I samvets­vägrarnas skruvstäd

Angelica Pernia upptäcker att hon är gravid på semestern. Det är inget hon har planerat och hon är inte redo att skaffa barn. Efter att ha övervägt situationen bestämmer hon sig för att göra abort. Hon ringer till sin gynekolog, som då berättar att han är samvetsvägrare och därför inte kan utföra aborten. Hon kan dock komma in för kontroll och information.

Angelica Pernia åker dit i tron att hon där ska få all den information hon behöver, det vill säga få veta hur hon ska gå tillväga för att abortera. Men informationen består bara av ett telefonnummer till en läkarvän till gynekologen som utför aborter på ett visst sjukhus. När hon ringer numret visar det sig att läkaren inte längre arbetar där.

Hon fortsätter ringa runt och vid varje sjukhuskontakt blir hon hänvisad vidare. Någon tid för abort lyckas hon inte boka. Hon uppmanas komma till mödravårds­centralen, och accepterar ett inbokat besök ett par veckor senare, vilket skulle vara precis i tid för att hinna få ett intyg innan tiden löper ut, får hon veta. ”Men det är ju lite sent, så du kanske vill försöka någon annanstans”, säger kvinnan i telefonen.

– Först då, efter att ha hänvisats runt i cirklar, förstår jag att det krävs ett intyg för att göra en abort, säger Angelica Pernia.

Hon fortsätter att ringa runt till alla sjukhus i regionen Marche, och hittar till slut en läkare som är villig att skriva ett intyg redan samma kväll. Men läkaren säger samtidigt att hon vet att på sjukhuset i Macerata finns det inte tid för abort förrän en månad senare. Det skulle vara för sent för Angelica Pernia, som då skulle ha passerat 90 dagar, den lagstadgade tiden för att frivilligt avbryta en graviditet i Italien.

Både Laetizia Costa och Angelica Pernia menar att deras erfarenheter är bevis för att aborträtten inte existerar i praktiken.
Både Laetizia Costa och Angelica Pernia menar att deras erfarenheter är bevis för att aborträtten inte existerar i praktiken. Foto: Christin Sandberg

Mellan samtalen frågar hon runt bland familjemedlemmar och vänner, men ingen vet hur hon ska gå tillväga. Det sista samtalet är till hennes husläkare.

– Det är ju inte många som jag, som kan tänka sig att vända sig till sin husläkare och berätta en så personlig sak, med tanke på att hela familjen ofta har samma läkare, säger hon.

– Stackarn, han ville gärna hjälpa mig, men är i 60-årsåldern och visste inte heller hur hans skulle gå tillväga. Till slut lyckades han i alla fall få tag på en organisation, Italienska föreningen för demogra­fisk utbildning, AIED, i Marche.

Tack vare att Angelica Pernia kom i kontakt med socialarbetaren och eldsjälen Tiziana Antonucci på AIED, som har hjälpt kvinnor att få tillgång till abort i tid under flera decennier, löste det sig för henne. Men det är långt ifrån alla som hittar rätt eller ens orkar stå upp för sin rätt genom hela den hinderfyllda byråkratiska processen som det innebär att få tillgång till en abort i Italien.

Det är omänskligt att en kvinna som kräver sin rätt behandlas på det här viset.
Laetizia Costa, har genomgått abort

Laetizia Costa från Ancona berättar en liknande historia om svårigheter och fruktlösa samtal till olika sjukhus och vårdcentraler när hon ville göra abort. Dessutom vittnar hon om hur de flesta kontakter försökte få henne att behålla barnet mot hennes vilja.

Efter fyra timmar i ett väntrum ryckte hennes man en läkare i rockärmen och bad honom titta på ultraljudsbilderna de hade med sig. Svaret de fick var: ”Uppenbarligen är fostret missbildat, men troligtvis dör det av sig självt runt 20:e veckan, vänta.”

– I stället för att stötta en kvinna som redan befinner sig i en svår situation ut­övar vårdpersonalen, på alla nivåer, psykologiska påtryckningar för att man ska ändra sitt beslut, säger Laetizia Costa och beskri­ver sjukvårdens bemötande som inhumant.

– Det är omänskligt att en kvinna som kräver sin rätt behandlas på det här viset. Det är inte en tjänst hon ber om, det är en rättighet hon på papperet har.

