Söndra och härska i svenska hem

År 2017 i Sverige är inte en egen bostad en självklarhet för människor ur arbetarklassen. När fastighetsägare vill öka sina vinstmöjligheter lyxrenoverar de ut de boende på gatan. Arbetaren har talat med bostadsforskare om rättslösheten på svensk bostadsmarknad och träffat hyresgäster i Stockholms­stadsdelen Hagsätra som tar kampen när deras hyresvärd nu vill ”renovräka” dem.

Anders Perez är 21 år gammal och har levt hela sitt liv på Vintrosagatan i Hagsätra, en ytterstadsdel i Stockholm. Med sin familj bestå­ende av två bröder, en mamma och en pappa har han bott på samma kontrakt i över 20 år. Men nu blir de vräkta.

För tre år sedan hände något. Ett brev damp ned hemma hos familjen från hyresvärden Krister Johansson. Mamman i familjen, vars namn stod på kontraktet och som enligt Anders inte pratar fullt lika bra svenska som sina söner, trodde att det var någonting hon var tvungen att signera.

– Nu flera år senare insåg vi att det var ett brev som sade upp vårt besittnings­skydd. Med andra ord så togs alla min mammas rättigheter bort och vi gick från att ha förstahandskontrakt till korttids­kontrakt, säger Anders Perez.

Utan besittningsskydd kan en person sägas upp när som helst och i maj i år kom beskedet att hela Krister Johanssons bostadsbestånd i Hagsätra skulle renoveras. Eftersom familjen Perez-Ramirez har korttidskontrakt sägs de därmed upp.

För bröderna Perez finns inget annat hem än Hagsätra. De har alla gått i Hagsätraskolan, lekt på gårdarna, spelat fotboll på gräset nedanför husen.

– Vi känner oss fullkomligt lurade. Det innebär en katastrof för oss om vi blir vräkta, vi har ju ingenstans att ta vägen, säger Anders Perez.

Familjen Perez har fått vräkningsbesked efter ett brev där de uppmanades att avskriva sig besittningsskyddet. ”Det innebär en katastrof för oss om vi blir vräkta, vi har ju ingenstans att ta vägen”, säger Anders Perez (t v).
Familjen Perez har fått vräkningsbesked efter ett brev där de uppmanades att avskriva sig besittningsskyddet. ”Det innebär en katastrof för oss om vi blir vräkta, vi har ju ingenstans att ta vägen”, säger Anders Perez (t v). Foto: Sarah Liz Degerhammar

FAKTA Gentrifiering

Gentrifiering är processen när ett område genomgår en ekonomisk statushöjning. En stadsdel rustas upp, poleras och byggs om, vilket får till följd att fastighetsvärdena stiger och hyrorna går upp. Resultatet blir att de som inte har råd att bo kvar trängs bort och måste flytta.

I dag lyfter bostadsforskare ofta fram undanträngningen, alltså gentrifieringens baksida, som den egentliga processen, det vill säga när människor blir undanträngda fast de inte flyttar geografiskt.

Privatiseringarna har gjort så att gentrifieringen av till exempel Stockholms förorter gått snabbare och på längre sikt betyder gentrifieringen omfattande segregation.

Det är måndag och sommarkväll i Hagsätra. Sedan i maj har grannarna på Vintrosagatan samlats en kväll i veckan för att diskutera sin gemensamma framtid. Den är oviss. Hagsätra har, likt många andra arbetarklassområden, på senare år genomgått stora förändringar. På ytan innebär det att det byggs om och renoveras, men för den som hyr går det djupare än så.

För invånarna i Hagsätra betyder förändringen allt. För med privatiseringar, avregleringar och utförsäljningar kommer också ett strypt inflytande för den som hyr sin bostad.

Dock är Hagsätra en av de söderorterna som har tagit strid. Förra året uppmärksammades det hur möbeljätten Ikeas bostadsbolag Ikano ”renovräkte” pensionärer som bott i sina hem sedan de byggdes i början av 1960-talet.

Det var hus som inte underhållits löpande och som definitivt var i behov av renovering men som bostadsbolagen passar på att renovera dyrt och utöver det nödvändiga, för att kunna höja hyrorna högt över det skäliga. Ikano stötte på motstånd från Hagsätraborna förra sommaren och mot alla odds vek sig till slut fastighetsjätten på flera punkter.

Den här sommaren är det dags för en ny renovräkningsvåg i orten. Fastighetsbolaget heter denna gång Krister Johansson fastigheter men tricket är detsamma: överdrivna renoveringar och ombyggnationer som sedermera motiverar hyreshöjningar upp till mer än det dubbla.

Korttidskontrakt är en metod som fastighetsägare använder sig av för att kunna friställa lägenheter så att de kan kringgå de regler som fortfarande finns när det kommer till tillsvidarekontrakt.
Åse Richard, forskare vid institutet för bostads- och urbanforskning, IBF, i Uppsala

Trots att många blivit uppsagda är det i dag munter stämning på områdesmötet, minnet från fjolårets seger lever kvar. Det cirku­lerar planritningar, hyreskontrakt och namnlistor. Och det diskuteras ivrigt vad fastighetsägaren egentligen har tänkt. För det är det ingen som vet.


Foto: Ulrika Wahlberg

Liksom många andra fastighetsägare, såväl kommunala bostadsbolag som privata, har Krister Johansson en stor majoritet – omkring 80 procent – av sina hyresgäster på tillfälliga kontrakt, så kallade korttids­kontrakt. Anledningen är att det ger Johansson, och andra värdar som satt det här i system, absolut makt över sitt bostadsbestånd. Den som hyr får i gengäld noll rättigheter.

– Det gäller inte bara Hagsätra, det gäller överallt. Det är likadant i Uppsala och det är likadant i Göteborg till exempel, säger Åse Richard, verksam som forskare vid institutet för bostads- och urbanforskning, IBF, i Uppsala.

Åse Richard har skrivit om hyresgäster som drabbas av chockartade hyreshöj­ningar i samband med renoveringar. Hon konstaterar att anledningen till att så många bor på korttidskontrakt är för att det är det enda värdarna erbjuder åren innan de vet att de ska renovera stort eller göra en ombyggnation, eftersom det då är lätt för dem att bara säga upp hyresgästerna.

