälpa er. Volem ajudar.
Diablo, sa pojken.
Ingemar gick ner för trappan. Einar kom efter.
De döda barnen är nog ännu tyngre, sa han, när de kommit ner och ut på vägen.
Fortsättning följer…
