Det regnar över Gävle och doften från Gevalia ligger lika tät som dimman. Vid rätt vind, och när de rostar inne på fabriken, är lukten påtaglig och en påminnelse om stadens historia. Det var här han bar råkaffesäckar ute på Alderholmen, Ingemar, och det var här, precis intill Gavleåns mynning mot havet, han drömde om en bättre värld samtidigt som den påträngande oron för fascismen nere på kontinenten spred sig bland fackföreningskamraterna.
OM ANNA JÖRGENSDOTTER
Anna Jörgensdotter är född i Sandviken 1973 och bosatt i Gävle. Hon debuterade 2002 med den uppmärksammade romanen Pappa Pralin och har sedan dess gett ut kritikerrosad prosa och poesi. 2010 tilldelades hon det prestigefyllda Ivar Lo-priset för sin roaman Bergets döttrar och hon har även fått pris för boken Livfjädrar – kvinnornas Sandviken, som hon skrev tillsammans med Helene Rådberg och Carolina Thorell. Hon är också verksam som frilansskribent och skriver krönikor i bland annat Arbetaren. I höst är hon aktuell med den uppärksammade romanen Solidärer som Arbetaren kör som följetong på webben.
Det var här Klara gick till makaronifabriken med sina tankar och funderingar och det är här Anna Jörgensdotters berättelse Solidärer börjar. Hos dem på golvet i det som då var en av Sveriges största städer. Så var det Katalonien. Historien om CNT-FAI och kampen mot Franco. Frivilliga på barrikaderna och ett av historiens största svek. Omvärldens tystnad inför tyranniet som bara några år senare banade vägen för Hitler. I dag är Katalonien återigen högaktuellt. Bilderna på Madrids militärpoliser har chockerat med sin brutalitet, men möts återigen med tystnad. Arvet från fascistdiktaturen gör sig tydligt påmint hos ett folk som kämpat med att både glömma och hålla minnet vid liv.
Anna Jörgensdotter öppnar dörren till Joe Hill-gården. En liten fristad, som hon kallar det.
– Det är konstigt, men så fort jag kommer hit blir jag lugn, jag vet inte vad det är, säger hon.
De senaste åren har varit intensiva för henne. Researcharbetet till kärleksromanen om det spanska inbördeskriget har krävt enormt mycket jobb. Gamla dagböcker, tidningsartiklar, exakta datum, militärhistoria. Det som från början var ett intresse mynnade ut i en omfattande skildring över de Spanienfrivilliga som for ned, och de som blev kvar med hoppet. Solidärer är en berättelse om förälskelse, brev som aldrig skrevs och förvirringen och hopplösheten över sakernas tillstånd.
Spanska inbördeskriget, det krig som Hitler använde som test inför vad som komma skulle, blev till slut en Davids kamp mot Goliat – men där Goliat segrade, republiken föll och rödsvarta drömmar drunknade i ett mörker fyllt av svek och brustna visioner.
Anna Jörgensdotter är påläst och kan historien. Mer än kanske någon annan har hon grävt ned sig i fakta; läst på, besökt platserna, pratat med barn till de som kom tillbaka. Hon följer också rapporteringen om det som nu händer, 80 år efter kriget, och känner igen delar ur sin egen bok.
– Det är så jävla stort och komplext. Den här besattheten av nationalstaten, det är ju därifrån förtrycket och våldet kommer. Det är sjuka krafter som går igång, säger hon.
– Jag fick ett filmklipp från när folk står på gatorna i Madrid och sjunger gamla falangistsånger. Det finns en tydlig koppling till hur det såg ut på 1930-talet. Då var det noninterventionspakten, i dag är det EU som vänder sig bort från det som händer. Om inte våldet vi ser mot fredliga demonstranter är fascism så vet jag inte vad som är det.
Alla som åkte hade naturligtvis en vision. Inte bara att krossa fascismen utan också att bygga något helt nytt.
Hon skruvar på sig och huttrar till. Den råa höstkylan smyger sig in i lokalen där fackföreningen Gävle LS av SAC Syndikalisterna och Joe Hill-sällskapet sedan många år har sina möten. Idén till boken, förklarar hon, tog fart 2011 då hon bodde i Barcelona.
– Jag är ju historienörd och ville läsa in mig så mycket som möjligt innan vi flyttade ned. Och det var väl vid Orwell och om majstriderna som det tog fart, säger hon.
– Sedan kom jag hem igen och började intressera mig för de Spanienfrivilliga och upptäckte att det var fem stycken från Gävle som åkte. Det ena ledde till det andra och ju mer svårbegriplig historien om inbördeskriget blev desto mer gick jag igång på det.
Anna Jörgensdotter berättar om den anarkistiska kvinnoorganisationen Mujeres Libres, som från början spelade en viktig roll i motståndet mot Franco. Om deras dubbla kamp för både jämställdhet och för den sociala revolutionen som pågick i Katalonien. En av romanens huvudpersoner, Conxa, kämpar mot förtrycken både utifrån och inom den egna rörelsen.
– Man läser ju massa om de ”frihetliga männen” som slogs, men de pratade ofta på ett sätt och handlade på ett annat. Så Coxna var den som kom upp först när jag började skriva.
ANNA JÖRGENSDOTTER OM:
Joe Hill-gården i Gävle: ”En plats där historien är närvarande, och där en blir ständigt påmind om behovet av klasskamp. Jag är framför allt engagerad i sommarscenen, där vi bjuder Gävleborna på musik och poesi i Joe Hills anda och där har gården blivit en viktig och uppskattad samlingsplats för människor.”
