I samvets­vägrarnas skruvstäd

Angelica Pernia upptäcker att hon är gravid på semestern. Det är inget hon har planerat och hon är inte redo att skaffa barn. Efter att ha övervägt situationen bestämmer hon sig för att göra abort. Hon ringer till sin gynekolog, som då berättar att han är samvetsvägrare och därför inte kan utföra aborten. Hon kan dock komma in för kontroll och information.

Angelica Pernia åker dit i tron att hon där ska få all den information hon behöver, det vill säga få veta hur hon ska gå tillväga för att abortera. Men informationen består bara av ett telefonnummer till en läkarvän till gynekologen som utför aborter på ett visst sjukhus. När hon ringer numret visar det sig att läkaren inte längre arbetar där.

Hon fortsätter ringa runt och vid varje sjukhuskontakt blir hon hänvisad vidare. Någon tid för abort lyckas hon inte boka. Hon uppmanas komma till mödravårds­centralen, och accepterar ett inbokat besök ett par veckor senare, vilket skulle vara precis i tid för att hinna få ett intyg innan tiden löper ut, får hon veta. ”Men det är ju lite sent, så du kanske vill försöka någon annanstans”, säger kvinnan i telefonen.

– Först då, efter att ha hänvisats runt i cirklar, förstår jag att det krävs ett intyg för att göra en abort, säger Angelica Pernia.

Hon fortsätter att ringa runt till alla sjukhus i regionen Marche, och hittar till slut en läkare som är villig att skriva ett intyg redan samma kväll. Men läkaren säger samtidigt att hon vet att på sjukhuset i Macerata finns det inte tid för abort förrän en månad senare. Det skulle vara för sent för Angelica Pernia, som då skulle ha passerat 90 dagar, den lagstadgade tiden för att frivilligt avbryta en graviditet i Italien.

Både Laetizia Costa och Angelica Pernia menar att deras erfarenheter är bevis för att aborträtten inte existerar i praktiken.
Både Laetizia Costa och Angelica Pernia menar att deras erfarenheter är bevis för att aborträtten inte existerar i praktiken. Foto: Christin Sandberg

Mellan samtalen frågar hon runt bland familjemedlemmar och vänner, men ingen vet hur hon ska gå tillväga. Det sista samtalet är till hennes husläkare.

– Det är ju inte många som jag, som kan tänka sig att vända sig till sin husläkare och berätta en så personlig sak, med tanke på att hela familjen ofta har samma läkare, säger hon.

– Stackarn, han ville gärna hjälpa mig, men är i 60-årsåldern och visste inte heller hur hans skulle gå tillväga. Till slut lyckades han i alla fall få tag på en organisation, Italienska föreningen för demogra­fisk utbildning, AIED, i Marche.

Tack vare att Angelica Pernia kom i kontakt med socialarbetaren och eldsjälen Tiziana Antonucci på AIED, som har hjälpt kvinnor att få tillgång till abort i tid under flera decennier, löste det sig för henne. Men det är långt ifrån alla som hittar rätt eller ens orkar stå upp för sin rätt genom hela den hinderfyllda byråkratiska processen som det innebär att få tillgång till en abort i Italien.

Det är omänskligt att en kvinna som kräver sin rätt behandlas på det här viset.
Laetizia Costa, har genomgått abort

Laetizia Costa från Ancona berättar en liknande historia om svårigheter och fruktlösa samtal till olika sjukhus och vårdcentraler när hon ville göra abort. Dessutom vittnar hon om hur de flesta kontakter försökte få henne att behålla barnet mot hennes vilja.

Efter fyra timmar i ett väntrum ryckte hennes man en läkare i rockärmen och bad honom titta på ultraljudsbilderna de hade med sig. Svaret de fick var: ”Uppenbarligen är fostret missbildat, men troligtvis dör det av sig självt runt 20:e veckan, vänta.”

– I stället för att stötta en kvinna som redan befinner sig i en svår situation ut­övar vårdpersonalen, på alla nivåer, psykologiska påtryckningar för att man ska ändra sitt beslut, säger Laetizia Costa och beskri­ver sjukvårdens bemötande som inhumant.