Både Laetizia Costa och Angelica Pernia menar att deras erfarenheter är bevis för att aborträtten inte existerar i praktiken. Det kan tyckas självklart att sjuk­vården ska garantera att rättig­heten respekteras. Men i dag uppskattas 70 procent av alla läkare i Italien vara samvets­väg­rare – ett antal som ständigt ökar – vilket har fått till följd att det inte utförs några aborter på, i grova drag, hälften av landets sjukhus.

Det är inte ens så att alla som vägrar är övertygade, varken på ett personligt plan eller på grund av något särskilt skäl, utan det handlar om ett bekvämt val för att det ger dig som läkare större karriärmöj­ligheter.
Silvana Agatone, gynekolog

Silvana Agatone är gynekolog och ordförande i före­­nin­gen Laiga (Libera Associazione Italiana Ginecologi per l’Appli­cazi­one della legge 194/78) i Rom, en förening för gynekologer som praktiserar lagen och utför aborter. Hon säger att Italien har ett stort problem.

– Antalet gynekologer som sam­vets­vägrar och som en konsekvens av det inte utför aborter ökar konstant. Dessutom blir det allt vanligare att läkare i tjänst inte ens vägleder patienterna, säger hon och varnar för ett scenario där det, även om lagen finns kvar, till slut inte kommer att finnas några läkare som avbryter graviditeter under kontrollerade former. I alla fall inte inom den offentliga vården.

Laiga hjälper kvinnor som vill göra abort att hitta en läkare som är villig att utföra ingreppet. Silvana Agatone menar att i och med att möjligheten att samvetsvägra finns så överutnyttjas den.

– Det är inte ens så att alla som vägrar är övertygade, varken på ett personligt plan eller på grund av något särskilt skäl, utan det handlar om ett bekvämt val för att det ger dig som läkare större karriärmöj­ligheter, säger hon.

Aborträtten, som när den blev verk­lig­het i Italien i slutet på 1970-talet innebar en stor landvinning för kvinnorna, tycks nu anses ovärdig att praktisera.

– Det anses inte vara en ärofylld arbets­uppgift och utför du aborter riskerar du dåligt rykte och färre patienter till din privata klinik, säger Silvana Agatone.

Lisa Canitano, gynekolog och kvinnorättskämpe, vid en 8 mars-demonstration.
Lisa Canitano, gynekolog och kvinnorättskämpe, vid en 8 mars-demonstration. Foto: Christin Sandberg.

Lisa Canetano, gynekolog och kvinnorättskämpe, menar att en av anledningarna är att den katolska kyrkan håller på att återta kontrollen över den offentliga vården, dels på universiteten där läkarna utbildas och dels genom ägarskap och styre i sjukhusledningarna.

– På fyra universitet i Rom, där framtidens läkare utbildas, finns mindre än en handfull läkare som utövar abort, säger hon.

Silvana Agatone instämmer i att den katolska kyrkan har enorm makt. Nyligen utlyste ett sjukhus i Rom två läkartjänster uttryckligen för två icke samvetsvägrare, vilket väckte många och starka reaktioner, berättar hon.

– Bland annat gjorde den italienska biskopskonferensen ett uttalande i vilket de uppmanade sjukhusledningen att dra tillbaka utlysningen.

Kyrkan backades i sin tur upp av hälsoministern Beatrice Lorenzin, som underströk att lagen inte tillåter ”den här typen av urval”. När Europarådet förra året slog fast att kvinnors aborträtt inom den offentliga vården i Italien stöter på så många hinder att risken för att både privata och illegala aborter ökar, förnekade hälsoministern att detta var ett problem i Italien.

Jag skulle utföra aborter även om inte lagen fanns, eftersom det är det enda rätta för mig både i egenskap av läkare och som kvinna.
Beatrice Berluti, läkare och gynekolog

Regionen Marche i centrala Italien är en av de regioner som riskerar att stå utan läkare som praktiserar aborter inom en snar framtid. Många av de läkare som ännu utför aborter är de som fortfarande minns kampen för abort innan lagen antogs år 1978.

