Söndra och härska i svenska hem

År 2017 i Sverige är inte en egen bostad en självklarhet för människor ur arbetarklassen. När fastighetsägare vill öka sina vinstmöjligheter lyxrenoverar de ut de boende på gatan. Arbetaren har talat med bostadsforskare om rättslösheten på svensk bostadsmarknad och träffat hyresgäster i Stockholms­stadsdelen Hagsätra som tar kampen när deras hyresvärd nu vill ”renovräka” dem.

Anders Perez är 21 år gammal och har levt hela sitt liv på Vintrosagatan i Hagsätra, en ytterstadsdel i Stockholm. Med sin familj bestå­ende av två bröder, en mamma och en pappa har han bott på samma kontrakt i över 20 år. Men nu blir de vräkta.

För tre år sedan hände något. Ett brev damp ned hemma hos familjen från hyresvärden Krister Johansson. Mamman i familjen, vars namn stod på kontraktet och som enligt Anders inte pratar fullt lika bra svenska som sina söner, trodde att det var någonting hon var tvungen att signera.

– Nu flera år senare insåg vi att det var ett brev som sade upp vårt besittnings­skydd. Med andra ord så togs alla min mammas rättigheter bort och vi gick från att ha förstahandskontrakt till korttids­kontrakt, säger Anders Perez.

Utan besittningsskydd kan en person sägas upp när som helst och i maj i år kom beskedet att hela Krister Johanssons bostadsbestånd i Hagsätra skulle renoveras. Eftersom familjen Perez-Ramirez har korttidskontrakt sägs de därmed upp.

För bröderna Perez finns inget annat hem än Hagsätra. De har alla gått i Hagsätraskolan, lekt på gårdarna, spelat fotboll på gräset nedanför husen.

– Vi känner oss fullkomligt lurade. Det innebär en katastrof för oss om vi blir vräkta, vi har ju ingenstans att ta vägen, säger Anders Perez.

Familjen Perez har fått vräkningsbesked efter ett brev där de uppmanades att avskriva sig besittningsskyddet. ”Det innebär en katastrof för oss om vi blir vräkta, vi har ju ingenstans att ta vägen”, säger Anders Perez (t v).
Familjen Perez har fått vräkningsbesked efter ett brev där de uppmanades att avskriva sig besittningsskyddet. ”Det innebär en katastrof för oss om vi blir vräkta, vi har ju ingenstans att ta vägen”, säger Anders Perez (t v). Foto: Sarah Liz Degerhammar

FAKTA Gentrifiering

Gentrifiering är processen när ett område genomgår en ekonomisk statushöjning. En stadsdel rustas upp, poleras och byggs om, vilket får till följd att fastighetsvärdena stiger och hyrorna går upp. Resultatet blir att de som inte har råd att bo kvar trängs bort och måste flytta.

I dag lyfter bostadsforskare ofta fram undanträngningen, alltså gentrifieringens baksida, som den egentliga processen, det vill säga när människor blir undanträngda fast de inte flyttar geografiskt.

Privatiseringarna har gjort så att gentrifieringen av till exempel Stockholms förorter gått snabbare och på längre sikt betyder gentrifieringen omfattande segregation.

Det är måndag och sommarkväll i Hagsätra. Sedan i maj har grannarna på Vintrosagatan samlats en kväll i veckan för att diskutera sin gemensamma framtid. Den är oviss. Hagsätra har, likt många andra arbetarklassområden, på senare år genomgått stora förändringar. På ytan innebär det att det byggs om och renoveras, men för den som hyr går det djupare än så.

För invånarna i Hagsätra betyder förändringen allt. För med privatiseringar, avregleringar och utförsäljningar kommer också ett strypt inflytande för den som hyr sin bostad.

Dock är Hagsätra en av de söderorterna som har tagit strid. Förra året uppmärksammades det hur möbeljätten Ikeas bostadsbolag Ikano ”renovräkte” pensionärer som bott i sina hem sedan de byggdes i början av 1960-talet.

Det var hus som inte underhållits löpande och som definitivt var i behov av renovering men som bostadsbolagen passar på att renovera dyrt och utöver det nödvändiga, för att kunna höja hyrorna högt över det skäliga. Ikano stötte på motstånd från Hagsätraborna förra sommaren och mot alla odds vek sig till slut fastighetsjätten på flera punkter.

Den här sommaren är det dags för en ny renovräkningsvåg i orten. Fastighetsbolaget heter denna gång Krister Johansson fastigheter men tricket är detsamma: överdrivna renoveringar och ombyggnationer som sedermera motiverar hyreshöjningar upp till mer än det dubbla.

Korttidskontrakt är en metod som fastighetsägare använder sig av för att kunna friställa lägenheter så att de kan kringgå de regler som fortfarande finns när det kommer till tillsvidarekontrakt.
Åse Richard, forskare vid institutet för bostads- och urbanforskning, IBF, i Uppsala

Trots att många blivit uppsagda är det i dag munter stämning på områdesmötet, minnet från fjolårets seger lever kvar. Det cirku­lerar planritningar, hyreskontrakt och namnlistor. Och det diskuteras ivrigt vad fastighetsägaren egentligen har tänkt. För det är det ingen som vet.


Foto: Ulrika Wahlberg

Liksom många andra fastighetsägare, såväl kommunala bostadsbolag som privata, har Krister Johansson en stor majoritet – omkring 80 procent – av sina hyresgäster på tillfälliga kontrakt, så kallade korttids­kontrakt. Anledningen är att det ger Johansson, och andra värdar som satt det här i system, absolut makt över sitt bostadsbestånd. Den som hyr får i gengäld noll rättigheter.

– Det gäller inte bara Hagsätra, det gäller överallt. Det är likadant i Uppsala och det är likadant i Göteborg till exempel, säger Åse Richard, verksam som forskare vid institutet för bostads- och urbanforskning, IBF, i Uppsala.

Åse Richard har skrivit om hyresgäster som drabbas av chockartade hyreshöj­ningar i samband med renoveringar. Hon konstaterar att anledningen till att så många bor på korttidskontrakt är för att det är det enda värdarna erbjuder åren innan de vet att de ska renovera stort eller göra en ombyggnation, eftersom det då är lätt för dem att bara säga upp hyresgästerna.

– Korttidskontrakt är en metod som fastighetsägare använder sig av för att kunna friställa lägenheter så att de kan kringgå de regler som fortfarande finns när det kommer till tillsvidarekontrakt, säger hon.

Sedan i maj har grannar på Vintrosagatan i Hagsätra samlats för att diskutera sin gemensamma framtid.
Sedan i maj har grannar på Vintrosagatan i Hagsätra samlats för att diskutera sin gemensamma framtid. Foto: Sarah Liz Degerhammar

En av de personer som engagerat sig i grannträffarna och som också bor i en så kallad evakueringslägenhet på korttidskontrakt är Marianella Monzon. Jag följer med hem till henne och hennes tre vänner i ett av de hus som nu ska renoveras på Vintrosagatan.

– Vi med korttidskontrakt är rättslösa. Det är bara de med tillsvidarekontrakt som kommer att få flytta tillbaka, säger hon medan hon visar mig runt.

Huset är dåligt underhållet och är i klart behov av renovering, något man kan tycka borde ha varit inkluderat i hyran. Dock verkar det som att ombyggnationen Krister Johansson tänkt sig är mer omfattande än den nödvändiga.

Marianella Monzon berättar att de efter lite efterforskningar förstått att kanske inte ens de med tillsvidarekontrakt, det vill säga första­handskontrakt, kommer ha möj­lighet att få komma tillbaka till de lägenheter de bor i nu.

– Vi begärde ut planritningarna för ombyggnationen som ska göras och såg att hans plan är att dela upp samtliga lägenheter i mindre. Det gör han för att tjäna pengar såklart, men det är ingenting han informerat oss om, säger Maria­nella Monzon.

Flygbild över Hagsätra centrum.
Flygbild över Hagsätra centrum. Foto: Bertil Ericson/TT

Åse Richard har tillsammans med Dominika Polanska – också bostadsforskare vid IBF – gjort en studie av
de olika metoder som fastighetsägare använder sig av för att kringgå den lagstiftning som finns. Där är just bristande information och arrogans från hyres­­värden framträdande.

Studien base­­rar sig på intervjuer gjorda tidigt i en ombyggnadsprocess med hyresgäster som ville stanna kvar i området.

Dominika Polanska.
Dominika Polanska. Foto: Mikael Wallerstedt

Vad som blev tydligt i intervjuerna var hur fastighetsägare systematiskt använder sig av olika härskartekniker, varav två de kunnat identifiera var trakasserier och hot om sanktioner för den som gör motstånd. Det drabbar speciellt hårt den som sitter på ett korttidskontrakt, menar Åse Richard.

– Om man bor på korttidskontrakt och blir utsatt för hot om sanktioner är det ganska troligt att man håller tyst, säger hon.

Mycket av det här känns igen i Hagsätra. Flera av grannarna vittnar om rädsla att rapportera fel och framföra klagomål.