Antifascism och självförsvar: ”Motstånd är jätteviktigt, men jag blir mer och mer övertygad om att pacifistiskt motstånd är rätt väg att gå. Vi ska vara på plats, vi ska vara så många som det bara går, vi ska blockera och manifestera och bråka och vara besvärliga, men våldet är i sig auktoritärt. Se på Katalonien, händerna upp i luften – det blir så tydligt hur vidrigt polisernas våld är, det går inte att försvara.”
Sitt engagemang i asylkommittén: ”Jag har varit med i Asylkommittén sedan kanske 2004, då var det en romsk tjej där som gjorde stort intryck på mig, hon var så stark och driftig, hon tvingades tillbaka till lägret i Serbien och fick ett jävla helvete sedan, hennes liv förstördes. Det går nästan inte en dag utan att jag tänker på henne. Dagligen sker liknande övergrepp av svensk regering på utsatta människor.”
Kommande skrivprojekt: ”Jag pallar inte att gå in i något enormt researcharbete, nästa roman måste bli något helt annat, sci-fi, fantasy eller något sådant. Jag har ett diktprojekt som jag inte vet vad jag ska göra med. Jag har skrivit en massa dikter om unga människor och psykisk ohälsa, också ett område jag brinner för.”
Den frihetliga revolutionen kom hur som helst av sig och krossades till slut av Stalins tillresta trupper lika mycket som av de inhemska nationalisterna. De interna striderna på den republikanska sidan blev förödande för de hundratusentals anarkosyndikalister som för första gången i historien var på väg att bygga upp något riktigt stort. I stället förvandlades kampen till ett storpolitiskt spel mellan två våldsamt auktoritära ideologier. Kollektiviseringarna bröts upp och anarkister avrättades eller dog i fångläger.
– I början var jag nog lite rädd för att skriva den här historien: ”Får jag verkligen skriva om Spanien, jag har ju ingen personlig koppling till vad som hände?” Men man måste ju få skriva ändå, det handlar om att sätta sig in i det. Precis som de som åkte ned gjorde. Många visste inte ens var Spanien låg, men de kände att kampen där även angick dem. Det handlade om solidaritet och att man visste att vinner fascismen där kan den sprida sig hit också.
Bilden av de Spanienfrivilliga kan ibland framstå som romantiserad. Bröd, vin och Internationalen bakom barrikaderna i Barcelona. Verkligheten var ofta en helt annan. Anna Jörgensdotter har läst personliga vittnesmål om både rädsla, förtvivlan och så småningom även känslan av hopplöshet.
– Jag hade nog också en romantisk bild, men den har helt slagits sönder. Alla som åkte hade naturligtvis en vision. Inte bara att krossa fascismen utan också att bygga något helt nytt. Men det handlade också om privata motiv. Som Ingemar i boken, hade han rest om han inte blivit dumpad?
Allt det där finns väl beskrivet i romanen. Tvivlet som smyger sig på. Dödsskräcken, kylan och lössen i skyttegravarna.
– Jag tror det var svårt för dem att veta vad som väntade. Allt man tror att man är innan man ställts inför något som visar sig vara både värre och vidrigare än man någonsin kunnat föreställa sig, säger hon och berättar om en man hon haft kontakt med, vars pappa var Spanienfrivillig och som lyckades ta sig hem.
Många andra blev kvar i anonyma massgravar. Av de drygt 600 svenskar som trotsade regeringens förbud att resa stupade 164.
– De som återvände hyllades som hjältar i socialistiska kretsar, men sågs som paria av det samhälle de skulle verka i. Det var stämplade som kommunister och hade därför svårt att få jobb. Många var djupt traumatiserade av sina upplevelser och fick alkoholproblem och brottades med ständiga mardrömmar. Andra var svårt skadade. Det här är en historia som sällan berättats.
För de anhöriga till dem som reste väntade en tuff tid i ständig ovisshet. Rapporterna om grymheterna vid fronten var omfattande.
– Det har varit otroligt intressant att läsa tidningarna från den tiden. Det rapporterades på förstasidorna nästan varje dag under flera år. Samtidigt märker man hur många vände kappan efter vinden ju längre kriget pågick. Men det fanns en stark opposition här hemma. I Gävle till exempel, bildades en syndikalistisk kvinnogrupp som ofta var mer engagerad i Spanien än männen.
I stället skickade Stalin dit sina män och började infiltrera och det blev ett krig mellan två diktaturer där majstriderna blev dödsstöten för revolutionen.
Spanska inbördeskriget är en mörk historia utan lyckligt slut. Hur ser du på de interna striderna mellan de olika vänstergrupperna?
– Det är en så jävla deppig del av kriget. Man hade ju kommit långt i Katalonien och Aragonien med att omforma samhället. På vissa håll hade till och med pengarna avskaffats och anarkosyndikalisterna var välorganiserade som satan och hade förberett sig på att försvara varje kvarter och varenda gata i Barcelona. Men den där nonintervetionspakten gjorde det svårt att få hjälp. I stället skickade Stalin dit sina män och började infiltrera och det blev ett krig mellan två diktaturer där majstriderna blev dödsstöten för revolutionen. George Orwell beskrev det där väldigt bra. Om förvirringen och frustrationen som uppstod hos den frihetliga vänstern.
– Men samtidigt som det är deppigt spelade de här människorna som frivilligt kastade sig in i strid en sådan otroligt stor roll för framtiden. Om inte Internationella brigaderna hade bildats och kämpat hade vi inte haft dem som förebilder i dag. Ingenting är – trots allt – förgäves.