– Det är omänskligt att en kvinna som kräver sin rätt behandlas på det här viset. Det är inte en tjänst hon ber om, det är en rättighet hon på papperet har.

Både Laetizia Costa och Angelica Pernia menar att deras erfarenheter är bevis för att aborträtten inte existerar i praktiken. Det kan tyckas självklart att sjuk­vården ska garantera att rättig­heten respekteras. Men i dag uppskattas 70 procent av alla läkare i Italien vara samvets­väg­rare – ett antal som ständigt ökar – vilket har fått till följd att det inte utförs några aborter på, i grova drag, hälften av landets sjukhus.

Det är inte ens så att alla som vägrar är övertygade, varken på ett personligt plan eller på grund av något särskilt skäl, utan det handlar om ett bekvämt val för att det ger dig som läkare större karriärmöj­ligheter.
Silvana Agatone, gynekolog

Silvana Agatone är gynekolog och ordförande i före­­nin­gen Laiga (Libera Associazione Italiana Ginecologi per l’Appli­cazi­one della legge 194/78) i Rom, en förening för gynekologer som praktiserar lagen och utför aborter. Hon säger att Italien har ett stort problem.

– Antalet gynekologer som sam­vets­vägrar och som en konsekvens av det inte utför aborter ökar konstant. Dessutom blir det allt vanligare att läkare i tjänst inte ens vägleder patienterna, säger hon och varnar för ett scenario där det, även om lagen finns kvar, till slut inte kommer att finnas några läkare som avbryter graviditeter under kontrollerade former. I alla fall inte inom den offentliga vården.

Laiga hjälper kvinnor som vill göra abort att hitta en läkare som är villig att utföra ingreppet. Silvana Agatone menar att i och med att möjligheten att samvetsvägra finns så överutnyttjas den.

– Det är inte ens så att alla som vägrar är övertygade, varken på ett personligt plan eller på grund av något särskilt skäl, utan det handlar om ett bekvämt val för att det ger dig som läkare större karriärmöj­ligheter, säger hon.

Aborträtten, som när den blev verk­lig­het i Italien i slutet på 1970-talet innebar en stor landvinning för kvinnorna, tycks nu anses ovärdig att praktisera.

– Det anses inte vara en ärofylld arbets­uppgift och utför du aborter riskerar du dåligt rykte och färre patienter till din privata klinik, säger Silvana Agatone.

Lisa Canitano, gynekolog och kvinnorättskämpe, vid en 8 mars-demonstration.
Lisa Canitano, gynekolog och kvinnorättskämpe, vid en 8 mars-demonstration. Foto: Christin Sandberg.

Lisa Canetano, gynekolog och kvinnorättskämpe, menar att en av anledningarna är att den katolska kyrkan håller på att återta kontrollen över den offentliga vården, dels på universiteten där läkarna utbildas och dels genom ägarskap och styre i sjukhusledningarna.

– På fyra universitet i Rom, där framtidens läkare utbildas, finns mindre än en handfull läkare som utövar abort, säger hon.

Silvana Agatone instämmer i att den katolska kyrkan har enorm makt. Nyligen utlyste ett sjukhus i Rom två läkartjänster uttryckligen för två icke samvetsvägrare, vilket väckte många och starka reaktioner, berättar hon.

– Bland annat gjorde den italienska biskopskonferensen ett uttalande i vilket de uppmanade sjukhusledningen att dra tillbaka utlysningen.

Kyrkan backades i sin tur upp av hälsoministern Beatrice Lorenzin, som underströk att lagen inte tillåter ”den här typen av urval”. När Europarådet förra året slog fast att kvinnors aborträtt inom den offentliga vården i Italien stöter på så många hinder att risken för att både privata och illegala aborter ökar, förnekade hälsoministern att detta var ett problem i Italien.

Jag skulle utföra aborter även om inte lagen fanns, eftersom det är det enda rätta för mig både i egenskap av läkare och som kvinna.
Beatrice Berluti, läkare och gynekolog

Regionen Marche i centrala Italien är en av de regioner som riskerar att stå utan läkare som praktiserar aborter inom en snar framtid. Många av de läkare som ännu utför aborter är de som fortfarande minns kampen för abort innan lagen antogs år 1978.

Beatrice Berluti tillhör en yngre generation läkare och är något av ett undantag. Hon har arbetat som gynekolog i ett tiotal år och utför aborter. Till vardags arbetar hon på ett mindre sjukhus i en stad i bergs­kedjan Apenninerna i Marche. Under ett nattpass i ett dunkelt rum på förlossningsavdelningen högst upp på sjuk­huset berättar hon att hon inte fått någon som helst undervisning eller ens information om och kring abort under sin läkarutbildning. Hon anser dock att det är det rätta att göra.

– Jag skulle utföra aborter även om inte lagen fanns, eftersom det är det enda rätta för mig både i egenskap av läkare och som kvinna, säger hon.

Beatrice Berluti menar att hon som läkare inte har rätt att ifrågasätta en annan kvinnas val. Däremot skulle hon önska att hon och de andra icke-samvetsvägrarna kunde erbjuda varje kvinna ett bättre och mer komplett bemötande inom sjukvården. Men de är ensamma. Även bland övrig vårdpersonal är abortmotståndarna i majoritet.

Läkaren Beatrice Berluti skulle utföra aborter även om det inte var lagligt.
Läkaren Beatrice Berluti skulle utföra aborter även om det inte var lagligt. Foto: Christin Sandberg

Vad beträffar karriärmöjligheterna sä­ger hon att det i och med att hon arbetar på ett relativt litet sjukhus inte innebär nå­got hinder att hon är den som utför aborter.

– Ofta är vi som läkare ensamma i tjänst och utför då alla typer av arbetsuppgifter, vilket gör abort till en av många sysslor. På ett större sjukhus kanske du är den enda som utför abort och hinner då bara göra det, och riskerar på så vis att stämplas som abortdoktor.

Men visst har det hänt att även hon behandlats som paria.

– Vid ett tillfälle när jag avlöste en manlig kollega i 40-årsåldern på operationssalen, så lämnade han rummet med ett ”Vi ses, mördare”.

Det ringer i jourtelefonen och Beatrice Berluti måste skynda iväg. En patient behöver henne.

Det var en slump att Beatrice Berluti fick lära sig om aborträtten och hur dåligt den fungerar i praktiken. Som färsk läkare direkt från utbildningen fick hon ett kontrakt på några timmar i veckan på en mödravårdscentral och blev skickad till Ascoli Piceno, en stad i Marche, där alla läkare är samvetsvägrare.

Där verkar föreningen AIED, samma organisation som kunde erbjuda Angelica Pernia och Laetizia Costa abort, och de behövde någon som hjälpte till med ultraljud. Där fick Beatrice Berluti genom att följa socialarbetaren Tiziana Antonuccis arbete lära sig mer om sexuella och reproduktiva rättigheter och vad det innebär att arbeta för att garantera kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar.

Få kvinnor vill genomgå en abort i sin egen stad, eftersom det är förknippat med så mycket skam och skuld.
Tiziana Antonucci, socialarbetare

Varje lördag lånar AIED en operationssal på sjukhuset, och med hjälp av inlånade gynekologer – icke samvets­vägrare – tar de emot kvinnor från hela Italien för att göra aborter. De hjälper även till med det byråkratiska krånglet.

Tiziana Antonucci berättar att de på många sjukhus endast tar emot kvinnor skrivna i kommunen. Samtidigt är det få kvinnor som vill göra abort på sin hem­ort.

– Få kvinnor vill genomgå en abort i sin egen stad, eftersom det är förknippat med så mycket skam och skuld och innebär ett stort stigma, säger hon.

Dessutom innebär det att gruppen utländska medborgare, som inte är skrivna i någon kommun, inte kan få tillgång till abort. Över huvud taget finns det väldigt många hinder, såsom bristande information, för den här gruppen, som är stor och ständigt växande i Italien.

– Om det är svårt för en kvinna som är italiensk medborgare att förstå hur hon ska gå tillväga för att få tillgång till en abort, så kan du ju tänka dig hur det är för utländska medborgare som ska navigera på helt okänt vatten, säger Tiziana Antonucci.