Beatrice Berluti tillhör en yngre generation läkare och är något av ett undantag. Hon har arbetat som gynekolog i ett tiotal år och utför aborter. Till vardags arbetar hon på ett mindre sjukhus i en stad i bergs­kedjan Apenninerna i Marche. Under ett nattpass i ett dunkelt rum på förlossningsavdelningen högst upp på sjuk­huset berättar hon att hon inte fått någon som helst undervisning eller ens information om och kring abort under sin läkarutbildning. Hon anser dock att det är det rätta att göra.

– Jag skulle utföra aborter även om inte lagen fanns, eftersom det är det enda rätta för mig både i egenskap av läkare och som kvinna, säger hon.

Beatrice Berluti menar att hon som läkare inte har rätt att ifrågasätta en annan kvinnas val. Däremot skulle hon önska att hon och de andra icke-samvetsvägrarna kunde erbjuda varje kvinna ett bättre och mer komplett bemötande inom sjukvården. Men de är ensamma. Även bland övrig vårdpersonal är abortmotståndarna i majoritet.

Läkaren Beatrice Berluti skulle utföra aborter även om det inte var lagligt.
Läkaren Beatrice Berluti skulle utföra aborter även om det inte var lagligt. Foto: Christin Sandberg

Vad beträffar karriärmöjligheterna sä­ger hon att det i och med att hon arbetar på ett relativt litet sjukhus inte innebär nå­got hinder att hon är den som utför aborter.

– Ofta är vi som läkare ensamma i tjänst och utför då alla typer av arbetsuppgifter, vilket gör abort till en av många sysslor. På ett större sjukhus kanske du är den enda som utför abort och hinner då bara göra det, och riskerar på så vis att stämplas som abortdoktor.

Men visst har det hänt att även hon behandlats som paria.

– Vid ett tillfälle när jag avlöste en manlig kollega i 40-årsåldern på operationssalen, så lämnade han rummet med ett ”Vi ses, mördare”.

Det ringer i jourtelefonen och Beatrice Berluti måste skynda iväg. En patient behöver henne.

Det var en slump att Beatrice Berluti fick lära sig om aborträtten och hur dåligt den fungerar i praktiken. Som färsk läkare direkt från utbildningen fick hon ett kontrakt på några timmar i veckan på en mödravårdscentral och blev skickad till Ascoli Piceno, en stad i Marche, där alla läkare är samvetsvägrare.

Där verkar föreningen AIED, samma organisation som kunde erbjuda Angelica Pernia och Laetizia Costa abort, och de behövde någon som hjälpte till med ultraljud. Där fick Beatrice Berluti genom att följa socialarbetaren Tiziana Antonuccis arbete lära sig mer om sexuella och reproduktiva rättigheter och vad det innebär att arbeta för att garantera kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar.

Få kvinnor vill genomgå en abort i sin egen stad, eftersom det är förknippat med så mycket skam och skuld.
Tiziana Antonucci, socialarbetare

Varje lördag lånar AIED en operationssal på sjukhuset, och med hjälp av inlånade gynekologer – icke samvets­vägrare – tar de emot kvinnor från hela Italien för att göra aborter. De hjälper även till med det byråkratiska krånglet.

Tiziana Antonucci berättar att de på många sjukhus endast tar emot kvinnor skrivna i kommunen. Samtidigt är det få kvinnor som vill göra abort på sin hem­ort.

– Få kvinnor vill genomgå en abort i sin egen stad, eftersom det är förknippat med så mycket skam och skuld och innebär ett stort stigma, säger hon.

Dessutom innebär det att gruppen utländska medborgare, som inte är skrivna i någon kommun, inte kan få tillgång till abort. Över huvud taget finns det väldigt många hinder, såsom bristande information, för den här gruppen, som är stor och ständigt växande i Italien.

– Om det är svårt för en kvinna som är italiensk medborgare att förstå hur hon ska gå tillväga för att få tillgång till en abort, så kan du ju tänka dig hur det är för utländska medborgare som ska navigera på helt okänt vatten, säger Tiziana Antonucci.

Hon säger att även om det saknas tillförlitlig statistik så uppskattar AIED att antalet underjordiska aborter ökar i takt med att svårigheterna att göra abort ökar, vilket i sin tur ökar riskerna för infektioner och farorna för kvinnornas liv.

