Det är tidig morgon och de första turistbussarna ankommer till anläggningen där Flor de Caña tappas på flaskor. Turisterna vill gärna höra om hur den världsberömda rommen produceras och provsmaka de gyllene dropparna.

Den eleganta fabriken ligger vid ingången till staden Chichigalpa, ett par timmar norr om huvudstaden Managua. De flesta av turisterna anar inte att de har kommit till ”Dödens stad”, där tusentals människor offras för att romälskarna ska kunna släcka sin törst.

Är du man från Chichigalpa är sannolikheten för att du dör av njursvikt hela 75 procent. Men också kvinnor och barn drabbas – hela familjer utplånas. Sedan år 2000 har minst 9 500 personer dött och ytterligare 25 000 är drabbade enligt ANAIRC, en organisation för njursviktsdrabbade.

Ingången till själva romfabriken och plantagerna, San Antonio, som hör till den enorma och mäktiga Grupo Pellas-koncernen, ligger inne i staden. Hit har turister och journalister inte tillträde, det ser den beväpnade vakten till.

Det enda sättet att komma till sockerrörsfälten är att korsa ”Gamarnas flod” och köra till La Isla, ”Ön”. Fram till slutet av 1990-talet bodde arbetarna och deras familjer på fälten. Därefter blev de evakuerade för att ge plats till ännu mer sockerrör. Men de som bodde på Ön kunde inte förflyttas, de hade rätt till jorden.

I dag bor det cirka 400 familjer i området som har döpts om till ”Änkornas ö”. Var tredje kvinna är nämligen änka.

Min farfar dog av njursvikt, liksom min pappa. Min bror dog för ett år sedan, en annan är döende och tre andra är drabbade.
Rosa del Carmen Pérez

En av dem är Rosa del Carmen Pérez. Hon tar emot utanför sitt enkla hus av zink. Förmiddagssolen gassar och höns och små grisar kilar mellan mina ben. Rosa del Carmen Pérez slår sig ned i en hängmatta i skuggan av ett mangoträd medan hon berättar sin historia:

– Nästan hela min familj bor här – eller det som är kvar av den. Min farfar dog av njursvikt, liksom min pappa. Min bror dog för ett år sedan, en annan är döende och tre andra är drabbade, säger hon.

Medan hon berättar kommer och går det ynglingar i olika åldrar. Skämt flyger genom luften, Rosa gapskrattar, men blir allvarlig igen när hon fortsätter sin berättelse.

Pojkarna har olika pappor. Två av dem har dött av njursvikt, två andra är sjuka.

En av sönerna sätter sig bredvid sin mor.

– Jag sätter aldrig min fot på en plantage, försäkrar han.

Men han har ingen idé om vad han kan göra i stället.

Rosa del Carmen Pérez nuvarande man är i sjukdomens slutfas och kan för det mesta inte röra sig, berättar hon. Men just i dag känner han sig lite bättre och är ute och jagar iguana till kvällsmaten. Mannens pension, som hela familjen lever av, räcker inte långt. Han fick sparken när sjukdomen upptäcktes. Arbetarna blir kontrollerade när skördesäsongen börjar och regelbundet under skörden. Lyckligtvis hade Rosas man arbetat tillräckligt länge för att få  rätt till pension.

Rosa jobbade på sockerörsplantagen i 15 år men slutade för att hon inte längre vågade arbeta.

– Också vi kvinnor drabbas, konstaterar Rosa, som snart kommer att bli änka för tredje gången.

På väg tillbaka till Chichigalpa möter vi sockerrörsarbetare som är på väg till eller från arbetet. Vid åsynen av kamera och bandspelare skyndar de snabbt på sina steg. Om de talar med journalister kan de förlora jobbet. Men ”Juan” går med på att tala om han får vara anonym. Han har en ledig dag mellan skiften, något nytt för denna skördesäsong. Tidigare jobbade han i 18-timmars skift och hade aldrig ledigt, inte ens på jul- och nyårsafton. Nu jobbar han i 8–12-timmars skift med en ledig dag i veckan. Samtidigt sjönk lönen med nästan hälften.

– Vi mår bättre, men borde inte själva betala för den lediga dagen. Men jag har inget val, familjen ska försörjas, säger den 28-åriga familjefadern.

Nästa stopp är hos Jesús Castellón som i sin mörka skrubb till hem tar emot mig hopsjunken i en stol. Han är i sjukdomens slutfas och det är en mödosam affär för honom att resa sig upp. Den 57-åriga tidigare sockerrörsarbetaren är medlem av ANAIRC.

Vi har knappt hunnit hälsa på varandra när Carmen Ríos, talesperson för organisationen, kommer på överraskningsbesök från Managua. Under tårar och skratt utbyter Carmen och Jesús nyheter och talar om det förflutna. De båda började jobba tillsammans i slutet av 1990-talet, då sockerrörsarbetarna började dö på epidemiskt vis. Carmen Ríos förlorade sin första man 2002, en bror 2006. Fyra år senare var det pappans tur. Nu har också en av sönerna insjuknat och Carmen själv lider av en leversjukdom. Jesús Castellón fick njursvikt 2004 efter 23 år på fälten.

– Vi är som en tidsinställd bomb. Antingen drabbas våra njurar, lungor eller är det levern eller hörseln, säger Carmen Ríos.

Carmen, Jesús och andra medlemmar av ANAIRC marscherade sex gånger från Chichigalpa till Managua – en sträcka på 130 kilometer – för att kämpa för värdigare förhållanden för arbetarna, pension till de sjuka och för att driva på för forskning om sjukdomen.

År 2005 besatte de en jordlott i det centrala Managua och slog sig ned i baracker av trälappar, plåt och gamla presenningar.

De prekära skjulen blev utgångspunkt för ett otal aktioner: ANAIRC besatte sjukförsäkringskassan, Röda korset och Ombudsmannen för mänskliga rättigheter, de demonstrerade otaliga gånger framför Grupo Pellas huvudkontor.

Aktionerna var inte ofarliga.

– Jag vet inte hur många gånger jag har blivit beskjuten, av polisen eller anonyma, berättar Carmen Ríos, som medger att hon erbjudits ”stora belopp” om hon gav upp kampen för sockerrörsarbetarnas rättigheter.

– Det hade aldrig gått utan Jesús, han var min livvakt under fem år och vek aldrig från min sida, fortsätter hon och ger den fortfarande stora mannen en öm blick.

Aktionerna gav resultat: njursviktsdrabbade fick rätt till pension, tillgång till hälsokliniker och gratis dialys.

För ett år sedan upphörde Grupo Pellas att outsourca arbetet och fick därmed mera kontroll över förhållandena på fälten. Arbetarna får nu vätska med saltlösning för att motverka uttorkning, de får mat och skyddskläder. Det är obligatoriskt att hålla pauser och arbetstiden har förkortats. På plantagerna finns mobila hälsokliniker.

Carmen Ríos och Jesús Castellón är eniga om att kampen på alla fronter har varit viktig.

– Men det viktigaste är kanske pensionen, tillägger Jesús.

I sex års tid kämpade Jesús Castellón för sin pension som han hade rätt till från och med år 2005, då lagen om pension för njursviktsdrabbade klubbades igenom.

– Jag blev allt sjukare och hade inga pengar. Till sist ville jag begå självmord, säger han.

Samtidigt hade Carmen Ríos börjat hjälpa hundratals drabbade igenom den krångliga vägen till pension. En dag såg hon Jesús Castellóns namn på listan över pensionsberättigade.

– När hon ringde till mig trodde jag inte det var sant, minns Jesús, som snabbt fick livslusten tillbaka och fortsatte aktivistlivet.

– Jag föredrar att dö i kampen i stället för i sängen som en idiot, försäkrar han.

Men för ett år sedan blev Jesús Castellón för sjuk för att kämpa och återvände till Chichigalpa för att invänta döden. Gruppen i Managua, som ursprungligen bestod av 600 personer, har i dag krympt till några tiotal. Folk har, liksom Jesús, blivit för sjuka. Eller dött.

Carmen Ríos och de andra som är kvar fortsätter kampen.

– Vi är på plats för att omvärlden ska veta vad som händer och vi ger inte upp förrän vi har uppnått våra mål, försäkrar hon.

– Vi vill att Grupo Pellas skriver under på att arbetare och anhöriga får värdiga livsvillkor och att de drabbade får ersättning.

ANAIRC har lämnat in ansökan om ersättning fyra gånger sedan 2005, men Grupo Pellas har inte satt sig vid förhandlingsbordet. I dag är Carmen Ríos lite hoppfull igen; San Antonio har fått en ny vd som verkar vara förändrings- och förhandlingsvillig.

ANAIRC kräver också att Grupo Pellas slutar använda bekämpningsmedel. Organisationen tror nämligen att användningen av gift på odlingarna är roten till det onda.

De flesta som får sjukdomen är män som har arbetat på plantagerna. Men också andra insjuknar. Carmens pappa var lagerarbetare, brodern läkare på plantagens klinik och hon själv, liksom många andra drabbade kvinnor och barn, har aldrig satt sin fot på en odling.

För henne är förklaringen enkel:

– Vi dricker alla av samma vatten och det är förorenat.

Om ett brott har begåtts är det inte alltid den skurk som råkar finnas i närheten som är den skyldige.
Carl-Gustaf Elinder, professor i njurmedicin och epidemolog, Karolinska Institutet

Enligt forskarna stämmer detta inte, hur uppenbart det än vore att ge gifterna skulden. Eller som Carl-Gustaf Elinder, professor i njurmedicin och epidemolog från Karolinska institutet, uttrycker det:

– Om ett brott har begåtts är det inte alltid den skurk som råkar finnas i närheten som är den skyldige.

Han har forskat på njursvikt i bland annat Nicaragua och El Salvador.

Jason Glasor, chef för La Isla Network, en plattform som arbetar med njursjukdomen och de drabbade både i Nicaragua och på andra håll, tillägger:

– Om Round up (glyfosat, redaktörens anmärkning) vore skurken, skulle vi alla lida av njursvikt.

De senaste åren har det fokuserats mycket på värme, uttorkning och hårda arbetsvillkor. Men som Ramón García-Trabanino, chef för sammanslutningen för nefrologi, läran om njursjukdomar, ANHAES, i El Salvador, säger:

– Det är inte nog med skugga, vatten och pauser. Något i miljön spelar en roll – men vad?

Tills vidare anser forskarna därför att kronisk uttorkning kan förvärra gifternas verkan. Eller att gifterna fungerar i nya cocktails vars verkan man ännu inte känner.

Många, bland dem Grupo Pellas, har också gett arbetarnas livsstil skulden. Som talesperson för San Antonio, Carla Palazios, sade i en intervju nyligen:

– Arbetarna dricker alkohol efter arbetet och tar värktabletter för att lindra baksmällan. Därför blir de sjuka.

I dag erkänner Grupo Pellas att de, efter många års forskning i samarbete med bland annat Bostons och Harvards universitet, inte har kommit närmare lösningen.

Ramón García-Trabanino hörde till de allra första som forskade i sjukdomen.

– Vi njurspecialister har sedan 1999 skrikit till omvärlden om epidemin, men vi får inget stöd. I dag dör lika många av njursvikt som för 20 år sedan, säger han upprört.

– Samtidigt borde ingen dö. Sjukdomen kan upptäckas i tid och bromsas. Ifall den brutit ut finns det moderna behandlingar som transplantation och bloddialys, fortsätter han.  Men det kostar pengar.

– Folk dör inte av sjukdom, men av fattigdom. Och det forskas inte i de fattigas sjukdomar, menar Ramón García-Trabanino.

Enligt Jason Glasor handlar det också om politiska och akademiska intressen och om att ingen tar ansvar. Samtidigt har det visat sig att sjukdomen är global och större än man trodde från början.

– Den enda vägen fram är att etablera ett globalt forskingsnätverk med riklig finansiering och ställa de rätta frågorna, säger han.

Den enda vägen fram är att etablera ett globalt forskingsnätverk med riklig finansiering och ställa de rätta frågorna.
Jason Glasor, chef för La Isla Network

När Systembolaget 2014 kom underfund med förhållandena i Nicaragua drog de in försäljningen av Flor de Caña.

– Vår strävan är att kunden alltid ska känna sig trygg i att de produkter vi säljer är producerade under schysta förhållanden för både människa och miljö. Det ska inte behöva överlåtas något ansvar till kunden, säger Systembolagets presschef Lennart Agén, som påpekar att bolaget införde en ny uppförandekod 2015 som handlar om en kaskadeffekt där leverantörerna i en lång kedja ansvarar för att kodens principer filtreras nedåt i kedjan.

Endast om Grupo Pellas lyckas leva upp till koden återupptar man försäljningen av rommen.

Men ANAIRC är inte intresserad av en bojkott eller av att skada företaget:

– Grupo Pellas är ett viktigt företag i Nicaragua och vår enda inkomstkälla. Vi vill bara ha ordentliga förhållanden, säger Carmen Ríos.

Men Jason Glasor från La Isla Network menar att bojkott och omnämnande i medier fungerar.

– Om den andra parten (Grupo Pellas, redaktörens anmärkning) mjuknar upp, vilket tycks vara fallet nu, börjar sakerna rulla.

 

[email protected]