Hon säger att även om det saknas tillförlitlig statistik så uppskattar AIED att antalet underjordiska aborter ökar i takt med att svårigheterna att göra abort ökar, vilket i sin tur ökar riskerna för infektioner och farorna för kvinnornas liv.

En gravid kvinna ses bara som en behållare, ett förvaringskärl, inget annat. Var­för måste de bestämma över min livmoder?
Laetizia Costa, har genomgått abort

Aborträtt i Italien
Den italienska abortlagen, 194/78, ger alla kvinnor rätt till fri abort under de första 90 dagarna av graviditeten. Därefter krävs att kvinnans psykiska eller fysiska hälsa är i fara. Efter 24:e veckan är abort förbjudet. Om fostret uppvisar tecken på liv efter aborten måste läkaren tillsätta livsuppehållande åtgärder. | Kvinnan måste vänta sju dagar efter att beslut tagits för att se om hon ändrar sig. | Minderåriga får göra abort utan tillstånd från förälder, men måste då ha sällskap från socialtjänsten och tillstånd från domstol. | Cirka 70 procent av de italienska gynekologerna är samvetsvägrare, en siffra som i vissa regioner, framför allt i södra och nordöstra Italien, uppgår till över 90 procent. | Alla sjukvårdsdistrikt måste enligt lagen erbjuda aborter, men enligt hälsovårds­ministeriet gör enbart 60 procent det i dag.

Silvana Agatone talar om två typer av underjordiska aborter, dels illegala abor­ter för de rika och dels riskfyllda aborter för de fattiga. Det är just den andra gruppen som utsätts för de nämnda farorna.

Den katolska kyrkan, som ofta värnar om de fattiga, har desto svårare att ta ställning i rättighetsfrågor gällande just den gruppen. I Italien är det oftast kyrkan och politikerna som utgör de konservativa krafterna, medan medborgare i allmänhet kan vara mer toleranta och accepterande. Men så tycks inte fallet vara gällande abort.

Laetizia Costa säger att hon också är troende, men att hon inte tror på kyrkan.

– Livet framför allt, är det som predikas i den katolska kyrkan, men vems liv? En gravid kvinna ses bara som en behållare, ett förvaringskärl, inget annat. Var­för måste de bestämma över min livmoder?

Samtidigt pratar ingen om abort, menar hon.

– Det är ett tabubelagt ämne. Det stör att prata om det, människor vill inte höra, säger Laetizia Costa.

Costa, som arbetar på advokatbyrå, säger att hon inte alls hade kunnat före­ställa sig att det skulle vara så svårt att få tillgång till abort i praktiken.

Hennes och Angelica Pernias erfarenheter visar att det helst krävs att kvin­nan uppför sig som ett offer eller är psykiskt sjuk för att snabbare få tillgång till den abort som de enligt lagen har rätt till.

– De ville tvinga mig att inför en psykolog säga att jag skulle ta livet av mig om jag tvingades föda barnet, men jag väg­rade, säger Laetizia Costa.

Angelica Pernia säger att hennes syster, i ett försök att hjälpa henne, vid ett tillfälle ringde upp mödravårdscentralen och under tårar sade att hon ville göra abort, för att se om hon kunde få en tid snabbare, och det fick hon.

– Det är inte värdigt att behöva framkalla ett känslotillstånd eller bete mig på ett visst sätt för att få en rättighet tillgodo­sedd, säger Angelica Pernia, som själv inte gick med på att spela offer. Men värst av allt var bemötandet, vittnar de båda om.

– De fick mig att känna mig smutsig. De lyckas helt enkelt förvränga verkligheten till den grad att du ifrågasätter om det är du som har fel, säger Laetizia Costa.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
1 week sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Hallå!

Här kommer en hälsning från mig (Alexandra) i Stockholm. Greta befinner sig i Köpenhamn där hon står inför rätta tillsammans med flera andra studenter efter en fredlig protestaktion på universitetet för två år sedan (!), där de krävde att universitetet skulle avbryta sina samarbeten med israeliska universitet.

– Vi står inför rätta medan de verkliga brottslingarna – de som skapar död och förstörelse – och företag och institutioner som hjälper dem, går fria, sa hon på den första rättegångsdagen.

Det är mycket farligt i stora delar av Europa nu, som många av er säkert har läst. Som Aftonbladet skriver upplevde minst 101 miljoner européer temperaturer på över 35 grader under torsdagen. Över 200 värmerelaterade dödsfall har konstaterats i Spanien och hundratals har drunknat i Frankrike. Även Italien rapporterar döda i anslutning till hettan. 

Som jag skrev i en krönika häromdagen hade en 33-årig mamma just kommit hem efter att ha varit och handlat i Carpentras i sydöstra Frankrike i måndags, när hennes två pojkar – en tvååring och en fyraåring – sprang iväg och busade. De gick in i familjens bil och stängde om sig. Dörrarna gick i baklås och eftersom temperaturerna i landet just nu är rekordhöga räckte det med en kort stund, enligt mamman tio minuter eller en kvart, sedan var det för sent. Obduktionen visade att pojkarna dog av ”långvarig exponering för extrem värme”.

Igår hände samma sak i en förort till Paris. En treårig pojke dog.

Det skrämmer mig enormt att det verkar som att inte ens den här typen av fruktansvärda händelser leder till de samtal vi skulle behöva ha – varken i politiken eller i våra personliga liv. Ett och annat inlägg dyker upp som handlar om hur dåligt förberedda vi tycks vara, att klimatanpassningen behöver förbättras. Men det är som att vi helt bortser från det centrala: att utsläppen ökar i en situation när det som krävs är akuta, dramatiska minskningar.

Det är som ett badkar. Vårt badkar är redan fyllt upp till kanten. Eftersom utsläppen stannar i atmosfären i hundratals eller tusentals år så räcker det inte att minska utsläppen – kranen behöver skruvas åt helt. Istället vrider vi alltså upp den och den står nu under högre tryck än någonsin. Givetvis behövs stora anpassningsåtgärder och i det akuta läget behöver fokus ligga på att rädda de människor som hotas av värmen. Men den viktigaste anpassningen är att fokusera på det som FN:s klimatpanel redan 2018 sa krävdes:

Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.

Nu tar bloggen en liten paus (om inget oförutsett händer) och är tillbaka i när valrörelsen drar igång igen i augusti. För den som har missat kan jag tipsa om att sommarläsa vad 83-åriga Kader hade att säga i sin väljarintervju. Ett kort utdrag här:

– Det finns fina människor i Sverige som tänker och bryr sig om vad som händer i Palestina och andra länder. Men det politiska klimatet är inte som förr, inte som när jag kom till Sverige. Sverige var det bästa landet i hela Europa. Med ekonomi, med jobb. Folk var vänliga. Men inte nu längre. Jag vet inte varför men Sverige har förändrats mycket. Det var bättre förr.

Ta hand om er under sommarveckorna – svalka er ordentligt! Och hoppas ni får ha viktiga, riktiga samtal med varandra! 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Naina Helén Jåma/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Den riktige mannen

Den riktige mannen, han försörjer sin familj
– men just den här bara har ingen.
Han undrar så varför, han tänker sig trött,
han söker så hårt efter sanningen.

Ge honom bara ett enkelt svar,
en klar manual han kan följa.
En självklarhet som från självförakt ren
den riktige mannen kan skölja.

Vem vet vart din hjärna tog vägen
framför datorn där i ensamhet?
Vad gror i någon som inte duger?
Vad växer, vad såg du – vem vet?

Allt är en jävla röra, men
kom sätt dig med oss andra här.
Låt oss tala som vänner om
vad ”riktig” och ”människa” är.

Jag tror det är någon som lyssnar,
som hjälper någon annan i nöd.
En som räddar en annan människa
från en orättvis onödig död

– vad tror du?

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
"De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade." Foto: Björn Larsson Rosvall/TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Nu är företagarna på defensiven

Fler och fler arbetsköpare verkar känna sig hotade av att människors arbetstid kan kortas framöver. Det är ett av få goda tecken i tiden. 

I dagarna börjar Almedalsveckan på Gotland. Ofta utskälld för att vara ett enda kindpussande mellan politiker och storföretag, ett spel som bevakas orimligt mycket av stora medier (nej, vi på tidningen Arbetaren prioriterar inte att åka dit i år heller). 

Samtidigt har det under hela Almedalsveckans historia gjorts engagerade försök att skapa något annat, lyfta röster underifrån. Och vad som letar sig in i programmet säger i bästa fall något om vilka frågor folk bryr sig om på riktigt. 

I år är arbetstidsförkortning en sådan het fråga, sammanfattar tidningen Lag och avtal. Till exempel ordnar arbetsköparorganisationen Teknikföretagen ett seminarium med den defensivt ängsliga rubriken ”Välfärd kräver arbete – varför låtsas vi annat?”. 

Livsviktiga frågor

De senaste åren, för att inte säga decennierna, har den från början mycket ojämlika maktbalansen på arbetsmarknaden tippat mer och mer åt ena sidan: arbetsköparnas, företagsägarnas. Samtidigt som den andra sidan, de anställda, har sett anställningsskyddet urvattnas totalt, medan S-regeringar lagstiftat mot facklig kamp och välfärden monterats ner.

Frågor som i praktiken påverkar anställdas hälsa har länge drivits underifrån, av många fackligt aktiva, och faktiskt även officiellt av ett flertal stora fack: generellt kortad arbetstid, slopat karensavdrag. Men i relativ tysthet. 

Så började det hända något under förra årets avtalsrörelse. Ämnet kortare arbetstid kom upp i ljuset, trots att LO valde att utreda i stället för att kräva. Ett utspel från LO om förhandling med Svenskt Näringsliv kom i stället nu i våras, och möttes förstås med ett ”nej”. Men ämnet letade sig ändå in på förskräckta borgerliga ledarsidor.

Öka pressen underifrån

Fler och fler känner det vansinniga arbetstempot i kroppen. Och i hjärnan. Varför ska vissa slita ut sig, och till exempel ofrivilligt gå ner till deltidslön, samtidigt som de arbetslösa skuldbeläggs och straffas?

Nu pressas krav upp till ytan, inte bara till stora medier utan också till valrörelsen. S, V och MP vill alla ta bort karensavdraget (som inte alls är någon självklarhet i många andra länder). Även partier på högerkanten har börjat öppna för en förändring. 

Miljöpartiet har länge haft kortare arbetstid i sitt program. I år väljer högerliberala Dagens industri att propagera mot just detta.

Inom Socialdemokraterna behandlas frågan om arbetstidsförkortning som vanligt med tvekan, otydlighet och utredningar – men trycket underifrån ökar. 

Det måste öka än mer. Överallt, oavsett vad man röstar, eller inte röstar, på. Låt inte politiker och centralorganisationer begrava frågan igen. 

Mer tid för livet skulle gynna alla anställda, och i förlängningen även sjukskrivna och arbetslösa. 

De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade, och samtidigt livrädda för att bli av med jobbet. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Vi kallar det demokrati

Halverade priser på bensin och bussar
ända fram till fjortonde september!
Åt alla små barn gratis Kristersson-pussar!
Grönare gräs! Flera stränder!

Kärnkraft! Vindkraft! Hallonsaft!
Förbjud midsommarstång till jul!
Personaltäthet? Goddag yxskaft!
Inför straffskatt på att vara ful!

Riksdagsspärren lurar i vassen.
Valfläsket brinner! Rösta rätt!
Jag blev Hufflepuff i valkompassen.
Röstboskapen grillas på spett.

Söndagskvällsöppet på Bolaget!
Nyckelring och karamell gratis! Titta!
En kondom med vår logga till samlaget?
Vårt parti skyddar dig bäst från smitta!

Väck från de döda Arne Weise!
Tillverka fossilfritt stål av piss!
Installera i Kebnekaise
världens snabbaste hiss!

Till hösten blir boskapen bitter.
Vi minns, nu när det faller löv,
att höger och vänster skinka sitter
fortfarande på samma röv.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad