Samtidigt som jag slår igen den nytugivna antologin Bortom kravallerna. Konflikt, tillhörighet och representation i Husby börjar nyheterna om ett upplopp i Stockholmsstadsdelen Rinkeby att strömma in. I skrivande stund, en knapp vecka efter händelserna den 21 februari, är det fortfarande oklart exakt vad som hänt, men färdiga analyser har redan presenterats från flera håll.
Det har talats om grovt kriminella som systematiskt attackerar polisen och ”killar som inte vill ha med omvärlden att göra”. Explicit rasistiska kopplingar har gjorts mellan invandring och social oro, inte minst med hjälp av USA:s president, som några dagar innan händelserna pekade ut Sverige som en plats där flyktinginvandring resulterat i terrorism.
Sverigedemokraterna gick snabbt ut i internationella medier och tackade Trump för att han satt fingret på problemet, med hänvisning till just Rinkeby.
[BOK] Bortom kravallerna. Konflikt, tillhörighet och representation i Husby
Paulina de los Reyes och Magnus Hörnqvist (red)
Stockholmia förlag, 2017
Att polisen under sitt ingripande avfyrat så kallad verkanseld, alltså skjutit in i en grupp stenkastande ungdomar för att träffa, har fått förvånansvärt lite kritik och snarare framställts som ett uttryck för angriparnas hänsynslöshet. Inrikesminister Anders Ygeman har uttalat sitt stöd för polisen, trots att åklagare inlett en förundersökning om tjänstefel mot den polisman som avlossade skottet och att oroligheterna verkar ha eskalerat efter det att polisen sköt.
Från de som deltog i stenkastningen och efterföljande vandalisering av butiker och bilar har det inte hörts ett pip, men andra Rinkebybor har fått komma till tals i kortare inslag i medierna, där känslor av frustration och uppgivenhet förts fram.
Det mediala och politiska efterspelet till upploppet i Rinkeby lär pågå ett bra tag till, men hur ska vi förstå det som hänt bortom de på förhand etablerade problembilder som är i omlopp?
Det är så enkelt att producera åsikter om förorten, eftersom det sällan krävs att påståendena underbyggs. En vänster som famlar efter förklaringar i den framgångsrika brunhögerns skugga riskerar att antingen hänfalla åt klichéer som ”allt handlar om klass”, vilket knappast kastar ljus på problemens egenart och specifika sociala dynamik, eller att reproducera reaktionära synsätt på invandrargrupper och deras intressen.
Ett exempel på det sistnämnda är podcasten ”Malcom och Markus”, där förortsbor sägs leva i parallellsamhällen, inbäddade i ”etniskt baserade klientelistiska nätverk”, en analys som framställs som vetenskaplig och marxistisk trots att empirin lyser med sin frånvaro.
Forskargruppens ansats, att fördjupa förståelsen av kravallernas förlopp och bakomliggande orsaker, är värd all respekt. Det finns ett enormt behov av analyser som bygger på forskning i stället för åsikter.
Antologin om Husbyhändelserna i maj 2013 fyller verkligen ett tomrum här. Den är produkten av ett ofinansierat forskningsprojekt som alltså bedrivits på fritiden av ekonom-historiker, kriminologer och statsvetare knutna till Stockholms universitet. Arbetet påbörjades direkt efter händelserna i Husby och bygger på intervjuer med Husbybor och analyser av den mediala rapporteringen samt den riksdagsdebatt som följde på kravallerna. I sju kapitel diskuteras olika aspekter av såväl oroligheterna som av vardagslivet i Husby.
Forskargruppens ansats, att fördjupa förståelsen av kravallernas förlopp och bakomliggande orsaker, är värd all respekt. Det finns ett enormt behov av analyser som bygger på forskning i stället för åsikter. Antologibidragen gör inte anspråk på att en gång för alla förklara varför kravaller och upplopp i förorter uppkommer, men när de är som bäst kombineras en lyhördhet för det platsspecifika med ett globalt perspektiv.
Flera av texterna refererar till forskning kring upploppen i London 2011 och Paris 2005 – och jag hade gärna sett ännu fler jämförelser, då händelserna tycks ha flera intressanta beröringspunkter.
På många platser har våldsamma polisingripanden utgjort ett startskott för kravaller, så även i Husby, där dödsskjutningen av en 69-årig man enligt flera intervjupersoner blev den tändande gnistan. Många vittnar om en förhistoria av polistrakasserier mot framför allt ungdomar, liksom en ovilja från polisens håll att kommunicera med lokalsamhället under de oroliga nätterna i maj, vilket framkommer i statsvetaren Kristina Boréus och kriminologen Janne Flygheds text ”Poliskultur på kollisionskurs”.
Trots detta framställs polisens arbetsmetoder sällan som en del av problemet. Kristina Boréus bidrar med ytterligare en text, ”Husbyhändelserna i nyheter och politisk debatt”, som på ett snyggt och överskådligt sätt visar hur kravallerna förklarades och vilka som fick komma till tals. Sociala och strukturella förklaringar förekom såväl i medierna som i riksdagsdebatten, där ungdomars frustration över arbetslöshet och fattigdom lyftes. Dock undvek man att tala om detta i termer av ojämn resursfördelning eller växande klasskillnader (med undantag för Vänsterpartiet).
Att förekomsten av strukturell diskriminering och rasistiska strukturer bidragit till frustrationen, något som flera av intervjupersonerna återkommer till som en viktig faktor, fördes inte heller fram, vare sig i nyhetsrapporteringen eller riksdagsdebatten. Sverigedemokraternas förklaringsmodell – att kravallerna orsakats av den svenska invandrings- och integrationspolitiken – fick i princip inget utrymme i medierna, men däremot i riksdagsdebatten, där övriga partier dock avstod från att göra den typen av kopplingar.
I dag, bara fyra år senare, då den typen av resonemang förekommer allt oftare även i den politiska mittfåran, skulle debatten sannolikt se annorlunda ut.
Husbykravallerna var inte organiserade, hade inga tydliga mål och förde inte fram några krav, men kan ändå, argumenterar Hörnqvist, förstås som politiska.
De intressantaste bidragen står antologins redaktörer Paulina de los Reyes och Magnus Hörnqvist för. Ekonom-historikern de Los Reyes ägnar sin text ”Husby, våldet och talandets villkor” åt frågan om våld och den lokala organisationen Megafonens strategier för att etablera en ”motbild” gällande omständigheterna bakom kravallerna, med fokus på problemen med en ökad polisbevakning och militarisering av förorten samt växande ojämlikhet och sociala orättvisor.
Megafonen kallade tidigt till presskonferens och fick ett stort genomslag, även internationellt, men bemöttes samtidigt med misstänkliggörande krav om att ”ta avstånd från våldet”. Tyvärr dignar de Los Reyes text av akademisk terminologi, begreppet ”hegemonisk diskurs” återkommer i snart sett varje mening, vilket gör texten svårtillgänglig och något otydlig.
Här hade det behövts konkretisering: Vad menas med en hegemonisk diskurs, hur är den strukturerad och vilka grupper eller intressen opererar inom den?
Kriminologen Hörnqvists text ”Kravaller i välfärdsstaten? Konturer till en modern moralisk ekonomi” är antologins klart starkaste. Husbykravallerna var inte organiserade, hade inga tydliga mål och förde inte fram några krav, men kan ändå, argumenterar Hörnqvist, förstås som politiska.
Här använder han sig av den marxistiska historikern E.P Thompsons begrepp ”moralisk ekonomi”, presenterat på ett pedagogiskt vis, för att undersöka de för Husbyborna gemensamma ”rättigheter och skyldigheter som uppfattas reglera förhållandet mellan styrande och styrda”.
Det är en elegant och komplex analys som visar hur grunt det blir om man nöjer sig med att konstatera att fattigdom och arbetslöshet ger upphov till kravaller.
För att förstå ett händelseförlopp som det i Husby 2013 måste man i stället tränga djupare och undersöka hur människor upplever sin situation, vilka specifika förväntningar de har på sina möjligheter i livet och vilken verklighet dessa förväntningar kolliderar med. Hörnqvists lyckas göra allt detta och tack vare hans text lyfter hela antologin en nivå.
Går det då att använda Bortom kravallerna för att förstå händelserna i Rinkeby? Det är ännu för tidigt för att uttala sig om vad som hände den 21 februari, men utifrån antologin går det att identifiera vissa beröringspunkter och skillnader i förhållande till Husby. De som deltog i stenkastningen mot polisen i Rinkeby har i högre utsträckning skildrats som kriminella och polisen har inte kritiserats på samma sätt som efter Husby, trots användandet av potentiellt dödligt våld.
En rasistisk förklaringsmodell har förts fram i nationell och internationell media, medan sociala faktorer som arbetslöshet och fattigdom tonats ned, vilket tyder på en förändrad politisk konjunktur.
Forskargruppens slutsatser om Husbyhändelserna år 2013 går naturligtvis inte att tillämpa rakt av på Rinkeby – men i ljuset av antologin blir det tydligt hur viktigt det är med en insatt, empiriskt underbyggd analys, i spekulativa och tycka till-tider som dessa.