En gravid kvinna ses bara som en behållare, ett förvaringskärl, inget annat. Var­för måste de bestämma över min livmoder?
Laetizia Costa, har genomgått abort

Aborträtt i Italien
Den italienska abortlagen, 194/78, ger alla kvinnor rätt till fri abort under de första 90 dagarna av graviditeten. Därefter krävs att kvinnans psykiska eller fysiska hälsa är i fara. Efter 24:e veckan är abort förbjudet. Om fostret uppvisar tecken på liv efter aborten måste läkaren tillsätta livsuppehållande åtgärder. | Kvinnan måste vänta sju dagar efter att beslut tagits för att se om hon ändrar sig. | Minderåriga får göra abort utan tillstånd från förälder, men måste då ha sällskap från socialtjänsten och tillstånd från domstol. | Cirka 70 procent av de italienska gynekologerna är samvetsvägrare, en siffra som i vissa regioner, framför allt i södra och nordöstra Italien, uppgår till över 90 procent. | Alla sjukvårdsdistrikt måste enligt lagen erbjuda aborter, men enligt hälsovårds­ministeriet gör enbart 60 procent det i dag.

Silvana Agatone talar om två typer av underjordiska aborter, dels illegala abor­ter för de rika och dels riskfyllda aborter för de fattiga. Det är just den andra gruppen som utsätts för de nämnda farorna.

Den katolska kyrkan, som ofta värnar om de fattiga, har desto svårare att ta ställning i rättighetsfrågor gällande just den gruppen. I Italien är det oftast kyrkan och politikerna som utgör de konservativa krafterna, medan medborgare i allmänhet kan vara mer toleranta och accepterande. Men så tycks inte fallet vara gällande abort.

Laetizia Costa säger att hon också är troende, men att hon inte tror på kyrkan.

– Livet framför allt, är det som predikas i den katolska kyrkan, men vems liv? En gravid kvinna ses bara som en behållare, ett förvaringskärl, inget annat. Var­för måste de bestämma över min livmoder?

Samtidigt pratar ingen om abort, menar hon.

– Det är ett tabubelagt ämne. Det stör att prata om det, människor vill inte höra, säger Laetizia Costa.

Costa, som arbetar på advokatbyrå, säger att hon inte alls hade kunnat före­ställa sig att det skulle vara så svårt att få tillgång till abort i praktiken.

Hennes och Angelica Pernias erfarenheter visar att det helst krävs att kvin­nan uppför sig som ett offer eller är psykiskt sjuk för att snabbare få tillgång till den abort som de enligt lagen har rätt till.

– De ville tvinga mig att inför en psykolog säga att jag skulle ta livet av mig om jag tvingades föda barnet, men jag väg­rade, säger Laetizia Costa.

Angelica Pernia säger att hennes syster, i ett försök att hjälpa henne, vid ett tillfälle ringde upp mödravårdscentralen och under tårar sade att hon ville göra abort, för att se om hon kunde få en tid snabbare, och det fick hon.

– Det är inte värdigt att behöva framkalla ett känslotillstånd eller bete mig på ett visst sätt för att få en rättighet tillgodo­sedd, säger Angelica Pernia, som själv inte gick med på att spela offer. Men värst av allt var bemötandet, vittnar de båda om.

– De fick mig att känna mig smutsig. De lyckas helt enkelt förvränga verkligheten till den grad att du ifrågasätter om det är du som har fel, säger Laetizia Costa.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Ambulansmord i Harmånger, Hälsingaldn
Chocken och ilskan var stor i Hälsingland sedan en ambulanssköterska mördades under utryckning i den lilla orten Harmånger i höstas. Foto: Mats Andersson/TT

Hovrätten fastställer dom för ambulans­mordet i Hälsingland


Hovrätten fastställer nu domen mot den man som dödade ambulanssköterskan Helena Löfgren i Harmånger i september. Det meddelades strax innan lunch på måndagen.

Det var lördagen den 20 september som den fruktansvärda attacken på ambulanssköterskan Helena Löfgren ägde rum i den lilla orten Harmånger i norra Hälsingland. Händelsen skapade både ilska och sorg. Inte minst bland ambulansförbundet och annan sjukvårdspersonal inom Region Gävleborg fick den stor uppmärksamhet.

I början av december dömdes en 26-årig man till 18 års fängelse för mordet. En dom som nu fastslås av Hovrätten för Nedre Norrland. Det här trots att rätten inte var eniga i sitt beslut.