Ytterligare en härskarteknik på Domi­nika Polanskas och Åse Richards lista är splittring av hyreskollektivet, vilket också det blev tydligt under informationsmötet med Krister Johansson. En och en fick hyresgästerna komma fram och prata med fastighetsägaren och hans kollega, och en och en blev de lovade lite olika lösningar.

Enligt Marianella Monzon har det försvårat sammanhållningen.

– Makten är så stor hos fastighetsägarna att det blir lätt att en känner sig lite upp­given. Hyresgäster internaliserar hyresvärdens perspektiv på hela situationen och bara säger ”Amen, så ska det vara”, säger hon.

Kravet om bostad som en grundläggande mänsklig rättighet har ju folk redan gett upp. Det är förbi sedan länge.
Marianella Monzon, innehavare av korttidskontrakt i Hagsätra

Det blir speciellt så, menar Marianella Monzon, när även de myndigheter som målas upp som instanser där saker kan lösas – till exempel hyresnämnden – endast är till för fastighetsägarna. Den rörlighet och flexibilitet som i dagsläget enbart är företagen förunnat, försvaras av hyresgästernas eller medborgarnas passivitet.

– Kravet om bostad som en grundläggande mänsklig rättighet har ju folk redan gett upp. Det är förbi sedan länge. Folk tar ju för givet att man måste betala för allt, för att få bo, för att resa genom staden, säger Marianella Monzon.

Dominika Polanska ser det här som en glidning i människors inställning, tätt sammanlänkad med den nyliberala samhällsutvecklingen.

– Det genomsyrar hela vårt sätt att tänka kring arbete och boende och det grundar sig i en högst individualistisk upp­fattning som skuldbelägger den enskilda individen för ”misslyckanden” på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. För att den enskilde inte varit tillräckligt flexibel eller anpassningsbar. Vi har successivt blivit invaggade i före­ställningen om markna­dens överlägsenhet och behovet av fri rör­lighet på densamma.  

Maria­nella Monzon bor i en evakueringslägenhet på korttidskontrakt i Hagsätra.
Maria­nella Monzon bor i en evakueringslägenhet på korttidskontrakt i Hagsätra. Foto: Sarah Liz Degerhammar

FAKTA Korttidskontrakt och eva­ku­e­rings­­bostäder

Korttidskontrakt är en tillfällig bostad. När du skriver på ett korttidskontrakt så skriver du i nästan alla händelser också på ett papper där du avsäger dig besittningsskyddet. Alltså det som gör att du har rätt att bo kvar i din lägenhet och inte kan vräkas hur som helst. Du har inte heller rätt att få hjälp att hitta någon ny bostad när hyresvärden säger upp dig.

Den lägenhet som du bor i när du innehar ett korttidskontrakt är inte sällan en så kallad evakueringslägenhet, det vill säga en lägenhet som ska användas av de människor i bostadsbeståndet som innehar förstahandskontrakt (tillsvidarekontrakt) när det sker en större ombyggnation eller renovering i huset.

Andelen osäkra korttids­kontrakt, det som även kallas rivningskontrakt, ökar stadigt i storstäderna. Många av de här lägenheterna skulle kunna bli förstahandskontrakt, men värdarna har satt i system att behålla dem som korttidskontrakt, eftersom de tjänar på det i längden. Efter fyra år börjar besittningsskyddet gälla och därför får hyresgästen ofta signera nytt kontrakt vid den tiden så att detta inte ska ske. Alternativt blir hyresgästen uppsagd.

Så kallade sociala kontrakt innebär att kommunen hyr lägenheter av de kommunala bostadsbolagen som sedan hyrs ut i andra hand till behövande via socialtjänsten. Dessa kontrakt förlängs månadsvis.

Forskare har talat om bostadspolitiken som den arena där den så kallat ”nyliberala revolutionen” genomfördes först och kanske mest framgångsrikt i Sverige. Avregleringarna som genomfördes redan under 1990-talet möjliggjorde ombildningar, privatiseringar och den omfattande utförsäljningen av allmännyttan.

Ett argument som bidragit till att normalisera denna politik var att avregleringarna skulle resultera i nybyggnation, men eftersom det bland annat samtidigt drogs in på räntesubventioneringen byggdes inte mycket i alla fall. Med olika reformer införlivades det nyliberala programmet i regelverken, vilket vare sig borgerliga eller socialdemokratiska regeringar visat intresse att ändra på.

2011 tillkom dessutom ”allbolagen”, som Åse Richard och Dominika Polanska menar varit avgörande för uppkomsten av den vilda västern som råder på hyresmarknaden i dag. Lagen säger att allmännyttiga bolag ska drivas affärsmässigt.

Det var efter att Fastighetsägarna Sverige anmält till EU-kommissionen att den svenska allmännyttan snedvrider kon­kurrensen, och därmed håller nere hyrorna för de privata bostadsbolagen, som lagstiftningen ändrades.

Om alla de reformer som inleddes under 1990-talet var till för att marknadsorientera bostadspolitiken så blev allbolagen pricken över i:et, då den i princip tog bort de sista garanterna för ett bra boende för alla, oavsett inkomst. Dominika Polanska menar att med vinstkravets införande försvann också det sociala ansvaret till och med för de kommunala bostadsbolagen.

– Det här är en smygande förändring av den svenska bostadspolitiken, som pågått sedan 1990-talet. Huvudingrediensen är den ekonomiska retoriken som överordnad alla andra argument och de mest framträdande lösningarna är de som förespråkar privat ägande, säger hon.

Hon menar också att det för den svenska bostadsmarknaden har inneburit att den som äger sitt eller någon annans boende har många fler fördelar än den som hyr.

– Dagens svenska bostadspolitik favoriserar ägande på olika sätt. Man kan bara titta på ränteavdragen och på Rot- och Rutavdragens proportion i förhållande till avdrag som skulle kunna gynna hyresrätts­innehavare.

Flera av de grannar som kommit samman i Hagsätra är också aktiva i ett nätverk som heter Ort till Ort – en platt­form som arbetar för att praktisera solidaritet och jämna ut kunskapen mellan olika förorter som drabbats av samma utveckling: nedskärningar, utförsäljningar, privatiseringar och gentrifiering. För Hagsätra är bara ett exempel.

Bara i Storstockholm vräks just nu tio barnfamiljer i Sundbyberg och förra sommaren var det 25 barnfamiljer som miste sina hem i Tensta. Även de på korttidskontrakt, utan garantier och utan möjlighet till ersättningsboende.

Enda skillnaden är att hyresvärden i båda fallen är kommunala bostadsbolag.

– Hyresrättsinnehavare med ett sådant kontrakt har absolut inga rättigheter. Det spelar ingen roll om du är ett barn. Det är också därför de får avslag på avslag i hyresnämnden, lagen är inte på deras sida, säger Dominika Polanska.

Dagens svenska bostadspolitik favoriserar ägande på olika sätt.
Dominika Polanska, forskare vid institutet för bostads- och urbanforskning, IBF, i Uppsala

Marianella Monzon som nu kämpar mot hyreshöjningarna i Hagsätra är själv uppvuxen i Tensta och Rinkeby och för henne är utvecklingen på ett plan jämförbar. 2007 kom det så kallade Järvalyftet, en planprocess som Stockholms stad introducerade och som presenterades som ett lyft för de ”socialt utsatta områdena”, där bland andra Tensta och Rinkeby ingår.

Enligt Marianella Monzon visste inte många av Järvaborna vad det egentligen innebar och för dem som levde med ohyra och i dåligt underhållna bostäder upplevdes förändring som någonting bra.

– Man tolkade då lyftet utifrån sina behov som hyresgäst och såg saker som att det skulle bli fler gemensamma ytor för barnen eller att ens lägenhet skulle bli bättre som någonting positivt, så klart.

Men med kunskap i bagaget ser Marianella Monzon Järvalyftet som ett av alla de gentrifierings- och bortträngnings­projekt som nu pågår.

– Man var inte medveten om vad gentrifiering innebär då. Men nu kan vi tolka de här projekten på annat sätt. Vi ser också vad det är för större politiskt program och diskurs som ligger bakom, säger hon.

Vad fick det för konsekvenser?

– Det resulterade till stor del i att folk fick högre hyra, och det är ingen liten detalj. Det är allt. Det är ens liv. Får du en tusenlapp högre hyra så kan det för en viss samhällsklass vara avgörande för om du får bo kvar eller inte.

Marianella Monzon påpekar också att Järvalyftet mynnade ut i en del nybyggda lägenheter, men då med en mycket högre hyra än på övriga gamla hyresrätter. Det i sin tur ledde till att hela området plötsligt skulle ”upprustas”.

Nu senast har ett 18-våningshus med studentlägenheter byggts i Tensta, döpt till Tensta Torn. Hyran för en etta på 22 kvadratmeter är 5 490–5 900 kr i månaden, enligt Stockholms bostadsförmedling.

– Nya eller renoverade lägenheter låter jättebra eller hur? Men vi ska inte glömma att ha ett klassperpektiv på det som pågår. Nyckelfrågan är: För vem är dessa bo­stä­der till?

"Om han vräker mig och barnen nu, då får han fan dra ut mig i håret", säger en kvinna på grannmötet i Hagsätra som Arbetaren besökte. Foto: Sarah Liz Degerhammar

Flera av de boende i Hagsätra pratar om sin situation som en direkt konsekvens av utarmningen av välfärden. Samtidigt är det många som menar att samma förståelse av problemet aktivt motarbetas, att det finns ett annat narrativ som dominerar. En rasistisk berättelse i den offentliga debatten där förorten är farlig, där invandrare förgiftat kulturen och där flyktingar är lika med ohyra som måste bort.

Marianella Monzon tror att det finns starka intressen bakom att peka ut andra anledningar till varför områden behöver upprustas. Som exempel nämner hon den uppdatering av listan över ”särskilt utsatta områden” som gjordes av polisen nu i somras.

– Man kan fråga sig varför Fittja hamnar på listan över ”särskilt utsatta områden” plötsligt, där till exempel Tensta och Rinkeby funnits med sedan länge? De har haft lika dåligt rykte alla tre sedan 1990-talet. Gemensamt för dessa områden är bland annat låga inkomster, trångboddhet och ett lågt valdeltagande. En grupp människor med en svag köpkraft helt enkelt.

En sådan grupp är inte önskvärd för fastighetsägarna att ha som hyresgäster eller som representanter för ett område, menar Marianella Monzon. Hon tror också att det är anledningen till att förorterna utsätts för renovräkningar i stället för håll­bara sociala lösningar.

Den senaste tidens fokus på människors ursprung i det offentliga samtalet tror hon också hjälpt till att normalisera de åtgärder mot till exempel barnfamiljer som satts i bruk i Tensta och Hallonbergen.

– Det är enklare för den bredare allmänheten att acceptera att barn sätts på gatan om de betraktas som ”ohyra”. Om en en ”sverigedemokratiska”, något som i dag har blivit mycket mer mainstream, är det ”invandrare”, ”flyktingar”, ”bidrags­tagare” som är problemet, det är de som ska bort. Det är resonemang som i dag inte bara kan läsas på Avpixlat, de har sipp­rat in i etablerad media också.

De avregleringar på bostadsmarknaden som genomfördes redan under 1990-talet möjliggjorde ombildningar, privatiseringar och utförsäljningen av allmännyttan.
De avregleringar på bostadsmarknaden som genomfördes redan under 1990-talet möjliggjorde ombildningar, privatiseringar och utförsäljningen av allmännyttan. Foto: Sarah Liz Degerhammar

Att det inte pratas om en ekonomisk utsatthet i förorten eller om hur nyliberala reformer och multinationella företag bidragit till segregation, tror även Dominika Polanska har sina skäl. Hon tror en möjlig anledning till att klassperspektivet inte fått genomslag i den offentliga samtalet är att specifika intressen tjänar på att det perspektivet strikt hålls utanför.

Sprids ett klassmedvetande bland hyresgäster kan olika svaga grupper på bostadsmarknaden som tidigare inte känt samhörighet hitta varandra och därmed se att de har gemensamt intresse och organisera motstånd.

– Det finns flera internationella och nationella rapporter som pekat ut att de värst undanträngda är just låginkomsttagare, ofta äldre och kvinnor. Sedan hamnar de i ännu fattigare bostadsområden och på det sättet bidrar det till för­djupad segregation i de svenska städerna, säger Dominika Polanska.

Likt familjen Perez-Ramirez är det många i fastigheterna i Hagsätra som är barn. Barn som lekt sedan tidiga år på gårdarna mellan husen, som alla år gått i skolan i Hagsätra.

En annan familj på måndagsmötet i Hagsätra har bott i samma lägenhet i elva år och deras barn, nu tio och åtta år gamla, föddes här. När de flyttade in blev de lovade att korttidskontraktet förr eller senare skulle bli förstahandskontrakt. Men på elva år har inget hänt. Bara att kontrakten har förnyats vart fjärde år så att besittningsskyddet inte ska börja gälla.

På informationsmötet med Krister Johansson var det många oroliga föräldrar som frågade om han verkligen tänkt sätta barnfamiljerna på gatan. ”Nej, inga barnfamiljer blir hemlösa”, svarade han då. Nu, bara två månader senare, är de uppsagda utan någon ersättningsplan.

"Minns ni? Förra året när vi kämpade mot Ikano sade de att striden vi utkämpade var omöjlig. Men vi vann. Det var därför de kom till våra möten, för att kolla hur vi gör. Vi kan göra saker som Hyresgästföreningen inte längre har makt att göra. Det kallade det till och med för Lex Hagsätra. Förstår ni?" – boende i Hagsätra på grannmöte Foto: Sarah Liz Degerhammar

Med en skola precis i anslutning till bo­stadshusen, utan några bilvägar barnen behöver korsa, med fotbollsplanen precis nedanför, har uppväxten här varit ganska optimal, konstaterar flera av familjerna. ”Men vilken fastighetsägare bryr sig om sådant nu för tiden?”, hör jag någon undra.

En annan säger:

– Han krossar verkligen en väl fun­gerande situation som borgar för en trygghet för barnen. Inte undra på att det blir socialt utsatta områden. Har man ingen social trygghet, ja var ska man då ta vägen?

– Nej, men han skiter i vilka liv och vilka sociala miljöer han rycker upp, fyller en tredje i.

En kvinna som bott med sina barn i huset i tolv år säger:

– Om han vräker mig och barnen nu, då får han fan dra ut mig i håret.

"Det finns flera internationella och nationella rapporter som pekat ut att de värst undanträngda är just låginkomsttagare, ofta äldre och kvinnor", säger bostadsforskaren Dominika Polanska. Foto: Sarah Liz Degerhammar

Men innan mötet är slut är det en av grannarna som påminner om vad Hyresgästföreningen sade när de gästade ett av de första grannmötena på Vintrosa­gatan.

– Minns ni? Förra året när vi kämpade mot Ikano sade de att striden vi utkämpade var omöjlig. Men vi vann. Det var därför de kom till våra möten, för att kolla hur vi gör. Vi kan göra saker som Hyresgästföreningen inte längre har makt att göra. Det kallade det till och med för Lex Hagsätra. Förstår ni?

Folk skrattar och i den andan avslutas mötet med nya aktionsplaner. Det råder ingen tvekan om att striden ska fortsätta.

Jag frågar Marianella Monzon vad hon tycker man bör göra om man är i en lik­nande situation som de i Hagsätra.

– Det är att prata med sina grannar, det är så enkelt. Folk är i behov och längtar efter det. Responsen kan bli mycket positivare än en tror. Skulle inte förvåna mig om vi får se hyresstrejker, eller kanske till och med att folk börjar ockupera sina hem. För vad ska en göra? Vi måste ju bo någonstans.

Publicerad Uppdaterad
20 timmar sedan
CGT och SAC protesterar utanför H&M
Plakaten med sina krav hade CGT-delegationen tagit med sig från Barcelona. Foto: Volodya Vagner

Barcelonas strejkande H&M-arbetare i protestaktion i Stockholm

I Barcelona har anställda på H&M:s kundtjänst strejkat i över tre månader. Men eftersom de inte har fått gehör från ledningen på plats, har några av arbetarna nu kommit till Stockholm. På onsdagen anordnade de en protestaktion utanför klädjättens huvudkontor. Arbetaren var på plats.

”H&M står för hunger och misär!” är ett av slagorden som ekade genom centrala Stockholm på onsdagen, när en delegation av företagets anställda protesterade utanför den svenska klädjättens huvudkontor.

Bakgrunden är en pågående arbetsplatskonflikt i Barcelona, där ett hundratal anställda på ett av företagets kundtjänstcenter har strejkat för bättre arbetsvillkor i numera tre månader.

Onsdagens aktion samordnades mellan det spanska syndikalistfacket CGT, som stått bakom strejken, och deras svenska motsvarighet, SAC Syndikalisterna.

Utöver H&M-arbetarna från Barcelona deltog ett dussintal fackligt aktiva från huvudstadsområdet i protestaktionen, däribland medlemmar ur Solidariska byggare och Solidariska städare, som bägge tillhör Stockholms Lokala samorganisation av SAC.

Facklig kamp över nationsgränserna

Att utvidga kampen bortom nationsgränser föll sig enligt deltagarna naturligt. Kundtjänstcentret i Barcelona hanterar ärenden från ett flertal europeiska länder, däribland Norge och Finland, och majoriteten av arbetarna talar två, tre eller fler språk.

De fem strejkande arbetarna som utgjorde Stockholms-delegationen härstammar ursprungligen själva från lika många länder: Spanien, Frankrike, Colombia, Grekland och Storbritannien.

– Vi har strejkat i tre månader men inte fått gehör i förhandlingarna. Då kände vi att vi väl fick ta vårt budskap och vår kamp hit, säger brittiska Jodie Stephen.

Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona och är en av de strejkande som deltog i protestaktionen i Stockholm på torsdagen. Foto: Volodya Vagner

Enligt kollegan Tomas Carvo har attityden hos företagsledningen i Barcelona varit under all kritik.

– Bland annat har vi fått höra att våra krav skulle vara lika med att be om en lyxbil. Att vi helt enkelt borde hitta andra jobb om vi var så missnöjda, och att vi skulle vara för lågkvalificerade för att kräva bättre villkor, säger spanjoren.

Strejken organiserades av det spanska facket CGT och SAC Syndikalisterna. Foto: Volodya Vagner

Enligt Tomas Carvo, som 2021 fick en företagsintern utmärkelse som ”årets anställd”, är det ironiskt:

– Om något är vi överkvalificerade, många av oss har flera utbildningar. Chefen som framförde detta hade själv tillträtt sin tjänst bara några månader tidigare. Vi har haft tre chefer på tre år, vilket ju snarare tyder på att det är bland cheferna man hittar de underkvalificerade, med tanke på att de jämt byts ut, säger Tomas Carvo med ett leende.

Tomas Carvo. Foto: Volodya Vagner

Kritiserade förändringar i arbetsmiljön

Något som de strejkande anser ledningen inte förstår, är att de omstridda förändringar som på sistone skett på deras arbetsplats, såsom tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation, även drabbar kunderna.

– Ibland behöver man en stund för att säkerställa att kunderna blir nöjda. Men i och med nya kontrollsystem så finns det numera regler kring hur lång tid vi får ta på oss. Man prioriterar tidsåtgången över kvalitén i bemötandet. Det handlar bara om siffror, det är avhumaniserande, menar grekiskan Eirini Konstantopoulou, som likt sin kollega Jodie Stephen, bär en stor megafon under protestaktionen.

Även kronisk underbemanning drabbar enligt de strejkande såväl arbetarna som kunderna. En löneförhöjning på en procent, som företaget erbjöd som kompromiss, betraktar de i och med de skenande levnadskostnaderna som otillräckligt.

Eirini Konstantopoulou under protestaktionen utanför H&M:s huvudkontor i Stockholm. Foto: Volodya Vagner

Söker dialog med företagsledningen

En förhoppning hos H&M-arbetarna med Stockholmsbesöket har varit att kringgå deras lokala ledning, som de misstänker inte förmedlar hela bilden till sina överordnade i Stockholm. Huruvida det lyckats är oklart.

– Vi bad HR-chefen och VD:n om ett möte i samband med vårt besök i Stockholm. Svaret vi fick var mycket trevligt, och påtalade att man gärna vill se konflikten löst, men att det var ledningen i Barcelona som skulle hantera frågan, sammanfattar Tomas Carvo.

Onsdagens högljudda talkör och entusiastiska vuvuzelakonsert utanför huvudkontoret leder inte heller till något spontant gensvar från ledningen. Förutom en säkerhetsvakt som förklarar att man inte får fästa flygblad på entrédörrarna, är det ingen från huvudkontoret som kommer ut för att bemöta arbetarna.

Många nyfikna förbipasserande

Bland de förbipasserande är intresset för aktionen desto större. Medan Jodie Stephen, Tomas Carvo och Eirini Konstantopoulou leder talkören, går deras kollega, den charmant leende fransmannen Franck Jacob, fram till nyfikna och förklarar bakgrunden till aktionen. Det syns att kontakt med främmande människor faller honom lätt, och han fastnar i flera längre samtal.

Franck Jacob förklarar för förbipasserande vad protestaktionen handlar om. Foto: Volodya Vagner

–  Jag pratade nyss med en spansk kvinna, som visade sig själv jobba på H&M här i stan, berättar Franck Jacob glatt för Arbetaren och fortsätter:

– Hon blev mycket förvånat när hon fick höra om allt det här, och ville veta mer. Det har varit flera som spärrade upp ögonen när jag förklarade att vi varit i strejk i 90 dagar. Det är mycket stöd, folk önskar oss lycka till och hoppas att vi får genom våra krav.

När Arbetaren ber om kommentarer från förbipasserande är reaktionen i många fall den samma. Turisten Gary, från skotska Edinburgh, säger sig vara chockerad över hur dåligt H&M enligt de protesterande behandlade sina anställda.

– Jag hoppas de får stöd av svenskarna och lyckas driva genom sina krav. Jag tror att företag ibland behöver bli konfronterade på det här viset, för att bli påminda om att det är vi vanliga människor som har makten, säger han.

Flygbladutdelning under protestaktionen. Foto: Volodya Vagner

Även tvåbarnsmamman Homa, från Linköping, som själv ibland handlar på H&M, har empati för arbetarna.

– Man vill ju att alla ska ha schyssta arbetsvillkor. Om några år skulle hon ju lika gärna kunna vara i samma sits, säger hon och syftar på den äldre av sina två döttrar i skolåldern som står vid hennes sida.

– H&M går ju alltid ut med att de har schyssta villkor, och som konsument litar man ju på företaget. Och så blir det så här, det är jättetråkigt, lägger hon till.

Förbipasserande med flygblad. Foto: Volodya Vagner

För de strejkande från Barcelona väntar nästa vecka åter ett försök att få till en förhandlingslösning. Kundtjänstcentrets ledning har bjudit till ett möte där en extern medlare ska försöka få parterna att komma överens.

Men oavsett hur den aktuella konflikten slutar, så har den skapat globala band mellan kollegor. Stockholmsbesöket är nämligen bara det senaste i en rad liknande resor. Flera ur gruppen har tidigare redan varit i bland annat Tyskland och Indien, där arbetare i H&M:s produktion nyligen organiserat sig fackligt.

– Vi får hela tiden nya vänner och kontakter, säger Jodie Stephen.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Ökänd byggchef åtalas för människoexploatering och övergrepp i rättssak. Francisco Lopez Solano är en av de som utnyttjats hos Nordiska Golv. Foto: Samuel Pettersson/TT, Oscar Olsson/TT, privat

Nordiska Golvs vd åtalas för människo­exploatering

Migrantarbetare arbetade under slavliknande förhållanden på byggföretaget Nordiska Golv i närmare 15 års tid. Nu har den ökända byggchefen åtalats för människoexploatering. Åtalet innehåller även en punkt om övergrepp i rättssak då vd:n hotat ett fackligt ombud till livet utanför Arbetsdomstolen.

I närmare 15 års tid har byggföretaget Nordiska Golv utnyttjat migrantarbetare i byggbranschen i Sverige.

Flera välkända byggföretag, inklusive allmännyttiga bolag som Svenska Bostäder och LO-ägda Riksbyggen, har anlitat det omstridda företaget Nordiska Golv de senaste åren. Trots omfattande mediebevakning och domar i både Arbetsdomstolen och tingsrätten har utnyttjandet av människor fortsatt på svenska byggarbetsplatser.

Arbetaren har genom åren återkommande rapporterat om de allvarliga missförhållandena på företaget och i olika artiklar och reportage intervjuat uppemot tjugo anställda som vittnat om svåra villkor, аrbetsskador och uteblivna löner.

Nordiska Golv och dess företrädare har tidigare dömts för brott mot utlänningslagen, efter att ha anlitat arbetare utan arbetstillstånd.

Men nu har slutligen ett åtal om människoexploatering väckts i Södertörns tingsrätt mot Nordiska Golvs vd Christian Erdal. Stämningsansökan lämnades in den 18 juli.

Åtalet är ett resultat av en polisutredning om människoexploatering som pågått under flera år och ursprungligen omfattade hela 40 målsägande.

I ett tidigt skede frystes både bolagets och vd:ns tillgångar, bland annat hans privata bostad. Vd:n förhördes från häktet.

När fallet nu går till åtal har antalet målsägande skurits ned till tre.

Arbetaren har tagit del av åtalet som innehåller ansvarsyrkanden för tre målsägande, bedrägerianklagelser samt en punkt om övergrepp i rättssak.

I åtalet beskrivs ingående hur migrantarbetarna tvingats arbeta under svåra förhållanden på företaget. Två personer från El Salvador ska i oktober 2020 ha arbetat i 11 timmar per dag under 18 dagar respektive 16 dagar utan lön på platser runt om i Sverige. 

”Hoppas på rättvisa”

Arbetaren har intervjuat Francisco Lopez Solano, som arbetade på Nordiska Golv 11 timmar per dag under 27 dagar utan lön. 

Han kom till Sverige från Nicaragua för att försörja sin familj, och det första jobbet på Nordiska Golv visade sig snabbt bli en mardröm. 

Francisco Lopez Solano fick ingen lön och tvingades leva under svåra förhållanden. Han sov på golvet i ett hus där det saknades både el och varmvatten, och fick inga matpengar. 

– Det var så många som fick lida, inte bara jag, många arbetare blev utan lön. Vi arbetade söndag till söndag från 09-22 ibland, säger Francisco Lopez Solano.

Francisco Lopez Solano fick till sist plocka pantburkar för att ha råd med ett SL-kort.

Francisco Lopez Solano arbetade på Nordiska Golv 11 timmar per dag under 27 dagar utan lön. Foto: Privat

Målsägandebiträdet: ”Tragedi att företaget tillåtits fortsätta”

Niklas Dahlbeck är målsägandebiträde och har företrätt majoriteten av alla målsägande i utredningen. Han säger till Arbetaren att det under utredningstiden ständigt tillkommit nya offer som utnyttjats av Nordiska Golv & Bygg. 

– Det är en tragedi att företaget har tillåtits fortsätta sin verksamhet under hela den här tiden och att det finns så många människor i utanförskap som har utnyttjats så grovt, säger Niklas Dahlbeck.

Han berättar att han vid förhören med klienter bland annat fått höra att företaget inhyst upp emot tio arbetare i samma rum, med sovplatser på golvet, ibland utan madrass.

– Det har ofta saknats möjligheter att värma eller laga mat, att tvätta sig ordentligt. Lägg därpå till väldigt långa arbetsdagar, ofta 12 timmar, sju dagar i veckan. Och som en sista förnedring har de därefter inte fått en bråkdel av den lön de blivit utlovade. Ibland inte ens någon lön alls, säger Niklas Dahlbeck.

Niklas Dahlbeck är målsägandebiträde och har företrätt majoriteten av alla målsägande i utredningen. Foto: Dahlbeck & Blomquist Advokater HB

Niklas Dahlbeck hoppas på att rättegången leder till förändring på svensk arbetsmarknad och upprättelse för de människor som utnyttjats. 

– Jag hoppas att det kommer komma fram i tingsrätten med vilken avsaknad av respekt för de här människornas människovärde som bolagets företrädare agerat och att rättegången resulterar i någon form av upprättelse för alla offer, även de vars utredningar lagts ned, och att bolaget och dess företrädare stoppas från att utnyttja fler människor.

Åtalet innehåller även en punkt om övergrepp i rättssak, då vd:n angripit ett fackligt ombud på SAC Syndikalisterna utanför Arbetsdomstolen i januari förra året.

Hotade facklig företrädare till livet

Enligt åtalet hotade vd:n det fackliga ombudet utanför AD och sade att hen skulle kunna få ”en pistol i munnen när dennes fru tittar på”. Hotet ska ha varit menat att framkalla allvarlig fruktan för ombudet och familjen. Bland annat tidningen ETC rapporterade om den allvarliga händelsen utanför Arbetsdomstolen förra året.

Stämningen från SAC som skulle behandlats vid den förhandlingen handlade om löneutbetalningar på 233 000 kronor samt ett skadestånd på 110 000 kronor som facket menar uteblivit.

Rasmus Hästbacka, jurist och fackligt ombud på SAC Syndikalisterna, kommenterar åtalet i ett sms till Arbetaren.

”Glädjande att åtal väcks. Våra förhandlare utsätts ofta för hot. Jag hoppas det blir en fällande dom som vi kan visa upp för alla kriminella arbetsgivare som bara antyder otrevligheter. Samtidigt behöver SAC fortsätta utveckla säkerheten för förtroendevalda. Vi kan inte förlita oss på staten”, skriver Rasmus Hästbacka till Arbetaren.

Nu närmar sig rättegången. Francisco Lopez Solano hoppas på att den ska utmynna i upprättelse för alla de migrantarbetare som utnyttjats på företaget.  

Vad förväntar du dig av rättegången?

– Jag har förklarat för polisen att det här tog mig väldigt hårt för det var mitt första arbete som nykommen till Sverige. Jag blev bara utnyttjad, säger han och tillägger:

– Jag hoppas att rättvisa ska skipas för alla nicaraguaner som jobbade ärligt, för vi fick inte betalt. Vi kom till Sverige för att arbeta men fick inget tillbaka. 

Arbetaren söker Nordiska Golv:s vd Christian Erdal.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Kamala Harris höll på tisdagen sitt första tal i presidentvalskampanjen och lyfte då arbetarrättigheter som en prioriterad fråga. Foto: Ringo H.W. Chiu/TT

Facken sluter upp bakom Kamala Harris – utgör viktiga väljargrupper

Stödet för vice president Kamala Harris ökar, inte minst i de egna leden, och det lutar allt mer mot att det blir hon som blir Demokraternas nya presidentkandidat till valet i november. Även de amerikanska fackföreningarna sluter upp en masse bakom henne. Och under sitt första tal i presidentvalskampanjen underströk Harris att arbetarrättigheter är en prioriterad fråga bredvid fattigdomsbekämpning och aborträtten.

Redan dagen efter beskedet från Joe Biden att han drar tillbaka sin kandidatur och uttalandet kort därefter att vice president Kamala Harris var beredd att ställa upp, och troligtvis också blir partiets nya kandidat, började fackföreningar runt om i landet att mobilisera. 

De amerikanska fackföreningarna organiserar betydelsefulla väljargrupper som är av intresse både för Demokraterna och Republikanerna och som ingen av partiernas kandidater är beredda att ge upp på förhand.

De fackföreningar som var först ut med att backa upp Kamala Harris var samma fackföreningar som känt ett starkt stöd från Joe Biden under hans år som president. 

Biden har av vissa beskrivits som den mest fackvänliga presidenten genom tiderna och hyllades bland annat för att ha varit den första sittande presidenten att delta under en pågående strejk. Detta när han förra året besökte en strejk som organiserats av United Auto Workers.

Även Kamala Harris beskrivs som en högljudd facklig supporter som även hon uppskattas av de fackliga organisationerna.

Bred majoritet av facken ger sitt stöd till Harris

En av de första facken som uttryckte sitt stöd till Kamala Harris var Service Employees International Union (SEIU) som organiserar framför allt vård- och omsorgspersonal och har närmare två miljoner medlemmar.

Harris beskrivs stå nära facket och var tidigare i år ute och utlovade nya skärpta regler för bemanning på vårdhem. Bakgrunden till det var den extremt pressade situationen för vårdpersonalen på underbemannade vårdhem under covidpandemin. Något som facket SEIU hade uppmärksammat.

Några av de andra facken som redan ställt sig bakom vice president Kamala Harris som ny presidentkandidat är kommunikatörsfacket (Communications Workers of America), elektrikerfacket (International Brotherhood of Electrical), lärarfacket (American Federation of Teachers), livsmedelsarbetarfacket (United Food and Commercial Workers), lantbrukarfacket (United Farm Workers), hälso- och sjukvårdsfacket (National Union of Healthcare Workers) och målarfacket (International Union of Painters and Allied Trades). 

Ytterligare ett stort lärarfack, National Educational Association, och bilindustrifacket, United Auto Workers, förväntas följa efter. 

– Under åren har vice president Harris visat en reell ambition att vilja lyssna på våra medlemmar och arbetare överallt och på de frågor som är viktigast för dem, säger Marc Perrone, internationell ordförande i livsmedelsfacket, United Food and Commercial Workers, till Guardian.

Han fortsätter: 

– I egenskap av senator var hon (Kamala Harris red. anm.) en förespråkare för stärkt skyddsutrustning för arbetare i utsatta yrken under pandemin. Under sin tid som vice president har hon varit en viktig röst för att minska utskrivningen av receptbelagda läkemedel och hon var den avgörande rösten för att få igenom ett krispaket för att rädda 350 000 fackanslutna arbetares pensioner.

Trump kommer ta kampen om fackens stöd

Detta medan Donald Trump, enligt Guardian, har stöd från två polisfackföreningar.

Men Trump kommer inte ge sig lätt när det handlar om stödet från fackföreningar och organiserade arbetare. Det är alltför många viktiga röster för att de ska lämnas därhän.

Biden har delar av vinsten att tacka facket för när han vann 2020 och sedan fick fortsatt starkt stöd i mellanårsvalet 2022. Detta medan Trump tidigare har lyckats få starkt stöd från fackliga organisationer i Mellanvästra USA, vilket delvis anses ha gett honom segern år 2016.

Det var bland annat mot bakgrund av detta som Donald Trump, med siktet inställt på att vinna över dessa väljare igen, kom med nyheten att hans vice presidentkandidat är JD Vance, som både har kritiserat finanspolitiken på Wall Street och stöttat strejken bland bilindustriarbetarna.

– Vi behöver en ledare som inte sitter i fickorna på de stora affärsmännen, men som svarar upp mot arbetarmannen – både den organiserade och icke-organiserade, sade JD Vance under Republikanernas konvent.

JD Vance har dock uppförsbacke, eftersom Trumps politik hittills i princip gått i motsatt riktning och gynnat de välbärgade samtidigt som facken har kritiserats. Nu senaste hovade Trump in stora pengar till valkampanjen genom att att lova stora skattenedskärningar för de allra rikaste. 

Aborträtten viktig valfråga för Harris

En annan viktig valfråga för Kamala Harris är aborträtten. Den vill hon till varje pris säkra för landets kvinnor. 

Donald Trump kommer inte få det lätt att försöka fortsätta ducka frågan, som han hittills oftast gjort, efter att Projekt 2025 – ett ultrakonservativt manifest som har tagits fram av nära medarbetare till Trump – har lanserats och helt klart bland annat har som mål att förbjuda abort i USA:s alla delstater. 

I dokumentet finns även förslag på politik som attackerar arbetarrättigheter, bland annat förbud för facklig organisering bland offentliganställda och stopp för utbetald övertid. 

Kamala Harris har under tiden som vice president talat varmt för facklig organisering och fackliga rättigheter. Under sitt första tal som presidentkandidat på tisdagen lyfte hon även arbetarrättigheter som en prioriterad fråga bredvid fattigdomsbekämpning och aborträtten.

– I en fackförening bestående av en majoritet kvinnor med olika ursprung, varav många med migrantbakgrund, är vi glada över att ha en sådan lokalt rotad och arbetardriven kandidat att stödja, säger J’nee DeLancey, som arbetar i en mataffär i Seattle och är medlem i livsmedelsarbetarfacket UFCW, till Guardian.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Attackerna mot Ibn Rushd är avgörande i frågan om studieförbundens föreningsfrihet gentemot staten, skriver Isak Gerson. Foto: Olof Åström, Håkon Mosvold Larsen, Gene Puskar och Mustafa-trit20. Kollage: Arbetaren.

Isak Gerson:
PWC:s tempelriddare på krigsstigen igen

”Reaktionär skit finns i fundamenten för våra religiösa urkunder och för den västerländska filosofins källor. Vi löser det genom att pågående studera och problematisera texterna. Men när samma sak dyker upp i muslimsk tradition sätter räknenissarna på revisionsbyrån PWC ner foten. Varför? Antagligen rasism.”, skriver Isak Gerson.

Attackerna mot Ibn Rushd är avgörande i frågan om studieförbundens föreningsfrihet gentemot staten. I distrikt efter distrikt lyfts de administrativa vapen som finns mot dem i kampen för att sänka verksamheten eller iallafall slippa betala en krona av de bidrag de har rätt till. Framför allt handlar det om granskning efter granskning som utförs av deras verksamhet, som saknar motstycke i svensk förvaltningshistoria. Varför? För att de har en muslimsk profil.

Som de skriver själva: ”Den administrativa bördan och den likviditetsutmaning som detta innebär riskerar att kväva Ibn Rushd Studieförbund. De resurser som skulle kunna läggas på föreningsstärkande och demokratiutvecklade arbete läggs nu istället på att ta fram statistik, materiallistor och värdegrundsöversikter.” De svälts ut av överdrivna kontrollåtgärder, av vilka de själva får bära mycket av kostnaderna. Och som någon som regelbundet läser granskningarna som görs kan jag säga att de sällan hittar något substantiellt. Man greppar efter de få fjädrar man kan hitta och bygger skuggan av en höna.

Problematiska formuleringar finns i bibeln

Nu senast har revisionsbyrån (!) PWC granskat deras studieverksamhet och med sin teologiska spetskompetens de förvärvat på bokföringskursena på Ekonomikum kommit fram till ”att material med problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll använts i flera studiecirklar genomförda under år 2023”.

Rapporten har såklart inte tagit hänsyn till hur texterna faktiskt undervisats, studerats eller diskuterats, utan bara rapporterat att de inte kunnat verifiera att man tagit avstånd från de problematiska formuleringarna i texterna (d.v.s. det finns inget skrivet papper på det). Ibn Rushd själva har kontrollerat påståendena och finner att inga av de problematiska passagerna PWC tar upp varit med i undervisningen (något PWC av något skäl missade), och säger att om de tagits med hade studieförbundet krävt problematisering av passagerna i fråga.

Skulle PWC komma fram till samma sak för en kurs som studerar historiska eller samtida tolkningar av kvinnorollen och HBTQ-personer i bibeln? En studiecirkel i Lewi Pethrus antisemitiska idéer? Eller menar de att det rätta bara är att blunda för urkunderna? När man kan studera dem inom ramen för en demokratisk förening med värderingar på tvärs mot historiens mörka tolkningshistoria?

Tredje Mosebokens vers 18:22 (”Du skall icke ligga hos en man såsom man ligger hos en kvinna; det är en styggelse.) är kanske en av bibelns mest kända. Den är känd just för att den har en mörk tolkningshistoria där den genom en stor del av historien tolkat den som ett förbud mot homosexualitet. Om man plockar ut den versen från sitt sammanhang och från bibeln i stort är den läsningen inte särskilt konstig. Men om man ser det i den större bilden av bibliska lagar och värderingar blir den mycket underlig.

Luthers och Lewi Pethrus texter fyllda av antisemitism

Sätten att hantera den motsägelsen är framför allt tre. Vissa bortser från den större oförenligheten med bibelns budskap och väljer homohatet. Vissa blundar för att versen existerar och vägrar befatta sig med den. Men den tredje vägen skulle jag säga är den mest välfungerande – att brottas med texten tills man hittar ett sätt att förena den med bibeln i övrigt och med sin tro. Det kräver dock en tillit till texten.

Bibeln är knappast den enda texten med svåra och obekväma passager. Det är vida känt att Luthers texter var sprängfyllda av antisemitism, precis som – vilket Tomas Poletti Lundström och Markus Lundström nyligen avslöjade i Aftonbladet – Lewi Pethrus, grundare av Kristdemokraterna och viktig förgrundsgestalt för svenska Pingströrelsen.

Grunderna för den västerländska filosofin bygger bland annat på Platon, vars dialoger har pedofili som återkommande tema. På min filosofiutbildning la vi en timme på att i helklass diskutera hur vi läser Aristoteles idag, när han ser reflektivt eller filosofiskt tänkande hos kvinnor som en biologisk omöjlighet. Vi blundande inte för misogynin, vi angrep den med det bästa vapen vi hade till buds: resonerandet.

Ibn Rushd – plats för samtal och skydd från reaktionära idéer

Jag är glad att vi hade den diskussionen, och jag är glad över alla möjligheter jag fått att vrida och vända på svåra passager i synagogan och på den judiska folkhögskolan. Så det skaver något otroligt att den rätten förvägras minoriteter våra rasistiska strukturer har bestämt sig för är opålitliga. Ibn Rushd är ett demokratiskt förbund. De bygger sin värdegrund på mänskliga rättigheter. De om någon utgör en plats för det goda samtal som skyddar folk från reaktionära idéer. För oss som samtidigt värnar islams rätt att existera i religionsfrihetens Sverige och motståndet mot reaktionära idéer är en plats som Ibn Rushd mycket viktig.

Rätten att få studera sina religiösa urkunder med hela deras historiska kontext är viktig. Som moderna människor kan vi förhålla oss sansat till vår historia. Men tilliten till kraften i folkbildning och demokratiska samtal gäller inte muslimer och muslimska urkunder. För tilliten till demokratin räcker inte så långt. Med det avslutar jag min granskning av PWC och kan konstatera att deras texter är ”problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll”.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren

Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 22 juli, kl 19:55

Nu, efter ett uppehåll från att skriva i dagboken, återvänder jag till skrivandet.

I dag är det den 22 juli, min femte dag på en ny plats. En plats som består av ett rum, ett badrum och ett litet, outrustat kök med asbesttak och betonggolv.

Allt här är utmanande; jag är inte van vid att förflytta mig upprepade gånger. I dag har det gått nästan 300 dagar sedan det förbannade kriget började, och för varje dag blir livet svårare än tidigare. Vi har lärt oss mycket men blivit allt mer utmattade.

Jag har ägnat fem dagar åt att försöka organisera mitt liv och komma till rätta med vad som borde vara en enkel förflyttning, men jag kan inte bortse från att kostnaderna ökar för varje dag. Det börjar bli omöjligt att hitta rengöringsmedel och tvättmedel, och när de finns tillgängliga är de av lokalt märke och inte alls av hög kvalitet på grund av begränsade resurser.

Under den här tiden har jag lärt känna familjen som vi hyr av – de är verkligen vänliga människor som inte tvekar att hjälpa till när det behövs, som om vi hade känt varandra länge. Jag har också träffat en ny vän som heter Mustafa, som alltid kommer för att leka och underhålla min dotter Sama.

Sama har nyligen utvecklat en värmeallergi som förvärras för varje dag som går. Min småtting trivs inte i det här tillfälliga hemmet; hon kan inte krypa eller leka fritt på betonggolvet, som skaver och gör ont mot hennes hud. Jag är verkligen ledsen för hennes skull. Jag önskar att jag kunde ge henne en bättre plats och bättre förutsättningar att leva lyckligt.

När det gäller min man var vi tvungna att ta ut en del av våra kampanjmedel för att starta ett solcellsdrivet telefonladdningsprojekt för att tillgodose våra bostads- och matbehov.

Jag önskar att jag kunde ha ständig tillgång till internet för att hålla kontakten med er, mina vänner. Jag ska försöka skriva detaljerade dagboksanteckningar när det är möjligt.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Emil Boss önskar att Syndikalisterna förfogade över några billiga stugor så att byggare och städare fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse. Foto: Lars Pehrson/TT, Axel Green

Emil Boss:
Tänk om alla kunde få en riktig semester

Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Bland migrantarbetare är semester inte alltid populärt, eftersom själva vistelsen handlar om att jobba ihop pengar medan kontakten till nära och kära reduceras till videosamtal. Trots det finns det många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. Emil Boss hoppas att alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester en dag.

För bara några decennier sedan hade nästan alla fack och storföretag egna semesterbyar. Medlemmar eller anställda kunde till subventionerat pris åka exempelvis till Västkusten eller fjällen och vila upp sig på semestern. När utlandsresandet tog fart skaffade många organisationer istället semesterlägenheter nere på kontinenten.

I dag återstår bara några få stugor här och där. Transportarbetarförbundet har fem stugor i Lysekil, Akademikerförbundet SSR har kvar sina lägenheter i Frankrike och Spanien. Men överlag har konceptet blivit väldigt omodernt. Tanken på att facket eller arbetsköparen ska tillhandahålla en billig semestervistelse får nog sägas tillhöra en annan tid.

När vi i Syndikalisterna organiserar byggare och städare i Stockholm slås vi ofta av hur ålderdomligt allting ter sig. När medlemmarnas problem ska hanteras är ofta den mest effektiva metoden att damma av avlagda gamla fackliga lösningar. Det är verkligen inte ett bra tecken.

Medlemmar utan bankkonton behöver betala medlemsavgifter kontant och får då en stämpel i medlemsboken. Skadade och arbetslösa medlemmar står utanför trygghetssystemen och behöver hjälp genom insamlingar från andra arbetare. Medlemmar behöver tipsa varandra om vilka byggföretag som betalar ut rätt lön i tid. Arbetare som organiserar sig blir vräkta och behöver hjälp med boenden.  

Migrantarbetare ställs inför semestrar de inte efterfrågat

Samma sak med semestrar. På varenda större byggprojekt i Stockholm hittar du arbetare som har kommit ensamma till Sverige och som bor i förläggning eller inklämda hos någon slumvärd. Syftet med vistelsen i Sverige är ofta att samla ihop så mycket pengar som möjligt. Kontakten med familjen sker via videosamtal. Skolavslutningar och födelsedagar missas, barnen växer upp på andra sidan jorden.

För dessa arbetare är semestrar inte alltid populära. Längre ledigheter riskerar att förlänga arbetsresan, som ofta tar slut när en viss summa har samlats ihop. Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Självklart finns det också många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. För den arbetare som hyr en fällsäng i vardagsrummet hos en slumvärd och skickar hem alla pengar till familjen, blir det sällan trevliga veckor.

Möjlighet till riktig semester – en dag

Tänk då om fackföreningen förfogade över några billiga stugor så att medlemmarna fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse? Varsomhelst vid någon trevlig insjö skulle duga, det viktigaste vore att det är gratis. Under resten av året kunde stugorna fungera som en tillflyktsort för de svartlistade arbetarna, för de vräkta och för de halvsvältande arbetslösa.

Denna ålderdomliga idé måste vänta på en ljusare framtid. Varje medlemsavgift behövs fortfarande för att få företag att betala ut lön för utfört arbete eller att anmäla arbetsskador. Kampen fortsätter och en dag kanske alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester.

Publicerad
1 vecka sedan
Serien Ketamin Cowboys är en del av den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen, som ges ut av Galago i augusti 2024. Illustration: Tommy Sundvall

Sommarserie: Ketamin Cowboys – del ett

Morris, John och Hunters äventyr i senkapitalismen fortsätter. I sommar får Arbetarens läsare följa med på en flippad färd när de jobbar som foderbudförare – där inget blir som de hade trott. Det här är del ett av Tommy Sundvalls nyritade Ketamin Cowboys ur den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Debattören granskar högerns argument mot kortare veckoarbetstid. Foto: Mickan Mörk/TT, Jonas Ekströmer/TT, Meek, Tore. Kollage: Arbetaren

”Fritid förslösad tid i kapitalets ögon”

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Och motståndet mot förkortad veckoarbetstid är kompakt, både från näringslivet och den sittande regeringen. Men hur väl håller egentligen argumenten. Undertecknaren slår hål på dem – ett efter ett. Och menar att det krävs rätt allianser i kampen mot Jacob Wallenberg och näringslivets allierade.

Industrimagnaten Jacob Wallenberg, ordförande för Svenskt näringsliv, säger: Europa riskerar att bli en turistattraktion. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) säger: vi måste arbeta (mer) för att ha råd med vår levnadsstandard.

Samtidigt: Sex timmars arbetsdag. Vårdförbundet strejkade för kortare arbetsdag. 

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Men hur argumenteras det egentligen? Svantesson säger att ”vi” inte har råd med mindre arbete. Vi är i detta fall Sverige. Jacob Wallenberg går i en intervju i Dagens nyheter ett steg längre och pratar om ”vi” som Europa. Det de säger, som ordförande för Svenskt Näringsliv respektive näringslivets politiska grens representant, är att landet och kontinenten inte klarar av löntagarnas krav på ett drägligare arbetsliv. 

Industrimagnater och företag vill ha din tid

Det finns tre huvudsakliga nivåer för att lösa frågan om våra villkor på jobbet. För det första, det vill säga nivå ett, den övergripande: all fritid är, i kapitalets ögon, stulen tid, förslösad tid. När vi som arbetskraft kämpade till oss helgen, kämpade till oss 10 timmars och sedan 8 timmars arbetsdag så var det med enorm ovilja sett från Wallenberg och deras politiska allierade inom politiken.

Det är bara att lyssna på PG Gyllenhammar när han uttalar sig om föräldraledigheten, teknikföretagen när de pratar om semester eller gudfadern Jacob Wallenberg när han pratar om arbetsdagens längd. De vill ha mer av din tid, de vill att du ska skapa mer för dem, de vill ha vinst. Inget konstigt med det. Det är så vårt system fungerar. För att ta sig fram som företagsledare måste du försöka producera så mycket som möjligt till så liten kostnad som möjligt. Semester, föräldraledighet, kortare arbetsdagar – allt är ökade kostnader och mindre produktion. 

Det de lyfter till ytan är kapitalismens mest grundläggande konflikt. Svenskt Näringsliv och deras finansierade tankesmedja Timbro (som via Adam Dianeli, ansvarig för rättsstatsfrågor på Timbro, har gått ut och krävt lägre löner, för att mildra kraven och flytta debatten högerut) ser alla förbättringar av arbetsvillkor som ett hot mot deras framtid. Om de går med på något för de anställdas räkning så är det antingen för att de känner sig hotade eller för att de räknar med att det kommer att gynna vinstmarginalerna.

Regeringen borde prioritera jobbskapande

Den andra nivån är den internationella (denna är i diskussionen om arbetstiden den mest intressanta): här hör vi argument som ”de kommer att ta våra jobb”. När de försöker skapa opinion för att vi ska sänka våra krav så använder de den internationella konkurrensen som huvudpoäng. 

För det första så har ”de” redan tagit många av ”våra” jobb i och med att kapitalmarknaden avreglerades och, precis som det svenska näringslivet förespråkade, företagen flyttade sin produktion till låglöneländer. 

Sedan, om vi nu ska spela konkurrensspelet så gör den svenska regeringen inte mycket för att bevara de kvarvarande jobben. Enligt en ny studie av det amerikanska forskningscentret CSIS satsade den kinesiska regeringen 230 miljarder dollar under åren 2009–2023 för att bygga upp sin elbilsindustri. Under samma period satsade vår svenska regering på jobbskatteavdrag för höginkomsttagare och att bygga ut sektorn för hushållsnära tjänster genom ett ständigt utökat RUT. 

Jobbsatsningar eller skattesänkningar för rika – en prioriteringsfråga

Det är en prioriteringsfråga. Industrialisering eller neoliberal trickle-up economics. 

Men framför allt så är vår allians inte med Wallenberg eller det svenska kapitalet. Det är istället med löntagare i länder som Sydkorea, där över 6 000 Samsung-arbetare strejkade nu i juli, just för bättre arbetsvillkor. Det är med de kinesiska arbetarna som gör detsamma. Om vi inte har den inställningen så blir det ett race to the bottom där vi försöker övervinna varandra i vem som kan ha sämst villkor, för att ”få jobben”. Då vinner den sydkoreanska, kinesiska och den svenska Wallenberg. Och det är inte bra för oss. 

Den tredje nivån är den svenska och den är helt ärligt mest skrattretande. Svantesson säger att vi inte har råd och menar att en reform för arbetstidsförkortning ”medför stora kostnader” och att ”då finns det risk att man behöver höja skatterna.” Ett första svar blir ju: jaha. För att utveckla det svaret litegrann: ja, då tar vi bort RUT och alla era skattesänkningar för höginkomsttagare. Enkelt. Människor som inte behöver mer pengar får avstå sina bidrag för att resten ska få ett drägligare liv. 

Krävs rätt allianser i kampen för förkortad veckoarbetstid

Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att bli rikare. Men vi vet ju att löneandelen sjunkit jämfört med vinstandelen i decennier och att många redan blivit orimligt mycket rikare. Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att höja vår levnadsstandard. Men vi vet ju att ökad stress och press drastiskt sänker vår levnadsstandard. 

Diskussionen om arbetsdagens längd handlar om att vi löntagare måste skapa rätt allianser för att pressa Wall Enberg och hans allierade. 

Det är vi som får samhället att fungera. Det är vi som kan få det att stanna. Om saker inte blir bättre så är det dags att visa det.

Elias Efvergen, statsvetare och debattör

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Moa Candil tar oss med på en tågresa söderut i Europa. Foto: Christian Charisius/TT, privat

Moa Candil:
”Europa brinner men vi reser ändå”

Moa Candil reser med tåg söderut i ett brinnande Europa. Men det är inte bara eldar som brinner och förgör, utan även eldar som brinner av solidaritet, gemenskap och mod och på så sätt inger styrka.

Europa brinner. Vi vet att det brinner, alla vet, men vi vet inte om elden går att kontrollera. Det brinner i skog och mark, på Kos och Chios. Det brinner i människors hjärtan. Av hat och kärlek, törst och uppror. Fascismens vindar som blåser genom Europa och får elden att tillta i styrka.

Europa brinner men vi reser ändå. Eller kanske just därför. Tar tåget genom Europa, vill att barnen ska få se något mer än småstaden där de växer upp. Vill att de ska få höra andra språk och röster. Känna andra dofter och tendenser. Tror att de behöver det, jag behöver det! Behöver lämna småstaden, så överfull av turister, och bli en turist någon annanstans. 

Hamburg: Vi äter veganska hamburgare och dricker pk-cola men tvingas dela gatorna med grupper av män av olika nationalitet. Fotbolls-EM pågår och stämningen är tveksam. Timmarna kan inte gå fort nog innan nästa tåg ska gå. Förlåt Hamburg, men det kommer aldrig bli vi två. 

Marseille: Palestinska keffiyehs säljs i var och varannan butik, bredvid fejkade Gucci-tröjor och plagierade Pokémon-kort. Ett stort demonstrationståg flyter genom gatorna och kräver eldupphör – NU! Soptunnorna svämmar över men grannar blockerar högljutt en strejkbrytande sopbil. Det postkoloniala Frankrike vägrar hålla tyst. Marseille, mon amor. 

Och så är vi framme hos tío Javier i Castilla y Leon, mitt i Spanien. Mitt i ingenstans. Han driver en restaurang, barnens farbror, och där får man höra ett och annat. ”Det här hade aldrig hänt på Francos tid”, kommenterar en äldre gubbe när trafikkaos uppstår på E5:an. ”Hur ska företagen ha råd att anställa någon nu?” frågar en byggarbetare retoriskt när Spaniens nyliga höjning av minimilönen – till 1 134 euro (motsvarande drygt 13 000 kronor) i månaden – kommer på tal.

– Om du inte vill ha mer pengar behöver du inte ta emot dom. Det finns andra som vill, kontrar tío Javier, som själv började sin karriär i Europa som papperslös, arbetslös och bostadslös migrant i början av seklet. 

Europa brinner. I Spanien demonstrerar tiotusentals människor mot mass-turismen som gör deras liv omöjligt att leva.  

– Vi är inte emot turisterna i sig, säger en Barcelona-bo till Aftonbladet. Problemet är myndigheternas agerande som gör staden obeboelig för sina invånare. 

Katalonien tar redan ut en särskild skatt av besökare, och borgmästaren har lovat att inte utfärda fler Airb’n’b-licenser. Men demonstranterna kräver mer. Högre turistskatt, en begränsning av uteserveringar som ockuperar alla offentliga rum och ett stopp för grandiosa sport- och kulturevenemang som lockar ännu fler besökare. Liknande krav framförs mer tystlåtet i min egen småstad, längre norr ut i Europa. Framförs i konsten och på sociala medier, sällan eller aldrig på gatorna. Elden är ännu mycket kontrollerad.   

Vi reser tillbaka norrut, genom Asturien, Kantabrien och Baskien. Stannar till i Bilbao och tittar upp på fasaderna. ”Titta där, och där, och där!” Överallt hänger den, flaggan i rött och grönt, svart och vitt. Överallt hänger Palestinas flagga från de baskiska balkongerna. Som en symbol för att elden som brinner inte bara förgör och får styrka av hat. Elden kan också brinna av solidaritet, gemenskap och mod. Och där, i en gränd i Bilbao, får elden i mig ny styrka.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 15 juli, kl: 08:20

Hej mina vänner, vi kan tvingas lämna vårt tillhåll på grund av problem med de människor som flytt med oss, min man kommer att försöka leta efter en ny plats men vi har för närvarande inte råd med hyra, eftersom vi inte betalar hyra för detta halvförstörda rum sedan början på detta krig.

Just nu behöver vi verkligen brådskande stöd på grund av denna situation, kan förlora internet-anslutning på grund av denna situation.

Vi är fortfarande i det semiförstörda rummet, vi vet inte var vi ska fly, min man kommer att gå och söka efter en ny plats. Vi har varken en annan plats eller ett tält.

Lama Majdi

Söndag 14 juli, kl: 22:46

I dag är det den 13 juli. Jag vaknade mycket trött efter en lång natt på grund av min dotters ständiga gråt, och ingen annan än jag kommer att ta på sig uppgiften att få henne att somna om.

Jag känner mig mycket upprörd känslomässigt och utmattningen är djup. Till frukost åt jag timjan och olivolja, och sedan tog jag itu med den utmattande städningen.

Det säkra området Al-Mawasi i Khan Yunis har bombats, där de fördrivna människornas tält finns. En ny massaker har begåtts, inför ögonen och öronen på denna orättvisa värld, och som vanligt finns det ingen som kan stoppa det.

Deras förevändning var att höga ledare skulle mördas, men nyheten förnekades omedelbart och fungerade bara som en ursäkt för massakern på oskyldiga civila. Att uttrycka sin nöd i ord eller skrift verkar meningslöst nu. Kort sagt, vi är trötta på det här livet.

Min man och jag åt lunch tillsammans, sedan vilade han en kort stund innan han gick en halvtimme senare för att fortsätta med ett arbete som han hävdar inte har något annat syfte än att uppta hans tid och få honom att lämna rummet.

Det har varit en extremt miserabel dag, fylld med nedslående nyheter. Herregud, varje dag verkar mer nedslående än den förra.

Jag förstår inte att jag fortfarande lever efter alla dessa nederlag som aldrig upphör. Min man kom tillbaka, och vi satt och diskuterade bekymmer och om hur våra liv inte betyder någonting och inte har något värde i världens ögon. Den okända framtiden är verkligen skrämmande eftersom vi inte vet vad vi kommer att möta härnäst. Och ingen vet när de kan bli nästa mål i detta skenande kaos som vi befinner oss i. Här slutar jag för i dag. Hejdå.

Lama Majdi

Lördag 12 juli, kl: 19:25

I dag är det den 12 juli, och dagarna passerar utan något hopp. Ja, hoppet har försvunnit för länge sedan, eftersom världen helt har raderat oss från sitt minne.

Jag vaknade för att förbereda frukost åt min man, han ville gå tidigt för att fylla på vår gasflaska. Alla har fått registrera sig för påfyllning, och det var vår tur idag. Han gick och betalade 19 dollar för att fylla på 8 kilo gas.

Han blev lovad att de skulle kontakta honom när vår cylinder var fylld. Efter det fortsatte han sin resa för att sälja salta pinnar, som han säger inte ger någon vinst längre eftersom alla produkter utsätts för fruktansvärda prissvängningar.

Det verkar bara vara varuägarna som kontrollerar och tjänar pengar på handeln.

Hur som helst tillbringade jag dagen med att leka med min dotter och lyssna på nyheterna som injicerar oss med ett bedövningsmedel för att få oss att glömma smärtan.

Nyheterna berör oss inte längre; vi väntar bara på något påtagligt i verkligheten. Vår måltid bestod av potatis med ägg, en välkommen omväxling från våra vanliga måltider. Jag städade efter lunchen och min man vilade en kort stund innan han återvände till jobbet. Jag gick ner för att träffa några grannar; vi småpratade och min dotter var glad över att få allas uppmärksamhet.

Min man kom tillbaka utmattad, slappnade av en stund och tog sedan en snabb dusch. Efter det diskuterade vi hur dagen hade gått, med många berättelser från marknaden där säljare utsätts för stölder och gör stora förluster på grund av instabila priser.

Så småningom var det dags för oss att sova, men vi gjorde det på spänn, eftersom händelserna inte lovar något gott och det inte finns någon stabilitet i våra liv.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad