De allra flesta migranter som tagit sig till Marocko via Sahara drömmer dock fortfarande om att ta sig vidare till Europa. Bara en och en halv mil från den marockanska kuststaden Nador, i regionen Rif, ligger den spanska enklaven Melilla, en mindre spansk stad med 70 000 invånare som förvandlats till en samlingsplats för många som vill söka asyl i Europa.

Tillsammans med Ceuta är dessa två enklaver de sista spanska territorierna och EU:s enda landgränser på den afrikanska kontinenten. Av just det skälet anländer många människor från södra Afrika, och allt oftare även flyktingar från Syrien, till Marocko med förhoppningen att kunna ta sig över till den spanska sidan.

I takt med att trycket på enklaverna har ökat har dock båda städerna byggt allt högre stängsel och murar runt sina gränser. Men fortfarande försöker många ta sig över stängslen eller beger sig ut på farliga resor med båtar.

Nyligen lyckades båtar rädda runt 60 migranter som var på drift i närheten av Melilla. I början av december förra året lyckades runt 400 personer bryta sig igenom gränsbarriären till Ceuta och för bara någon vecka sedan försökte över 1 000 migranter återigen att ta sig igenom samma stängsel.
Vi är rädda för polisen för de vet inte vad mänskliga rättigheter är för något. Vi håller oss i skogen.
Mohamed Diaradsouba, flykting från Elfenbenskusten
En av dem som tagit sig den långa resan till Marocko är 24-åriga Mohamed Diaradsouba, som med risk för livet rest den 500 mil långa resan från sitt hem i Elfenbenskusten genom Mali och Algeriet. Bakom sig lämnade han sin hustru och ettårige son. Förhoppningen är att han en dag ska kunna resa tillbaka hem till dem.

– Det fanns inga arbeten där jag bodde och jag hade inte råd att försörja mig. Jag tog mig till Marocko för jag vill åka vidare till Spanien. Inte heller här finns det några jobb. Jag är dock säker på att jag ska hitta ett jobb i Spanien, Frankrike, Belgien eller Tyskland, säger Mohamed Diaradsouba.

Han lever för närvarande på småsummor från frivilliga och med hjälp av katolska kyrkan i Nador. Den lokala polisen utgör samtidigt ett ständigt hot eftersom de ofta genomför tillslag och griper personer som inte har ordning på sina papper.

Mohamed Diaradsouba bor i ett hemmabyggt tält tillsammans med en grupp på närmare 300 personer i ett läger utanför Nador. Tältlägret är uppbyggt i skogen och har nu funnits där i tre månader.

– Vi bor bland buskarna uppe på ett berg. Livet är inte lätt här, vi tvingas gå varje dag för att få tag på mat och vatten. Tälten består av plast och allting blir blött när det regnar. Vi är rädda för polisen för de vet inte vad mänskliga rättigheter är för något. Vi håller oss i skogen, berättar han.

Mohamed Diaradsouba har inga giltiga dokument och är bara en av många tusentals papperslösa människor i Marocko. Han berättar att han inte vet när han ska försöka ta sig över till europeisk mark, eller på vilket sätt, men eventuellt kommer han att försöka ta sig över vattnet med båt.

– Vi försöker samla ihop pengar så att 30 eller 40 personer kan resa samtidigt. Men allt beror på hur mycket pengar vi tvingas betala.

Aziz Kattouf, som är engagerad i organisationen Marockanska förbundet för mänskliga rättigheter, säger att de personer som bor i skogen lever under hemska omständigheter. Men de lever ändå säkrare där än de skulle göra inne i Nador.

– De är bortom polisernas blickfång. Men deras enda hopp är att kunna ta sig vidare, säger han.

Enligt Aziz Kattouf finns det ytterligare fyra platser ute i skogen där papperslösa migranter lever i tältläger. Emellanåt genomför polisen dock razzior även i tältlägren.

– Då förstör de tälten och tar migranternas telefoner. Många bussas dessutom allra längst söderut i Marocko. Men de tar sig alltid tillbaka till lägren igen, berättar Aziz Kattouf.

Ett par veckor efter intervjun i Marocko hör Mohamed Diaradsouba av sig för att berätta att han nu lyckats ta sig till den spanska sidan efter en tolv timmar lång båtresa till den spanska staden Almeria.
Bilden av hur ett liv i Europa ser ut har förändrats och vissa migranter säger att de hellre skulle stanna i Marocko om de fick möjlighet.
Miguel Hernandez Garcia, från organisationen Association Droit et Justice
Enligt Internationella migrationsorganisationen, IOM, kom drygt 8 100 migranter till Spanien över havet mellan januari och fram till december förra året. 69 personer rapporteras ha drunknat i samband med att de försökt resa samma väg.

De flesta migranterna i Marocko är män som kommer från södra Afrika, berättar Miguel Hernandez Garcia, som arbetar för organisationen Association Droit et Justice, som hjälper flyktingar och migranter.

– Det finns olika skäl till att de har lämnat sina hemländer, som hot om våld eller av politiska skäl. En del har kontakter med landsmän som har lyckats ta sig till Europa och som berättar att levnadsförhållandena inte är lika bra som de var tidigare, säger Miguel Hernandez Garcia.

– Bilden av hur ett liv i Europa ser ut har förändrats och vissa migranter säger att de hellre skulle stanna i Marocko om de fick möjlighet. Det är inte ett superutvecklat land, men heller inte ett superfattigt.

Marocko blev 2013 det första arabiska landet att göra det möjligt för papperslösa migranter att få permanent uppehållstillstånd. Detta efter att kung Mohammed VI fått denna rekommendation av Marockanska förbundet för mänskliga rättigheter.

Under ett års tid fick fler än 90 procent av de 27 000 papperslösa migranter som ansökte om uppehållstillstånd detta beviljat.

Jean-Paul Cavalieri, representant för FN:s flyktingorgan UNHCR i Marocko, menar att det viktigaste nu är att regeln från 2013 permanentas och att flyktingar och migranter också ges tillgång till sjukvård.

– En annan utmaning är att se till att regeln kan tillämpas även på avlägsna platser. Migranterna finns spridda över hela landet. Det skulle kunna bli en modell för andra länder i regionen, säger Jean-Paul Cavalieri.