– Korttidskontrakt är en metod som fastighetsägare använder sig av för att kunna friställa lägenheter så att de kan kringgå de regler som fortfarande finns när det kommer till tillsvidarekontrakt, säger hon.

Sedan i maj har grannar på Vintrosagatan i Hagsätra samlats för att diskutera sin gemensamma framtid.
Sedan i maj har grannar på Vintrosagatan i Hagsätra samlats för att diskutera sin gemensamma framtid. Foto: Sarah Liz Degerhammar

En av de personer som engagerat sig i grannträffarna och som också bor i en så kallad evakueringslägenhet på korttidskontrakt är Marianella Monzon. Jag följer med hem till henne och hennes tre vänner i ett av de hus som nu ska renoveras på Vintrosagatan.

– Vi med korttidskontrakt är rättslösa. Det är bara de med tillsvidarekontrakt som kommer att få flytta tillbaka, säger hon medan hon visar mig runt.

Huset är dåligt underhållet och är i klart behov av renovering, något man kan tycka borde ha varit inkluderat i hyran. Dock verkar det som att ombyggnationen Krister Johansson tänkt sig är mer omfattande än den nödvändiga.

Marianella Monzon berättar att de efter lite efterforskningar förstått att kanske inte ens de med tillsvidarekontrakt, det vill säga första­handskontrakt, kommer ha möj­lighet att få komma tillbaka till de lägenheter de bor i nu.

– Vi begärde ut planritningarna för ombyggnationen som ska göras och såg att hans plan är att dela upp samtliga lägenheter i mindre. Det gör han för att tjäna pengar såklart, men det är ingenting han informerat oss om, säger Maria­nella Monzon.

Flygbild över Hagsätra centrum.
Flygbild över Hagsätra centrum. Foto: Bertil Ericson/TT

Åse Richard har tillsammans med Dominika Polanska – också bostadsforskare vid IBF – gjort en studie av
de olika metoder som fastighetsägare använder sig av för att kringgå den lagstiftning som finns. Där är just bristande information och arrogans från hyres­­värden framträdande.

Studien base­­rar sig på intervjuer gjorda tidigt i en ombyggnadsprocess med hyresgäster som ville stanna kvar i området.

Dominika Polanska.
Dominika Polanska. Foto: Mikael Wallerstedt

Vad som blev tydligt i intervjuerna var hur fastighetsägare systematiskt använder sig av olika härskartekniker, varav två de kunnat identifiera var trakasserier och hot om sanktioner för den som gör motstånd. Det drabbar speciellt hårt den som sitter på ett korttidskontrakt, menar Åse Richard.

– Om man bor på korttidskontrakt och blir utsatt för hot om sanktioner är det ganska troligt att man håller tyst, säger hon.

Mycket av det här känns igen i Hagsätra. Flera av grannarna vittnar om rädsla att rapportera fel och framföra klagomål.

Ytterligare en härskarteknik på Domi­nika Polanskas och Åse Richards lista är splittring av hyreskollektivet, vilket också det blev tydligt under informationsmötet med Krister Johansson. En och en fick hyresgästerna komma fram och prata med fastighetsägaren och hans kollega, och en och en blev de lovade lite olika lösningar.

Enligt Marianella Monzon har det försvårat sammanhållningen.

– Makten är så stor hos fastighetsägarna att det blir lätt att en känner sig lite upp­given. Hyresgäster internaliserar hyresvärdens perspektiv på hela situationen och bara säger ”Amen, så ska det vara”, säger hon.

Kravet om bostad som en grundläggande mänsklig rättighet har ju folk redan gett upp. Det är förbi sedan länge.
Marianella Monzon, innehavare av korttidskontrakt i Hagsätra

Det blir speciellt så, menar Marianella Monzon, när även de myndigheter som målas upp som instanser där saker kan lösas – till exempel hyresnämnden – endast är till för fastighetsägarna. Den rörlighet och flexibilitet som i dagsläget enbart är företagen förunnat, försvaras av hyresgästernas eller medborgarnas passivitet.

– Kravet om bostad som en grundläggande mänsklig rättighet har ju folk redan gett upp. Det är förbi sedan länge. Folk tar ju för givet att man måste betala för allt, för att få bo, för att resa genom staden, säger Marianella Monzon.

Dominika Polanska ser det här som en glidning i människors inställning, tätt sammanlänkad med den nyliberala samhällsutvecklingen.

– Det genomsyrar hela vårt sätt att tänka kring arbete och boende och det grundar sig i en högst individualistisk upp­fattning som skuldbelägger den enskilda individen för ”misslyckanden” på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. För att den enskilde inte varit tillräckligt flexibel eller anpassningsbar. Vi har successivt blivit invaggade i före­ställningen om markna­dens överlägsenhet och behovet av fri rör­lighet på densamma.  

Maria­nella Monzon bor i en evakueringslägenhet på korttidskontrakt i Hagsätra.
Maria­nella Monzon bor i en evakueringslägenhet på korttidskontrakt i Hagsätra. Foto: Sarah Liz Degerhammar

FAKTA Korttidskontrakt och eva­ku­e­rings­­bostäder

Korttidskontrakt är en tillfällig bostad. När du skriver på ett korttidskontrakt så skriver du i nästan alla händelser också på ett papper där du avsäger dig besittningsskyddet. Alltså det som gör att du har rätt att bo kvar i din lägenhet och inte kan vräkas hur som helst. Du har inte heller rätt att få hjälp att hitta någon ny bostad när hyresvärden säger upp dig.

Den lägenhet som du bor i när du innehar ett korttidskontrakt är inte sällan en så kallad evakueringslägenhet, det vill säga en lägenhet som ska användas av de människor i bostadsbeståndet som innehar förstahandskontrakt (tillsvidarekontrakt) när det sker en större ombyggnation eller renovering i huset.

