Hur vill du bli behandlad i stunder av oro, svaghet och smärta? Med respekt, utifrån ditt fundamentala människovärde, eller genom att själv ställa krav och utnyttja ditt kontaktnät (med andra ord idka korruption)? Och om du inte kan det, är du då nöjd med att hamna sist i kön och få sämre sjukvård, eller kanske ingen alls?
Vill inte de flesta av oss ha en demokratisk sjukvård där alla får vård efter behov och inte efter klasstillhörighet?
Demokrati betyder folkstyre, men i Sverige spelar det ingen roll att majoriteten av folket vill ha lika sjukvård för alla, en kvalitativ, jämlik skola och en kompetent polis som jobbar för sina medborgare. För att folket ska kunna bestämma sådant måste folket inneha politisk och ekonomisk makt över dessa institutioner genom gemensamt ägande.
Sverige är i dag ett djupt odemokratiskt, ojämlikt land där makten över ägandet är i privata händer eller hos borgerliga politiker som kör våra livsviktiga samhällsinstitutioner i botten, genom att låtsas att de är privata företag. Eller är det någon stockholmare som känner igen sig i följande beskrivning?
“Resenärerna i kollektivtrafiken är oerhört nöjda, mest av allt med tunnelbanan. Externa mätningar visar också att invånarna är nöjda med sjukvården. Åtta av tio är positiva till den akutsjukvård de erhållit och åtta av tio kan rekommendera sin husläkare.”
(Irene Svenonius, Moderaterna, finanslandstingsråd, i Stockholms läns landstings årsredovisning 2016)
Vi som bor i förorten kan inte ”rekommendera en husläkare” eftersom man aldrig träffar samma husläkare mer än en gång. 95-åriga mormor får medicin utskriven av en husläkare som hon aldrig har träffat, eftersom det inte finns tid eller intresse för en multisjuk gammal kvinna. Och förlossningsvården är en av vår tids feministiska skamfläckar. Ohälsa och stress ökar lavinartat bland vårdpersonal som mår dåligt över att tillhandahålla en patientfarlig vård.
Läser man Stockholms läns landstings årsredovisning är den mer förskönande än ett snyggfilter på snap chat, en extremt retuscherad bild helt utan förankring i verkligheten för majoriteten av befolkningen.
Den permanenta vårdkrisen är inget misstag, det är planerad högerpolitik där man överför resurser från det gemensamma till privat ägande.
Vi är vårdarbetare, patienter och anhöriga som vägrar stå tysta medan hälso- och sjukvården förfaller ytterligare, och vi kan inte vänta på att Irene ska vakna upp ur sitt verklighetsfrånvända rus, för det handlar inte om att hon sover.
Den permanenta vårdkrisen är inget misstag, det är planerad högerpolitik där man överför resurser från det gemensamma till privat ägande. Och nej, det är inte särskilt lyckosamt för flertalet av oss, precis som den nyliberala politiken i övrigt.
Det handlar om att vi lever i en tid av extrema politiska motsättningar. Stockholms läns landsting bör styras demokratiskt och verka för oss som bor här, inte för att göra privata företag rikare och låta vårdarbetare efter vårdarbetare arbeta sig sjuk av stress.
Landstingets största kostnadsposter är bemanningskostnaderna i den egenproducerade verksamheten. Läs detta igen tack: Landstingets största kostnadsposter är bemanningskostnaderna i den egenproducerade verksamheten – samt av andra producenter köpt hälso- och sjukvård och köpt trafik.
Detta är ingen slump, detta är en högerpolitisk strategi för att urholka fackföreningar och arbetsplatsdemokrati. Inhyrd personal ställer inte till med besvär och ställer inte krav, som någon som arbetat flera år på samma avdelning och som kan vittna om tydliga försämringar. När vårdarbetare säger upp sig i protest får de ofta höra ”vad kul att du vill gå vidare och mot nya utmaningar”. Det är ett hån när man medvetet tvingar bort de som vägrar utföra ett undermåligt arbete.
Vi som arbetar i vården, vi som behöver den offentliga vården för att överleva, vi känner av att 600 vårdplatser nu är stängda i Stockholm. Detta till följd av att människor inte längre orkar arbeta inom vården.
Varför vill de inte det då? Svaret är som bekant: konstant underbemanning, minimalt inflytande över en automatiserad arbetsprocess, ökat arbetstempo, bristande patientsäkerhet och en avsaknad av arbetsplatsdemokrati, eftersom de olika yrkeskompetenserna inte längre har inflytande över hur vården utformas. När vårdens styrs av ekonomiska modeller som har föga med människors välmående att göra är det helt enkelt ingen idé att arbeta inom vården, om det är med människors välmående man vill arbeta.
Nya Karolinska (NKS) har hittills kostat cirka 23 miljarder och kostnaderna kommer fortsätta öka enligt ett komplicerat och mycket illa utformat avtal som landstinget godkänt. Lägg därtill skyhöga konsultarvoden som dränerar den offentliga vården på resurser som ska tillfalla invånarna i Stockholms län.
Redan nu står det klart att färre vårdplatser i kombination med för lite personal inte är möjligt. Våren 2017 rivs väggar för 700 000 på NKS för att man inte har personal nog att vårda patienter på enkelsal. Varför vill svenska sjuksköterskor hellre arbeta på Ikea än på NKS?
