Neukölln. Bara för kort tid sedan var hyrorna billiga här, i dag ser det annorlunda ut. I stadsdelen vräks barnfamiljer för att göra plats för hotellet Fantastic Foxhole, och kvarteren säljs ut till riskkapitaliser. Här håller Berlin Migrant Strikers, ett aktivistkollektiv som sysslar med politiska kampanjer, till.

I ett kalt samlingsrum står ihopfällbara möbler längs en vägg. Längre in i lokalen ligger ett litet kök.
 Nästa vecka ska aktivisterna ha ett matlagningsevent här för att samla in pengar till hyran.

Shendi Danilović och Giorgio Cassano möter mig i dörren. Shendi sätter sig i fönstret och röker medan vi samtalar. Hon är den som varit med i kollektivet längst. Hon pratar om problemen med att försöka organisera rörlig arbetskraft – ”volatile workers”.

– I början kan det vara svårt att se att man blir utnyttjad. Ingen identifierar sig med jobbet. Många byter efter sex månader, men får inga andra jobb, säger hon.

Efter att aktivisterna upplevt hur många av deras vänner blivit utnyttjade inom restaurangbranchen i Berlin startade de Berlin Migrant Strikers. I dag har de också ett cateringkollektiv som finansierar lokalhyran, och de båda verksamheterna fungerar i symbios. Samtliga i kollektivet delar alla skift mellan sig – det finns ingen chef – och pengarna som blir över delas lika.

Fakta FAU
Freie Arbeiterinnen- und Arbeiter-Union, FAU, är en anarkosyndikalistisk fackförening som arbetar med självorganisering på arbetsplatser. De driver facklig kamp, har rådgivning och erbjuder juridisk hjälp.
FAU är den enda tyska fackföreningen som organiserar såväl personer som arbetar svart som papperslösa.
Genom kampanjen Mall of Shame – striden mot High Gain House Investments för att få ut löner till rumänska byggarbetare som byggt shoppingcentret Mall of Berlin – har FAU fått ett bredare genomslag de senaste åren.
Många av aktivisternas vänner började arbeta på italienska restauranger när de kom till Berlin, med arbetsköpare som utnyttjade det faktum att de inte kunde språket och att de var i så stort behov av pengarna.

Giorgio Cassano anser att situationen med en ägare som försöker vara ”kompis” med arbetarna och låtsas som att det varken finns chefer eller anställda är för­ödande. Men även på den stora, industriella restaurangen han tidigare arbetat på fanns det liknande exploaterande förhållanden, säger han.

– Man träffade varken kunder, chefer eller arbetskamrater och stod framför en skärm och arbetade medan man såg minuterna ticka iväg. Det är väldigt alienerande. Vi var många, men det var omöjligt att bygga upp solidaritet med de andra.

Hur tacklade ni det?

– Vi arbetade fram några regler man kan följa för att skydda sig mot restaurangägare som utnyttjar arbetarna. Till exempel att dokumentera arbetstider, sätta in lönen på ett konto med jämna mellanrum och ta bilder för att visa att du arbetar där. Det finns några enkla saker man kan göra om man vill stämma ägaren – många känner inte till dessa – så vi tryckte upp en affisch.

En annan kampanj de genomfört är att sätta upp klistermärken på fönstren till restauranger med dåliga arbetsförhållanden. Ryktet spred sig snabbt och flera restaurangägare förbättrade villkoren för att slippa få ett klistermärke uppsatt och undvika att bli utpekade som dåliga.

– Vi har insett att inom restaurangbranchen är kommunikation och gott rykte viktigt, och namnet är ännu viktigare, säger Shendi Danilović.

Berlin Migrant Strikers ser det som en fördel att både arbeta tillsammans med den etablerade anarkosyndikalistiska fackföreningen FAU – till exempel i kampanjen Mall of Shame – och sida vid sida i aktivistiska kampanjer. De använder sig också av de kontakter de har från politiska miljöer i Italien, som till exempel Camera del Lavore automomo e precaria i Rom.

Deras senaste projekt är Critical Workers, där de erbjuder migrantarbetare juridiskt stöd från jurister som kan tysk arbetsrättslagstiftning.

Hur organiserar man sig i ett nytt land när man inte kan språket? En av FAU:s lösningar på problemet är The Foreigners Section, som har funnits i fem år. Här bedrivs all verksamhet på engelska.

I början hade sektionen medlemmar från Sydafrika, Kanada, Grekland, Sverige och Irland. Tre år senare var de över 70 medlemmar. Projektet existerar fortfarande, men i dag har många medlemmar gått vidare till andra sektioner inom FAU Berlin. 

 De senaste åren har The Foreigners Section fört åtskilliga kamper mot restaurangägare, som på Barist, Cancun och Sfizy veg – och listan växer. Ofta har FAU vunnit striderna.
De är nya i landet, de behärskar inte språket och de blir medlemmar i ett sent skede, kanske när de har blivit blåsta eller blivit av med jobbet.
Johnny Hellquist, aktiv i FAU
Just nu koncentrerar man sig på att organisera cykelbud i kampanjen #deliverunion och på att skapa en egen sektion
för arbetare inom restaurangbranchen. Det berättar Johnny Hellquist, som är den som har bjudit in Daria Bogdanska till FAU:s lokaler i stadsdelen Wedding för att hon ska tala om sin bok Wage slaves, och sina erfarenheter med att bedriva kamp på arbets­platsen.

– Darias situation i boken påminner mycket om personer som driver facklig kamp i restaurangsektorn i Berlin, säger Johnny Hellquist.

– De är nya i landet, de behärskar inte språket och de blir medlemmar i ett sent skede, kanske när de har blivit blåsta eller blivit av med jobbet.

Denna fredagskväll är FAU:s lilla lokal fullsatt. Ungefär 35 personer har kommit för att lyssna på Daria Bogdanska och Guiseppe Arrigo, FAU-medlem i The Foreigners Section. Guiseppe börjar med att berätta om sina erfarenheter från när han jobbade på det italienska glasstället Barist på Hackescher Markt.

När första lönen kom fick han bara hälften av pengarna. Efter en månad gick han med i facket, som krävde att Barist skulle komma till förhandling. Men det var inte förrän FAU gick till domstol som ägaren till slut gick med på att betala 1 000 euro i utebliven lön.
Det är samma strukturer som påverkar oss och det kapitalistiska systemet utnyttjar alla på samma sätt.
Daria Bogdanska, aktivist och serietecknare
Oftast försöker FAU lösa konflikter genom direkt aktion, berättar Johnny Hellquist. Själv har han bland annat varit med om att kämpa mot hamburgerrestaurangen Yoyo. Där löstes konflikten genom att tre personer gick dit och pratade med chefen. Det är att föredra, menar han, eftersom man i domstolen ofta blir utköpt.
När jag träffar Daria Bogdanska dagen efter evenemanget frågar jag henne vad hon tänkte när hon hörde Guiseppes historia.

– Jag tycker att det var väldigt bra att se att detta inte är någon unik situation. Det beror inte på var vi kommer ifrån eller var vi befinner oss. Det är samma strukturer som påverkar oss och det kapitalistiska systemet utnyttjar alla på samma sätt. Det blir samma historia alltid, oavsett. Jag tyckte väldigt mycket om att kunna identifiera det.

Vi sitter på ett kafé på Karl-Marx-Allee. Ljudet av espresso­bönor som mals överröstar stundtals vårt samtal. Jag undrar vilka arbetsförhållanden som råder här? Servitrisen i tjugoårs­åldern ser ut som en student. Finns det någon som inte är prekariserad i restaurangbranchen? Samtalet glider fram och tillbaka mellan de ämnen som diskuterades på gårdagens möte på FAU.

När jag läste Wage Slaves tänkte jag på hur lite de som föds med svenskt medborgarskap egentligen vet om processen som leder fram till att man får stanna och arbeta i Sverige. Vi tar många privilegier för givna.

– Det handlar inte om någon aktiv vilja, eller att folk inte är intresserade, men det är två så segregerade världar. Den svenska världen och den andra världen där utanför. Jag tror inte att folk möts så ofta, säger Daria Bogdanska.

Att skillnaderna mellan de två världarna är så stora gör att migrantarbetare kan fortsätta utnyttjas i det dolda, menar hon. För att kunna flytta till Sverige, berättar hon, måste man redan ha haft ett jobb i landet eller ha 150 000 kronor på banken – och man måste ha en sjukförsäkring.

Daria Bogdanska kommer ursprungligen från Warszawa och i Polen betalar den polska arbetsköparen sjukförsäkring, men bara om man arbetar inom landet.

– Ännu ett moment 22, säger hon.

För att kunna få tillgång till sjukförsäkring i Sverige måste man ha ett personnummer.

– Många är inte medvetna om vad som krävs för att få ett personnummer och vad det betyder att inte ha ett. Person­numret är så kopplat till varje aspekt av ens liv att man är nästan ickeexisterande i Sverige om man inte har ett.

Daria Bogdanska ser ett problem i att inte ens hennes egen fackförbund SAC Syndikalisterna verkar särskilt vana vid att hantera regelverken som gäller för EU-medborgare. Hon har varit tvungen att lära sig mycket genom egna erfarenheter.

– De människor som behöver facket vet ofta inte ens vad facket är för något. De som kommer från länder där det inte finns så stark fackföreningskultur. Eller unga människor. Många unga människor har ingen aning.

Själv tycker hon att fackföreningarna kunde vara lite mindre tillbakadragna och borde satsa mer på att nå ut till unga män­niskor och till de som är nya i Sverige. Även om det är bra att man inte vill inta någon maktposition över andra, bör man heller inte vara för ängslig, menar hon.

– Man behöver inte se det som filantropi eller välgörenhet, men kan kan se det som att man använder sina privilegier som svensk – att man har ett tryggt jobb eller papper eller vad som helst – som ett verktyg, säger Daria Bogdanska.