Andelen osäkra korttids­kontrakt, det som även kallas rivningskontrakt, ökar stadigt i storstäderna. Många av de här lägenheterna skulle kunna bli förstahandskontrakt, men värdarna har satt i system att behålla dem som korttidskontrakt, eftersom de tjänar på det i längden. Efter fyra år börjar besittningsskyddet gälla och därför får hyresgästen ofta signera nytt kontrakt vid den tiden så att detta inte ska ske. Alternativt blir hyresgästen uppsagd.

Så kallade sociala kontrakt innebär att kommunen hyr lägenheter av de kommunala bostadsbolagen som sedan hyrs ut i andra hand till behövande via socialtjänsten. Dessa kontrakt förlängs månadsvis.

Forskare har talat om bostadspolitiken som den arena där den så kallat ”nyliberala revolutionen” genomfördes först och kanske mest framgångsrikt i Sverige. Avregleringarna som genomfördes redan under 1990-talet möjliggjorde ombildningar, privatiseringar och den omfattande utförsäljningen av allmännyttan.

Ett argument som bidragit till att normalisera denna politik var att avregleringarna skulle resultera i nybyggnation, men eftersom det bland annat samtidigt drogs in på räntesubventioneringen byggdes inte mycket i alla fall. Med olika reformer införlivades det nyliberala programmet i regelverken, vilket vare sig borgerliga eller socialdemokratiska regeringar visat intresse att ändra på.

2011 tillkom dessutom ”allbolagen”, som Åse Richard och Dominika Polanska menar varit avgörande för uppkomsten av den vilda västern som råder på hyresmarknaden i dag. Lagen säger att allmännyttiga bolag ska drivas affärsmässigt.

Det var efter att Fastighetsägarna Sverige anmält till EU-kommissionen att den svenska allmännyttan snedvrider kon­kurrensen, och därmed håller nere hyrorna för de privata bostadsbolagen, som lagstiftningen ändrades.

Om alla de reformer som inleddes under 1990-talet var till för att marknadsorientera bostadspolitiken så blev allbolagen pricken över i:et, då den i princip tog bort de sista garanterna för ett bra boende för alla, oavsett inkomst. Dominika Polanska menar att med vinstkravets införande försvann också det sociala ansvaret till och med för de kommunala bostadsbolagen.

– Det här är en smygande förändring av den svenska bostadspolitiken, som pågått sedan 1990-talet. Huvudingrediensen är den ekonomiska retoriken som överordnad alla andra argument och de mest framträdande lösningarna är de som förespråkar privat ägande, säger hon.

Hon menar också att det för den svenska bostadsmarknaden har inneburit att den som äger sitt eller någon annans boende har många fler fördelar än den som hyr.

– Dagens svenska bostadspolitik favoriserar ägande på olika sätt. Man kan bara titta på ränteavdragen och på Rot- och Rutavdragens proportion i förhållande till avdrag som skulle kunna gynna hyresrätts­innehavare.

Flera av de grannar som kommit samman i Hagsätra är också aktiva i ett nätverk som heter Ort till Ort – en platt­form som arbetar för att praktisera solidaritet och jämna ut kunskapen mellan olika förorter som drabbats av samma utveckling: nedskärningar, utförsäljningar, privatiseringar och gentrifiering. För Hagsätra är bara ett exempel.

Bara i Storstockholm vräks just nu tio barnfamiljer i Sundbyberg och förra sommaren var det 25 barnfamiljer som miste sina hem i Tensta. Även de på korttidskontrakt, utan garantier och utan möjlighet till ersättningsboende.

Enda skillnaden är att hyresvärden i båda fallen är kommunala bostadsbolag.

– Hyresrättsinnehavare med ett sådant kontrakt har absolut inga rättigheter. Det spelar ingen roll om du är ett barn. Det är också därför de får avslag på avslag i hyresnämnden, lagen är inte på deras sida, säger Dominika Polanska.

Dagens svenska bostadspolitik favoriserar ägande på olika sätt.
Dominika Polanska, forskare vid institutet för bostads- och urbanforskning, IBF, i Uppsala

Marianella Monzon som nu kämpar mot hyreshöjningarna i Hagsätra är själv uppvuxen i Tensta och Rinkeby och för henne är utvecklingen på ett plan jämförbar. 2007 kom det så kallade Järvalyftet, en planprocess som Stockholms stad introducerade och som presenterades som ett lyft för de ”socialt utsatta områdena”, där bland andra Tensta och Rinkeby ingår.

Enligt Marianella Monzon visste inte många av Järvaborna vad det egentligen innebar och för dem som levde med ohyra och i dåligt underhållna bostäder upplevdes förändring som någonting bra.

– Man tolkade då lyftet utifrån sina behov som hyresgäst och såg saker som att det skulle bli fler gemensamma ytor för barnen eller att ens lägenhet skulle bli bättre som någonting positivt, så klart.

Men med kunskap i bagaget ser Marianella Monzon Järvalyftet som ett av alla de gentrifierings- och bortträngnings­projekt som nu pågår.

– Man var inte medveten om vad gentrifiering innebär då. Men nu kan vi tolka de här projekten på annat sätt. Vi ser också vad det är för större politiskt program och diskurs som ligger bakom, säger hon.

Vad fick det för konsekvenser?

– Det resulterade till stor del i att folk fick högre hyra, och det är ingen liten detalj. Det är allt. Det är ens liv. Får du en tusenlapp högre hyra så kan det för en viss samhällsklass vara avgörande för om du får bo kvar eller inte.

Marianella Monzon påpekar också att Järvalyftet mynnade ut i en del nybyggda lägenheter, men då med en mycket högre hyra än på övriga gamla hyresrätter. Det i sin tur ledde till att hela området plötsligt skulle ”upprustas”.

Nu senast har ett 18-våningshus med studentlägenheter byggts i Tensta, döpt till Tensta Torn. Hyran för en etta på 22 kvadratmeter är 5 490–5 900 kr i månaden, enligt Stockholms bostadsförmedling.

– Nya eller renoverade lägenheter låter jättebra eller hur? Men vi ska inte glömma att ha ett klassperpektiv på det som pågår. Nyckelfrågan är: För vem är dessa bo­stä­der till?

"Om han vräker mig och barnen nu, då får han fan dra ut mig i håret", säger en kvinna på grannmötet i Hagsätra som Arbetaren besökte. Foto: Sarah Liz Degerhammar

Flera av de boende i Hagsätra pratar om sin situation som en direkt konsekvens av utarmningen av välfärden. Samtidigt är det många som menar att samma förståelse av problemet aktivt motarbetas, att det finns ett annat narrativ som dominerar. En rasistisk berättelse i den offentliga debatten där förorten är farlig, där invandrare förgiftat kulturen och där flyktingar är lika med ohyra som måste bort.

Marianella Monzon tror att det finns starka intressen bakom att peka ut andra anledningar till varför områden behöver upprustas. Som exempel nämner hon den uppdatering av listan över ”särskilt utsatta områden” som gjordes av polisen nu i somras.

– Man kan fråga sig varför Fittja hamnar på listan över ”särskilt utsatta områden” plötsligt, där till exempel Tensta och Rinkeby funnits med sedan länge? De har haft lika dåligt rykte alla tre sedan 1990-talet. Gemensamt för dessa områden är bland annat låga inkomster, trångboddhet och ett lågt valdeltagande. En grupp människor med en svag köpkraft helt enkelt.

En sådan grupp är inte önskvärd för fastighetsägarna att ha som hyresgäster eller som representanter för ett område, menar Marianella Monzon. Hon tror också att det är anledningen till att förorterna utsätts för renovräkningar i stället för håll­bara sociala lösningar.

Den senaste tidens fokus på människors ursprung i det offentliga samtalet tror hon också hjälpt till att normalisera de åtgärder mot till exempel barnfamiljer som satts i bruk i Tensta och Hallonbergen.

– Det är enklare för den bredare allmänheten att acceptera att barn sätts på gatan om de betraktas som ”ohyra”. Om en en ”sverigedemokratiska”, något som i dag har blivit mycket mer mainstream, är det ”invandrare”, ”flyktingar”, ”bidrags­tagare” som är problemet, det är de som ska bort. Det är resonemang som i dag inte bara kan läsas på Avpixlat, de har sipp­rat in i etablerad media också.

De avregleringar på bostadsmarknaden som genomfördes redan under 1990-talet möjliggjorde ombildningar, privatiseringar och utförsäljningen av allmännyttan.
De avregleringar på bostadsmarknaden som genomfördes redan under 1990-talet möjliggjorde ombildningar, privatiseringar och utförsäljningen av allmännyttan. Foto: Sarah Liz Degerhammar

Att det inte pratas om en ekonomisk utsatthet i förorten eller om hur nyliberala reformer och multinationella företag bidragit till segregation, tror även Dominika Polanska har sina skäl. Hon tror en möjlig anledning till att klassperspektivet inte fått genomslag i den offentliga samtalet är att specifika intressen tjänar på att det perspektivet strikt hålls utanför.

Sprids ett klassmedvetande bland hyresgäster kan olika svaga grupper på bostadsmarknaden som tidigare inte känt samhörighet hitta varandra och därmed se att de har gemensamt intresse och organisera motstånd.

– Det finns flera internationella och nationella rapporter som pekat ut att de värst undanträngda är just låginkomsttagare, ofta äldre och kvinnor. Sedan hamnar de i ännu fattigare bostadsområden och på det sättet bidrar det till för­djupad segregation i de svenska städerna, säger Dominika Polanska.

Likt familjen Perez-Ramirez är det många i fastigheterna i Hagsätra som är barn. Barn som lekt sedan tidiga år på gårdarna mellan husen, som alla år gått i skolan i Hagsätra.

En annan familj på måndagsmötet i Hagsätra har bott i samma lägenhet i elva år och deras barn, nu tio och åtta år gamla, föddes här. När de flyttade in blev de lovade att korttidskontraktet förr eller senare skulle bli förstahandskontrakt. Men på elva år har inget hänt. Bara att kontrakten har förnyats vart fjärde år så att besittningsskyddet inte ska börja gälla.

På informationsmötet med Krister Johansson var det många oroliga föräldrar som frågade om han verkligen tänkt sätta barnfamiljerna på gatan. ”Nej, inga barnfamiljer blir hemlösa”, svarade han då. Nu, bara två månader senare, är de uppsagda utan någon ersättningsplan.

"Minns ni? Förra året när vi kämpade mot Ikano sade de att striden vi utkämpade var omöjlig. Men vi vann. Det var därför de kom till våra möten, för att kolla hur vi gör. Vi kan göra saker som Hyresgästföreningen inte längre har makt att göra. Det kallade det till och med för Lex Hagsätra. Förstår ni?" – boende i Hagsätra på grannmöte Foto: Sarah Liz Degerhammar

Med en skola precis i anslutning till bo­stadshusen, utan några bilvägar barnen behöver korsa, med fotbollsplanen precis nedanför, har uppväxten här varit ganska optimal, konstaterar flera av familjerna. ”Men vilken fastighetsägare bryr sig om sådant nu för tiden?”, hör jag någon undra.

En annan säger:

– Han krossar verkligen en väl fun­gerande situation som borgar för en trygghet för barnen. Inte undra på att det blir socialt utsatta områden. Har man ingen social trygghet, ja var ska man då ta vägen?

– Nej, men han skiter i vilka liv och vilka sociala miljöer han rycker upp, fyller en tredje i.

En kvinna som bott med sina barn i huset i tolv år säger:

– Om han vräker mig och barnen nu, då får han fan dra ut mig i håret.

"Det finns flera internationella och nationella rapporter som pekat ut att de värst undanträngda är just låginkomsttagare, ofta äldre och kvinnor", säger bostadsforskaren Dominika Polanska. Foto: Sarah Liz Degerhammar

Men innan mötet är slut är det en av grannarna som påminner om vad Hyresgästföreningen sade när de gästade ett av de första grannmötena på Vintrosa­gatan.

– Minns ni? Förra året när vi kämpade mot Ikano sade de att striden vi utkämpade var omöjlig. Men vi vann. Det var därför de kom till våra möten, för att kolla hur vi gör. Vi kan göra saker som Hyresgästföreningen inte längre har makt att göra. Det kallade det till och med för Lex Hagsätra. Förstår ni?

Folk skrattar och i den andan avslutas mötet med nya aktionsplaner. Det råder ingen tvekan om att striden ska fortsätta.

Jag frågar Marianella Monzon vad hon tycker man bör göra om man är i en lik­nande situation som de i Hagsätra.

– Det är att prata med sina grannar, det är så enkelt. Folk är i behov och längtar efter det. Responsen kan bli mycket positivare än en tror. Skulle inte förvåna mig om vi får se hyresstrejker, eller kanske till och med att folk börjar ockupera sina hem. För vad ska en göra? Vi måste ju bo någonstans.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att sannolikheten för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 
–  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

“För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

“Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Safrir Abayov/TT

Shabane Barot:
Makthavarna – alltmer fiender till det levande

“I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande.” Shabane Barot om att vara förälder i ett alltmer repressivt samhällsklimat.

Påsklovet inleds med en stökig natt. Barnen snurrar runt mig som visare i sängen, snor in sig i lakanen och kräver att få vatten. På morgonen upptäcker vi att TV:n har gått sönder. Ute rasar en storm av nionde november 2016-dignitet (dagen efter Trumps valseger när en halvmeter snö föll över Stockholm och världen hängde löst i sina gängor).

Jag sätter på SVT:s barnprogram Agenterna på min minimala datorskärm och försöker läsa i ett hörn av soffan. En grupp prepubertala barn löser brott i det fiktiva Krimsta city, ”där brottsstatistiken är lika hög som husen”, med okonventionella och – i alla fall i skrivande stund ännu – illegala medel som dataintrång och blodprovstagning på personer som frihetsberövats på oklar grund. ”Titta mamma, där är gärningsmannen!” tjuter min fyraåring förtjust. 

Människans skrymmande historia

Den amerikanska essäisten och författaren Vivian Gornick skildrar i sin bok The romance of American communism (1977) det amerikanska kommunistpartiets uppgång och fall genom intervjuer med tidigare medlemmar. Gornick är särskilt intresserad av hur vardagen och livets intima sfärer trädde i förbindelse med och transformerades av mötet med en global massrörelse som krävde allt av och i slutändan svek sina medlemmar.

Gornick beskriver sitt projekt som ett försök att teckna ”bulky human history”, ungefär människans skrymmande eller otympliga historia. Det finns något oerhört tilltalande i den bilden tycker jag: människans historia som något framvällande, som trotsar alla förenklade scheman men samtidigt struktureras av skeenden långt bortom den enskildes kontroll. 

Agenterna – samhällsklimatet i miniformat

Jag tänker på den där skrymmande och otympliga historien när jag ligger intrasslad i barnens armar och ben i soffan och försöker stänga ute ljuden från Agenterna, där vårt alltmer repressiva samhällsklimat återspeglas i miniformat.

Jag undrar vilka stora och små skeenden som har format och fortsatt kommer att forma mitt eget och barnens liv. Redan står de i förbindelse med så många platser och personer, med de samhällsförändringar som pågår här i Sverige och med händelser i världen i denna tid som ofta känns blytung.

Snart har kriget i Gaza pågått i sex månader. Att hela städer kan jämnas med marken och dess invånare svältas ut känner barnen redan till, precis som fenomenen Palledemo på lördagar och vattenmelonsplakat. Jag har dock varken velat eller kunnat berätta att barn som delar deras intressen, ålder, utseenden och namn, som inte på något väsentligt sätt skiljer sig från dem själva, ligger ihjälklämda under spillrorna av sina egna hus. Att så många av deras jämnåriga nu är sönderbrända, krosskadade, amputerade, i avsaknad av familjer och en sammanhängande värld. Men tids nog kommer de att upptäcka det, de kommer lära sig när de tumlar ut i en värld där de som förnekar människans knöliga, stökiga och vildvuxna historia styr.

Fiender till det levande

I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande. I de ökande utsläppen av fossila bränslen, det pågående folkmordet på befolkningen i Gaza, i mikro- och makroagressionerna som riktas mot invandrare och minoriteter i Sverige i dag kan man skönja en och samma tendens av likgiltighet inför och missaktning av livet.

Rasismens kärna är just förnekandet av det som är mångtydigt, statt i förändring, som inte låter sig kategoriseras. Men det där organiska som Gornick fiskar efter löper som en stark underström genom allas våra liv och trasslar in oss i varandra, skapar förbindelselänkar på ett sätt som aldrig går att förneka, hur framgångsrik och solid vår tids människofientliga politik än framstår som. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm. Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm.

Vegansk lyxkrog på Stureplan utnyttjade migrantarbetare: Nu slår facket tillbaka

Papperslösa migrantarbetare har under lång tid utnyttjats och arbetat under slavliknande villkor på den veganska lyxrestaurangen ChouChou i centrala Stockholm. Bakom restaurangen står bland annat en av Sveriges mest profilerade matinfluencers. I fredags genomförde fackföreningen Stockholms LS av SAC en blockad mot restaurangen.

Med arbetspass på upp till 23 timmar och under extremt pressade förhållanden har de anställda diskarna vid den veganska lyxkrogen ChouChou i kvarteret runt det fashionabla Stureplan i Stockholm jobbat för låga löner. Något som lett till att facket nu reagerat. 

Dock utan någon respons från ägaren och den välkände krogprofilen Robert Hållstrand. Han har bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare” och driver restaurangen tillsammans med en av Sveriges största vegankockar och matinfluencers.

Uteblivna löner och “omänsklig behandling”

– De har inte velat bemöta våra krav och inte återkommit när vi legat på. Totalt rör det sig om löneskulder på över 100 000 kronor var för våra tre medlemmar som arbetat där, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och som var med under fredagskvällens blockad utanför restaurangen.

Blockadvakter utanför restaurangen. Foto: Volodya Vagner

Förutom de långa arbetsdagarna vittnar de anställda även att de jobbat utan anställningsavtal och utsatts för ”omänsklig behandling”.

Skyller på tidigare ekonomichef

Restaurangen profilerar sig som ”ett bohemiskt ställe för alla” och har fått stor medial uppmärksamhet för sin satsning på hållbarhet och helveganska meny.

Foto: Volodya Vagner

Under fredagens blockad, där ett 20-tal personer ställde sig utanför restaurangen med banderoller och flygblad, fick Agnes Lansrot prata med personalchefen på telefon som då skyllde de outbetalda lönerna på en tidigare ekonomichef och lovade ett möte med facket senast imorgon, tisdag.

– Ja, jag ska ha ett möte med restaurangchefen då, säger Agnes Lansrot.

Restaurangchefen återkommer inte

Arbetaren har varit i kontakt med ägaren Robert Hållstrand som inte säger sig ”känna till” vad blockaden handlar om. I stället förklarar han att någon på restaurangen som är mer insatt ska höra av sig. När vi ringer ChouChou och ber att få tala med restaurangchefen säger en av de anställda att chefen sitter i möte. Restaurangchefen lovar dock att återkomma.

Två timmar senare har fortfarande ingen från restaurangen hört av sig.

Stockholms LS har förklarat att så länge löneskulderna för deras medlemmar kvarstår kommer blockaden att fortsätta.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skribenten Catrin Lundström menar att det saknas bitar i pusslet Fröken Snusk - framför allt ur ett klassperspektiv. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

Fröken Snusk – ”för mycket, för vulgärt”

Vem är hon och vad står hon för? Fröken Snusk har blivit en symbol för endera fascination eller det ultimata beviset på en kultur i förfall. Är det den vita arbetarklassfemininiteten som ställer till det, undrar Catrin Lundström.    

Fröken Snusks artisteri sysselsätter kulturskribenter av olika skäl. En del funderar på huruvida Fröken kan betraktas som en feministisk skapelse, eller om hon enkom är en produkt av äldre mäns snuskiga fantasier, som i slutänden håvar in royalties från dem. Andra ser henne som själva sinnebilden för kulturens förfall som, trots dess uppenbara avsaknad av kvalitet, breder ut sig i kvällstidningsträsket.

Fröken Snusks låtmaterial och texter om kvinnor som luder kombinerat med en återkommande centrering av det manliga könsorganet, lämnar sannerligen mycket i övrigt att önska, utifrån ett feministiskt, konstnärligt och musikaliskt perspektiv. Men trots de återkommande skriverierna på kultur- och nöjessidorna, drivna av ömsom fascination och lösnummerförsäljning, ömsom klassorienterad distinktion, saknas, vad jag kan se, flera bitar i pusslet Fröken Snusk. I synnerhet rörande heterosexualitetens villkor och klasstrukturens formationer av femininitet. 

Konstruktioner av klass och kön

Anonymiteten till trots vet vi att Fröken Snusk är kvinna, förmodat vit, och antagligen arbetarklass. Klassbakgrunden härleder jag till själva musiken, som är något av det mest utmärkande kulturella kapitalet, eftersom musikval är så intimt kopplat till vår personliga smak (och miljontals lyssningar gynnar inte alltid klassdistinktionens logik). Musiksmaken bekräftar, enligt sociologen Pierre Bourdieu, mer än något annat ens klasstillhörighet, då den både kan klassificeras som bra eller dålig, och samtidigt är klassificerande på ett sätt som skänker lyssnaren en särskiljande livsstil. Hårdrock och klassisk musik kan förvisso mötas i vår postmoderna tid, och epadunk sägs spelas även på lokalerna kring Östermalm. Men få utpräglade medelklassidentiteter är nog ljudsatta av just Fröken Snusk eller hennes föregångare Eddie Meduza i sina bilar.

Den brittiska sociologen Beverley Skeggs bok Att bli respektabel: konstruktioner av klass och kön från 1997 står sig fortfarande som en självklar klassiker i förståelsen av hur kön, klass och sexualitet förhåller sig till varandra. Arbetarklasskvinnornas framtoning har, i likhet med svarta kvinnors, historiskt sexualiserats som avvikande. För mycket. För vulgärt. I allt från klädstil till språk. Och i kontrast till vita, avsexualiserade, heterosexuella medelklasskvinnor har arbetarklasskvinnor betydligt svårare att läsas som respektabelt feminina.

”Mest provocerande – fortsätta finnas”

Varje person som väljer att exponera sig – maskerad eller ej – måste givetvis förhålla sig till omvärldens bedömningar och anmärkningar. Att det i högre grad gäller kvinnor är det nog få som motsätter sig. Som Madonna har formulerat det är ”det mest provocerande” hon har gjort att ”fortsätta finnas”. Få upprörs över att Bob Dylan eller Bruce Springsteen befinner sig på ändlösa turnéer, men, som vi redan vet, gäller det neutrala förhållningssättet sällan kvinnliga artister eller konstnärer. 

Fröken Snusk Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Hur det står till med Fröken Snusks eventuella skönhet är svårbedömt. Men så länge hon använder kroppen till att röra sig, riskerar den obönhörligen att hamna i det manliga blickfånget för allmän skärskådning.

Det obetalda uppdraget sköter den anonyma tangentstinna manosfären på Flashback. Här finns inga hämningar vad gäller denna ”lönnfeta sak som täcker över sitt svullna ansikte med en rånarluva”, som inte bara är ”tjock” – Gud förbjude – utan dessutom ”white trash”.

White trash, eller vitt skräp, är en nedsättande benämning på en markerad, klassanstruken vithet som inte uppfattas som vare sig neutral eller särskilt feminin – när den förkroppsligas av kvinnor. Termen har cirkulerat i det nordamerikanska språkbruket sedan 1800-talet och appliceras i huvudsak på fattiga vita som ett pejorativt epitet för att markera gruppens låga status. 

Kroppen utgör det yttersta fysiska uttrycket för en sådan klass- och rasdistinktion. Vikt, kläder, men även små sociala tecken, som orakade armhålor, kan tillsammans ge upphov till såväl äckelkänslor som föreställningar om lösaktighet.

Så vad gör då den som inte ser sig ha en chans i kampen om respektabilitet? Ja, ett sätt är att försöka ta kontroll över de tillmälen som redan ristats in i den egna kroppen. 

Snusket blir en protest

I likhet med hur de unga latinamerikanska kvinnorna i min avhandling Svenska latinas, liksom arbetarklasstjejerna i socialantropologen Fanny Ambjörnssons I en klass för sig, hanterade termen hora, som ett nedsättande – men frekvent – begrepp, ikläder sig Fröken Snusk den brist på respektabilitet hon redan tillskrivits. För redan icke-respektabla kvinnor kan en sådan strategi nämligen vara ett sätt att experimentera med skambelagda ord på ett lekfullt sätt, eller att slå tillbaka mot förväntade fördomar, i frånvaron av kulturellt och symboliskt kapital. När jag i början av mitt fältarbete träffade några chilenska tjejer i korridoren på en gymnasieskola och frågade om de ville vara med i min studie, replikerade de vasst och oväntat: ”okej, men vi är inga horor, bara så att du vet”. 

Möjligen har Fröken Snusk dragit det oanständiga och promiskuösa till sin spets. Snarare än att besjunga den heterosexuella kärleken i form av lidande och längtan, är det här mer pang på ”tjackballen”. Som på förhand placerad i vithetens och femininitetens utkanter, kan snusket bli en protest mot ett redan stigmatiserat tilltal. 

Men det är en svår balansgång. Lösögonfransarna och det långa håret under den rosa balaklavan är direkt nödvändiga för att inte falla ur den normativa heterosexuella kategoriseringen.  

Ändå är det tydligt att Fröken Snusk inte helt kan diktera villkoren för sin existens. Och där kommer balaklavan – som alluderar till både gangsterrap och aktivistgruppen Pussy Riot – in. Ett skydd mot den heterosexuella verkligheten, där risken för såväl hat som oönskad intimitet, är överhängande för kvinnor.

Förhoppningsvis kan Fröken Snusk hantera den professionella bundenheten till manliga låtskrivare och producenter i sitt eget arbetsliv. Men vad gör budskapet – det som levereras till kunden – med unga flickor och kvinnor? Vidgar det platsen att leva på eller lägger det till rätta en annan, lika begränsad, heterosexuell position? Kan balaklavan vara en inkörsport till ”tyngre” versioner av kvinnlighet, där snusk övergår till omstörtande fittuppror? Det lär vi snart få veta nu när Fröken Snusk har lanserat sin egen merch, med den karaktäristiska rosa masken som ”en symbol för frihet och självuttryck”. 

Kanske är det lika svårt för offentliga kvinnor att vara totalt ofeministiska, som det är att leva rakt igenom oklanderligt feministiskt? Bara det faktum att Fröken snusk triggar mig och andra att fundera över kvinnors varande kan ju ses som en feministisk handling. Det är i alla fall ett halmstrå jag väljer att hålla mig i.

Catrin Lundström, docent i sociologi och biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Kollage med Arbetsmiljöverket i bakgrunden en polis och Emil Boss, skribenten
Papperslösa får betala priset för arbetslivkriminaliteten. Foto: Axel Green, Johan Nilsson / TT, Naina Helén Jåma / TT

Emil Boss:
Ett nytt och grymt klassamhälle växer och frodas

“Exotifiering och avhumanisering av arbetarklassen är ett bra gödsel för förtryck”. Emil Boss om svenska myndigheters häxjakt på papperslösa och dess blindhet för arbetslivskriminaliteten.

“Du har anmält mig till facket din jävel, jag ska se till att du blir deporterad!” Byggchefens svordomar är grova i telefonen. Qatar? Nej, Stockholm. 1924? Nej, 2024.

En gipsmontör har under flera år arbetat med nyproduktion för en underentreprenör till bland annat Serneke. Bolagets ägare genomför sin tredje konkurs och arbetaren har sökt facklig hjälp för att få sin lagstadgade lönegaranti. Han är papperslös eftersom chefen, i stället för ett arbetstillstånd, valde att ge honom ett förfalskat spanskt pass.

Befogad myndighetsrädsla

“Vi vågade inte prata med er ute på bygget. Ni verkade schyssta, men vi trodde att det var teater, att ni egentligen jagade papperslösa”. De colombianska arbetarna har inte fel. Det finns myndigheter och granskningstjänster som säger sig verka för en bättre arbetsmiljö och höjd säkerhet, men som samtidigt är på jakt efter att fängsla papperslösa arbetare. Hotet om utvisning kommer från många håll. 

Visste du att papperslösa arbetare som tas i förvar inte sällan blir inlåsta i flera månader? De behandlas som grova brottslingar, trots att allt de gjort i Sverige kan exempelvis ha varit att bygga Ersta sjukhus eller renovera Tullverket – för en låg lön. Ofta har de själva ingen skuld i att de saknar arbetstillstånd. Cheferna har inte sällan lovat arbetarna tillstånd som sedan aldrig kommer. 

En medlem i Stockholms LS blev grovt utnyttjad på en restaurang. Gränspolisen grep honom i kontroll och när han suttit inlåst i över en månad satte de honom på ett plan till fel land. Eftersom han saknade visum i det land han kommit till blev han fast på en flygplats, sedan fick han betala sin egen flygbiljett tillbaka till Sverige och satt inlåst här i flera månader igen. Först därefter skickades han till sitt hemland. Sammanlagt satt han inspärrad i över fem månader.

Arbetaren har berättat om hur Gränspolisen lördagen 9 mars hämtade en kvinna på den psykiatriska akutmottagningen på Universitetsjukhuset i Örebro. Läkarnas bedömning var att kvinnan, gravid i fjärde månaden, behövde vara kvar på avdelningen. Det struntade polisen i, man förde henne med våld ut från sjukhuset för att deporteras. Fundera en stund på den händelsen. Polisingripande på en psykiatrisk akutmottagning. Även för andra patienter är detta ett tämligen brutalt tilltag.

Myndigheterna letar papperslösa – inte arbetslivskriminalitet

Jag deltar då och då på seminarium om arbetslivskriminalitet där myndigheter och politiker berättar om sitt arbete. Nuförtiden handlar mycket om att lyfta fram de myndighetsgemensamma inspektionerna. Det låter progressivt. Alla vill ju ha ordning och reda i till exempel byggbranschen. Men i praktiken betyder inspektionerna exakt det som de där rädda colombianerna misstänkte. En inspektör från Arbetsmiljöverket dyker upp och snackar säkerhet samtidigt som en kollega från Gränspolisen hugger tag i arbetarna och låser in dem.

Vid det här laget vet alla som är insatta i problemen kring arbetslivskriminalitet två saker. Ett: Detta förtryck pågår överallt, inte i periferin. Det är inte längre sjaskiga biltvättar som åtnjuter den billiga prislappen. Det är till exempel byggherrar, kommuner, fastighetsbolag och jordbruksproducenter. Två: Papperslösa arbetare exploateras ofta hänsynslöst. Hur kan det då komma sig att papperslösa behandlas så inhumant och grymt av svenska myndigheter? 

Min gissning är att papperslösa arbetare kan behandlas så grymt av svenska myndigheter för att de inte hörs och syns. Facklig organisering av papperslösa behövs inte minst för göra dem synliga. När den svenska modellen exkluderar papperslösa arbetare lämnas dörren vidöppen för ytterligare kränkningar.

Den riktiga boven går fri

Skulle polisen storma in med en patrull på en akutmottagning och slita ut en förtryckande VD? Skulle polisen gripa en byggchef som förtryckt migranter för att denne annars kanske håller sig undan? Nja, min erfarenhet är att det är ganska vanligt att byggchefer i lugn och ro säljer tillgångarna och lämnar landet när myndigheterna får upp ögonen för brotten.

Ta exemplet med bossen för städfirman som lät papperslösa städa hos Magdalena Andersson. I ett år nu har han kunnat skjuta fram rättegången om städerskans lön. Hur? Han meddelade bara gång på gång att han var sjuk. Städerskan däremot, låstes in i flera månader och utvisades.

Med Allan Edwalls ord: Den lilla fisken fångar vi, men hajen får gå fri.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Foto på Ronja Rövardotter med Guccikeps.
Ronja Rövardotter "glorifierar den gansterkultur vi försöker krossa", säger Appe Rilsson, rättspolitisk koordinator vid Tidöpartiernas samordningskansli. Foto: Adam Ihse/TT. Kollage: Arbetaren

Tidö­politiker rasar mot nya Ronja Rövar­dotter: ”Glorifierar gangster­kulturen”

Astrid Lindgrens barnbok Ronja Rövardotter har filmatiserats på nytt och den 28 mars hade tv-serien premiär. Nu rasar företrädare för regeringspartierna och stödpartiet Sverigedemokraterna mot nyinspelningen. ”I vårt Sverige ska vi varken glorifiera rövare eller annan gangsterkultur”, säger en talesperson för Tidöpartiernas samordningskansli.

1984 hade filmen Ronja Rövardotter, baserad på Astrid Lindgrens bok med samma namn, premiär. Både boken och filmen har blivit verkliga barnkulturklassiker och förväntningarna har varit stora på den nyinspelade tv-serien. Men på vissa håll råder snarare misstänksamhet än förväntan:

– Det känns minst sagt visset att försöka få rätsida på det här landet och satsa på hårdare tag mot brottslighet, visitationzoner och möjlighet till utvisning för bristande vandel, när vi samtidigt släpper fram så kallad barnkultur som glorifierar den gangsterkultur som vi försöker krossa, säger Appe Rilsson, rättspolitisk koordinator vid Tidöpartiernas samordningskansli.

En rest från “DDR-Sverige”

Enligt Rilsson är Ronja Rövardotter ett typ av kulturellt uttryck som ”kanske kunde slinka igenom under det blåögda 1980-talet i DDR-Sverige”, men som inte har någon roll att spela i det nya, uppstyrda Sverige.

– Det kanske kan verka häftigt med en sådan här rövarkult, men det återspeglar ett kulturklimat där vi inte stannat upp och tänkt efter. Varför görs det ingen serie om någon Ronja Småföretagardotter snarare än ett sådant här ”jag vill vara farlig”-pekoral, frågar Appe Rilsson retoriskt.

Martin Melin, polis och riksdagsersättare från Liberalerna, sade i början av året apropå polisiära tvångsvisitationer: ”Alla som går runt med Gucci-kopiekepsar är inte gängkriminella, men många gängkriminella bär Gucci-kopiekepsar.” Appe Rilsson ser paralleller till den nya serien:

– Här förhärligas plötsligt ett nytt kriminellt kulturuttryck, ett rövarideal, som till sin form dessutom är vad vi på ren svenska skulle beskriva som skabbigt, säger Appe Rilsson, och fortsätter:

– Ska den första åtgärden i våra visitationzoner vara att behöva tvångsvisitera hundratals ungdomar som går omkring otvättade i särk och självlockig skogsråfrisyr och lever rövare?

Tidöregeringen: Rövardotter har “inte någon plats i kulturkanon”

Runtom på Tidöpartiernas samordningskansli och i regeringskansliet i Rosenbad ska den nya tv-serien ha väckt upprördhet och förstämning. Etniciteten hos de rövare som förekommer i serien har i flera fall inte kunnat fastställas. Personskadevapen som armborst och långa spjut ska ha skymtats i några av avsnitten, och enligt uppgift skildras även flera skogsöverfall av medelklassfamiljer ur bakhåll i en icke-problematiserande form.

Enligt obekräftade uppgifter till Arbetaren ska den moderate riksdagsledamoten tillika polisen Fredrik Kärrholm ha sagt att han tänker ”nödvärna skiten” ur den första ungdom han får syn på som anammat den nya retrogansterkulturen från Ronja Rövardotter-serien. 

– En sak kan vi säga säkert, och det är att sådana här avarter inte har någon plats i den nya svenska kulturkanon, säger Appe Rilsson.

Publicerad Uppdaterad