Varför vill svenska sjuksköterskor hellre arbeta på Ikea än på NKS?
De landstingsdrivna sjukvårdssystemen urholkas och fler sjukhus planeras nu att privatiseras av de borgerliga partierna. Detta samtidigt som man misshandlar Stockholms läns landstings egna sjukhus.
Till exempel: På en geriatrisk klinik i Stockholm kommer under sommaren 2017 endast 65–70 vårdplatser av totalt 130 stycken att vara öppna.
Är det för att äldre, multisjuka människor inte behöver vård på sommaren? Nej, det är naturligtvis för att ingen sjuksköterska orkar jobba där. Dementa patienter blandas nu med de som inte är dementa, vilket skapar oro och stress för både personal och patienter. De som behöver vårt skydd är de som drabbas värst, de sköra, de äldre, de dementa, de psykiskt sjuka, de som inte är behärskar svenska, eller akademiskt babbel/att ställa krav – eller de som inte har en privat sjukförsäkring eller vill betala dyrt för privat vård. Och självklart är det undersköterskorna och sjuksköterskorna som drabbas hårdast av detta arbetsklimat, för de ska förklara och trösta patienter som lider av de absurda neddragningarna.
För 46 år sedan infördes 40 timmars arbetsvecka. I stället för att sänka arbetstiden nu, år 2017, arbetar vårdarbetare ofta dubbla arbetspass under en längre tid. Det är en demokratifråga om vi ska frångå åttatimmarsdagen och återgå till 12 timmar som det var på 1800-talet? Högerpartierna vill ju det så klart. Men vill vi? Och vem vill vara patient och överlämna sig till utmattad, sönderstressad vårdpersonal? Sveriges landstingsanställda sjuksköterskor arbetade övertid 2,7 miljoner timmar förra året. Det motsvarar en kostnad på 900 miljoner.
Denna kris är planerad. Det är högerns sjukvårdspolitik.
Således är arbetsdagen en demokratifråga som påverkar alla som arbetar – och vi vill ju få det bättre, inte gå hundra år tillbaka i tiden.
En femtedel av Sveriges befolkning bor i Stockholmsregionen och länet fortsätter att växa kraftigt. Landstingets främsta uppgift är att se till att invånarna i länet får tillgång till en hälso- och sjukvård av hög kvalitet samt en väl fungerande kollektivtrafik, i dag och i framtiden.
Vi ser i dag inga tecken på en sådan planering. Vi lever allt längre, sägs det, men ingen planerar för hur vi ska ta hand om dementa människor med benbrott eller dementa människor med hjärtproblem. Samhällsplanering är att tänka framåt och ta ansvar för kommande generationer. Om dagens politiker inte tar detta ansvar är upp till oss att tvinga dem att avgå och kräva förändring.
Detta är den nuvarande planen för sjukvården i Stockholm:
“Vi står inför några år med tuffare ekonomiska ramar. De kommande åren blir allt fler av landstingets investeringar färdigbyggda och sätts i drift, vilket sätter press på landstingets ekonomi. Behovet av kostnadsreducerande åtgärder för 2018 bedöms uppgå till drygt 300 miljoner kronor. Ytterligare åtgärder kommer dock att behöva sättas in för år 2019 och förslaget lyfter därför behovet av att även ompröva befintliga verksamheters omfattning, innehåll och vårdstruktur, för att möta de tuffare ekonomiska förutsättningarna. Det betyder att för att vi ska klara ekonomin behöver vi fortsätta att göra omprövningar och sätta in åtgärder för att sänka våra kostnader ytterligare.”
(Barbro Naroskyin, hälso- och sjukvårdsdirektör i Stockholms läns landsting, som tjänar långt över 100 000 kr i månaden)
Över- och medelklassen och politikerna har redan privata sjukförsäkringar, de drabbas inte alltid av sina egna beslut, och ju mer de administrerar nedskärningar i vår sjukvård desto mer ökar deras löner. Men alla som vill förlita sig på en framtida vård där man får hjälp efter behov bör påminnas om att om vi inte drar i nödbromsen nu kommer den gemensamma offentliga sjukvården raseras totalt.
Måttet på ett humanistiskt samhälle är hur man tar hand om de svaga, gamla eller sjuka med eller utan rätt papper. Inte hur bra multifriska bättre bemedlade människor uppfattar vården.
Måttet på ett humanistiskt samhälle är hur man tar hand om de svaga, gamla eller sjuka med eller utan rätt papper. Inte hur bra multifriska bättre bemedlade människor uppfattar vården.
Vi kommer alla någon gång att vara patienter, de flesta föds på ett sjukhus och många dör också där. Denna fråga gäller alltså alla, och därför vi alla måste solidarisera oss med såväl patienter som vårdarbetare. Solidariteten mellan olika vårdprofessioner kommer vara avgörande om vi vill få till en förändring. Och det är inte mer högerpolitik som kan rädda sjukvården (såsom Sverigedemokraternas ”vårdsatsning”), utan en vänsterpolitik med självförtroende, där resurser omfördelas från de som har till de som saknar, eftersom det är vårt människovärde vi kräver tillbaka.
Sverige är ett av världens rikaste länder och vi medborgare kräver en värdig och lika vård för alla. En sjukvårdspolitik utan en sådan socialistisk och demokratisk grund är inte värd namnet.