”Två ledamöter har ansett det bevisat att gärningsmannen haft en direkt avsikt att döda offret och att påföljden borde bestämmas till livstids fängelse”, skriver domstolen i ett pressmeddelande.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO och de andra centralorganisationerna om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Dödsolycka påp arbetsplats i skånska Staffanstorp
Dödsolyckan i Staffanstorp var den andra på lika många dagar i Skåne och hittills i år har minst sex personer omkommit på sina jobb runt om i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Nattsvarta statistiken: Ännu en dödsolycka på arbetsplats i Skåne


Ännu en dödsolycka på en arbetsplats i Skåne. Under måndagseftermiddagen omkom en kvinna i 45-årsåldern i Staffanstorp sedan hon klämts fast under någon form av ventilationsplåt.

Det blev en nattsvart start av februari på den svenska arbetsmarknaden med två döda på lika många dagar.

I söndags omkom en man inne på en verkstad i Landskrona hamn och bara ett dygn senare omkom en kvinna i 45-årsåldern i en klämolycka på sin arbetsplats i Staffanstorp.

Larmet kom strax efter lunch på måndagen och räddningstjänsten arbetade länge på plats för att få loss kvinnan, som enligt polisen ska ha klämts under någon form av ventilationsplåt som fallit över henne. Hon kunde senare föras akut till sjukhus med allvarliga skador men hennes liv gick inte att rädda.

Enligt vakthavande befäl vid Räddningstjänsten Syd pågick en renovering i byggnaden där kvinnan arbetade och en anmälan om arbetsplatsolycka och vållande till annan död har nu upprättats.

Dödsolyckan var den sjätte hittills i år på den svenska arbetsmarknaden och den andra i Skåne på bara två dagar, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 veckor sedan
Kollage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz: till till vänster i bilden, till höger i bakgrunden bild från en byggarbetsplats där en har kran vält
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. Foto: Johan Apel Röstlund, Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Myten om det trygga Sverige lever kvar – på ett område

Att Sverige är ett särskilt tryggt land för arbetare är en seglivad myt. Vi har internationellt sett usel anställningstrygghet. I de branscher som drabbas mest av dödsolyckor har facket traditionellt varit starkt – men nu uppdagas värre och värre missförhållanden, inte sällan dolda bakom chimären kollektivavtal. 

Varje vecka dör en person på sitt jobb i Sverige. Fortfarande. De allra flesta är män. I kvinnodominerade yrken slits de anställda ut och blir sjuka på andra sätt. Vilket kan ha nog så dramatiska orsaker – exempelvis ligger hot och våld bakom 12 procent av de allvarliga arbetsolyckorna inom kommun- och regionsektorn, som Arbetaren uppmärksammade i höstas.

Själva dödstalen kunde förstås vara mycket värre. Så sent som på 1960-talet dog närmare en arbetare om dagen i Sverige. Att det inte är så längre är ingen slump. Som alltid finns de berördas egna drivkrafter bakom: anställda har kämpat för säkra arbeten och drägliga uppgifter, bland annat via skyddsombud. Gränsen för vad som var acceptabelt förflyttades. Dessvärre har denna gräns pressats tillbaka igen de senaste decennierna. 

Till exempel vittnar många fackligt aktiva om att skyddsombudens arbete försvåras allt mer. Samtidigt har medieskuggan brett ut sig över arbetares villkor i allmänhet, oavsett könstillhörighet.

Men, kanske har konflikterna synts lite mer än vanligt även i de stora medierna det senaste året. Vi minns skandalerna runt Northvolt och senare Stegra. Lönesänkningarna på Clas Ohlson. Den till synes ändlösa Tesla-strejken. Och förstås de omskrivna olyckorna med flera döda, senast i Söderhamn, tidigare i exempelvis Sundbyberg. Men de dödsolyckor som mest blir en siffra i statistiken är lika fruktansvärda.

Myten om tryggheten

Myten om Sverige som ett tryggt land för arbetare lever kvar. Det är uppenbart att många inte omfattas av tryggheten längre – särskilt inte migrantarbetare. Men försämringarna påverkar alla. Hur många är medvetna om att Sverige bedöms ha bland de sämsta anställningsskydden bland OECD-länderna, eftersom lagen om anställningsskydd (LAS) är så urvattnad? Det är därför stora delar av EU:s plattformsdirektiv inte kommer göra någon direkt skillnad för gigarbetare här. 

De stora facken har länge varit starka inom manligt dominerade branscher. Samtidigt är det just där de flesta dödsolyckor ännu sker – och där värre och värre missförhållanden uppdagas. Bygg, transport och jordbruk. Bland de många ljusskygga företagen finns förstås också ett mörkertal av olyckor. 

Tryggheten är på många sätt en chimär. I den omskrivna penningtvättshärvan hade ungefär hälften av de inblandade företagen kollektivavtal. Samma sak gäller de arbetsköpare som syndikalister drog till Arbetsdomstolen under 2025 – hälften av byggbolagen hade avtal med LO-facket Byggnads. 

Tecken i tiden

Att driva fall i domstol framstår kanske inte som det mest radikala fackföreningar kan göra. För syndikalisternas del beror de många fallen på två saker: för det första att man, i motsats till LO, har lyckats organisera en stor andel migrantarbetare. Dessas fall är ofta relativt enkla, till exempel att arbetsköparna förhandlingsvägrat. För det andra att lagändringen år 2019, som drevs igenom av Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco samt S-regeringen, gjort det mycket svårare att ta till andra metoder. 

Fallen i AD är tecken i tiden. Samtidigt har de minskat kraftigt sedan 2024 – eftersom fler av syndikalisternas ärenden når en lösning genom andra sorters förhandlingar. Om vi ska försöka se något positivt i samtiden (inte det lättaste) så är det en liten ljusglimt. I samma ljus måste vi se att medlemmarna i SAC:s lokala samorganisationer nyligen valde flera migrantarbetare till viktiga poster.

Ett annat tecken i tiden är att en syndikalistisk fackförening för lantarbetare nyligen grundades i Stockholmsområdet.

Rikta ljuset mot klassfrågorna

Om arbetsköparna får som de vill flyttar de gärna villkoren 100 år tillbaka i tiden. Just nu bevakar Natacha López rättegången om fallet utanför skånska Skurup. Rubriken säger det mesta: Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete.

Många rubriker i dag låter som tagna från förra seklets början. Men kamperna fortsätter, in i framtiden. Under 2026 väntar en dom om ifall Hamnarbetsköparna gjort sig skyldiga till föreningsrättskränkning. Samma sak som drabbade skogsarbetarna i Lossmen-Ekträsk – de fick inte organisera sig som de ville. För hundra år sedan. 

Efter en drygt sju år lång konflikt vann syndikalisterna den striden. IF Metalls ovanliga Tesla-strejk fortsätter även den, in på sitt tredje år. 

Detta år, valåret 2026, tävlar de politiska partierna i hårda åtgärder som ska råda bot på otryggheten i samhället. Visst är det lustigt att de samtidigt fortsätter låtsas som om just arbetare och arbetslösa lever under exceptionellt trygga förhållanden i Sverige? 

De vill inte rikta ljuset mot klassfrågor. 

Men som alltid är det de berördas kamp som avgör i slutänden. Anställda, deras familjer, hela samhällen måste hålla ihop, hålla ut och hjälpa varandra för att nå verklig förändring. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Två män döda efter arbetsplatsolycka i Bergvik utanför Söderhamn
Polisen utreder händelsen som misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Två döda efter allvarlig arbetsplatsolycka utanför Söderhamn


Två medelålders män omkom under tisdagen efter en allvarlig arbetsplatsolycka i Bergvik strax utanför Söderhamn. Polisen är fortfarande förtegen om vad som hänt med meddelar att en utredning om misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka inletts.

Det var vid 13-tiden som larmet kom från en arbetsplats i Bergvik bara någon mil väster om Söderhamn. Två män hade då skadats i samband med en olycka och både ambulans, polis och räddningstjänst kallades till platsen. De båda männen, som enligt Svt Gävleborg var i medelåldern, fördes akut till sjukhus.

Senare under eftermiddagen meddelades det dock att de bägge dött till följd av sina svåra skador.

”Med hänvisning till förundersökningssekretess kommer polisen inte ge några ytterligare kommentarer om omständigheterna för olyckan”, skriver polisen på sin hemsida.

Dödsolyckan var den fjärde hittills i år. Förra året omkom minst 52 personer på sina arbetsplatser runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
3 veckor sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad