År 2017 i Sverige är inte en egen bostad en självklarhet för människor ur arbetarklassen. När fastighetsägare vill öka sina vinstmöjligheter lyxrenoverar de ut de boende på gatan. Arbetaren har talat med bostadsforskare om rättslösheten på svensk bostadsmarknad och träffat hyresgäster i Stockholms­stadsdelen Hagsätra som tar kampen när deras hyresvärd nu vill ”renovräka” dem.

Anders Perez är 21 år gammal och har levt hela sitt liv på Vintrosagatan i Hagsätra, en ytterstadsdel i Stockholm. Med sin familj bestå­ende av två bröder, en mamma och en pappa har han bott på samma kontrakt i över 20 år. Men nu blir de vräkta.

För tre år sedan hände något. Ett brev damp ned hemma hos familjen från hyresvärden Krister Johansson. Mamman i familjen, vars namn stod på kontraktet och som enligt Anders inte pratar fullt lika bra svenska som sina söner, trodde att det var någonting hon var tvungen att signera.

– Nu flera år senare insåg vi att det var ett brev som sade upp vårt besittnings­skydd. Med andra ord så togs alla min mammas rättigheter bort och vi gick från att ha förstahandskontrakt till korttids­kontrakt, säger Anders Perez.

Utan besittningsskydd kan en person sägas upp när som helst och i maj i år kom beskedet att hela Krister Johanssons bostadsbestånd i Hagsätra skulle renoveras. Eftersom familjen Perez-Ramirez har korttidskontrakt sägs de därmed upp.

För bröderna Perez finns inget annat hem än Hagsätra. De har alla gått i Hagsätraskolan, lekt på gårdarna, spelat fotboll på gräset nedanför husen.

– Vi känner oss fullkomligt lurade. Det innebär en katastrof för oss om vi blir vräkta, vi har ju ingenstans att ta vägen, säger Anders Perez.

Det är måndag och sommarkväll i Hagsätra. Sedan i maj har grannarna på Vintrosagatan samlats en kväll i veckan för att diskutera sin gemensamma framtid. Den är oviss. Hagsätra har, likt många andra arbetarklassområden, på senare år genomgått stora förändringar. På ytan innebär det att det byggs om och renoveras, men för den som hyr går det djupare än så.

För invånarna i Hagsätra betyder förändringen allt. För med privatiseringar, avregleringar och utförsäljningar kommer också ett strypt inflytande för den som hyr sin bostad.

Dock är Hagsätra en av de söderorterna som har tagit strid. Förra året uppmärksammades det hur möbeljätten Ikeas bostadsbolag Ikano ”renovräkte” pensionärer som bott i sina hem sedan de byggdes i början av 1960-talet.

Det var hus som inte underhållits löpande och som definitivt var i behov av renovering men som bostadsbolagen passar på att renovera dyrt och utöver det nödvändiga, för att kunna höja hyrorna högt över det skäliga. Ikano stötte på motstånd från Hagsätraborna förra sommaren och mot alla odds vek sig till slut fastighetsjätten på flera punkter.

Den här sommaren är det dags för en ny renovräkningsvåg i orten. Fastighetsbolaget heter denna gång Krister Johansson fastigheter men tricket är detsamma: överdrivna renoveringar och ombyggnationer som sedermera motiverar hyreshöjningar upp till mer än det dubbla.

Korttidskontrakt är en metod som fastighetsägare använder sig av för att kunna friställa lägenheter så att de kan kringgå de regler som fortfarande finns när det kommer till tillsvidarekontrakt.
Åse Richard, forskare vid institutet för bostads- och urbanforskning, IBF, i Uppsala

Trots att många blivit uppsagda är det i dag munter stämning på områdesmötet, minnet från fjolårets seger lever kvar. Det cirku­lerar planritningar, hyreskontrakt och namnlistor. Och det diskuteras ivrigt vad fastighetsägaren egentligen har tänkt. För det är det ingen som vet.

Liksom många andra fastighetsägare, såväl kommunala bostadsbolag som privata, har Krister Johansson en stor majoritet – omkring 80 procent – av sina hyresgäster på tillfälliga kontrakt, så kallade korttids­kontrakt. Anledningen är att det ger Johansson, och andra värdar som satt det här i system, absolut makt över sitt bostadsbestånd. Den som hyr får i gengäld noll rättigheter.

– Det gäller inte bara Hagsätra, det gäller överallt. Det är likadant i Uppsala och det är likadant i Göteborg till exempel, säger Åse Richard, verksam som forskare vid institutet för bostads- och urbanforskning, IBF, i Uppsala.

Åse Richard har skrivit om hyresgäster som drabbas av chockartade hyreshöj­ningar i samband med renoveringar. Hon konstaterar att anledningen till att så många bor på korttidskontrakt är för att det är det enda värdarna erbjuder åren innan de vet att de ska renovera stort eller göra en ombyggnation, eftersom det då är lätt för dem att bara säga upp hyresgästerna.

– Korttidskontrakt är en metod som fastighetsägare använder sig av för att kunna friställa lägenheter så att de kan kringgå de regler som fortfarande finns när det kommer till tillsvidarekontrakt, säger hon.

En av de personer som engagerat sig i grannträffarna och som också bor i en så kallad evakueringslägenhet på korttidskontrakt är Marianella Monzon. Jag följer med hem till henne och hennes tre vänner i ett av de hus som nu ska renoveras på Vintrosagatan.

– Vi med korttidskontrakt är rättslösa. Det är bara de med tillsvidarekontrakt som kommer att få flytta tillbaka, säger hon medan hon visar mig runt.

Huset är dåligt underhållet och är i klart behov av renovering, något man kan tycka borde ha varit inkluderat i hyran. Dock verkar det som att ombyggnationen Krister Johansson tänkt sig är mer omfattande än den nödvändiga.

Marianella Monzon berättar att de efter lite efterforskningar förstått att kanske inte ens de med tillsvidarekontrakt, det vill säga första­handskontrakt, kommer ha möj­lighet att få komma tillbaka till de lägenheter de bor i nu.

– Vi begärde ut planritningarna för ombyggnationen som ska göras och såg att hans plan är att dela upp samtliga lägenheter i mindre. Det gör han för att tjäna pengar såklart, men det är ingenting han informerat oss om, säger Maria­nella Monzon.

Åse Richard har tillsammans med Dominika Polanska – också bostadsforskare vid IBF – gjort en studie av
de olika metoder som fastighetsägare använder sig av för att kringgå den lagstiftning som finns. Där är just bristande information och arrogans från hyres­­värden framträdande.

Studien base­­rar sig på intervjuer gjorda tidigt i en ombyggnadsprocess med hyresgäster som ville stanna kvar i området.

Vad som blev tydligt i intervjuerna var hur fastighetsägare systematiskt använder sig av olika härskartekniker, varav två de kunnat identifiera var trakasserier och hot om sanktioner för den som gör motstånd. Det drabbar speciellt hårt den som sitter på ett korttidskontrakt, menar Åse Richard.

– Om man bor på korttidskontrakt och blir utsatt för hot om sanktioner är det ganska troligt att man håller tyst, säger hon.

Mycket av det här känns igen i Hagsätra. Flera av grannarna vittnar om rädsla att rapportera fel och framföra klagomål.

Ytterligare en härskarteknik på Domi­nika Polanskas och Åse Richards lista är splittring av hyreskollektivet, vilket också det blev tydligt under informationsmötet med Krister Johansson. En och en fick hyresgästerna komma fram och prata med fastighetsägaren och hans kollega, och en och en blev de lovade lite olika lösningar.

Enligt Marianella Monzon har det försvårat sammanhållningen.

– Makten är så stor hos fastighetsägarna att det blir lätt att en känner sig lite upp­given. Hyresgäster internaliserar hyresvärdens perspektiv på hela situationen och bara säger ”Amen, så ska det vara”, säger hon.

Kravet om bostad som en grundläggande mänsklig rättighet har ju folk redan gett upp. Det är förbi sedan länge.
Marianella Monzon, innehavare av korttidskontrakt i Hagsätra

Det blir speciellt så, menar Marianella Monzon, när även de myndigheter som målas upp som instanser där saker kan lösas – till exempel hyresnämnden – endast är till för fastighetsägarna. Den rörlighet och flexibilitet som i dagsläget enbart är företagen förunnat, försvaras av hyresgästernas eller medborgarnas passivitet.

– Kravet om bostad som en grundläggande mänsklig rättighet har ju folk redan gett upp. Det är förbi sedan länge. Folk tar ju för givet att man måste betala för allt, för att få bo, för att resa genom staden, säger Marianella Monzon.

Dominika Polanska ser det här som en glidning i människors inställning, tätt sammanlänkad med den nyliberala samhällsutvecklingen.

– Det genomsyrar hela vårt sätt att tänka kring arbete och boende och det grundar sig i en högst individualistisk upp­fattning som skuldbelägger den enskilda individen för ”misslyckanden” på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. För att den enskilde inte varit tillräckligt flexibel eller anpassningsbar. Vi har successivt blivit invaggade i före­ställningen om markna­dens överlägsenhet och behovet av fri rör­lighet på densamma.  

Forskare har talat om bostadspolitiken som den arena där den så kallat ”nyliberala revolutionen” genomfördes först och kanske mest framgångsrikt i Sverige. Avregleringarna som genomfördes redan under 1990-talet möjliggjorde ombildningar, privatiseringar och den omfattande utförsäljningen av allmännyttan.

Ett argument som bidragit till att normalisera denna politik var att avregleringarna skulle resultera i nybyggnation, men eftersom det bland annat samtidigt drogs in på räntesubventioneringen byggdes inte mycket i alla fall. Med olika reformer införlivades det nyliberala programmet i regelverken, vilket vare sig borgerliga eller socialdemokratiska regeringar visat intresse att ändra på.

2011 tillkom dessutom ”allbolagen”, som Åse Richard och Dominika Polanska menar varit avgörande för uppkomsten av den vilda västern som råder på hyresmarknaden i dag. Lagen säger att allmännyttiga bolag ska drivas affärsmässigt.

Det var efter att Fastighetsägarna Sverige anmält till EU-kommissionen att den svenska allmännyttan snedvrider kon­kurrensen, och därmed håller nere hyrorna för de privata bostadsbolagen, som lagstiftningen ändrades.

Om alla de reformer som inleddes under 1990-talet var till för att marknadsorientera bostadspolitiken så blev allbolagen pricken över i:et, då den i princip tog bort de sista garanterna för ett bra boende för alla, oavsett inkomst. Dominika Polanska menar att med vinstkravets införande försvann också det sociala ansvaret till och med för de kommunala bostadsbolagen.

– Det här är en smygande förändring av den svenska bostadspolitiken, som pågått sedan 1990-talet. Huvudingrediensen är den ekonomiska retoriken som överordnad alla andra argument och de mest framträdande lösningarna är de som förespråkar privat ägande, säger hon.

Hon menar också att det för den svenska bostadsmarknaden har inneburit att den som äger sitt eller någon annans boende har många fler fördelar än den som hyr.

– Dagens svenska bostadspolitik favoriserar ägande på olika sätt. Man kan bara titta på ränteavdragen och på Rot- och Rutavdragens proportion i förhållande till avdrag som skulle kunna gynna hyresrätts­innehavare.

Flera av de grannar som kommit samman i Hagsätra är också aktiva i ett nätverk som heter Ort till Ort – en platt­form som arbetar för att praktisera solidaritet och jämna ut kunskapen mellan olika förorter som drabbats av samma utveckling: nedskärningar, utförsäljningar, privatiseringar och gentrifiering. För Hagsätra är bara ett exempel.

Bara i Storstockholm vräks just nu tio barnfamiljer i Sundbyberg och förra sommaren var det 25 barnfamiljer som miste sina hem i Tensta. Även de på korttidskontrakt, utan garantier och utan möjlighet till ersättningsboende.

Enda skillnaden är att hyresvärden i båda fallen är kommunala bostadsbolag.

– Hyresrättsinnehavare med ett sådant kontrakt har absolut inga rättigheter. Det spelar ingen roll om du är ett barn. Det är också därför de får avslag på avslag i hyresnämnden, lagen är inte på deras sida, säger Dominika Polanska.

Dagens svenska bostadspolitik favoriserar ägande på olika sätt.
Dominika Polanska, forskare vid institutet för bostads- och urbanforskning, IBF, i Uppsala

Marianella Monzon som nu kämpar mot hyreshöjningarna i Hagsätra är själv uppvuxen i Tensta och Rinkeby och för henne är utvecklingen på ett plan jämförbar. 2007 kom det så kallade Järvalyftet, en planprocess som Stockholms stad introducerade och som presenterades som ett lyft för de ”socialt utsatta områdena”, där bland andra Tensta och Rinkeby ingår.

Enligt Marianella Monzon visste inte många av Järvaborna vad det egentligen innebar och för dem som levde med ohyra och i dåligt underhållna bostäder upplevdes förändring som någonting bra.

– Man tolkade då lyftet utifrån sina behov som hyresgäst och såg saker som att det skulle bli fler gemensamma ytor för barnen eller att ens lägenhet skulle bli bättre som någonting positivt, så klart.

Men med kunskap i bagaget ser Marianella Monzon Järvalyftet som ett av alla de gentrifierings- och bortträngnings­projekt som nu pågår.

– Man var inte medveten om vad gentrifiering innebär då. Men nu kan vi tolka de här projekten på annat sätt. Vi ser också vad det är för större politiskt program och diskurs som ligger bakom, säger hon.

Vad fick det för konsekvenser?

– Det resulterade till stor del i att folk fick högre hyra, och det är ingen liten detalj. Det är allt. Det är ens liv. Får du en tusenlapp högre hyra så kan det för en viss samhällsklass vara avgörande för om du får bo kvar eller inte.

Marianella Monzon påpekar också att Järvalyftet mynnade ut i en del nybyggda lägenheter, men då med en mycket högre hyra än på övriga gamla hyresrätter. Det i sin tur ledde till att hela området plötsligt skulle ”upprustas”.

Nu senast har ett 18-våningshus med studentlägenheter byggts i Tensta, döpt till Tensta Torn. Hyran för en etta på 22 kvadratmeter är 5 490–5 900 kr i månaden, enligt Stockholms bostadsförmedling.

– Nya eller renoverade lägenheter låter jättebra eller hur? Men vi ska inte glömma att ha ett klassperpektiv på det som pågår. Nyckelfrågan är: För vem är dessa bo­stä­der till?

Flera av de boende i Hagsätra pratar om sin situation som en direkt konsekvens av utarmningen av välfärden. Samtidigt är det många som menar att samma förståelse av problemet aktivt motarbetas, att det finns ett annat narrativ som dominerar. En rasistisk berättelse i den offentliga debatten där förorten är farlig, där invandrare förgiftat kulturen och där flyktingar är lika med ohyra som måste bort.

Marianella Monzon tror att det finns starka intressen bakom att peka ut andra anledningar till varför områden behöver upprustas. Som exempel nämner hon den uppdatering av listan över ”särskilt utsatta områden” som gjordes av polisen nu i somras.

– Man kan fråga sig varför Fittja hamnar på listan över ”särskilt utsatta områden” plötsligt, där till exempel Tensta och Rinkeby funnits med sedan länge? De har haft lika dåligt rykte alla tre sedan 1990-talet. Gemensamt för dessa områden är bland annat låga inkomster, trångboddhet och ett lågt valdeltagande. En grupp människor med en svag köpkraft helt enkelt.

En sådan grupp är inte önskvärd för fastighetsägarna att ha som hyresgäster eller som representanter för ett område, menar Marianella Monzon. Hon tror också att det är anledningen till att förorterna utsätts för renovräkningar i stället för håll­bara sociala lösningar.

Den senaste tidens fokus på människors ursprung i det offentliga samtalet tror hon också hjälpt till att normalisera de åtgärder mot till exempel barnfamiljer som satts i bruk i Tensta och Hallonbergen.

– Det är enklare för den bredare allmänheten att acceptera att barn sätts på gatan om de betraktas som ”ohyra”. Om en en ”sverigedemokratiska”, något som i dag har blivit mycket mer mainstream, är det ”invandrare”, ”flyktingar”, ”bidrags­tagare” som är problemet, det är de som ska bort. Det är resonemang som i dag inte bara kan läsas på Avpixlat, de har sipp­rat in i etablerad media också.

Att det inte pratas om en ekonomisk utsatthet i förorten eller om hur nyliberala reformer och multinationella företag bidragit till segregation, tror även Dominika Polanska har sina skäl. Hon tror en möjlig anledning till att klassperspektivet inte fått genomslag i den offentliga samtalet är att specifika intressen tjänar på att det perspektivet strikt hålls utanför.

Sprids ett klassmedvetande bland hyresgäster kan olika svaga grupper på bostadsmarknaden som tidigare inte känt samhörighet hitta varandra och därmed se att de har gemensamt intresse och organisera motstånd.

– Det finns flera internationella och nationella rapporter som pekat ut att de värst undanträngda är just låginkomsttagare, ofta äldre och kvinnor. Sedan hamnar de i ännu fattigare bostadsområden och på det sättet bidrar det till för­djupad segregation i de svenska städerna, säger Dominika Polanska.

Likt familjen Perez-Ramirez är det många i fastigheterna i Hagsätra som är barn. Barn som lekt sedan tidiga år på gårdarna mellan husen, som alla år gått i skolan i Hagsätra.

En annan familj på måndagsmötet i Hagsätra har bott i samma lägenhet i elva år och deras barn, nu tio och åtta år gamla, föddes här. När de flyttade in blev de lovade att korttidskontraktet förr eller senare skulle bli förstahandskontrakt. Men på elva år har inget hänt. Bara att kontrakten har förnyats vart fjärde år så att besittningsskyddet inte ska börja gälla.

På informationsmötet med Krister Johansson var det många oroliga föräldrar som frågade om han verkligen tänkt sätta barnfamiljerna på gatan. ”Nej, inga barnfamiljer blir hemlösa”, svarade han då. Nu, bara två månader senare, är de uppsagda utan någon ersättningsplan.

Med en skola precis i anslutning till bo­stadshusen, utan några bilvägar barnen behöver korsa, med fotbollsplanen precis nedanför, har uppväxten här varit ganska optimal, konstaterar flera av familjerna. ”Men vilken fastighetsägare bryr sig om sådant nu för tiden?”, hör jag någon undra.

En annan säger:

– Han krossar verkligen en väl fun­gerande situation som borgar för en trygghet för barnen. Inte undra på att det blir socialt utsatta områden. Har man ingen social trygghet, ja var ska man då ta vägen?

– Nej, men han skiter i vilka liv och vilka sociala miljöer han rycker upp, fyller en tredje i.

En kvinna som bott med sina barn i huset i tolv år säger:

– Om han vräker mig och barnen nu, då får han fan dra ut mig i håret.

Men innan mötet är slut är det en av grannarna som påminner om vad Hyresgästföreningen sade när de gästade ett av de första grannmötena på Vintrosa­gatan.

– Minns ni? Förra året när vi kämpade mot Ikano sade de att striden vi utkämpade var omöjlig. Men vi vann. Det var därför de kom till våra möten, för att kolla hur vi gör. Vi kan göra saker som Hyresgästföreningen inte längre har makt att göra. Det kallade det till och med för Lex Hagsätra. Förstår ni?

Folk skrattar och i den andan avslutas mötet med nya aktionsplaner. Det råder ingen tvekan om att striden ska fortsätta.

Jag frågar Marianella Monzon vad hon tycker man bör göra om man är i en lik­nande situation som de i Hagsätra.

– Det är att prata med sina grannar, det är så enkelt. Folk är i behov och längtar efter det. Responsen kan bli mycket positivare än en tror. Skulle inte förvåna mig om vi får se hyresstrejker, eller kanske till och med att folk börjar ockupera sina hem. För vad ska en göra? Vi måste ju bo någonstans.